DVD/Blu-ray/VOD/Disney+: West Side Story

WEST SIDE STORY (Disney)

Vet ni vad?

Jag har aldrig sett WEST SIDE STORY från 1961! Det finns en massa musikaler jag aldrig har sett. Jag kom aldrig längre än förtexterna på THE SOUND OF MUSIC, eftersom jag började skratta när Julie Andrews kom kutande i bergen. Så är det för jämnan - jag tycker att det blir så otroligt fånigt när folk plötsligt dansar och sjunger och hoppar och bär sig åt. Oftast tillhör låtarna en musikkategori jag aldrig skulle lyssna på i vanliga fall - en personlig vision av helvetet är att tvingas åka till London och se en musikal om dagen. 

Som alltid finns det undantag. SINGIN' IN THE RAIN. GULDRUSCHENS GLADA DAGAR. CANNIBAL THE MUSICAL. ATTACK OF THE KILLER TOMATOES. Och GREASE är ju trots allt lite kul. Det finns säkert fler filmer som jag inte kommer på nu, men i allmänhet tycker jag att sjungfilmer är plågsamt.

WEST SIDE STORY hade Broadwaypremiär 1957. Leonard Bernstein komponerade musiken, Stephen Sondheim skrev texterna, Arthur Laurents stod för storyn. Fyra år senare kom så filmen, i regi av Robert Wise. Även om jag alltså aldrig sett denna film, hade jag ett hum om vad den handlar om, och jag är välbekant med de flesta sångerna - de sånger jag inte är bekant med är rätt menlösa. Det första jag tänker på när jag hör titeln WEST SIDE STORY nämnas, är en sketch med Eva Rydberg. Det är mycket möjligt att det är 40 år sedan jag såg den, och jag minns inte vad den gick ut på, men Rydberg gjorde fula grimaser i en spegel och sjöng "Who's that pretty girl in that mirror there?".

När det blev känt att Steven Spielberg skulle göra en ny filmversion av denna musikal, var reaktionen förstås att det kändes fullkomligt onödigt. Det finns ju redan en berömd, Oscarbelönad WEST SIDE STORY-film. Efter filmens premiär tyckte en hel del att det här var ju faktiskt en onödig och sämre version - medan en hel del andra tyckte den var jättebra.

Jag kan av förklarliga skäl inte jämföra de två versionerna, men vad som främst slår mig, är hur tunn storyn är. När filmen slutade efter två timmar och 36 minuter, tänkte jag Var det här allt? Det här är Romeo och Julia i det tidiga 1960-talets New York. Två ungdomsgäng, the Jets och the Sharks, ligger i fejd med varandra. Det ena har vita medlemmar, det andra består av puertoricaner. De planerar en större sammandrabbning. Tony (Ansel Elgort) från the Jets blir kär i systern till ledaren för the Sharks, María heter hon (Rachel Zegler). Det går inte för sig. Det blir fajting och allt slutar i tårar.

Ämnen som rasism behandlas, men WEST SIDE STORY bygger, som så många andra musikaler, helt på musiken. Jag gillar Bernsteins jazziga, brassiga toner, framför allt när det inte sjungs. Sångerna skulle jag aldrig lyssna på i vanliga fall. Dansnumren är väl också bra, men de får mig att tänka på videon till "Lick It Up" med KISS: det är svårt att se tuff ut när man samtidigt ska gå, sjunga, och eventuellt dansa. Filmfotot är förstås snyggt.

Skådespelarna är i blekaste laget. Debutanten Rachel Zegler är jättebra, men Ansel Elgort är trist. Många av de andra är också trista och slätstrukna. 90-åriga Rita Moreno, som var med i versionen från 1961, är med igen, men i en annan roll - hon får till och med sjunga en stump.

När de två gängen efter 90 minuter drabbar samman, är det plötsligt slut på dansandet. Här blir det våldsamt, blodigt och barnförbjudet under några minuter. Storyn kräver detta för dramatikens skull, men det skär sig mot de trallvänliga låtarna som omgärdar fajten.

Jag tycker att Spielbergs WEST SIDE STORY är välgjord, men rätt seg, tråkig och ointressant. Det hade varit mer intressant om han uppdaterat den till nutid, eller gjort något annat, nytt av historien och sångerna. Nu undrar kanske någon varför jag såg den här, eftersom jag inte gillar musikaler. Jag såg den för att jag var nyfiken på den, för att jag ville veta vad WEST SIDE STORY handlar om, och för att jag faktiskt skulle kunna tycka om den. Jag såg SINGIN' IN THE RAIN en gång i tiden av samma skäl, och den gillade jag.

På Blu-ray-utgåvan, som jag såg, ligger en långfilmslång film om inspelningen. Jag tittade bara lite i början, jag hade inte tid att se mer - men Stephen Sondheim intervjuas i den. Det visar sig att han dog tre dagar innan filmens amerikanska premiär! Han var 91. 

Bio: Baby Driver

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Edgar Wrights senaste film BABY DRIVER är väldigt hajpad. En action- och biljaktsfilm som komponerats likt en musikal; actionscenerna följer låtarnas rytm. Så klart jag var nyfiken.

... Så här efter att jag sett filmen, tycker jag väl inte riktigt att den lever upp till hajpen.

Edgar Wright är en rätt ojämn regissör. Han slog igenom stort med den festliga SHAUN OF THE DEAD 2004. Hans förra film, THE WORLD'S END, gillade jag verkligen. Det har gjorde däremellan är mindre bra - HOT FUZZ var inte så kul, och SCOTT PILGRIM VS. THE WORLD fick mig att vilja lämna salongen efter tio minuter.

I BABY DRIVER spelar Ansel Elgort den unge killen Baby, som står i skuld till gangsterbossen Doc (Kevin Spacey). Baby lider av tinnitus, och för att dämpa susandet i öronen, lyssnar han konstant på musik. Han är en jävel på att köra bil - och kör i takt till musiken han lyssnar på. Baby tvingas agera flyktbilschaufför åt de hejdukar Doc anlitar för att råna banker.

Baby utför sitt sista uppdrag åt Doc och skulden är betald - tror han. För Doc tänker inte låta Baby komma undan. Just som Baby funnit kärleken i servitrisen Debora (Lily James) och tänker leva ett vanligt liv, hör Doc av sig igen. Nu ska ett postkontor rånas, och Baby får de galna våldsverkarna Buddy (Jon Hamm) och Bats (Jamie Foxx) på halsen.

Actionscenerna i BABY DRIVER är riktigt bra, ett par biljakter är fantastiska. Kevin Spacey är jättebra. Men - så fort det inte är action, eller så fort Spacey inte lyser upp duken, tappar filmen. I grund och botten är detta en standard-actionfilm med en story vi sett otaliga gånger tidigare. Inget fel i det - det har funkat förr. BABY DRIVER bygger på sin gimmick, det vill säga likheterna med en musikal. När musiken tystnar blir det en "vanlig" film. Filmen har med andra ord flera likheter med den överskattade LA LA LAND, som ju hade en rätt dassig story mellan sångnumren (och dessa sångnummer var inget vidare).

BABY DRIVER är en helt okej actionfilm, den är lite bättre än snittet, men den kunde blivit något mer om manuset byggts ut och skruvats till lite mer.

Låten "Baby Driver" med Simon & Garfunkel spelas på soundtracket. "Baby Driver" med KISS saknas. Minus för detta.

(Biopremiär 26/7)

Bio: Förr eller senare exploderar jag

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Jag har aldrig sett LOVE STORY - men jag vet hur den slutar. Det har jag vetat sedan jag var barn. "Jasså, det är den där snyftaren där hon dör på slutet." Det känns liksom lite meningslöst att se den nu. FÖR ELLER SENARE EXPODERAR JAG, i regi av ynglingen Josh Boone och som bygger på en ungdomsbok jag förstås inte läst (eller ens hört talas om), är en kärlekshistoria om en tonårstjej som har obotlig cancer och är döende. Jag vet inte, men det känns liksom givet på förhand att detta inte kommer att sluta lyckligt. Fast riktigt så enkelspårigt och förutsägbart som jag trodde att filmen skulle vara är det inte. Det är ibland dessutom överraskande roligt.
Sextonåriga Hazel, som spelas av 23-åriga Shailene Woodley från DIVERGENT, är den döende flickan. Han har konstant slangar i näsan och kånkar runt på sin tunga syrgastub. Laura Dern (som ser väldigt gammal ut nuförtiden) och Sam Trammell är hennes föräldrar. Hazel är intelligent, intellektuell, och förhållandevis glad och positiv, men hon har inga vänner och sitter mest hemma. Morsan skickar iväg henne på olika aktiviteter och senast i raden är en kyrka där cancerdrabbade ungdomar träffas. Hazel tycker att stället är astöntigt, men en dag träffar hon den äldre killen Gus - han är nitton och spelas av tjugoårige Ansel Elgort (som även han var med i DIVERGENT); Woodley är alltså flera år äldre än sin motspelare. Det får mig att tänka på damen som spelar Cary Grants morsa i I SISTA MINUTEN; hon var i Grants ålder. Gus har haft skelettcancer och har därför en benprotes, men han kom till mötet främst för att stötta sin kompis Isaac (Nat Wolff), som håller på att bli blind.

Gus - som hela tiden har otända cigarretter i munnen - faller genast för den söta Hazel, och de börjar umgås. Fast hon försöker låta bli att bli kär i honom, hon hävdar att hon är en granat, och när hon exploderar kommer många att såras. Givetvis blir Hazel Gus' flickvän ändå - men det dröjer en bra stund innan första kyssen, som sker i Anne Frank-huset i Amsterdam.
... Hazel är nämligen besatt av en roman som skrivits av den mystiske Jan Van Houten i Amsterdam och Hazel lyckas resa dit med sin morsa och Gus för att träffa Van Houten. Jag har förstått att Van Houten, hans bok och Amsterdamresan är en betydande del i romanen - men i filmen känns det bara som ren utfyllnad, som om teamet ville åka på semester till Holland. Van Houten visar sig vara en bitter amerikan spelad av Willem Dafoe, men detta, liksom alla turistbilder på Amsterdam, tillför absolut ingenting. Fast filmens roligaste scen är när Van Houten frågar vad Hazel och Gus vet om svensk hip-hop och sätter på låten "Bomfalleralla" med Afasi & Filthy. Det förekommer mer svensk musik på soundtracket, bland annat Lykke Li.

FÖRR ELLER SENARE EXPLODERAR JAG är en snyftare så att det stänker om det, jag har sett tonårstjejer börja gråta när de såg trailern (!) - och filmen är en stor succé i USA. Det lär den bli här också - småtöserna kommer nog att älska filmen. Men bortsett från den onödiga Amsterdamresan, är filmen en halvtimme för lång. Ansel Elgort är lite irriterande på ett sätt jag inte kan sätta fingret på, det är nog hans uppsyn. Vissa scener är skrattretande - som när museibesökarna applåderar när Hazel och Gus äntligen kysser varandra. Unga holländare kan inte engelska. Jag hade hellre sett att Hazel fick ihop det med den blinde Isaac - det hade kunnat bli jättekul, om han hela tiden gick in i stolpar och trillade ner i brunnar.
Men på det hela taget är det en ganska sympatisk film. I väntan på THE EXPENDABLES III.

(Biopremiär 22/6)

-->