Visar inlägg med etikett Annabelle Wallis. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Annabelle Wallis. Visa alla inlägg

söndag 12 september 2021

Bio: Malignant

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures

James Wan är den halvbakade skräckfilmens mästare. Wan slog igenom 2004 med lågbudgetfilmen SAW, och han har förvisso gjort actionfilmerna FAST & FURIOUS 7 och AQUAMAN, men i övrigt har han bara regisserat skräckfilmer. Han har även producerat ytterligare några skräckfilmer. Och de känns alla rätt halvbakade. Ofärdiga. Det är något som saknas.

MALIGNANT, vilket betyder elak, ändrar inte mina åsikter om James Wan. Jag noterar att en del, främst amerikaner, hävdar att det finns kraftiga drag av Dario Argento i den här filmen. Nej, det håller jag väl inte med om. Om man nu inte tycker att det räcker med närbilder på en utstuderad kniv för att en film ska kännas som något av Argento.

Jag associerar snarare till Frank Henenlotters BASKET CASE. Och till Stephen Kings roman "Stark". Här och var går det heller inte att låta bli att tänka på MATRIX. En skräckversion av MATRIX? Jo, lite grann så är det här.  

Annabelle Wallis spelar Madison, som efter att ha misshandlats av sin man förlorar det barn hon var gravid med. Madison börjar även se mardrömslika syner. Hon ser olika människor bestialiskt mördas av en långhårig varelse iförd em lång, svart rock. Det är bara det att morden sker i verkligheten

Två poliser spelade av George Young och Michole Briana White, utreder morden, och misstankarna riktas mot Madison, vars förklaringar känns alldeles för otroliga. Madison tror nämligen att det är hennes låtsaskompis från barndomen, Gabriel, som är mördaren. Det säger sig själv att poliserna inte tror på sådana dumheter.

Poliserna får dock tillfälle att strida mot Gabriel - och det är detta som gör att MALIGNANT känns som en skräckversion av MATRIX. Vilt skjutande och vilda slagsmål med en buseman iförd lång svart rock, och som upphäver tyngdlagen.

Det finna ett par bra scener i Wans film. Ett par inspirerade inslag. Men som helhet funkar denna alldeles för långa film inte. Det är mycket mörker, så pass mycket att det ibland är svårt att se något, och det är mycket blod, våld och splatter. Men det blir aldrig spännande eller otäckt. Det hela är lite för slickat, lite för plastigt. Det är något som saknas. Dessutom innehåller filmen alldeles, alldeles för många datoranimationer. Det här är så intetsägande att jag inte kommer på mer att skriva.

Zoë Bell har en liten roll som vred fånge.



 

 

 

 

(Biopremiär 10/9)

onsdag 25 juli 2018

Bio: Tag

Foton copyright (c) Warner Bros.

När jag har barn brukade vi leka pjätt. Man sprang runt och jagade varandra, en var den som "tog", och sa "pjätt" när han eller hon rörde vid någon, som blev ny att "ta". Jag tyckte att det var konstigt när Pippi Långstrump lekte "kull" med poliser. Vaddå, "kull"? Vad är det? "Pjätt" heter det ju!
Som vuxen har jag förstått att det bara är i Skåne det heter "pjätt" - kanske inte ens det, det är kanske bara i Landskrona?

Långfilmsdebuterande Jeff Tomsics nya komedi har fått behålla sin amerikanska titel; TAG. Jo, det finns ju redan en barbarfilm med Kevin Sorbo som heter KULL. Men hade jag jobbat för den svenska distributören, skulle jag döpt den till PJÄTT. Och gärna lagt till en undertitel. PJÄTT - PLATTAN I MATTAN OCH BLÅS PÅ, NU TAR VI BRUDGUMMEN!

TAG bygger på en artikel i The Wall Street Journal. Tomsics film avslutas med autetiska videoklipp av och med de verkliga personerna, men det känns som att filmen är ytterst löst byggd på sanningen.
Ett gäng killar har lekt kull i trettio år. Oavbrutet. De är nu medelålders män, men i maj varje år släpper de allt för att ge sig ut och leka. De bor alla i olika städer, vilket gör leken rätt omständlig, och under dessa trettio år har en av killarna; Jerry (Jeremy Renner), aldrig någonsin blivit tagen. Han är extremt skicklig på att komma undan.
Ed Helms spelar Hoagie, som är den mest entusiastiske, han är besatt av att äntligen kulla Jerry, och tillsammans med de övriga (spelade av Hannibal Buress, Jon Hamm och Jake Johnson) gör han upp en plan för hur de ska sätta dit Jerry - som ska gifta sig. De ska hugga honom under bröllopet. Med på resan är Hoagies än mer entusiastiska fru (Isla Fisher) och en väldigt tjusig reporter från The Washington Journal (Annabelle Wallis), som av en slump fick nys om leken.

Jag hade vissa förhoppningar på TAG. Den verkade ju rätt rolig. Filmen är också rolig i början - de första tio minuterna är jättekul: Ed Helms rollfigur tar anställning som städare på ett företag, enbart för att kunna ta sig in på Jon Hamms kontor.
Men efter denna inledning är det mindre roligt. Oftast är det inte roligt alls. Jeremy Renner avvärjer försöken att kulla honom med våld. Det känns lite konstigt när det ibland nästan blir lite actionfilm. Jag trodde att de här killarna mest skulle klä ut sig och jaga varandra, inte få trädstockar i bröstet och kastas genom fönsterrutor. Dessutom är Jake Johnsons rollfigur pundare, och det är väl bara amerikaner som tycker att stonerskämt är kul.

Nej, det här var inte alltför roligt. Slutet är besynnerligt sentimentalt och malplacerat.

Brian Dennehy står inte med i rollistan, men dyker upp i en liten roll.

Jag har lite svårt att greppa att jag är tre år äldre än Jon Hamm.









(Biopremiär 25/7)

söndag 19 oktober 2014

Bio: Annabelle

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox/Warner Bros.

2013 år största skräcksuccé på bio var THE CONJURING - en hyfsad film som inte höll riktigt hela vägen. James Wans film gjorde nämligen samma misstag som så många andra spökfilmer: den fläskade på med för mycket spökerier och effekter, vilket förtog all form av skräck, spänning och kuslighet.

Filmens prolog var betydligt bättre än resten av filmen - i denna fick vi nämligen träffa den osedvanligt otäcka dockan Annabelle; en skapelse så grotesk att man undrar hur någon kunnat köpa den till sitt barn redan innan dockan blev besatt. Snacka om barnmisshandel.

Nu har Annabelle förärats en egen långfilm, för regin står John R Leonetti, som agerade filmfotograf på THE CONJURING. ANNABELLE kostade 6,5 miljoner dollar och räknas som en lågbudgetfilm. Det är ungefär dubbelt så mycket som en genomsnittslig svensk långfilm kostar, men med Hollywoodmått mätt, är det ingenting. Men när det gäller skräck är låg budget en fördel. Skräckfilm måste vara lågbudget för att fungera - med undantag för EXORCISTEN och några till, hur många högbudgetskräckfilmer kan du komma på som du gillar?

Jag missade pressvisningen av ANNABELLE och gick därför och såg den i en fullsatt salong på premiärkvällen - en upplevelse jag skriver om HÄR. Jag är kluven till att se skräckfilm på bio, åtminstone på vanliga visningar med "vanlig" publik. Det brukar vara väldigt stökigt på visningarna. Samtidigt älskar jag att notera publikens reaktioner. Själv är jag så härdad att jag i princip aldrig tycker att någonting är otäckt och skrämmande - men det är härligt när eden unga publiken skriker sig hes av skräck.
ANNABELLE är en prequel till THE CONJURING och utspelar sig 1969. Det unga paret Mia och John (Annabelle (!) Wallis och Ward Horton) - uppenbarligen döpta efter Mia Farrow och John Cassavetes, som spelade liknande roller i ROSEMARYS BABY - väntar barn när de flyttar in i ett nytt hus. John har köpt en fin, dyr present till Mia, som samlar på dockor. Just det: Annabelle, en lika gigantisk som ful docka. Det dröjer dock inte länge innan idyllen krossas. Inspirerade av Mansonfamiljen störtar två galna sektmedlemmar in och attackerar Mia och John. Mia knivhuggs i magen innan polis anländer och sektmedlemmarna dödas. Blod droppar ner på Annabelle - och då händer det någonting med dockskrället ...

Mot alla odds överlever inte bara Mia, hon föder även en välskapt dotter. Men inte blir det frid och fröjd för det. Märkliga saker börjar ske i hemmet. De tvingas flytta, men spökerierna följer med dem till den nya lägenheten. Även Annabelle, trots att John kastat henne i en soptunna. En gungstol gungar av sig själv, en grammofon spelar samma låt på repeat, det poppas popcorn ...

Wallis och Horton är bra som det utsatta paret, de är sympatiska och blir inte irriterande, som så många andra liknande rollfigurer i liknande skräckfilmer. Och ANNABELLE är liksom THE CONJURING hyfsad. Den är förhållandevis lågmäld och jag sätter ett plus i kanten för att det inte vräks på med effekter mest hela tiden. Den svarthyade, bevingade demonen som då och då dyker upp var ingen höjdaridé, men Annabelle själv är en effektiv antagonisk. Vad som är intressant med denna docka, är att hon inte rör på sig. Alls. Hon är ingen Chucky; Chucky pratar och springer omkring. Annabelle sitter hela tiden blickstilla med stel, otäck blick.
Men Leonettis film lyfter aldrig riktigt. Förvisso är filmen Rated R i USA, men den är trots detta förhållandevis snäll. Det blir aldrig så kusligt som det borde bli, aldrig speciellt spännande.

... Tyckte jag. Den unga publiken i salongen verkade tycka annorlunda. Jävlar, vad skrämda vissa av dem blev! Oj, vad de skrek! Jag njöt i fulla drag av att höra ångestskriken. Vissa var alldeles skakiga när de lämnade salongen.

Betyget nedan är kanske lite i snällaste laget. Men jag tycker tillräckligt bra om filmen för att vilja se Annabelle återkomma ännu en gång. THE CONJURING 2 står på tur, men om dockan figurerar även i den har jag ingen aning om.







(Biopremiär 17/10)