Bio: X-Men: Days of Future Past

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden
1974 läste jag om X-Men för första gången. Fast då hette de X-Männen och serien gick i den kortlivade tidningen Det bästa ur Marvel med Conan. Avsnitten var tecknade av Neal Adams - och jag fattade inte vilka det var som var X-Männen - jag trodde att det var de gigantiska, onda robotarna The Sentinels som var X-Men. Jag ritade egna X-Men-serier - vilka handlade om The Sentinels.
Jag gjorde ett försök att läsa den revampade versionen av X-Men när Atlantic gjorde ett misslyckat försök att ge ut den alldeles i början av 80-talet, och sedan när Semic tog över - och gav sin tidning det fåniga namnet X:en (!). Men jag fastnade aldrig, X-Men var aldrig lika kul som Spindelmannen och det blev hela tiden allt svårare att hänga med i Marvels mutantuniversum. De senaste 20-25 åren har det knappt gått att kunna köpa ett enstaka nummer av en av de otaliga amerikanska mutanttidningarna; om man inte läser alla och verkligen hänger med, är det omöjligt att begripa vad som försiggår. Det är ungefär som med STAR TREK.
För mig har X-Men på film funkat bättre. Framförallt gillade jag den förra filmen; X-MEN: FIRST CLASS, som berättade om uppkomsten av professor Xaviers mutantskola och relationen till Magneto och hans onda mutantgäng. Och här har vi så ännu en X-men-film - superhjältefilmerna står som spön i backen just nu, det var ju inte längesedan de senaste filmerna om Spindelmannen och Kapten Amerika hade premiär. Således kommer det nu att gå tre Marvelfilmer samtidigt på svenska biografer!

X-MEN FIRST CLASS regisserades av Matthew Vaughn, men nu är Bryan Singer - som låg bakom de två första filmerna - tillbaka i registolen. Det har väl ingen missat - karln har ju verkligen hamnat i skottgluggen den senaste månaden, efter att ha anklagats för att ha förgripit sig sexuellt på en kille. Singer ligger lågt just nu. Att Singer anklagades för samma brott redan 1998 när han gjorde APT PUPIL verkar ha glömts bort - och då rann det hela ut i sanden. X-MEN: DAYS OF FUTURE PAST är baserad på en populär cykel i serietidningen. Själv har jag inte läst den. Jag nämner STAR TREK här ovan - och det är inte utan att jag tänker på STAR TREK när jag ser Singers nya film. Dels tänker jag på långfilmen STAR TREK: GENERATIONS, i vilken man sammanförde folket från originalserien med de från THE NEXT GENERATION, men jag associerar till STAR TREK rent allmänt. Framför allt i öppningsscenerna. Det är tio år in i framtiden och mutantkriget verkar i princip hade ödelagt Jorden. Professor Xavier och hans X-Men slåss mot The Sentinels, och det är ett jävla röj i en mörk, dystopisk framtidsvärld. Och jag undrar vad som försiggår. Jag känner inte igen så många av figurerna. De har säkert varit med tidigare i marginella roller, men jag minns dem inte.

Sentinelsrobotarna är byggda för att utrota mutanter, och de konstruerades av en viss dr Bolivar Trask (Peter Dinklage). Han mördades på 1970-talet av Mystique (Jennifer Lawrence), som tillfångatogs - och hennes mutantkropp användes för att skapa antimutantrobotarna. Xavier (Patrick Stewart) kommer på att om man kan resa tillbaka i tiden och förhindra mordet på Trask, kan Jordens undergång undvika. Således fixar den unga mutanten Kitty Pride (Ellen Page) så att Wolverines (Hugh Jackman) framtida själ förflyttas till Wolverines kropp - 1973. Där, på 70-talet, ska Wolverine leta upp de 50 år yngre Xavier (James McAvoy), Magneto (Michael Fassbender) och Mystique.
Den här gången är det inte längre lika roligt som det var i Vaughns film. X-Men-filmerna handlar om de stora frågorna, de är allegorier om utanförskap och främlingsfientlighet, och med undantag för den klasiske actionhårdingen Wolverine, är det inte så mycket tjoflöjt. Singers film är mörkare och mer högtravande. Öppningsscenerna i framtiden fick mig att rygga tillbaka - här är dialogen riktigt vissen. Påfallande tafflig. Och det känns som om man hamnat mitt i en TV-serie man aldrig tidigare tittat på. Patrick Stewart känns gammal och trött. När de väl hamnar på 70-talet tar det sig dock. Förvisso ser det aldrig någonsin ut som 70-tal; filmen är för glassig - det vore coolare om de inte bara klädde ut skådisarna, utan även lät det se ut som amerikansk, gritty 70-talsfilm, men så är tyvärr inte fallet. Men Wolverine gör sig fint i 70-taksoutfit, och de yngre upplagorna av Xavier och Magneto är roligare.
Det hela håller på alldeles för länge - det gör ju alla filmer numera - och jag blir inte klok på om kontinuiteten hänger ihop. Slutet blir lite intressant - eller kanske bara knasigt. Vi får i alla fall en väldig massa cameos under slutminuterna. Här och var kom jag på mig med att undra vad som försiggick. Richard Nixon figurerar i ett rätt märkligt sammanhang.

Specialeffekterna är fullkomligt fantastiska och 3D:n funkar riktigt bra. Actionscenerna är maffiga, och det är gott om action. Men det är inte utan att jag tycker att det hela har en tendens att bli lite småtrist emellanåt - precis som jag tycker att STAR TREK blir. Och tänk, i en scen dyker plötsligt Kapten Kirk från just STAR TREK upp på en TV-skärm, så jag var nog inte ensam om att tänka i de banorna.
Anna Paquin återkommer som Rogue - men hon blev i princip helt bortklippt. Hon syns tre sekunder på slutet. Trots detta trumpetas hennes namn ut med stora bokstäver i eftertexterna. Halle Berry är även hon tillbaka som Storm, men  rollen är högst marginell.
Den som sitter kvar tills eftertexterna rullat klart belönas med en bonusscen som säkert bygger upp till något viktigt i mutanternas universum.
... Men allvarligt talat: är det inte dögs nu för en riktigt hederlig, gammaldags, färgglad tjoflöjtsuperhjälte? Gummimannen? Kapten Marvel? Krypto? Jag menar, nu kan vi det där med mörker och dystopier.

  






(Biopremiär 23/5)

-->

DVD: Open House

OPEN HOUSE (Njutafilms)

Efter att den senaste tiden vadat fram bland halvtaskiga skräckfilmer, känns det trevligt att utbrista i ett muntert Kors i röven! OPEN HOUSE kom som en synnerligen trevlig överraskning. Det här är den bästa rysaren/thrillern jag sett på bra länge.
Omslaget ståtar med Anna Paquins namn, men man ska inte förvänta sig att se henne i en större roll - hon medverkar bara några minuter; redan drygt åtta minuter in i filmen hittas hon med avskuren hals. Anledningen till att hon medverkar beror på filmens debuterande regissör och manusförfattare: storebror Andrew Paquin. Även Annas äkta hälft Stephen Moyer medverkar (tydligen är han liksom sin fru med i TRUE BLOOD, som jag faktiskt aldrig sett - jag har inte kommit längre än till DARK SHADOWS vad gäller vampyr-TV-serier (Ja, och BUFFY, såklart)), men även han stryket med ganska omgående.
DVD-omslaget jämför OPEN HOUSE med FUNNY GAMES och AMERICAN PSYCHO, och ja, filmen har en hel del likheter med Hanekes film - men jag tycker allt att Paquins verk är betydligt bättre. "Home invasion" har man börjat kalla den här genren. På min tid sa vi "terrorfilm", vilket ju är en mycket coolare benämning, men låt gå för "home invasion". Ni vet vad det går ut på - dårar tar sig in hos okända människor och terroriserar dem å det jävligaste. THE LAST HOUSE ON THE LEFT är prototypen.
Rachel Blanchard från ROADTRIP är Alice, som ska sälja sitt hus efter att ha brutit med sin sambo (Moyer). En fastighetsmäklare visar runt potentiella köpare i den flotta villan. Men så plötsligt dyker det upp två märkliga spekulanter. Den fotomodelliknande Lila (Tricia Helfer) och den slutne David (Brian Geraghty) - som hastigt och lustigt flyttar in i huset när Alice inte är hemma. Alla som dyker upp i hemmet hugger de ihjäl med stora förskärare, kropparna styckas sedan och förvaras i frysboxar i källaren.
David är ensam hemma dagtid och när Alice kommer hem, låter han av någon anledning bli att mörda henne. Han verkar fatta tycke för henne. Så, istället kedjar han fast henne i källaren, något han inte berättar för Lila som får tro att Alice är död. När Lila inte är hemma får Alice komma upp, och en märklig relation uppstår mellan David och fången. Samtidigt blir den dominanta Lila allt märkligare och bitchigare. Vad är de två ute efter? Vilka är de och varför mördar de folk?
Brian Geraghty ger ett väldigt obehagligt intryck. I sin vita, kortärmade skjorta och med sin välkammade sidbena ser han ut som en missionerande mormon - med det tillägget att hans ansikte är fullkomligt uttryckslöst. Han pendlar mellan att vara ömhetstörstande och iskall; han tvekar aldrig när han dödar - han bara sliter åt sig en kniv och går loss.
Med undantag för en eller två scener inskränker sig filmens miljöer till huset där dramat utspelar sig. Antalet medverkande är förhållandevis få. OPEN HOUSE kan inte ha kostat speciellt mycket att göra, men vad spelar det för roll när alting är kompetent gjort. Manuset är bra, liksom regin. Skådespeleriet är betydligt bättre än standarden. Fotot - filmen är skjuten på Red - är mycket bra och skapar en kall, påträngande och hotfull stämning; miljöerna som avbildas är eleganta och ganska kliniska. Alice är en sympatisk gestalt.
OPEN HOUSE lyckas faktiskt bli spännande, och det är ju sällan jag tycker att något är det. Antalet stora, blankpolerade knivar är många och ett plus för ljudeffekten som används när offren huggs ner - det låter ont!

Bio: Scream 4

Foton copyright (c) Scanbox

Det var min själ inte kul att vara vän av genrefilmer på 1990-talet. Under detta decennium mer eller mindre försvann actionfilmen - den tuffa, hårda, manliga 80-talsactionfilmen. Och nästan lika illa ställt var det med skräckfilmen. Fast redan under andra halvan av 80-talet hade MPAA, den amerikanska censuren, sett till att sätta käppar i hjulet för skräckgenren. De amerikanska skräckfilmerna blev allt mindre våldsamma, blodiga och skräckfyllda, medan de italienska motsvarigheterna i princip dog ut och försvann.

Jag kommer inte riktigt ihåg vilka nya skräck-

filmer som kom under 90-talets första hälft. Det är blankt. Själv såg jag mest om gamla favoriter.

På 90-talet härskade ju även den ironiska generationen. På svensk TV härjade Killinggänget. På bio anlände Tarantino och hans efterföljare med sina filmer fyllda av pastischer och brutalt men ironiskt våld.

När skräckfilmen plötsligt slog tillbaka, var det givetvis med ett slags ironisk film; en smart blandning av allvar, pastisch och parodi. Filmen var förstås SCREAM, året var 1996 och Wes Craven stod för regin.

Wes Craven är en herre som under hela sin karriär levt högt på ett fåtal hitfilmer, men som egent-

ligen främst klämt ur sig rätt ointressanta och ibland direkt usla filmer. Han har aldrig gjort något större intryck på mig. Jag har aldrig riktigt förmått uppskatta LAST HOUSE ON THE LEFT och THE HILLS HAVE EYES. Jag var aldrig någon större fan av TERROR PÅ ELM STREET. Och vad ska vi säga om dumheter som DEADLY FRIEND och den bisarrt jönsiga SHOCKER? Eller, ähum, EN VAMPYR I BROOKLYN.

Cravens senaste film MY SOUL TO TAKE, som var i 3D, hade USA-premiär i oktober förra året, den fick värdelösa recensioner och har ännu inte dykt upp i Sverige. Craven, som fyller 72 i sommar, behöver förstås en hit, han ger inte upp, gubben, och då är ännu ett kapitel i SCREAM-sviten ett förhoppningsvis säkert kort.

Nu är det länge sedan jag såg de första tre SCREAM-filmerna. Jag tyckte om den första åtminstone när den kom, den kändes väldigt fräsch, och jag vill minnas att jag gillade tvåan ännu mer, eftersom den var lite mer bäng. Däremot var jag inte så förtjust i SCREAM 3, som kom för elva år sedan. Och tänker jag efter, minns jag inte så mycket av de här tre filmerna, mer än handlingen i stora drag.

Jag hade inga som helst förväntningar på SCREAM 4 - eller SCRE4M, som det står i dess logga. Det här kunde bli hur som helst.

Varje gång jag bänkar mig för att se en ny skräckfilm på bio tänker jag "Okej! Överraska mig!". Jag blir nästan alltid besviken.

Den här gången blev jag - håll i er! - överraskad.

SCREAM-seriens skapare Kevin Williamson har återvänt även han en fjärde gång och levererat ett manus i vilket en av de få överlevande från den ursprungliga trilogin, Sidney Prescott (Neve Campbell), har skrivit en kritikerrosad bok om sina traumatiska upplevelser. Nu återvänder hon efter en längre tid hem till Woodsboro för att promota och signera sin bok.

Kvar i staden bor sheriffen Dewey Riley (David Arquette) som sedan tio år är gift med den ibland tuffa och hänslynslösa Gale Weathers-Riley (Courteney Cox). Gale skrev ju redan efter första filmen en bästsäljande bok om morden i Woodsboro, en bok som blev skräckfilmen STAB, som nu fått hela sex uppföljare och är omåttligt populär. Det går dock inget vidare för Gales fortsatta författarkarriär och hon verkar vara avundsjuk på Sidney. Till på köpet knakar det rejält i äktenskapet med Dewey.

Men vem passar på att återvända till Woods-

boro samtidigt som Sidney? Jo, självklart är det dags för the Ghostface Killer att göra spektakulär comeback. Trots att de som tidigare gömt sig bakom spökmasken är döda och begravda.

Vi introduceras för en ny generation tonåringar; det är Sidneys kusin Jill (Emma Roberts) och hennes kompisar som i rask takt börjar slaktas till höger och vänster.

I de tidigare filmerna följde Ghostface de regler och mönster som fanns i 70-, 80- och 90-talens slasherfilmer. Den här gången är morden återigen filminspirerade - men nu lever vi i ett nytt årtusende. Reglerna har ändrats. Vad får vi nu ofta se på bio i skräckväg? Jo, nyinspelningar av äldre skräckfilmer. Och jodå - snart verkar det som om Ghostface återvänt för att göra en remake på den första STAB...

SCREAM 4 öppnar lite avigt. Jag undrade vad det var för konstigt mög jag tittade på. En rad kända ansikten som Anna Paquin, Kristen Bell och flera andra unga tjejer jag inte riktigt vet vilka de är, råkar illa ut i vad som visar sig vara filmer i filmen. De här scenerna har valhänt författad dialog och agerandet är taffligt. Men - detta ska föreställa klipp ur STAB del 6 och 7. Det är medvetet dåligt. När väl den riktiga filmen kommer igång blir det betydligt bättre.

Idén med att låta handlingen kretsa kring remakes och så kallade re-imaginings är riktigt smart och leder till en del intressanta turer i intrigen. Givetvis känns SCREAM 4 inte riktigt lika fräsch som originalfilmen, vi kan ju det här nu, men detta kompenseras med en hel del fungerande humor, av ett tempo som gör att filmen aldrig blir tråkig, och av ett extremt våldsamt slaktande.

SCREAM 4 är ibland riktigt jävla skit-

blodig. Nu har jag ju inte de första filmerna i färskt minne, men jag inbillar mig att den nya filmen är blodigare och brutalare än alla de andra tillsammans. I synnerhet en scen där en rollfigur blir knivhuggen i pannan är... Nej, jag ska inte spoila något här.

Det är lite kul att notera hur de återvändande rollfigurerna nu är erfarna, vuxna människor, Gale Weathers är ju till och med en medelålders kvinna. De nya ungdomarna är betydligt blekare - i synnerhet Emma Roberts. Däremot gillade jag Hayden Panettiere från HEROES som en av kompisarna. Att Arquette och Cox ligger i skilsmässa i verkliga livet tillför en extra dimension. Även Anthony Anderson medverkar - han spelar en polis. Och minsann om han inte har gått ner lite i vikt! (Trivia: Anderson var med i SCARY MOVIE 3 och 4. SCARY MOVIE var Kevin Williamsons ursprungliga titel på SCREAM.)

Och för en gångs skull måste jag säga att jag fann slutet rätt tillfredställande. Osannolikt, javisst - men tillfredställande. Det fick mig att le sådär härligt rått.

Med undantag för MY BLOODY VALENTINE 3D har jag ju själv gått fram som Ghostface när jag recenserat de senaste årens slasherfilmer - i synnerhet alla remakes. FREDAGEN DEN 13:E var inte lyckad, TERROR PÅ ELM STREET direkt usel. SCREAM 4 är en omedelbar klassiker i jämförelse med dessa lågvattenmärken. Nu tar jag förstås i, det här är ingen klassiker, men väl en rejält fläskig återkomst för Wes Craven. Jag uppskattar även att filmen är Rated R, och inte ännu en mjäkig PG-13-historia. Förvisso finns här inget naket, men folk säger ofta "fuck" och blodet sprutar så att paraply anbefalles.

Ja, herrejävlar - väldigt oväntat kom jag på mig med att ha fantastiskt kul i biofåtöljen. Jag önskade att jag hade en påse grillchips och en sexpack öl till hands.

Det var tammefan inte igår jag var så här nöjd efter att ha sett en ny skräckfilm på bio!

(Biopremiär 15/4)

DVD: Trick 'r Treat

TRICK 'R TREAT (Warner Home Entertainment)

Återigen dags för en film som funnits ute ett bra tag - sedan oktober förra året, faktiskt (fast den står fortfarande på nyhetshyllan i en av Hemmakvälls butiker i Malmö). Liksom fallet var med THE HILLS RUN RED, fick jag aldrig ett recensionsexemplar och glömde bort att be om ett.

TRICK 'R TREAT har fått en massa lysande recensioner utomlands och röstades här och var fram som 2009 års bästa direkt på DVD-film i USA. En amerikansk herre jag jobbar för har tjatat på mig i ett halvår nu: "Har du sett TRICK 'R TREAT än?!"

Nu har jag äntligen sett den, så det är väl lika bra att ta upp filmen här.

TRICK 'R TREAT skrevs och regisserades redan 2007 av Michael Dougherty, och den producerades av Bryan Singer. Dougherty hade tidigare tillsammans med Singer skrivit manus till den senares SUPERMAN RETURNS. Det var meningen att deras lilla skräckfilm skulle få biopremiär till Halloween 2007, men då deras Stålmannenfilm inte presterat det Warner förväntade sig, struntade bolaget i att släppa filmen, rädda för en flopp. I synnerhet som SAW IV skulle ha premiär samtidigt.

Releasen sköts upp och sköts upp, och till slut släpptes filmen direkt på DVD i oktober 2009, försedd med Warner Premiere-loggan.

Doughertys film ser verkligen ut som en bioproduktion. Det här är en riktigt flott film, skyhögt över annan direkt på DVD-skräck. Musik som för tankarna till Danny Elfman, en del påkostade specialeffekter, tjusiga förtexter modell serietidning.

Lite värre ställt är det med innehållet. Det här är en antologi med fem små berättelser som utspelas lite omvartannat sådär i samma kvarter under Halloweennatten. Det är den oskuldsfulla Anna Paquin som motvilligt klär ut sig till Rödluvan när hon ska ut och festa med sina väninnor, en rektor som extraknäcker som seriemördare och har ihjäl en tjock, rödhårig pojke (bra gjort!), några ungar som ska besöka en sjö där en skolbuss full med barn en gång sjönk, en enstöring som attackeras av en maskerad monsterunge, och ett par som blåser ut ljuset i en pumpagubbe innan midnatt.

Historierna är klart inspirerade av EC Comics, men når inte alls upp till dessa klassikers nivå. Doughertys stories är aningen poänglösa och för tankarna till CREEPSHOW, som jag aldrig varit sådär jätteförtjust i, just för att berättelserna hade alltför svag slutknorr. Här är nog avsnittet med Paquin bäst.

Men trots denna brist får Dougherty till det ändå. TRICK 'R TREAT är en mycket underhållande film med flera coola inslag, och som sagt, det här är oerhört tjusigt att titta på. Filmen hade inte gjort bort sig på en biograf. Dessutom varar den inte ens 80 minuter, så den hinner aldrig bli tråkig.

Därför kan jag ge TRICK 'R TREAT det höga betyg jag trots allt ger den.