Foton copyright (c) Scanbox
I filmen DET SKA VA GÔTT Å LEVA - EN FILM OM GALENSKAPARNA AFTER SHAVE (saknas det inte ett "och" i titeln?), en dokumentär av Anna Hammarén, Håkan Hammarén och Rasmus Ohlander, ondgör Claes Eriksson sig över kritiker. Han tycker inte att kritiker fyller någon funktion alls. Jag kan väl inte påstå att jag håller med honom - till exempel tycker jag att jag själv är en alldeles utomordentlig kritiker; en kritiker som tycker precis som jag, sådana är det ont om. Claes Eriksson säger att han bara läser positiva recensioner, eller så läser han inte recensioner alls.
... Men visst fyller kritiker en funktion. Jag känner till några förläggare som klagar på att inga köper deras böcker. Men - de skickar heller inte ut några recensionsex, vilket innebär att inga skriver om böckerna, vare sig positivt eller negativt, vilket innebär att få känner till att böckerna finns.
Nå. Nu får Eriksson bita ihop, för här kommer minsann en recension av en film om honom och hans kollegor.
Det är rätt svårt att tycka illa om Galenskaparna och After Shave. De har alltid gett intryck av att vara sympatiska människor som inte vill något ont alls, deras humor har aldrig varit elak, och de relativt få gånger de ägnat sig åt satir, har det mest varit lite gubbigt och stofilaktigt, och handlat om det är för mycket stök och oväsen nuförtiden, eller att dåliga TV-program är fördummande. Folk lyssnar på musik i hörlurar och missar världen omkring dem, och sådant. I övrigt är deras sketcher något som kan kallas folkhems-Monty Python. Crazy, ibland surrealistiskt, men hela tiden väldigt svenskt.
Jag tror att första gången jag hörde Galenskaparna var när de dök upp i något radioprogram. Det här var innan TV sände deras första framgångsrika revy, TRÄSMAK (1985).
Det stora genombrottet kom förstås med TV-serien MACKEN, som visades 1986. På den här tiden hade vi bara två kanaler, och vi såg allt som visades. Åtminstone allt som gick under betäckningen "underhållning". Alla såg MACKEN, alla tyckte MACKEN var jättekul. Jag tyckte MACKEN var jättekul. Serien EN HIMLA MÅNGA PROGRAM från 1989 tyckte jag var ännu roligare.
Nästa TV-serie, TORNADO - EN TITTARSTORM, som gick 1993, hade jag svårare för, det kändes lite grann som att de fått fria händer att göra vad de ville utan att någon ingrep, och resultatet blev därför tungfotat, ojämnt och segt.
Jag har sett om MACKEN och EN HIMLA MÅNGA PROGRAM sedan de sändes första gången, jag såg faktiskt ett par avsnitt igår, och dessa program är väldigt ojämna de också. Många inslag i serierna är inte roliga alls, eller så håller de på för länge, och tempot är dåligt. Det Galenskaparna och After Shave fått ur sig de senaste decennierna har jag sett ganska lite av. Det har visats några revyer på TV, men jag har stängt av, eftersom jag inte tyckte det var kul alls. Visst, jag var inte på plats i Lorensbergsteatern och smittades av den salongsberusade publikens skratt, men jag vet inte om det hade hjälpt.
Men även om jag inte roats av det Galenskaparna gjort på senare år går det inte att tycka illa om dem. Och: det har ju faktiskt gjort några av de absolut roligaste sketcherna någonsin i det här landet. De har spottat ut en lång rad fruktansvärt roliga sketcher. Jag citerar ofta Galenskaparna.
Föreliggande dokumentär är en A-Ö-film. Medlemmarna i Galenskaparna och After Shave (Peter Rangmar, som dog 1997, dyker upp i många arkivklipp) berättar om hur allt började, om hur jobbigt det var i början, hur alla träffades, och vad som hände när det plötsligt slog igenom på bred front. De pratar om krisen som uppstod i och med Rangmars död, och om splittringar och soloprojekt under senare år.
Det står ganska klart att det är Claes Eriksson som är hjärnan bakom allt. Han har skrivit nästan alla sketcher och låtar de framfört sedan 1970-talet. Han är även den som förekommer mest i den här nya filmen.
Det intressantaste och roligaste i filmen är de gamla dubber-8-filmer från 60-talet Eriksson rotat fram ur sitt eget arkiv. Filmer han gjorde med sin yngre bror Anders. Enligt Anders ägnade Claes sig aldrig åt något annat än att försöka roa folk. Fast det verkar gälla dem allihop. De studerade på Chalmers, men de blev aldrig något ordentligt och respektabelt, eftersom de spenderade tiden där på att göra annat än de skulle.
Det mest oväntade i filmen är när Per Fritzell säger att han står ganska långt ifrån Claes Eriksson politiskt. Det hade jag inte väntat mig, faktiskt. Var de står politiskt framgår inte, men Eriksson befinner sig knappast till höger.
DET SKA VA GÔTT Å LEVA är TV på stor duk. Galenskaparna och After Shave firar visst 40-årsjubileum den här helgen när filmen går upp, och det väl därför den biovisas - men det här är inget som hör hemma på bio. Det är intervjuer där alla sitter ner och pratar, varvat med klipp ur deras många revyer, filmer och TV-program. Majoriteten av dessa klipp har rejält låg upplösning, så det ser för jävligt ut på stor duk. Fast det är förstås fantastiskt kul att se den filippinska rondellen på en bioduk!
Dock är det här en trevlig liten film. Den dyker nog snart upp på någon TV-kanal. Se den då med en kopp kaffe och en mazarin.
(Biopremiär 9/9)
Inlägg
