Bio: Hallåhallå

Foton copyright (c) Memfis Film/Peter Widing

På 1990-talet gick det en tjusigt tecknad serie i Seriemagasinet som hette Maggan. Den tecknades av en som hette Maria Blom - och ett tag inbillade jag mig att det var denna Maria Blom som gått och blivit filmregissör. Några nya serier av henne var det längesedan jag såg. Men tydligen är det en helt annan Maria Blom som gör film. Tror jag!

Maria Bloms första film var MASJÄVLAR, som kom 2004. Den blev visst en förhållandevis stor biosuccé. Fast jag tillhör inte de som såg den. Numera ser och recenserar jag allt som går upp på bio, oavsett om jag är speciellt intresserad eller ej, men det gjorde jag inte 2004. MASJÄVLAR hade en trist trailer och de klipp ur filmen som visades på TV var trista. Jag blev inte det minsta lockad att se filmen, och jag har heller inte sett den på TV eller DVD. Därefter gjorde Blom NINA FRISK och FISHY, som jag inte heller sett - FISHY har jag inte ens hört talas om.

I HALLÅHALLÅ spelar finskan Maria Sid den osäkra Disa; överviktig, lite bortkommen, ensamstående med två barn, fortfarande kär i sin före detta man, och hon trivs inte alls i Falun, dit hon flyttat från Stockholm och på vars lasarett hon arbetar. Disa traskar omkring i snön, gillar visst att skrika ut sin frustration, och hon blir förvirrad när exet dyker upp och berättar att hans nya kvinna är gravid. Johan Holmberg spelar en snubbe som varit gift fyra gånger och har sju barn, och Disa försöker lägga in en stöt på honom. Sjukhuspersonalen - Ann Petrén spelar en av sköterskorna - hotas med uppsägning. Det dyker upp en ny patient; en folkilsk kärring som spottar efter folk och som ingen vet vem hon är. Disa börjar även att träna kampsport; hon går en självförsvarskurs och skrämmer de andra när hon agerar för våldsamt.

HALLÅHALLÅ; det är så Disa hälsar på alla, ska vara något slags komedi, en dramakomedi, gissar jag. Under pressvisningen hörde jag några kvinnor i övre medelåldern; åtminstone en, skratta emellanåt. Själv skrattade jag inte alls. Maria Blom står även för manus, och det här är bara en lång rad scener staplade på varandra. Ibland försvinner den röda tråden och ingenting verkar leda någonstans. Det här bara håller på. Filmen står och trampar vatten och den känns evighetslång även om den bara varar 98 minuter.

Den här Disa ger inte intryck av att vara helt frisk - hon är labil och känns snarare lite obehaglig än rolig. De övriga rollfigurerna är även de mer märkliga och jobbiga, än roliga. En kvinna som ska vara pigg, glad och skojig känns mest påfrestande. Slutscenerna är märkligt bisarra. Synd att jag inte kan redogöra för dem här.

Estetiskt är HALLÅHALLÅ inget att skriva hem om. Statiskt filmfoto. Nästan inga kamerarörelser. Trist, naturalistisk färgskala. Å andra sidan fångar bilderna den skildrade tristessen perfekt.

Skittråkig film. Dock inte tillräckligt dålig för att den ska avfärdas helt.

(Biopremiär 7/2)

Bio: Eskil & Trinidad

Foton: Alexandra Aristarhova © 2013 Sonet Film AB
Prisvinnarna från årets BUFF står som spön i backen på den ordinarie biorepertoaren och här har vi en till. Stephan Apelgrens ESKIL & TRINIDAD tilldelades the European Children's Film Association Award som Bästa europeiska barnfilm. Och det är filmen förhållandevis oförtjänt av.
Apelgren har visst drömt om att få göra den här filmen i runt 25 år och ursprungligen var det visst meningen att Allan Edwall skulle spela Trinidad - edwall dog 1997. Riktigt varför Apelgren varit så besatt att att få berätta det här vet jag inte. Storyn, som började som en saga han berättade för sin son när han var lite, känns som något slags Greatest Hits-samling med svenska barnfilmsklichéer. Ung pojke med skilda föräldrar - check! Pojke tvingas flytta till trist del av Sverige - check! Pojke är utanför och har få vänner - check! Pojke tvingas ägna sig åt något han inte gillar - check! Pojke träffar märkligt original på bygden - check! Pojke får en oväntad jämnårig kompis - check! Brådmogna poetiska inslag - check! Trist väder - check! Trista bostäder - check!

I en berättelse som är märkligt lik förra årets ISDRAKEN spelar den begåvade nykomlingen Linus Oskarsson Eskil, vars farsa (Torkel Petersson) arbetar på olika kraftverk och far land och rike - eller åtminstone Norrland - runt med sonen i släptåg. De stannar bara kortare tider på varje ställe och Eskil hoppar från skola till skola, från klass till klass. Eskils morsa (Iben Hjejle) har något slags psykiska problem (check!) och har lämnat dem och flyttar hem till Danmark. Eskil vill till Danmark och sin mor, men farsan vill att grabben ska bli hockeystjärna.
Eskil är inte alls intresserad av att spela hockey; han tvingas stå i mål och är skitdålig. Han träffar en jämnårig tjej, Mirja (Saga Midfjäll), som är en utmärkt målvakt och agerar stand-in för Eskil när Eskil istället umgås med den lokala tosingen Trinidad (Ann Petrén) han råkat lära känna. Trinidad är djupt religiös och håller på att bygga en båt hon ska åka till Trinidad i.

ESKIL & TRINIDAD är egentligen bara en enda stor hög klyschor (vilket jag av allt att döma är den ende som noterat) - men filmen är rätt okej. Det är småtrevligt. De två barnen i huvudrollerna är bra och charmiga, Torkel Petersson gör en bra insats, medan Iben Hjeljes medverkan är liten och känns påklistrad. Det märkliga med storyn är att tråden med Trinidad är fullkomligt ointressant. Trinidad är en introvert och tråkig figur, och hon är allt annat än inspirerande. Det är svårt att förstå varför Trinidad hänger med en sådan traderöv. Då är problematiken med en viktig, förestående hockeymatch mycket roligare. Dessutom är Jonas Indes hockeytränare fantastiskt rolig. Jag hade hellre sett en film som bara handlar om ungdomshockey.
Filmen är inspelad så långt upp i Norrland man kan komma och det är fantastiskt ogästvänligt. Jag är jävligt glad att jag inte bor där uppe - eller ens i närheten.
Efter BUFF-visningen kom regissör och stjärnor upp på scenen för en kortare Q&A. Publiken hade bara en fråga. En liten kille undrade om det var roligt att åka i bilen när den sladdade på vägarna. Det tyckte Linus Oskarsson att det var.

(Biopremiär 29/3)

Bio: Happy End

Foton copyright (c) Nille Leander/Nordisk Film
Vågar jag påstå att årets svenska komedi har anlänt? Nej, det vågar jag nog inte. Jag skrattade jättemycket när jag såg HAPPY END, Björn Runges nya film, men jag är ganska hundra på att det inte var meningen.
Nä, tvärtom! Det här ska vara gripande! Starka känslor! Viktigt och angeläget! Stor filmkonst! Ännu större dramatik!
Om jag inte visste bättre, hade jag trott att det här är en parodi på svenska dramer av Lars Norén-modell. Lägger man på ett så kallat laugh track, blir det här en festlig komedi.

Svenska MAD brukade ju ibland ha Gör-det-själv-artiklar. Skriv en roman, ett film-
manus, ett högtidstal. En färdig text med vissa ord och meningar uteslutna. Här kunde man fylla i lämpliga alternativ från en lista. HAPPY END verkar vara gjord på detta sätt. Skriv ditt eget Norén-drama. Manuset är skrivet av dansken Kim Fupz Aakeson och det är så fullspäckat med klyschor att man tar sig för pannan. Det här är häpnadsväckande uselt!
Ann Petrén spelar en änka som jobbar som bilskollärare. Hennes son är en självmordsbenägen konstnär spelad av Gustaf Skarsgård. Malin Buska är en ung tjej som städar hemma hos Petrén. Petrén betalar Buska för att vara snäll mot och kanske till och med ligga med Skarsgård. Buska har grava problem hemma. Hennes sambo Johan Widerberg har ekonomiska problem, hans kafé har inte gått bra och han har lånat pengar av farliga typer som nu kräver stålarna tillbaka på brutala sätt. Men även Widerberg är psycho, han får utbrott och misshandlar Buska lite då och då. Peter Andersson gör en trevlig bilskoleelev som stöter på Petrén.

Peter Anders-
son är den ende som är hyfsat normal i den här filmen, han är sympa-
tisk och nästan trovärdig. Resten är sanslös. Det här är VANSINNIGT!
Ofta står folk bara och tittar på varandra utan att säga något, så som folk ofta gör när de umgås i svenska dramer. Och så säger de konstiga saker. Första scenen där Buska och Widerberg äter kvällsmat är hysteriskt rolig. Buska ser glad ut och skrattar lite, medan den nollställde Widerberg sitter tyst en lång stund, innan han utbrister "Vad är det som är så roligt?" - "Vaddå?" - "Vad är det som är så jävla roligt? VAD ÄR DET SOM ÄR SÅ JÄVLA ROLIGT?" - "Jag tycker bara att du är fin." - "Vaddå fin? VADDÅ FIN?" - "Jag tycker bara att du är så ... fin." - "VADDÅ FIN???!!!" ... och så får stackars Buska en örfil.
Widerberg kommer även med en variant på detta mot slutet då han säger "Du är så ful, så jävla ful, du är så ful att jag vill spy, ingen vill knulla med dig för att du är så jävla ful, du är så ful att alla spyr när de ser dig" och så vidare i en evighet.

En upprörd Skars-
gård sitter och äter och mumlar något vresigt, varpå Petrén säger "Jag har köpt jordgubbar." Filmens mest otroliga scen kommer när Skarsgård fått veta att Petrén betalat Buska. "Jag har köpt pizza," säger Petrén. "Du har betalat Katrine för att knulla med mig!" - "Vi kan väl sitta ner som vuxna människor och äta pizza?". Då reser sig Skarsgård upp och stampar sönder soffbordet! Petrén blir arg och dänger pizzorna i golvet! Därefter river hon ner bokhyllorna! Här kan man notera vilka böcker som tydligt hamnar i bild. Symboliskt värre.
Allt går åt helvete i Petréns hem. Till och med fiskarna i hennes akvarium dör. Men tänk, på slutet får vi en liten strimma hopp och framtiden. Happy end, alltså.
Det statiska filmfotot är grynigt, mörkt och konstnärligt. Vad Gustaf Skarsgård säger hörs ofta inte alls, eftersom han mest mumlar. Det är ibland lite svårt att höra vad Buska säger. Men det spelar ingen större roll, eftersom replikerna kommer från klyschorna ABC-bok. Liksom handlingen.
Jag satt och skrattade flera gånger under filmens gång. Jag ljuger inte. Jag skrattade. Även om jag försökte att kväva mina skrattanfall. Och då är det här en sådan där film som alltid får skyhöga recensioner och som vinner priser på festivaler. Herregud, vägrar vissa kritiker att inse att filmer som den här är en orgie i jönserier?
Just det, jag glömde nämna att här även finns en scen där Ann Petrén plötsligt öppnar bildörren och spyr medan hon har lektion, och i en annan scen Gustaf Skarsgård gör en Skarsgård och visar pillesnoppen.

(Biopremiär 23/9)