Visar inlägg med etikett Andy Wachowski. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Andy Wachowski. Visa alla inlägg

tisdag 3 februari 2015

Bio: Jupiter Ascending

Foton copyright (c) Warner Bros.

Syskonen Wachowski; Lana och Andy, är tillbaka och bevisar ännu en gång att de var ett one hit wonder - eller möjligtvis ett two hit wonder, eftersom jag vill minnas att BOUND var rätt okej. Men det är ju MATRIX de här två slog igenom med, och sedan dess har de bara presterat mer eller mindre osebar smörja: de två uppföljarna till MATRIX, därefter SPEED RACER, och nu senast kolossalfloppen CLOUD ATLAS.

JUPITER ASCENDING lär knappast styra upp Lanas och Andys karriär. De har själva skrivit, producerat och regisserat, men det här känns som något av M Night Shyamalan. Det är lika illa. Om inte värre.

Filmtiteln syftar på horoskop; Jupiter stiger, exakt vad det betyder vet jag inte, eftersom jag är fullkomligt ointresserad av mumbojumbo som horoskop. Historien börjar i Ryssland, där vi träffar en kille som gillar att kika på planeterna med sitt teleskop. Hans fru är höggravid och killen vill döpa ungen till Jupiter. Plötsligt störtar det in beväpnade karlar, skjuter ihjäl killen och stjäl telskopet. Den gravida kvinnan flyr till USA och ombord på ett fartyg föder hon sin dotter; Jupiter Jones.

Jupiter växer upp till Mila Kunis och jobbar med att städa toaletter i Chicago. Samma fina yrke Ken Shabby hade, om än inte i Chicago! Men vad Jupiter inte vet är att hon egentligen är, öh, något slags drottning, och, hm, äger Jorden. Eller hur det var.

Ute i rymden finns en mäktig dynasti. De handlar med planeter och Jorden är visst bara något slags skördeplanet, där befolkningen skördas för att rymdvarelserna ska kunna leva för evigt. Eller något sådant. Av någon anledning måste Jupiter kidnappas och skickas upp i rymden. Eddie Redmayne spelar den synnerligen onde Balem, som är den mäktigaste, verkar det som, och han pratar långsamt med hes, viskande röst.

Tack och lov verkar den goda sidan, vilka de nu är, ha skickat en duglig karl för att rädda Jupiter - han heter Caine Wise (Channing Tatum) och har byggts ihop av militären; han är en kombination av människo- och varg-DNA. Och han har flygande skor. Förföljd av vad jag tror är prisjägare hittar Caine Jupiter och de drar iväg till en bondgård. Där bor Sean Bean, som spelar Caines rymdkollega Stinger. Caine och Stinger börjar slåss, men så plötsligt leker Jupiter med några hundra bin; gården är full av bin. Vi får lära oss att bin kan känna igen kungligheter och plötsligt börjar alla att titulera Jupiter "hennes majestät".

Sedan tar de sig upp i rymden för att fajtas med Balem. I rymden finns även en tosing som vill gifta sig med Jupiter för att tillskansa sig makt.

Låt mig ta det positiva först: JUPITER ASCENDING är fantastisk att titta på. När jag var barn brukade jag låna en bok som heter "2000-talets Foss" med science fiction-målningar av Chris Foss. Maffiga bilder på rymdskepp, dessa gjorde stort intryck på mig. Jag tänkte på detta när jag såg Wachowskis film. Jag tänkte även på tecknade serier av Philippe Druillet, Moebius, Jean-Claude Mézières, och ibland på David Lynchs filmatisering av DUNE; en påkostad film som floppade å det grövsta när den kom.

Men vackra bilder är inte allt. Visst kan estetiken ibland rädda svaga berättelser, men JUPITER ASCENDING är ett hopplöst fall. För det första har vi en dum och fullkomligt omöjlig sörja till historia. Det är möjligt att det inte alls är så komplicerat som det framstår som - om Wachowskis bara vetat hur man berättar vettigt. Personregin är under all kritik. Dialogen är löjeväckande. Här finns ett slags kärleksscen, nä, vänta, det är nog två stycken, som är bland det sämsta jag sett i det facket.

Mila Kunis är söt och sympatisk som Jupiter, men det finns ingen som helst kemi mellan henne och Channing Tatum. Hans Caine saknar personlighet helt och hållet, han är bara något slags kampsortskunnig biff som slängts in för att beskydda den förvirrade Jupiter. Och - han ser ju inte klok ut. Tatum ser ju lite lustig ut i vanliga fall med sina tätt sittande ögon och utstående öron. Tänk honom då med spetsiga öron och påklistrat bockskägg. Och flygande skor.

Rent allmänt är designen av vissa rymdvarelser inte speciellt genomtänkt. En tjej har världens största öron, en kille ser ut som en uggla, en tredje liknar en elefant. Härskarrasen ser förstås ut som aristokratiska, västerländska människor. De tre prisjägarna, varav en är en asiatisk brud med blått hår, ser ut att komma från en Tromafilm, eller en rollspelsklubb. På ett par ställen försöker man sig på medveten humor, det blir inte så bra. Filmen innehåller en väldigt massa action, men eftersom det är fullkomligt omöjigt att bry sig om de här rollfigurerna, blir det bara ointressant, irriterande och oengagerande.

JUPITER ASCENDING är stor, maffig, överlastad, lång, förvirrad, ospännande, fruktansvärt tråkig, och något av det dummaste och mest ogenomtänkta man kan se på bio. Jag gillar ju egentligen space opera, men det här är riktigt, riktigt kasst.

... Det enda jag uppskattar här är att Mila Kunis städar toaletter. (Notera att jag inte klämt in ett skämt om att spola den här filmen!)





(Biopremiär 6/2)

onsdag 20 februari 2013

Bio: Cloud Atlas

Foton copyright (c) Noble Entertainment

En kväll för ett par veckor sedan gick jag förbi Filmstaden Storgatan precis när publik strömmade ut på Davidshallsgatan. "Kan någon berätta vad i helvete det var jag just såg?" sa en kille. "Påminn mig om att jag aldrig mer ska se en film som är tre jävla timmar lång!" stånkade en tjej.

Det var CLOUD ATLAS som hade förhandsvisas, en film baserad på en bästsäljande roman av David Mitchell - och en riktigt fet flopp på bio. Hundra miljoner dollar kostade filmen att göra, och det har den inte spelat in. Av uppenbara skäl.

De forna bröderna Wachowski, Larry och Andy, har ju nu gått och blivit syskonen Wachowski, eftersom storebror Larry har bytt kön och blivit storasyster Lana. Det hade förstås varit roligare om de bytte kön båda två, så att bröderna Wachowski plötsligt blev systrarna Wachowski, men så roligt får vi inte ha det. Nä, de här syskonen regidebuterade 1996 med trevliga thrillern BOUND och 1999 fick de en jättehit med MATRIX. Därefter har det gått utför. MATRIX RELOADED hade sina stunder, men när jag såg MATRIX REVOLUTIONS kände jag verkligen för att lämna salongen. Och detta följde de upp med monumentalfloppen SPEED RACER. Uppenbarligen var Wachowskis ett one hit wonder.

Tom Tykwers på sin tid hajpade SPRING LOLA såg jagförst när den kom på DVD - och jag blev inte så där jätteimponerad. Var det allt? THE INTERNATIONAL kändes mest som ett magplask; en tafflig Europudding. Däremot ser jag att jag gav Tykwers film TRE en trea i betyg - men jag kommer knappt ihåg den filmen.

CLOUD ATLAS är regisserad av trion Tykwer, Wachowski och Wachowski. De tre har även skrivit manuset och varit med och producerat.

Det borde de inte ha gjort.

Nu har jag inte läst Mitchells roman, men det går säkert att göra en utmärkt filmatisering av den - om man gör den som en femtontimmars TV-serie, som någon sa. Den här 172 minuter långa biofilmen är allt annat än bra - och jag känner nu att jag nog borde ha skrivit min recension direkt efter pressvisningen häromveckan, eftersom mina minnen av filmhelvetet bleknar allt mer för varje minut. Jag undrar också vad i helvete det var jag såg. Det här är sex stycken berättelser som utspelar sig under olika tidsåldrar; under olika århundraden och till och med på olika planeter, och de berättas parallellt. Uppstyckade i korta avsnitt. Det klipps hela tiden och det hoppas fram och tillbaka.

Redan öppningsscenen fick mig att undra. En hårt sminkad Tom Hanks sitter utspökad på en planet (eller var det Jorden i framtiden?) och håller en lång monolog - som inte funkar alls. Högtravande, pretentiöst - och taffligt genomfört. Och så fortsätter det! Ett fartyg får problem när det seglar över Söderhavet, ett mord i San Francisco ska lösas på 1970-talet, i ett framtida Korea hålls klonade människor som slavar och så vidare ... Och samma skådespelare återkommer i olika roller i berättelserna. Hanks, Halle Berry, Hugh Grant, Jim Broadbent, Susan Sarandon, Hugo Weaving, och väldigt många fler. Oftast är de hårt sminkade eller kraftigt maskerade. Så till den milda grad att man bara ser gummimasken och inte rollfiguren. Titta, där är Hugh Grant igen! Ibland spelar män kvinnor och vice versa. Och i slutändan leder det hela fram till att störst av allt är kärleken. Eller något sådant.

CLOUD ATLAS känns som att bläddra i några nummer av Heavy Metal och skumläsa avsnitt av följetongsserierna. Korta snuttar som var för sig blir poänglösa, och som sammansatta inte blir sådär väldigt mycket bättre. Och precis som i Heavy Metal, är det oftast flashigt utfört. Plötsligt kastas vi in i feta actionscener; imponerande scenerier och fantastiska effekter. Här finns till och med en del splatter. And it doesn't make sense.

Stora delar av filmen känns som skolteater. Emellanåt spelar Tom Hanks över så att tulpanerna vissnar och latexmaskerna flagnar.

Jag vill faktiskt gå så långt att jag kallar CLOUD ATLAS osebar. Det här är mördande tråkigt, segt, förvirrande, dumt, irriterande och allt möjligt annat, negativt. Det spelar ingen roll att filmen är stjärnspäckad och ibland tjusig att se på. Det här går ju inte att titta på.

Det är precis som om Tom Tykwer och Lana och Andy Wachowski inte vet hur man berättar på film.




 

(Biopremiär 22/2)