Visar inlägg med etikett Andrew Garfield. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Andrew Garfield. Visa alla inlägg

torsdag 3 november 2016

Bio: Hacksaw Ridge

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Nu har  Mel  Gibson gjort en film igen. HACKSAW RIDGE är kanske den blodigaste, våldsammaste krigsfilm jag någonsin sett. Samtidigt är det nog den mest religiösa. Med andra ord: Mel Gibson i sitt esse!

Jag är lite kluven till den här filmen, som börjar med superblodiga stridsscener i slowmotion. Efter ett par minuter hoppar vi tillbaka i tiden. De två bröderna Desmond och Harold Doss växer upp i ett djupt religiöst hem; familjen är frikyrklig, men det hindrar inte pojkarnas far (Hugo Weaving), en dekorerad veteran från första världskriget, från att vara en våldsam fyllbult. Desmond är också våldsam, men kommer på bättre tankar.

Efter ett tag hoppar vi fram till 1945 och bröderna har blivit unga vuxna. Föräldrarna gillar inte att Harold (Nathaniel Buzolic) tagit värvning. Desmond (Andrew Garfield) har gått och förälskat sig i sjuksköterskan Dorothy (Teresa Palmer), de tänker gifta sig, men Desmond känner att även han vill tjäna sitt land. Dock vägrar han röra vid ett vapen. Han vill bli sjukvårdare och tar värvning han med.

Väl på plats på förläggningen ställer Desmonds inställning till med problem. Befälen tror att Desmond är galen och vill sätta honom i fängelse för ordervägran, de övriga soldaterna; åtminstone de hårdaste (Luke Bracey spelar den hårdaste av dem), tycker att Desmond är en tönt. Men Desmond får förstås sin vilja igenom, han skickas iväg till Stilla havet, där han som obeväpnad sjukvårdare begår stora hjältedåd när Japanerna på Hacksaw Ridge bekämpas. "I was wrong about you," säger de hårda killarna.

HACKSAW RIDGE bygger på sanna händelser, och alldeles före eftertexterna får vi ett par gamla intervjuer med den åldrade Desmond och ett par andra gubbar som överlevde slakten på Hacksaw Ridge. Desmond berättar om hur han ensam räddade över 70 sårade soldater - och hävdar att han gjorde det med Guds hjälp.

Det är väldigt mycket bibelläsande i den här filmen. Desmond är så hällörad att han riskerar att trilla omkull. Och jag har förstås svårt för sådant. Jag tycker att amerikaner; religiösa amerikaner, är märkliga varelser. Vuxna, moderna människor som sätter all sin tillit till en högre makt. Fast det är förstås omöjligt att frånkomma det faktum att Desmond, hur otroligt det än låter, räddade en farlig massa människor på egen hand.

Filmens första halva, som mest är ett drama och som avhandlar Desmonds utbildning och relationer, det är aningen saggigt, och mycket känns som samma gamla visa - Vince Vaugh spelar den gormande furiren som förolämpar allt och alla, men som visar sig vara vänlig på insidan.

Men - så fort soldaterna gett sig av till kriget och försiktigt klättrar över krönet på berget där enorma mängder japaner lurar, blir det plötsligt riktigt spännande. Mel Gibson vet onekligen vad han gör när han skildrar krigets helvete. Stämningen är ibland rätt jobbig när de livrädda amerikanska soldaterna långsamt rör sig framåt.

Och när striderna brakar igång, gör de det med besked. Frågan är om filmen inte är ännu blodigare och råare än den fjärde Rambofilmen. Gibson riktigt gottar sig i splattereffekter. Huvuden sprängs, kroppsdelar skjuts av, marken är täckt med inälvor, råttor äter på lik. Det är sanslöst våldsamt. Mot slutet går actionscenerna lite överstyr, när till exempel Vince Vaughns rollfigur röjer loss som i ett nummer av Patrullserien, medan japanerna är påfallande dåliga på att sikta. Som bonus får vi även lite seppuku med tillhörande halshuggning.

Två timmar och elva minuter varar filmen. Alldeles för länge. Om Gibson plockat bort en halvtimme och minskat på bibelviftandet, hade jag nog uppskattat filmen mer än jag gör. Dock är HACKSAW RIDGE ett säkert kort om man är ute efter intensivt ultravåld.

 

 

 

 

(Biopremiär 4/11)

onsdag 16 april 2014

Bio: The Amazing Spider-Man 2

Foton copyright (c) UIP Sweden

Marvels superhjältar väller in. Häromveckan kunde vi se Kapten Amerika, nästa månad kommer X-MEN: DAYS OF FUTURE PAST - och denna helg får vi återse min favoritsuperhjälte: Spindelmannen.

Jag har flera gånger hävdat att Sam Raimis SPIDER-MAN 2 är den bästa superhjältefilm som gjorts. Men så dök rebooten THE AMAZING SPIDER-MAN upp 2012 och började att flåsa Raimis film i nacken. Väldigt oväntat visade Marc Webbs version sig vara en riktigt, riktigt bra superhjälte film. Dessutom låg den närmare den tecknade serien, som jag älskat och vuxit upp med. För trots alla kvaliteter gillade jag aldrig några av de modifikationer som införts i Raimis filmer - som att nätskjutarna plötsligt blivit organiska. Och Mary-Janes utseende och karaktär stämde inte alls överens med seriefiguren. Andrew Garfield i Webbs filmer är på flera sätt en bättre Peter Parker/Spindelmannen, han har snickrat ihop sina nätskjutare själv, och Emma Stone som Gwen Stacy ser ut att vara tecknad av Johnny Romita (Mary-Jane blev bortklippt).

Jag hade rätt högt ställda förväntningar på THE AMAZING SPIDER-MAN 2, återigen i regi av Marc Webb. Förvisso fruktade jag att Webb skulle gå i samma fälla som Raimi med SPIDER-MAN 3 - för många skurkar i en och samma film. För mycket och för stökigt, alltså. Men ändå - det handlar om Spindelmannen. Det kan ju liksom inte bli dåligt.
Noshörningen, Gröna Trollet och Electro som de såg ut i serietidningen när det begav sig.
Det börjar bra - det börjar riktigt bra. Efter en prolog, i vilken vi får se vad Peter Parkers föräldrar sysslar med när de attackeras ombord på ett flygplan och förolyckas, hoppar vi fram till nutid. Den ryske gangstern Aleksei Sytsevich (Paul Giamatti) och hans anhang har stulit plutonium och hans lastbil jagas av mängder av polisbilar genom Manhattan - och Spindelmannen rycker in. Vad vi får här är antagligen den bästa actionscenen någonsin i en superhjältefilm! Det här är fullkomligt fantastiskt. Spindeln slåss, vitsar och svingar sig mellanbilar och byggnader - samtidigt so han pratar med flickvännen Gwen Stacy i sin mobil (Peter Parker har en likadan mobil som jag, en Sony Xperia Tipo; Sonys sämsta). Det här bådar verkligen gott. Har kan man prata om klassisk amerikansk serietidning på stor duk. Toppraffel utan like.
Därefter lugnar det ner sig. Spindeln råkar träffa enstöringen Max Dillon (Jamie Foxx), som jobbar på Oscorp - ett slags variant på Richard Pryor i SUPERMAN III. Efter att ha pratat lite kort med sin store hjälte tror Max att de är bästa vänner. Samtidigt återvänder Peter Parkers bäste vän Harry Osborn (Dane DeHaan) hem till sin mäktige far; Norman (Chris Cooper, som inte nämns i rollistan), som är döende. Han håller dessutom på att bli grön av sjukdomen! Denna sjukdom är ärftlig och Harry kommer inom kort också att drabbas.

Efter den strålande inledningen börjar filmen att tappa. Framför allt tappar den fart. Vad jag gillar med Spindelmannen är att serietidningen handlar lika mycket, om inte mer, om Peter Parkers privatliv, som den gör om superhjälteri. Peter Parker är en kille man kan relatera till och jag gillar att läsa om hans romanser och vardagliga bekymmer. Men har blir det lite för saggigt. Till saken hör att filmen varar i två timmar och 22 minuter. Visserligen har alla Spindelmannenfilmer mitt tillstånd att vara hur länge de vill, men i det här fallet blir det lite långt. Det blir för mycket drama.
Fast det största problemet är skurkarna. Rättare sagt: skurken - i singular. Det dröjer nämligen länge innan Gröna Trollet dyker upp, och han är bara med några minuter (dessutom är han verkligen grön den här gången). Det dröjer ännu längre innan Noshörning dyker upp, och han gör mest en cameo. Nej, det är Max Dillon som är huvudskurken. Han råkar nämligen ut för en el- och fiskrelaterad olycka och förvandlas till superskurken Electro, som hatar Spindelmannen. Electro är en förhållandevis obskyr skurk i serierna. Jag har alltid tyckt att han är en fjönt i en fjöntig dräkt. Här ser han helt annorlunda ut, men är inte mycket roligare för det. Det uppstår några bombastiska strider mellan Electro och Spindelmannen, men det är lite för mycket blixtskjutande och explosioner. Det blir inte så kul. Vilket förstås är synd.
Andrew Garfield och Emma Stone är lika bra i rollerna som tidigare. Sally Field återkommer som faster May, Denis Leary figurerar kort som kapten Stacy, som dog i förra filmen, och Stan Lees obligatoriska cameo ser vi tidigt i filmen. Som tidigare bjuds det på en hel del humor; jag uppskattade i synnerhet det sekundkorta klippet där Spindeln kommer hem med en stor fisk i famnen.

Filmen är i 3D, vem hade väl väntat sig något annat, och i detta format funkar den betydligt bättre än Kapten Amerika. Superhjälteslagsmålen och allt svindlande nätsvingande är inte lika hetsigt klippta, så det går att se vad som sker. Fajten med Gröna Trollet; detta traumatiska ögonblick i Peter Parkers liv, är flott och suggestiv, den funkar väldigt bra.
THE AMAZING SPIDER-MAN 2 är alls ingen dålig film - men den är inte så bra som jag vill att den ska vara och som den borde vara. Jag ser redan fram emot nästa film - och då hoppas jag att vi äntligen introduceras för Mary-Jane Watson och J Jonah Jameson!

Till skillnad från de flesta andra Marvelfilmer saknar den här filmen en Post Credit-scen på slutet.







(Biopremiär 18/4)

tisdag 3 juli 2012

Bio: The Amazing Spider-Man

Foton copyright (c) Sony Pictures

Spindelmannen är min favoritsuperhjälte. Läderlappen, Järnmannen, Daredevil och Wolverine i all ära, men de kan inte mäta sig med den gamle nätskallen.

Det första nummer av Spindelmannen jag läste, var nummer 1/1974, fast ett par år efter att tidningen kom ut. På den tiden var det legendariska Red Clown som gav ut tidningen, och redan som liten gosse irriterade jag mig på den misslyckade och slarviga färgläggningen. Men själva serien tyckte jag var hur tuff och spännande som helst - även om jag inte läst de föregående numren och därmed inte visste vad det hela gick ut på.

När Atlantic Förlag tog över Marvelutgivningen 1978 började jag läsa Spindelmannen mer regelbundet. Ett tag var jag ganska besatt av serien. Och återigen - jag var fortfarande bara en liten gosse, men jag irriterade mig på de slarviga utgåvorna. Ta bara nummer ett, till exempel. Orkade de inte rita en logga? Fast jag gillar att de utlovar raffel på varje sida. Första numret innehöll det allra första avsnittet av Stan Lee och Steve Ditko från Amazing Fantasy nummer 15, som kom 1962. Därefter körde Atlantic serier från slutet av 70-talet, i vilka Peter Parker var ihop med Mary Jane. Plötsligt dök det upp en klon av Parkers döda flickvän Gwen Stacy - vem var det? Och plötsligt publicerades gamla serier, där Parker är ihop med Gwen och hon dödas av Gröna Trollet. Förvirringen var total, men jag gillade serien.

För drygt tio år sedan köpte jag det första volymerna av Essential Spider-Man, och läste seriens första tio årgångar kronologiskt. Och då insåg jag seriens storhet. Som barn tyckte jag mest att det var fräckt med superkrafter och svängiga superslagsmål. Som vuxen är det tvåloperan jag vill ha. Jag kom på mig med att tycka att all action kom i vägen för det jag egentligen ville läsa om - det vill säga Peter Parkers struliga privatliv och hans romanser med Betty Brant, Gwen Stacy och Mary Jane Watson (och senare Svarta Katten). På 1960-talet hade serien en väldigt tilltalande jargong, som väl fortsatte under 70-talet. De senaste decennierna har jag inte läst så mycket Spindelmannen, jag har gjort en del försök, men jag har ärligt talat inte begripit någonting alls - ofta har jag inte ens kunnat se vem som är Peter Parker av figurerna.

Sam Raimi är en av de filmregissörer som skapade mitt filmintresse. Visst kändes det lite märkligt att han skulle göra Spindelmannen, men resultatet skulle säkert bli lyckat. Nu är jag inte så nödbedd, herregud, jag gillar ju TV-serien från 70-talet med Nicholas Hammond i huvudrollen, men SPIDER-MAN från 2002 tyckte jag var lyckad. Alla filmer med Spindelmannen är bättre än de utan honom. SPIDER-MAN 2 som kom två år senare anser jag vara världens bästa superhjältefilm, det är en enastående film. När Raimi spikade ihop SPIDER-MAN 3 2007 klantade han till det en aning. Han gapade över för mycket och stoppade in material för tre filmer i en och samma film; det var för många skurkar och för stökigt. Sony ströp filmserien.
Nicholas Hammond som Spindelmannen 1978

Mina invändningar mot Sam Raimis tolkning av Lees och Ditkos skapelse är inte många. Jag tycker att det är fullkomligt onödigt att Peter Parker försetts med organiska nätskjutare i handlederna; det var en ändring jag inte riktigt accepterade. Och Kirsten Dunst var helt fel som Mary Jane. Dunst hade inte alls samma personlighet som partypinglan i serietidningen. Dessutom ser Dunst aningen trist ut. En del fanboys klagade på att Gwen Stacy inte var med i Raimis första film. Raimi ansåg att Gwen egentligen är ointressant. Enda orsaken till att hon är ihågkommen, är hennes dramatiska död. Så det blev Mary Jane på en gång (fast Gwen dök upp i trean).

Att göra en Spindelmannenreboot bara tio år efter Raimis första film känns rätt korkat och överilat. Det är väl ändå onödigt. Och jag fruktade ett tag det värsta. Men här har vi filmen.

Och den är bra!

Alla filmer med Spindelmannen är bättre än de utan honom.

THE AMAZING SPIDER-MAN är regisserad av en kille med det väldigt passande namnet Marc Webb, som tidigare bland annat gjort den trevliga (500) DAYS OF SUMMER, och i huvudrollen som Peter Parker ser vi Andrew Garfield, som vi känner igen från till exempel THE SOCIAL NETWORK och NEVER LET ME GO. Garfield fyller 29 i sommar och är förstås rejält överårig som 17-årig high school-elev, men det får vi ta.

Webb börjar om från början och vi får än en gång veta hur den småmobbade plugghästen Peter Parker blev Spindelmannen. Men historien är radikalt ändrad både från serietidningen (åtminstone den ursprungliga versionen, jag vet inte om storyn reviderats sedan dess) och Sam Raimis film. När filmen öppnar presenteras vi kort för Peter föräldrar och främst hans far; en vetenskapsman. Dessa måste iväg på någon väldigt mystisk och hemlig grej, och lämnar den lille sonen hos farbror Ben och faster May, spelade av Martin Sheen och Sally Field; May är alltså ingen skröplig liten kärring här). Föräldrarna kommer aldrig tillbaka och stackars Peter växer upp hon Ben och May.

På skolan får Peter ofta stryk av Flash Thompson (Chris Zylka), men han trånar även efter söta Gwen Stacy (Emma Stone). Men så får Peter veta att hans far samarbetade med den enarmade vetenskapsmannen Curt Connors (Rhys Ifans), som försöker utveckla ett ödleserum som ska få hans arm att växa ut igen. När Peter besöker Oscorp, där Connors jobbar, råkar han bli biten av en genetiskt modifierad spindel (vad är det för fel på radioaktiva spindlar nuförtiden?), och, ja, då går det som det går. Peter Parker får spindelkrafter. Dock ej organiska nätskjutare, så han konstruerar sådana själv. Efter att Peter bråkat med farbror Ben, går Ben och bli mördad av en rånare, och Peter blir besatt av att hitta mördaren. Eftersom flera skurkar har sett Peters ansikte börjar han maskera sig - vilket leder till att han får polisen efter sig. Det blir extra problematiskt, eftersom polischefen heter Stacy (Denis Leary) och är far till Gwen som Peter nu fått ihop det med.

... Och samtidigt injicerar dr Connors sig själv med ödleserum, och dra på trissor om han inte förvandlas till en jätteödla och lever jävel ...

Jag konstaterar att Andrew Garfield på flera sätt är bättre än Tobey Maguire både som Peter Parker och Spindelmannen. Den gänglige Garfield ser lite goofy ut med sitt underbett och rör sig som en tonårsgrabb vars armar och ben börjat växa. Han är nervös och osäker på ett övertygande sätt, snäll och väldigt sympatisk - och det sistnämnda är A och O i en film av det här slaget. Som Spindelmannen är han en ettrig snackpåse. Ständigt babblande och vitsande - och det är ju så det ska vara.

Emma Stone är synnerligen charmig och rolig som Gwen Stacy. Det märkliga är att Gwen i den här filmen är så som Mary Jane borde ha varit i de tidigare filmerna. Jag vill minnas att Gwen bara var en trist överklassbrud i serierna. Men så är ju Emma Stone en synnerligen cool tjej. Jag läste "How much is a pint of milk?"-intervjun med henne i Empire och hon gav intryck av att vara hur cool som helst. Som Gwen Stacy får hon vara rolig.

Den avigt inställde Captain Stacy må vara en sammanbiten hårding, men eftersom det trots allt är Denis Leary kan han inte hålla sig, och fäller ett flertal roliga kommentarer han med. Däremot är Rhys Ifans och hans dr Connors en lite trist skurk. Visst, det är alltid tufft med ett monster, men jag var aldrig speciellt förtjust i The Lizard i serien, och här i filmen känns han lite ... Jag vet inte. Slätstruken? Oinspirerad? Han är inte elak nog, inte galen nog, inte utflippad nog.

Och varför envisas Spindelmannen med att avslöja sin identitet mest hela tiden? Snar känner väl halva New York till vem han är.

Men i övrigt är detta en alldeles, alldeles utmärkt film. Datoranimering har gått framåt en hel del sedan Raimis filmer, och actionscenerna och i synnerhet Spindelmannens svingande mellan skyskraporna, den här gången i 3D, är väldigt övertygande - kolla bara den sista bilden innan eftertexterna. Hade jag fått se den som tioåring hade jag skitit på mig. Faktum är att jag nästan sket på mig nu också. Precis ska Spindeln se ut! Och till skillnad från så många andra action- och superhjältefilmer idag, så går det faktiskt att se vad som händer i actionscenerna; klippningen är väldigt sansad. Dessutom är James Horners musik lite gammaldags på ett trevligt sätt; den får mig att tänka på 50-talsfilm.

Fast det som gör THE AMAZING SPIDER-MAN till en bra och underhållande film är att actionscenerna och de bra rollfigurerna kombineras med en av de gulligaste kärlekshistorier jag sett på länge. Det är nästan romansen mellan Peter och Gwen som är behållningen - och det var många drömska suckar i publiken när jag såg filmen.
Betty Brant, Mary Jane och till och med J Jonah Jameson lyser med sin frånvaro, men jag gläds åt att gamle C Thomas Howell oväntat har en liten roll som namnlös byggarbetare. Howell har ju harvat i B-filmer de senaste tjugo åren så det är kul för honom att vara med i en storfilm igen.

SPIDER-MAN 2 är nog fortfarande världens bästa superhjältefilm. Men Marc Webbs film ligger inte långt efter. Det här är riktigt bra. Hade jag haft halva dvärgar att dela ut, hade jag nog dragit till med 4½ i betyg. THE AMAZING SPIDER-MAN är helt enkelt amazing. Jag tycker att det här är betydligt bättre än THE AVENGERS.

I vanlig ordning bryts eftertexterna halvvägs för en "post credit scene", i vilken vi ser silhuetten av en skum och okänd typ. Vem kan det vara? Norman Osborn? Eller den göteborgske superskurken Osborn?!

Jag väntar med spänning på nästan film...






(Biopremiär 3/7)

onsdag 23 mars 2011

Bio: Never Let Me Go

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

NEVER LET ME GO bygger på en roman av en Kazuo Ishiguro, vilken en bekant till mig talat gott om. Samma bekant har också uttalat sig positivt om filmen, som hon såg i Frankrike för ett tag sedan.
Själv visste jag inte alls vad jag skulle få se, eftersom jag inte haft tid att läsa något handlingsreferat. Jag visste bara att Keira Knightley är med, och hon gör ju inte ont att titta på. Carey Mulligan har dock huvudrollen, och Charlotte Rampling är det tredje stora namnet.

Mark Romaneks film var definitivt inte vad jag trodde det skulle vara. Långt ifrån. Det här visade sig vara något slags science fiction-drama - fast av ett radikalt annorlunda slag än I AM NUMBER FOUR, som slutat femton minuter tidigare.
NEVER LET ME GO utspelar sig nämligen i ett alternativt England, i en värld där man på 1950-talet upptäckte botemedel mot tidigare obotliga sjukdomar, och på 60-talet höjdes den genomsnittsliga livslängden för människor till över etthundra år.

När berättelsen börjar är det 1978 och vi befinner oss på internatskolan Hailsham, en till synes idyllisk plats där Rampling är rektor. Vi lär känna de tre eleverna Kathy, Ruth och Tommy, som i filmens första del spelas av barnskådisar. Idyllen till trots märker vi att något inte stämmer på skolan och inga barn kan lämna den. De har hört de mest fasansfulla historier om vad som sker utanför stängslet.
Hailsham är mer än en skola. Det är ett slags farm - en gård där man föder upp människor. I filmens andra del har Kathy, Ruth och Tommy vuxit upp till tonåringarna Mulligan, Knightley och Andrew Garfield. Vi får veta att skolans elever är kloner - och deras enda syfte är att finnas tillgängliga för organdonationer. När tiden är mogen blir de kallade, och så opereras de ett par gånger tills det är dags för det som kallas "completion" - då klonen dör.
Kathy, Ruth och Tommy börjar bli besatta av att hitta de människor de klonats från, men det uppstår även en del konflikter på det känslomässiga planet. Kathy fattar tycke för Tommy, som dock förförs av Ruth. Med tiden väcks även hopp om att de kan få slippa undan sina öden. Det ryktas att bara man kan bevisa att man är ett förälskat par, slipper man agera organdonator.
 
NEVER LET ME GO bygger på en oerhört fascinerande idé och det är extra kul att det inte är uppenbart på en gång, om man nu inte läst boken eller ett handlingsreferat  - eller denna och andra recensioner. Dock kan jag inte riktigt påstå att jag köper det hela. Jag menar, borde det inte ske massflykter från dessa uppgödningsanstalter när sanningen kommer fram? Finns det inga "vanliga" människor som engagerar sig i dessa kloners omänskliga öden? Inga motståndsarméer? Hur kommer det sig att alla bara låter det ske? Och varför infinner sig klonerna till operationerna? I en scen pratar Charlotte Rampling om att de diskuterat etiken och moralen i det hela på skolan, men mer än så blir det inte.

Det är en väldigt grå och långsam film. Men den är ypperligt välspelad. Intressant men småtrist. Jag gillade dock inte Keira Knightleys frisyr.







(Biopremiär 25/3)

fredag 14 januari 2011

Här är den nye Spindelmannen

Åkej, pågar och töser, här är så den första bilden på Andrew Garfield som Spindelmannen i den kommande filmen, som än så länge inte har någon titel. Får jag föreslå SPINDELMANNEN I SUPERHJÄLTEFORM eller NU GÅR SKAM PÅ TORRA LAND, PETER PARKER.
Vad finns att säga om bilden? Nja, inte särdeles mycket. Jag har inga kommentarer. Eller vad säger ni?

fredag 2 juli 2010

Sony har hittat Peter Parker

Som bekant har ju Sony Pictures kickat Sam Raimi och hans skådespelare från Spindelmannenserien. Den fjärde filmen, i 3D, ska börja spelas in i december; tydligen ska man börja om från början, och nu har man utsett en skådis till att bli den nye Peter Parker: Andrew Garfield. HÄR rapporterar Variety.
Han har tidigare bland annat varit med i THE IMAGINARIUM OF DR. PARNASSUS, men jag minns honom inte alls från den. Jag kollade på några bilder på nätet, och ... jag vet inte. Han ser ju liksom inte ut som Peter Parker.