Visar inlägg med etikett Andrea Riseborough. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Andrea Riseborough. Visa alla inlägg

tisdag 9 april 2013

Bio: Oblivion

Foton copyright (c) UIP Sweden

Av någon anledningen går inte science fiction-rafflet OBLIVION upp på bio i USA förrän den 19:e april. Nio dagar efter Sverigepremiären.

Å andra sidan visade sig den här filmen vara något man faktiskt kan vänta för länge på.

För regin står Joseph Kosinski, vilket väl inte bådade så gott. Kosinski gjorde nämligen den hyfsat usla TRON: LEGACY häromåret. Flotta bilder och inget annat. Och detsamma gäller OBLIVION. Det går inte att sticka under stol med att det här är snyggt. Ja, det är rent otroligt snyggt. Jag skulle nog vilja påstå att detta är en av de snyggaste sci-fi-filmer jag sett. Jag satt länge och tänkte att det här verkligen ser ut som en serie ur Métal Hurlant eller Heavy Metal. Extremt estetiskt, läckra färkoster och miljöer. Och när eftertexterna slutligen rullade konstaterade jag att filmen bygger på ett seriealbum av Kosinski och Arvid Nelson; en serie jag aldrig hört talas om.

Och liksom majoriteten av serierna i Heavy Metal är det här tunt.

Seriealbumet

Tom Cruise är Jack. Någon gång i framtiden har Jorden i princip gått under. Vi attackerades av rymdvarelser och slog tillbaka med kärnvapen. Vi vann kriget, men raserade samtidigt vår omvärld. De överlevande människorna byggde en enorm, flådig rymdstation (hur fanken lyckades de bygga den när allting sprängts i luften?) i vilken mänskligheten nu lever. Jack och hans kollega Victoria (Andrea Riseborough) bor dock kvar på Jorden. De jobbar som något slags kontrollant och reparatörer av de drönarrobotar som glider runt i ödemarken och ibland skjuter på saker och har sig.

Jack är ute och flyger i sitt tjusiga lilla rymdskepp när han ser något krascha. Han hittar ett störtat rymdskepp och i det finns det minsann människor. En av dem, ett kalaskex som heter Julia (Olga Kurylenko), och som legatr i dvala i sextio år, hävdar att hon är Jacks fru - vilket förklarar hans besynnerliga minnesbilder från New York innan katastrofen. Men Jack ser ju inte ut att vara så gammal. Morgan Freeman, Nikolay Coster-Waldau och Zoë Bell dyker också upp, Melissa Leo medverkar på en bildskärm, och det visar sig att saker och ting inte är som Jack trott.

Som sagt: OBLIVION är en av de snyggaste sci-fi-filmer jag sett. Men: detta är även en av de tråkigaste sci-fi-filmer jag sett. Det börjar bra, det börjar riktigt bra, men ju längre handlingen fortgår, desto tristare och jönsigare blir det. Mitt betyg sjönk mer och mer. Alla de flotta scenerierna och specialeffekterna är bortkastade på en seg historia som ofta är direkt löjeväckande högtravande. Det är så pretentiöst och högtravande att filmen ligger farligt nära kalkongränsen. Filmmusiken är svulstig. Vid ett par tillfällen blir det nästan lite religiöst. För att publiken inte ska somna brister rollfigurerna då och då ut i lite skjutglad med själlös action. Det är möjligt att det här funkar i serieform, vad vet jag. Jag gissar att Druillet hade kunnat göra något mindblowing av det här på 1970-talet - vilket han aldrig gjorde.

Om man till äventyrs har överseende med innehållet är det mycket möjligt att man kan sitta och bara njuta av bilderna i två timmar och sex minuter. En del raserade amerikanska landmärken nersjunkna i ökenlandskap imponerar, filmfotot imponerar. Ett par detaljer mot slutet fick mig att tänka på Linda & Valentin-albumet "Den falska världen". Nikolay Coster-Waldau är bortkastad i sin roll.

Plus i kanten för att vi slipper se det här i 3D.





(Biopremiär 10/4)

torsdag 15 mars 2012

Bio: W.E.

Foton: Anthony Souza ©2011 W.E. Commissioning Company Limited. All Rights Reserved. 
Madonna är en sällsynt framgångsrik artist. Hon är även en sällsynt usel filmregissör. Hon långfilmsdebuterade 2008 med den rätt ruttna FILTH AND WISDOM, och nu har hon gjort en betydligt större film, en film som till och med Oscarnominerades - för bästa kostymer. Andra nominerar är fullkomligt otänkbara. Madonna har säkert fått göra den här filmen enbart för att hon är Madonna.
W.E. är ett slags parallellfilm till THE KING's SPEECH och initialerna står för Wallis och Edward. Edward är kung Edward VIII (James D'Arcy), som avsade sig tronen för att gifta sig med amerikanskan Wallis Simpson (Andrea Riseborough, som liknar Madonna en aning), en kvinna med två kraschade äktenskap bakom sig. Detta är förstås en intressant historia som skulle kunna ha blivit en engagerande film. Men Madonna, som var inblandad även i manuset, nöjer sig inte med detta.
I en parallellhandling som utspelar sig i New York i slutet av 1990-talet, får vi följa Wally (Abbie Cornish), som lever i ett olyckligt äktenskap. På Sotheby's ska man auktionera ut hertigen av Windsors (alltså den före detta kungens) ägodelar. Den sorgsna Wally är besatt av W.E., som hon anser vara århundradets romans - även om den romansen var långt ifrån smärtfri. Wally får ihop det med en enkel rysk säkerhetsvakt (Oscar Isaac) på Sotheby's. Mohamed Al-Fayed förekommer som något slags länk mellan Wally och prinsessan Diana och W.E. på någon vänster jag inte tänkte närmare på ...
... eftersom jag var upptagen med att tänka på annat. W.E. är nämligen en ganska fruktansvärd film och jag har svårt att förstå varför den går upp på bio. Det här funkar inte alls. Filmen är stor och påkostad, massor med folk och miljöer. Men strukturen är usel, det hoppas fram och tillbaka, hit och dit, och vi får aldrig riktigt stifta bekantskap med rollfigurerna. Vad såg Wallis och Edward i varandra? Varför blev de så kära? Edward gör absolut inget annat än kedjeröker, och de två verkar mest vara irriterade - på varandra eller på omgivningen. Historien om Wallys romans med ryssen känns otroligt banal.
Ganska exakt två timmar varar det här, två timmar som känns som två dygn (i synnerhet om man är kissnödig), fotot är hetsigt, klippen snabba, och i slutändan blir W.E. en enda stor gigantisk meningslöshet. Kritiken i utlandet var förödande. Det torde den bli även här.
Nämen! En kort recension. Ovanligt för att komma från mig. Men jag har absolut ingenting att säga om det här. W.E. är en dålig och otroligt tråkig film.
Under en partyscen från 30-talet spelas "Pretty Vacant" med The Sex Pistols på soundtracket. Både Abbie Cornish och Oscar Isaac var med i SUCKER PUNCH.







(Biopremiär 16/3)