Visar inlägg med etikett Andrea Arnold. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Andrea Arnold. Visa alla inlägg

torsdag 1 mars 2012

Bio: Wuthering Heights

Foton copyright (c) Atlantic Film
För ett par veckor sedan läste jag ett seriealbum baserat på Charlotte Brontës "Jane Eyre" - recension lär publiceras i marsnumret av Nya Upplagan. Och nu har en filmatisering av Emily Brontës "Svindlande höjder" biopremiär. Om man nu kan säga att det är Brontës berättelse. Regissören och manusförfattaren Andrea Arnolds namn står med betydligt större bokstäver på filmaffischen. Detta är ANDREA ARNOLDS WUTHERING HEIGHTS, och det är ingen tvekan om saken att det är hennes.
Emily Brontës roman publicerades 1847, som författare angavs Ellis Bell - de tre systrarna Brontë använde till en början manliga pseudonymer, eftersom det var svårare för kvinnor att bli publicerade och tagna på allvar. Först efter att böckerna blivit succéer avslöjade töserna vilka de var. Fast karriärerna blev korta, de dog alla unga.
Om jag har läst "Svindlande höjder"? Så klart ... att jag inte har. Jag har inte sett någon av de tidigare filmatiseringarna heller - och de är många. Däremot har jag sett Monty Pythons version, framförd med hjälp av semaforer. Den varar ungefär fem sekunder. Och så har jag sett Dave Allens version. Den är också föredömligt kort - Heathcliff och Cathy springer mot varandra över hedarna och ropar varandras namn. Jag vill minnas att de springer förbi varandra.
... Jo, och självklart har jag hört Kate Bushs låt. Jag är ju en sådan som gillar Kate Bush. Jag vet inte om det är väntat eller oväntat.
Jag läser att i boken är Heathcliff ett föräldralöst zigenarbarn som hittas på Liverpools gator. I Arnolds version är han av afrikanskt ursprung, men han hittas i Liverpool och han pratar engelska (i en scen refererar man till honom som "fripassageraren").
Mr Earnshaw (Paul Hilton) är en "god kristen" och tar Heathcliff (Solomon Glave) med sig hem till gården, där han ska betraktas som en familjemedlem - men trots detta måste jobba häcken av sig. Sonen i huset, Hindley, hatar Heathcliff och vill att han ska vara som en slav och ett djur. Misshandel följer. Upprepade gånger. Men familjens dotter Cathy (Shannon Beer) gillar pågen.
Earnshaw dör och Hindley, som gått och gift sig, tar över som husets herre. Han låter då Heathcliff bo hos djuren. Mer misshandel. Cathy och Heathcliff råkar på den rika familjen Linton. Heathcliff åker på mer stryk, men Cathy får bo hos Lintons. Heathcliff försvinner.
Efter flera år återvänder Heathcliff (James Howson). Han är nu en rik man (det framgår inte hur det gått till) och han hyr ett rum på Hindleys gård. Hans avsikt är att söka upp sin älskade Cathy (Kaya Scodelario), men hon har gift sig med traderöven Edgar Linton. Shit happens.
Tja, det är väl hela intrigen.
Andrea Arnold har gjort det här som en Dogmafilm. Handhållen kamera, ingen musik, bara naturlig ljussättning. Inspelat på plats på de dimmiga, vindpinade hedarna. Detta tillvägagångssätt innebär att WUTHERING HEIGHTS känns extremt realistisk. Det var säkert så här det såg ut på den tiden, så här det gick till. Och jag är glad att jag inte var med - och jag är glad att jag inte var med på inspelningen. Det är kallt. Det är blåsigt. Det regnar. Det är gyttjigt. Rent allmänt är det för jävligt. Realismen understryks av ett språk som knappast fanns i Brontës roman. "Fuck off, you fucking cunts!" säger Heathcliff vid ett tillfälle. Vilket egentligen inte är märkvärdigt, eftersom det språkbruket existerade redan då, ja, redan på Shakespeares tid. Det förekommer ett par sexscener - och lite mystisk nekrofili.
Denna realism är förstås intressant och bra. Vad som däremot inte är bra, är skildringen av rollfigurerna. Sättet filmen berättas på. Vi får se hela historien ur Heathcliffs synvinkel. Han är en ganska osympatisk person. Det är även Cathy - liksom alla andra som figurerar. Och det är inte mycket som förklaras, det framgår aldrig varför Heathcliff och Cathy blir så betuttade i varandra, det framgår nästan inte att de är kära i varandra. Detta beroende på att sättet filmen är gjort på skapar en hinna mellan publiken och rollfigurerna. Det går inte att bli engagerad.
Den som förväntar sig en traditionell "kostymfilm", ett passionerat romantiskt drama i mysigt gotiska miljöer lär bli gravt besviken. WUTHERING HEIGHTS är allt annat än romantisk. Tvärtom är det en rätt deprimerande historia. Och då inte enbart beroende på att nästan samtliga medverkande blir sjuka och dör mest hela tiden. Nästan alla medverkande skådespelare är amatörer som aldrig tidigare filmat.
Som helhet är Arnolds film poänglös. Jag vet inte vad hon vill med detta. Mer än att ge en realistisk bild av denna vindpinade, skitiga värld. I en intervju har Arnold sagt att hon inte ens ville kalla filmen WUTHERING HEIGHTS, men blev tvingad av producenten. Jag skulle nog döpt den till WANDERING THIGHS.
Andrea Arnolds förra film var den prisbelönta och kritikerrosade FISH TANK. Jag såg den, men ärligt talat minns jag ingenting alls av den, mer än att det var ett deppigt drama om en white trash-tjej som ville dansa.







(Biopremiär 2/3)

söndag 10 januari 2010

Bio: Fish Tank

Kors i röven! Fullsatt på föreställningen - och publiken var tyst från början till slut. Det är man inte bortskämd med. FISH TANK visades på Malmö Filmdagar i somras, då jag inte såg den, därför pressvisades den inte på nytt och jag fick gå på en reguljär visning. Lördagens första föreställning var utsåld, sista biljetten gick fem sekunder innan jag skulle få den (bokstavligt talat), så jag fick den nästsista till andra föreställningen. Berodde detta på alla femmor och fina citat i bioannonsen?
Jag har funderat lite grann på det här med att tunga, skitiga, brittiska dramer alltid går hem hos filmkritiker. Mina kollegor älskar ju filmer om fula människor som bor i fula hem i de fulaste delarna av England, där de spenderar sina fula, arbetslösa liv med att svära och supa. Jag säger inte att de här filmerna nödvändigtvis är dåliga, men jag undrar vad det är som är så tilltalande med dem. Är månne filmkritiker i allmänhet väldigt rika människor som bor i lyxiga hem i de flottaste delarna av sina städer, och tycker att det är spännande att se filmer om folk på andra kanten? När jag bodde i Landskrona hamnade jag i ett samtal som gick ut på att det borde göras fler filmer om invandrare som har det svårt i Sverige. Jag kontrade med "Jag bor i Landskrona, jag behöver inte gå på bio för att se sådant, jag bara går ut på gatan." Vilket i och för sig även gäller för Malmö.
Nå. Till filmen. FISH TANK handlar om femton-
åriga Mia, som är avstängd från skolan. Hon bor med sin väldigt unga, supertrashiga morsa, och sin lillasyster, som ser ut att vara elva-tolv år. De bor i ett fult hem i en ful del av Essex. Morsan tillbringar dagarna med att festa och umgås med sina pojkvänner, och vill inte veta av döttrarna. Mia smiter ibland ifrån och tar sig till en tom lägenhet där hon dansar hiphop.
Jag trodde ett tag att detta skulle bli något slags hiphopversion av BILLY ELLIOT, men så är inte fallet. Morsan träffar en ny pojkvän, som visar sig vara trevlig, social och omtänksam, och efter ett tag börjar till och med den slutna och aggressiva Mia att öppna upp sig. Hon spelar in en video där hon dansar, som hon skickar till en klubb som söker dansöser.
Mia brukar även gå förbi vad som liknar en soptipp, där några killar bor i husvagnar. De har en skabbig häst, som Mia försöker befria, men hon attackeras av killarna. Fast hon kommer tillbaka dagen efter och blir kompis med en av killarna, kanske blir han till och med hennes pojkvän, vad vet jag. Senare blir det även lite problem med morsans trevlige pojkvän.
Ja, och sedan... Händer det väl inte så mycket mer.
FISH TANK är en helt okej film. Men jag förstår inte varför alla öser så mycket beröm och högsta betyg över den. Nu har jag sett den, och jag vill inte se den igen. En gång räcker. För jag upplever alltid sådana här skildringar som rätt meningslösa; de ger mig absolut ingenting. Det må vara hur realistiskt och skitigt som helst, men jag kan inte sympatisera med osympatiska typer som oavsett ålder tillbringar dagarna med att svära och supa, och som inte verkar ha några andra mål i livet. Visst, Mia gillar att dansa, men hon är för asocial och tvär för att kunna bli något. Dessutom är hon kass - efter filmen undrade några ungdomar om det var meningen att hon skulle vara så skitdålig, eller om filmskaparna trodde att hon var rätt bra.
Fast jag gillade verkligen lillasystern, som säger "I like you, I'll kill you last!" - alla filmer med COMMANDO-citat är ju bra. Hon säger även "If I'm a fuckface, then you're a cuntface!" Rollfigurerna i FISH TANK får Tony Montana att framstå som en amatör när det gäller att svära. Under de första tio minuterna har man sagt "cunt" tre gånger, "fuck" och "fucking" tappade jag räkningen på. Morsan kallar Mia "Fucking cunt". Nej, det är inga positiva människor.
Vad som är intressant, är att filmen är skjuten i det gamla Normalbildformatet, det vill säga 1.33:1; det traditionella TV-formatet som all biofilm höll fram till 1953. Jag funderade på varför. Hade regissören Andrea Arnold hittat en gammal 16mm-kamera som höll detta format? Eller ska det ge en klaustrofobisk akvariumkänsla? Efter kontroll konstaterar jag att det var ett medvetet konstnärligt val från Arnold, som sköt på 35mm, men ville utnyttja hela negativet och inte beskära bilden till Vidfilm eller Scope. Och ja, de ska även understryka Mias instängda värld.
Katie Jarvis, som spelar Mia, hittade Arnold på gatan, där hon såg Jarvis ge sin pojkvän en rejäl utskällning. Tösen hade aldrig skådespelat tidigare. Och visst är hon bra.






(Biopremiär 8/1)