Bio: Det: Kapitel 2

Foton copyright (c) SF Studios
Hur många romaner som bara har två kapitel har du läst? Om en bok är väldigt tjock, kan författaren välja att dela in den i två eller fler delar, och därefter dela in varje del i ett flertal kortare kapitel.
Om en bok är väldigt tunn, kan författaren dela in den i två delar, och strunta i kapitel. Del ett och del två ser bättre ut än kapitel ett, kapitel två, och sedan slut.
Del två av filmatiseringen av Stephen Kings "Det" har fått underrubriken "Kapitel 2". Den första delen hade ingen underrubrik alls. Vad var det för fel på att kalla filmen "Del två"? Boken består inte av två kapitel på 500 sidor vardera. Och historien slutar här, det blir inte fler kapitel - till skillnad från John Wick-serien, där uppföljarna också kallas kapitel, men som hittills är tre, och fler filmer lär komma.
Det här är sådant jag sitter och funderar på en regnig onsdagseftermiddag.
Okej, DET: KAPITEL 2, i regi av Andy Muschietti, som även stod för den första filmen. Jag tyckte att 2017 års DET var rätt bra. Filmen var inte speciellt otäck, men den var en trevlig och nostalgisk barndomsskildring från 1980-talet. Filmen var även lite intressant, eftersom de vuxna, och vuxenvärlden, var betydligt mer skrämmande än filmens monster; den barnätande demonen Pennywise the Dancing Clown (Bill Skarsgård).
Pennywise dyker upp i den lilla staden Derry i Maine vart 27 år för att leva jävel, och nu har det gått 27 år sedan den förra filmen. Det är 2016 och barnen från den första filmen är vuxna. Mike Hanlon (Isaiah Mustafa) är den ende som bor kvar i Derry, och när barn börjar försvinna förstår han att Pennywise är tillbaka - så det är dags att sammankalla gänget The Losers, som på 80-talet svor att bekämpa den illasinnade clownen.
Skottlands svar på Björn Kjellman, det vill säga James McAvoy, spelar Bill Denbrough som vuxen. Han är numera en författare som är ökänd för sina dåliga slut. Jessica Chastain spelar Beverly som vuxen, hon är gift med en rik skitstövel som misshandlar henne. Richie (Bill Hader) har vuxit upp till en högljudd, vulgär ståupp-komiker. Den mobbade tjockisen Ben är numera en smal hunk och görs av Jay Ryan. Hypokondrikern Eddie spelas av James Ransone. Stan Uris (Andy Bean) medverkar knappt alls.
Det mest förvånande med DET: KAPITEL 2 är att den är oerhört mycket sämre än den första filmen. Filmen håller på i två timmar och 49 minuter - nej, jag skojar inte. Och det händer inte speciellt mycket. Jag gissar att den vansinnigt trista slutuppgörelsen med Pennywise pågår i minst 45 minuter, den slutar aldrig.

Filmen börjar dock bra. Ett homosexuellt par råkar ut för ett brutalt gäng på ett nöjesfält i Derry. Paret misshandlas, en av dem kastas i floden, och då dyker oväntat Pennywise upp och sätter tänderna i killen. Detta är en mycket stark och våldsam inledning. Men! Inga av de inblandade i denna prolog återkommer senare i filmen! Vilka var gänget? Hur gick det för killen som överlevde?
Ofta är det svårt att köpa att de vuxna skådespelarna ska gestalta samma rollfigurer som de i del ett. Barnen i den första filmen var charmiga och sympatiska - men som vuxna är de flesta av dem direkt osympatiska. Flera av dem är rejält störiga. I synnerhet Bill Hader och James Ransone, som skriker mest hela tiden, och som har svårt att säga en mening utan att stoppa in ett "fuck".
Handlingen är ologisk och egentligen mest konstig, storyn haltar, och en scen på en kinakrog är väldigt märklig. Spännande och otäck är filmen inte det minsta. Bill Skarsgård som Pennywise är knappt med alls. Det förekommer den del monstrum och blod, men det är lite för överlastat från att bli effektivt - det som fungerar bäst i skräckväg är en stillsam scen med en gammal tant.
Apropå monstrum och specialeffekter finns här även ett direkt citat från John Carpenters THE THING: det växer ut spindelben från ett avslitet huvud, varpå en av rollfigurerna utbrister "You've got to be fucking kidding".

Betyget här under är svagt. Faktum är att DET: KAPITEL 2 räddas av den första filmens barnskådespelare, vilka återkommer i en rad flashbackscener. Utan dem hade jag satt en etta i betyg på denna sega, tråkiga film.
Peter Bogdanovich har en cameo som filmregissör i början, vilket var lite roande, och Stephen King själv är riktigt kul i en roll som antikhandlare, han är med flera minuter.
DET från 2017 blev en stor succé på bio. Även om KAPITEL 2 är betydligt sämre lär väl även den bli en framgång, eftersom alla som såg den första filmen kommer att se den för att få veta hur det går. 
Jag vill nog hävda att den första filmen står stadigt på egna ben, uppföljaren känns onödig - trots att den bygger på en bok.
För övrigt led TV-versionen från 1990 av samma problem. Huvudpersonerna som vuxna är ointressanta, trista, och lättglömda.

(Biopremiär 6/9)

DVD/Blu-ray/VOD: Det X 2

STEPHEN KING'S IT (1990) - LIMITED STEELBOOK (Warner)
IT (2017) - 4K ULTRA HD (Warner)

Det påstås att Andy Muschiettis filmatisering av Stephen Kings roman "Det" är den mest inkomstbringande skräckfilmen någonsin. Visst låter det märkligt. Jag vet inte riktigt hur de har räknat. Antagligen spelar inflationen en roll i det hela, men det låter onekligen konstigt att en film som hade premiär i september förra året, har dragit in mer pengar än skräckfilmer som varit populära, och ständigt setts om, släpps på nytt och hittat nya fans, under åtskilliga decennier.
I vilket fall: i samband med att 2017 års DET, under originaltiteln IT, släpptes på DVD, Blu-ray och UHD, kom även Tommy Lee Wallaces TV-serie från 1990 ut på nytt i en uppsnofsad Blu-ray-utgåva. TV-versionen har jag inte sett sedan jag hyrde den på video när den var ny.
Nu har jag sett om båda versionerna - denna gång tillsammans med en medrecensent; min sambo och tillika flickvän, som inte tidigare sett någon av versionerna, eller läst boken. Boken har jag inte heller läst - inte hela. Jag köpte den tusensidiga romanen när den kom, men orkade aldrig ta mig igenom hela.

Så här i efterhand önskar jag att jag läst boken så att jag kunde jämföra med de här två filmatiseringarna, eftersom dessa skiljer sig en hel del från varandra.
Pennywise the Dancing Clown, gestaltad av Tim Curry, är en av många uppskattad och hyllad skräckfigur. Det enda jag kom ihåg av den tre timmar och sju minuter långa TV-versionen, var att Tim Curry spelade clownen och att jag tyckte att filmatiseringen var rätt bra fram till slutet, vars specialeffekter var i sämsta laget.
I den här versionen varvas nutid, det vill säga 1990, med tidigt 1960-tal, och vi får både följa en grupp barns jakt på- och kamp med Pennywise, och se hur de som vuxna återvänder till sin hemstad för att åter bekämpa monstret, som återvänt. Det är intressant att jämföra med versionen från 2017, vilken begränsar sig till huvudpersonernas upplevelser som barn - de vuxnas äventyr kommer först i den kommande film nummer två. Jämförelsen utfaller inte till TV-versionens fördel.
Tommy Lee Wallaces version är väldigt ojämn. Det figurerar en rad bra skådespelare och ett par kända namn i rollistan, men ibland är skådespeleriet lite svajigt - något som troligen beror på den bitvis rätt stolpiga dialogen, och en del krystade, ologiska scener. En del rollfigurer är rätt jobbiga. Specialeffekterna är av varierande kvalitet, och upplösningen är minst sagt ett antiklimax. Den här typen av effekter är charmiga - i filmer från 50-talet. Inte i en produktion från 1990. Och det visar sig vara lite väl enkelt att hejda ondskan. Pennywise är mäktig och ostoppbar i nästan tre timmar, och sedan, på slutet, så tar det ett par minuter att få stopp på honom.
Tim Curry, då? Min flickvän skrattade högt varje gång han dök upp. "Man kan ju inte ta honom på allvar i de där kläderna!" sa hon. Och nej, Curry är inte otäck och skrämmande som Pennywise. Möjligtvis kan han uppfattas som otäck om man själv är barn - och dessutom lider av clownskräck. Men jag tyckte mest att han var skojig.
TV-versionen är underhållande och rätt trevlig, men 2017 års version är bättre på alla sätt - även om vi alltså bara får halva storyn. Min ursprungliga recension från i höstas finns HÄR - och jag håller fortfarande med mig själv. Barndomsskildringen är betydligt bättre än skräckscenerna, men min flickvän tyckte att det var rätt otäckt emellanåt - och hon tyckte att Bill Skarsgård var väldigt mycket bättre som Pennywise än Tim Curry var. Det blir dock lite för mycket monsterslagsmål och CGI-effekter på slutet.
Den flotta, högupplösta Ultra HD-versionen, liksom den vanliga Blu-ray-utgåvan, och kanske även DVD:n (jag har inte kollat), innehåller en del intressant extramaterial. Bland annat finns här några bortklippta scener, varav en del borde fått stanna kvar i filmen, eftersom de förklarar en del oklarheter och skulle kunna ge filmen ytterligare en dimension.
Vad som är extra kul, är att Stephen King själv dyker upp och pratar en rätt bra stund om sin bok och filmen. Det är alltför sällan han finns med bland extramaterialet på DVD- och BD-utgåvor av filmer byggda på hans böcker.


-->

Bio: Det

Foton copyright (c) Warner Brothers
Jag beklagar att  denna recension är några dagar sen. Direkt efter pressvisningen av DET reste jag ner till Malmö Filmdagar - och nu när jag är hemma igen, har jag blivit förkyld. Jag sitter här med rinnande nästa, men jag tar tjuren vid hornen.
DET har blivit en massiv succé på bio i USA - åtminstone jämfört med övriga premiärer denna floppsommar för amerikanska blockbusters. Jag köpte Stephen Kings bok "Det" när den kom, men jag lyckades aldrig ta mig igenom den - tusen sidor är i mastigaste laget. Dock såg jag förstås miniserien gjord för TV 1990, den släpptes på video i Sverige. Tommy Lee Wallace stod för regin och jag minns att jag tyckte att den var rätt bra - innan upplösningens kackiga effekter och allmänna fånighet sabbade det hela. Dessutom gjorde Tim Currys tolkning av den onda monsterclownen Pennywise inget större intryck på mig - denne figur verkar annars vara väldigt populär.
Denna nya filmatisering av Kings roman är regisserad av Andy Muschietti, som gjorde MAMA - fast då hette han Andrés i förnamn. Och det är inte hela boken vi får. Även om det inte står i förtexterna eller på filmaffischen, så är detta bara del ett.
Bokens och TV-seriens barndomsskildring utspelas på 1950-talet. I Muschiettis version har handlingen flyttats fram till 1980-talet - vilket förstås underlättar inspelningen av del två, som utspelar sig i nutid. En annan orsak till att barndomsskildringen nu utspelas i slutet av 80-talet (ett par år efter att Kings bok kom 1986) kan vara Netflix' stora framgångar med TV-serien STRANGER THINGS, vilken också handlar om unga tonåringar på 80-talet. Fast det är klart, långfilmen påbörjades förstås inte efter att STRANGER THINGS visats.

Bill Skarsgård gör Pennywise, the Dancing Clown, en illasinnad varelse som vart 27:e år dyker upp i en en liten stad, där han häckar i kloakerna och lockar till sig små barn. När lille Georgie försvinner vägrar hans storebror Bill att tro att gossen är död. Tillsammans med en handfull kompisar, samtliga tillhörande skolans mobboffer, beger de sig ner i kloakerna för att leta upp den onda clownens tillhåll. De här ungarna har det gemensamt att de kan se clownen; Pennywise dyker upp lite varstans och skräms.
När jag såg 2017 års DET slog det mig hur likt TERROR PÅ ELM STREET detta är.  Pennywise är en variant på Freddy Krueger. Det är barn som drabbas, deras mardrömmar blir verklighet, Pennywise kommer i olika skepnader, och han kan bara bekämpas om man inte längre är rädd för honom.
Jag tycker att DET är en helt okej film. Det filmen vinner på är barndomsskildringen, som andas rätt mycket STAND BY ME. Stephen King har alltid varit en fantastisk skildrare av amerikansk medelklass - och av barn. Barnen i Kings historier beter sig- och pratar som barn faktiskt gör. Dessutom är den här filmen försedd med riktigt bra barnskådespelare.

Däremot tycker jag inte att DET är speciellt otäck eller skrämmande. Jag tycker att Pennywise ser rätt fånig ut, och som ofta är fallet blir det svårt att skapa spänning när nästan vad som helst kan hända; när mardrömmar blir verklighet, när verklighet blir mardrömmar, när det inte finns några helt klara regler. Ibland dör offren, ibland kommer de undan, ibland är det märkligt lätt att fly, det hela känns lite slumpmässigt. Filmerna om Freddy Krueger led av detta, där haltade logiken betänkligt. Varför bygger Pennywise något slags gigantisk mobil av svävande barn? Vad ska han med den till?
Fast det är egentligen inte Pennywise som står för den riktiga ondskan i filmen. De vuxna och vuxenvärlden är betydligt otäckare. Flera av barnen har elaka, märkliga föräldrar - och de föräldrar som inte är elaka, är fullkomligt oförstående för barnen och deras tillvaro.
Två timmar och femton minuter varar det här, och självklart är det alldeles för långt - men det är trots detta en underhållande film, som vinner på sitt filmfoto, sin goda regi och sina mestadels gedigna skådespelarinsatser. När DET: KAPITEL TVÅ kommer vet jag inte, men i den filmen kommer alltså rollfigurerna att vara vuxna.

(Biopremiär 13/9)
-->

Bio: Mama

Foton copyright (c) UIP Sweden
Kända människor i skräcksvängen har en benägenhet att sätta sitt namn på produkter de egentligen inte har så mycket att göra med. Wes Craven presents, Dario Argento presents, John Carpenter presents, och så vidare. Den välrenommerade Guillermo del Toro figurerar i alla möjliga skräcksammanhang. Senast var det väl med DON'T BE AFRAID OF THE DARK, vilken han förvisso skrev och producerade, och dessförinnan JULIAS ÖGON, som han bara producerade. På MAMA är han enbart verkställande producent, inget annat. Hans namn används mer eller mindre bara för att sälja filmen - samtidigt som det ska vara något slags kvalitetsstämpel. Och oavsett vem som skrivit och/eller regisserat filmerna, betraktas de som Guillermo del Toro-filmer.
DON'T BE AFRAID OF THE DARK, som efter att jag såg den på Malmö Filmdagar dumpades direkt på DVD i Sverige, är en rätt dålig film. Ska jag vara riktigt ärlig har jag invändningar mot de flesta av del Toros produktioner. Jag tycker att BARNHEMMET är väldigt överskattad - "var det allt?". Jag är inte överförtjust i de filmer han faktiskt regisserat själv. Så jäkla bra är väl inte PANS LABYRINT, jag undrade vad alla såg i THE DEVIL'S BACKBONE, och MIMIC är direkt dålig. Majoriteten av de här filmerna har flera saker gememsamt: de är förhållandevis påkostade, snygga, de är mer eller mindre bombastiska, och de har besynnerligt dåliga slut. De kan hålla bra under större delen av speltiden, men så plötsligt sabbas allt.

MAMA är regisserad av debutanten Andrés Muschietti, som skrivit manuset med sin, antar jag, fru Barbara, och jag hade vissa förväntningar på den här filmen. Trailern lovade gott och omdömena i USA var rätt okej. Dessutom innehar Jessica Chastain och Nikolaj Coster-Waldau huvudrollerna - två riktigt bra namn. Å andra sidan fick även DON'T BE AFRAID OF THE DARK bra kritik i Amerika ...
Coster-Waldau är Jeffrey, som alldeles i början av filmen skjuter sin fru och flyr tillsammans med sina två små döttrar. De kör av vägen, hamnar i en skog och hittar ett övergivet hus. Därinne har Jeffrey för avsikt att döda flickorna och sig själv, men innan han hinner trycka av, dyker det upp en kuslig varelse som attackerar honom. Redan här, innan ens filmtiteln visats, får vi se Mamas olycksbådande silhuett.
Jeffreys (tvilling?)bror Lucas slutar aldrig att leta efter sina brorsdöttrar, och efter några år påträffas de vid liv - de har bott i huset i skogen hela tiden, där de förvandlats till vildar, den minsta kan inte tala, och de hävdar att någon de kallar Mama tagit hand om dem. Flickorna får flytta hem till serietecknaren Lucas och hans sambo Annabel (Chastain), som spelar bas i ett rockband. Hon känner sig inte alls mogen att ta hand om barn - när hon introduceras ser vi henne tacka Gud för att hon inte är gravid.

Det funkar väl hyfsat med ungarna i huset, de accepterar Lucas och Annabel, men nog beter sig barnen märkligt, och det börjar snart att hända märkliga saker. De verkar inte vara ensamma i huset. Nej, självklart är de inte det. De har lyckats få med sig den övernaturliga varelsen Mama från skogen, och det här är inte världens snällaste spökmorsa.
MAMA börjar väldigt bra; det är stämningsfullt och dramatiskt, Lucas och Annabel är sympatiska, bra rollfigurer - även om det inte görs något av det faktum att han är tecknare. Men - Mamas spökliga upptåg sätter igång alldeles för snabbt. Och redan efter halva filmen får vi se henne i detalj. Därefter dyker hon upp mest hela tiden - alldeles, alldeles för ofta. Förvisso ser hon rätt cool ut; som något slags utveckling av alla de där japanska hårmonstren, men vad spelar det för roll när det blir overkill? Och precis som fallet är med alla del Toro-produktioner, är slutet rätt taskigt. Det är utdraget; det vill aldrig ta slut, och det är långsökt, fånigt och ospännande. Vilket är väldigt synd med tanke på att filmen som helhet är bättre än rådande skräckstandard.

Nu är jag förstås väldigt härdad. Jag tycker sällan att skräckfilmer är otäcka eller spännande. Jag hoppar sällan till. Och jag är ganska säker på att MAMA trots mina invändningar kommer att upplevas som kuslig och otäck av den unga målgruppen. I USA har filmen åldersgränsen PG-13, så man ska inte förvänta sig sex, våld, blod, chockerande scener, psykisk terror och svordomar.
Jessica Chastain är förresten till sin fördel i kort, svart hår; hon ger långtifrån samma bleka intryck hon brukar göra.

(Biopremiär 3/4)