Bio: The Dark Tower

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Jag har säkert skrivit det tidigare, men efter att ha slukat allt jag kunde komma över av Stephen King på 1980-talet, slutade jag läsa King efter "Stark" (det vill säga "The Dark Half"). Jag tyckte nämligen att "Stark" var rätt dålig - och jag var rätt mätt på King. Sedan dess har jag inte läsa några romaner av King, men för en del år sedan ville jag bekanta mig med honom igen, och började läsa lite nyare noveller.
Stephen Kings mastodontepos "Det mörka tornet", åtta volymer författade mellan 1982 och 2012, har jag inte läst. Rättare sagt, jag har ett svagt minne att jag läste den första, rätt tunna delen; "Revolvermannen", när den kom på svenska första gången 1989, men eftersom den här typen av fantasy inte är min grej, gjorde den inget intryck alls, och jag har aldrig lockats till att ta mig i kast med romansviten.
Flera större King-filmatiseringar är på gång just nu - många väntar på nyinspelningen av DET, och MR. MERCEDES blir TV-serie. Med mera - med mycket mera.
Man vet aldrig vad man får när ser en King-filmatisering. En del filmer är rätt bra, några är riktigt bra, de flesta är mediokra, en hel del är skitdåliga. Häromveckan såg jag CELL, eftersom jag inte sett den tidigare, och hittade den för en femma. Det är en ganska typisk Stephen King-film. Den börjar bra, för att snart spåra ur och bli vissen, dum och ointressant. King är en utmärkt författare (för det mesta), men det är något som försvinner när hans verk ska filmas.
THE DARK TOWER är regisserad av dansken Nikolaj Arcel (Arsel?!), som gjorde den lite vissna A ROYAL AFFAIR och skrev manus till MÄN SOM HATAR KVINNOR. En av de många manusförfattarna är Anders Thomas Jensen. Jensen har skrivit och regisserat höjdare som BLINKANDE LYKTOR, DE GRÖNA SLAKTARNA, ADAMS ÄPPLEN, och nu senast den bästa skandinaviska filmen på tio, kanske tjugo, år; MÄN & HÖNS. Därför skulle THE DARK TOWER kunnat bli rätt bra, kanske till och med riktigt bra. Men det blev den inte.
Den blev skitdålig.

I sociala medier har jag stött på ett par stycken som verkligen gillade den här filmen. Men majoriteten recensioner har varit minst sagt negativa, och de flesta som redan sett filmen blev gruvligt besvikna, en del direkt förbannade.
Vad man har gjort är att koka ner de åtta böckerna till en film på 95 minuter. Ja, jag vet, jag klagar alltid på filmer som är för långa. Men någon måtta får det vara. Om det är tänkt att det ska bli fler filmer vet jag inte, men tydligen har filmskaparna även tyckt att det var en bra idé att skriva en helt ny historia, som inte är hämtad från böckerna.
I den första boken, "Revolvermannen", omkommer den unge pojken Jake och hamnar i en fantasyvärld, där han träffar Roland; en mystisk revolverman. I den här filmen är Jake (Tom Taylor) livs levande, men hittar en portal till en annan värld.
Jag har alltså ingen aning om hur mycket den här filmen har gemensamt med Kings böcker - men det känns som om manusförfattarna har tagit "Fantasyförfattarens A till Ö-bok" och slängt in alla de vanliga ingredienserna. Här finns ett svart torn som är viktigt för universums överlevnad. Matthew McConaughey är den genomonde trollkarlen Mannen i svart, som vill rasera tornet för att söndra och härska. Jake, som bor i New York, har sett tornet, Mannen i svart, och revolvermannen Roland i sina återkommande mardrömmar, och hans ömma moder tror att pojken har psykiska problem.
Jake är förstås fullt frisk. Men - han är en av de utvalda. Av någon diffus anledning kan barns tankar förstöra det mörka tornet, så Mannen i svart låter kidnappa barn, vilka han sätter i en maskin.
Okej, så Jake hittar alltså en portal till Mannen i svarts värld, eller om det nu var någon annan värld. Där träffar han genast Roland. I böckerna beskrivs Roland som en lång, smal, vit man; lite grann så som Matthew McConaughey ser ut. Men, i filmen görs han av Idris Elba - en biffig, svart man.
Ja, och sedan händer en del grejor, de hoppar in och ut genom portaler, och efter en slutuppgörelse är det slut.

THE DARK TOWER är verkligen en totalt värdelös film. Det som troligen fanns i Kings romaner är som bortblåst i Arcels film. Det här är bara en fullkomligt ointressant mix av inslag vi sett tidigare - i bättre filmer. Idris Elba ser ointresserad och uttråkad ut filmen igenom. Matthew McConaughey är inget vidare. En actionscen mot slutet är hyfsad, men som helhet ärdet här märkligt tråkigt, och filmen ger ett lite billigt intryck, som om de inte hade råd att gestalta det som behövdes. Det här är allt annat än episkt.
Sedan är det förstås inte utan att jag undrar varför Roland är en revolverman som kliven ur en western. För att det ska funka måste mer av fantasyvärlden ha ett westernstuk.

  








(Biopremiär 16/8)
-->

Bio: En andra chans

Foton copyright (c) Studio S Entertainment

Den bild man i utlandet har av Sverige bygger oftast på filmer. Eftersom de svenska filmer svenska folket helst ser på bio - det vill säga Lasse Åberg-filmer och andra lättsamma komedier - sällan exporteras, är det Ingmar Bergman, svåra dramer och typiska filmfestivalsfilmer som skapat bilden av svensken som en tungsint, svårmodig person, som lever i en deprimerande värld.

Susanne Biers nya film är en dansk-svensk samproduktion med betoning på dansk, men den känns som ett paradexempel på en typisk svensk film - enligt utländska biobesökare. EN ANDRA CHANS är en enda lång radda skandinaviska dramaklichéer staplade på varandra. Danmarks Radio har tydligen kallat filmen "Susanne Biers starkaste film någonsin". Nu har jag inte sett alla Biers filmer, men EN ANDRA CHANS är av allt att döma hennes sämsta film någonsin. Samtidigt är den emellanåt fruktansvärt rolig - men det är inte meningen.

En gång i tiden regisserade Anders Thomas Jensen bra filmer som BLINKANDE LYKTOR och DE GRÖNA SLAKTARNA. Han har skrivit manus till den här filmen - och det är inte utan att jag undrar hur många Sort Guld han hällde i sig innan han fick den fullkomligt flängda idén till EN ANDRA CHANS. Storyn är nämligen lika långsökt som osannolik - åtminstone i ett seriöst drama.

En handfull av Danmarks - och Sveriges - mest namnkunniga skådespelare har anlitats till denna fullkomligt humorbefriade och gravallvarliga film. Hollywoodstjärnan Nikolaj Coster-Waldau spelar polisen Andreas, vars suput till kollega Simon görs av Ulrich Thomsen. även han känd från Hollywoodfilmer. Andreas är gift med Anna (Maria Bonnevie), som har psykiska problem. Andreas och Anna har nyligen blivit föräldrar till en liten gosse, och Anna har svårt att hantera det nya livet som mor. Bebisen skriker mest hela tiden.

Nikolaj Lie Kaas spelar den psykopatiske, våldsbenägne knarkaren Tristan, som släppts ut från finkan. Han bor tillsammans med den misshandlade Sanne (May Andersen), och även de har en liten bebis. Detta gossebarn vansköts utan like; den ligger oftast på golvet och är täckt av sitt eget bajs. Andreas och Simon gillar inte detta och vill helst se Tristan bakom lås och bom.

En morgon vaknar Andreas och Anna och upptäcker att deras son dött under natten. Anna blir nu ännu mer knäpp och vägrar tro att pojken är död - hon vill ha honom tillbaka, Då får Andreas en genialisk idé: han tar sig hem till Tristan och Sanne när de sover. Hur visste han att de skulle vara hemma och sova? Hur tog han sig in? Fråga inte mig. Andreas har med sig sin döde son och smetar in honom med bajs, så att Tristan och Sanne ska tro att det är deras bebis som dött - och så tar han med sig deras levande unge hem, för att uppfostra den. Tanken är att ingen ska märka detta.

Därefter blir det ännu dummare - vi serveras en vansinnig scen med Anna, en lastbilschaufför och en bro, och plötsligt dyker Peter Haber och Ewa Fröling upp som Annas föräldrar, försedda med minimalt antal repliker. Simon däckar på en strippklubb. Thomas Bo Larsen medverkar som bartender i vad som närmast är en statistroll.

Filmfotot är genomgående grått och trist. Andreas och Anna bor i en flott villa, men vädret är alltid dåligt. Eftersom det här är ett seriöst drama, får Anna ständigt utbrott och skriker. Hon skriker de flesta av sina repliker. Hon gråter mycket och snorar. Vi får se snor i närbild. Tristan skriker ännu mer. Andreas och Anna gör ofta konstiga saker - när bebisen inte kan sova, kör de antingen en liten runda i bilen med honom, mitt i natten, eller så lägger de honom i en barnvagn och går ut på en lång promenad på en lång, tom bro. Mitt i natten. Som föräldrar ju ofta gör. Det ser ut som om de vandrar iväg flera kilometer med barnvagnen i den lika ensamma som dystra vinternatten.

Det här är så fånigt och parodiskt att, ja, jag vet inte vad. Ja, jösses. Jag satt och försökte hålla mig för skratt genom hela filmen. Det är meningen att jag ska bli gripen, uppleva detta som drabbande, kanske till och med fälla en tår. Men där sket Susanne Bier sig på tummen.

Nu tycker man att alla dessa duktiga skådisar borde kunna lyfta filmen. Men även om främst Waldau och Thomsen gör bra ifrån sig, är det omöjligt för dem att rädda EN ANDRA CHANS. Handlingen är helt enkelt för bäng och regin är för odistanserad. Det är lite kalkonvarning över den här.

Jag gillade scenen där Waldau smetar bajs på en död bebis.

 

 

 

 

(Biopremiär 3/7)

Bio: The Salvation

Foton copyright (c) Studio S Entertainment

På 1970-talet försökte man lansera termen köttbullswestern som beteckning på vår inhemska motsvarighet till spaghettiwesterns. Fast denna trend inskränkte sig till två filmer: Mats-Helge Olssons I DÖD MANS SPÅR och THE FROZEN STAR - varav den sistnämnda aldrig nådde utanför Småland. Förutom dessa finns WILD WEST STORY från 1964, som jag inte har sett, Sven-Ingvars hamnade i vilda västern i UNDER DITT PARASOLL 1968, Claire Wikholm var Calamity Jane i en TV-pjäs - och 1996 gjordes något som heter THE RETURN OF JESUS, PART II med Adam Alsing, Lende Endre, Alice Bah och Satortrummisen Micke Solén. Vad hände med den? Jag minns att Micke snackade om den - men det var då.

I Danmark har det också gjorts westerns. Jag vet inte hur många, men 1970 kom BOCKEN I VILDA VÄSTERN med Dirch Passer - den har jag sett, eftersom dansk TV visade den för en del år sedan. Jag vill minnas att den var rätt kul. Jag tror att de även körde 1971 års uppföljare BOCKEN SOM SHERIFF. Flæskestegwesterns?

... Nu är det åter dags för en dansk western. Dansk-brittisk, till och med - och eftersom det handlar om en Zentropaproduktion är även svenska Film i Väst (Film i West?) inblandat. För att göra det hela ännu mer internationellt, är filmen inspelad i Sydafrika. Skälen till det sistnämnda bör förstås ha varit ekonomiska - är det alltså numera inte längre möjligt att skjuta kobojsarfilmer i Spanien?

För regin står Kristian Levring, som tidigare bland annat gjort en thriller med Ulrich Thomsen; DEN DU FRYGTER, som jag inte kan hitta någon svensk titel på - den släpptes kanske aldrig här. Manuset har Levring skrivit tillsammans med välrenommerade Anders Thomas Jensen.

Det är 1870-tal och Mads Mikkelsen och Mikael Persbrandt spelar bröderna Jon och Peter; två danska soldater i västern - och jodå, Persbrandt mumlar fram en del av sin dialog på danska. Jon väntar på att hans förtjusande fru och lille son ska anlända från Danmark, vilket de gör. De sätter sig i en diligens för att åka hem till det lilla huset på prärien - men de har lite osis med övriga passagerare. Ombord kliver nämligen två vettvillingar och det bär sig inte bättre än att Jons familj mördas - och Jon ser genast till att hämnas och skjuter ihjäl mördarna.

Det visar sig att en av mördarna har en psykopatisk bror; Delarue (Jeffrey Dean Morgan från WATCHMEN). Delarue och hans män håller en liten stad i skräck, de är galna sadister, och vill förstås komma åt Jon. Jon tillfångatas, torteras, men som en annan Django kommer han åter på fötter för att visa var skåpet ska stå.

Jag tycker att det är väldigt kul att den här filmen har gjorts. Det är fantastiskt häftigt! Förvisso är det alltid trevligt när en ny western får biopremiär, men att filmen är dansk är ju asfränt. Men - som film är den väl ... sådär. Till skillnad från en del utländska filmkritiker är det inte handlingen jag anmärker på. Nio westerns av tio - eller 99 av hundra - har mer eller mindre samma handling; variationerna är små, och det är sällan för handlingens skull man ser filmerna.

THE SALVATION är en hård, riktigt jävla stenhård film - men den besitter även en del lätt irriterande pretentiösa drag. Jag vet inte om det är meningen. Ibland tenderar filmen kammardrama; ibland vänds det storslagna upp och ner och det ser ut som en billig TV-film. Rollfigurerna förblir lite väl anonyma och distanserade - Mads Mikkelsen och Mikael Persbrandt är inte lika coola som hjältarna i de italienska filmerna.

Filmen är försedd med särdeles slätstruken filmmusik som inte förstärker scenerna och spänningen, snarare tvärtom. En stor orkester stråkar på, men som fallet är med alla dessa svenska snutfilmer med liknande musik, handlar det bara om en tjock, oinspirerad ljudmassa som skulle kunna ha smetats på vilket skandinaviskt drama som helst. THE SALVATION låter inte som en western, vare sig en amerikansk eller en italiensk.

Förutom ovannämnda skådespelare dyker ytterligare en rad bra namn upp. Eva Green spelar hustrun till en av de män Jon skjuter ihjäl. Hon har fått tungan utskuren och har därför inte en enda replik. Den bestialiske Delarue ser genast till att ikläda sig rollen som hennes nye karl. Eric Cantona, av alla människor, spelar en hårding i stan, medan Jonathan Pryce tillhör de fegare personerna.

THE SALVATION är en intressant film och klart sevärd. Synd att den inte är bättre. Det behövs fler westerns.

(Biopremiär 12/9)