Visar inlägg med etikett Anders Tengner. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Anders Tengner. Visa alla inlägg

fredag 9 oktober 2015

TV: Siewert och sågklingan

En del av er undrar kanske varför det varit så tyst här på TOPPRAFFEL! hela veckan. Inga recensioner av veckans biopremiärer? Varför då? Jo, det är som så att jag gick och blev sjuk. Jag och flera vänner och kollegor drabbades av den så kallade bokmässepesten. Men nu börjar jag att kvickna till och jag tänker göra något jag sällan gör: skriva om ett TV-program.
Efter ALLT SOM FANNS VAR OKEJ och REGISSÖREN SOM FÖRSVANN (som ju jag medverkade i), är de glada gossarna Melker Becker och Mattias Lindeblad tillbaka med en tredje, avslutande del i denna trilogi om populärkultur i Sverige. Den här gången handlar det om det beryktade avsnitt av debattprogrammet Svar direkt som tog upp hårdrocksbandet W.A.S.P. och utsatte Anders Tengner för något slags inkvisition.
Filmkrönikan på SVT gjorde en gång ett fantastiskt (och efterlängtat) scoop när de letade upp de idag vuxna barn som medverkade i det legendariska Studio S-programmet om videovåldet, som sändes 1980. Det visade sig - inte helt oväntat - att barnen inte alls hade sett filmerna de påstod sig ha sett; de blev tillsagda vad de skulle säga och regisserades. Detta är väldigt uppenbart när man ser programmet; vi som faktiskt sett filmerna förstår detta. Debatten i Studio S utmärkte sig också genom att bara bjuda in gäster från ena sidan; motståndarna. Där fanns inga filmkritiker, inga filmvetare, inga som kunde försvara- och berätta mer om skräckfilm. Detta eftersom Studio S och SVT enbart var ute efter att skapa moralpanik - och stävja videon, som ansågs vara ett hot mot TV-monopolet.
Becker och Lindeblad gör ett liknande scoop i sin nya dokumentär. Svar direkt om hårdrockseländet avslutades med att en oskuldsfull, trettonårig flicka; Maria (som Siewert Öholm presenterade som Monica), läste en dikt, i vilken hon bland annat rimmade "Lukasbrevet" med "skrevet" - allt för att visa hur förkastlig och farlig hårdrocken var. TV-publikens hakor gick i golvet. 31 år senare fick vi veta att den här flickan inte hade en aning om vad det gick ut på - hon hade blivit ditsläpad och var mest glad för att få vara med i TV, och fick ett papper med dikten i händerna. Idag är Maria glad över att sanningen äntligen kommer fram: hon skrev inte dikten!
Okej. Det hela gick alltså ut på att Siewert Öholm; Göteborgs-TV:s egen Torquemada, och hans redaktion hade upptäckt att det fanns ett nytt, amerikanskt hårdrocksband som hette W.A.S.P., och de var värre än allt annat. Inte nog med att de spelade hetsande musik, de kastade rått kött på publiken och piskade nakna brudar på scenen. Så fick det ju inte gå till, Sveriges föräldrar måste informeras om vad det är deras sexåriga barn konsumerar.
Som representant för hårdrocken valdes 23-årige Anders Tengner, som då startat sin egen poptidning Rocket. Han informerades inte om vad som skulle ske i programmet och trodde att det skulle handla om en regelrätt debatt. Siewert och kompani fyllde sedan studion med en hord av människor som tyckte att det Tengner sysslade med var fasansfullt. Man intervjuade även folk på stan, mest pensionärer. Tengner fick knappt en syl i vädret.
Jag såg det här programmet när det sändes - och minns att jag, självklart, blev förbannad. Inte bara jag; alla som gillade och var insatta i rock och annan populärkultur blev förbannade. Programmet gick bara ut på att låta Öholm inte bara framföra, utan verkligen hamra in sina högerkristna åsikter. Så här 31 år senare är jag mest häpen över att ett så här vinklat program fick sändas - något som även gäller Studio S om videovåldet. Att okunniga och/eller ignoranta moralister med makt fick härja fritt på SVT och att man på 1980-talet fortfarande betedde sig som vore det 1940-tal - eller 20-tal - eller vilken tid som helst för länge sedan, då moralens väktare skrek högt. Fast det är klart, deskriker högt även idag, men om andra saker. Dessutom är moralisterna  idag oftast 15-20 år yngre än jag.
Jag undrar också om det verkligen inte fanns någon i redaktionen som kände till att W.A.S.P.är en väletablerad amerikansk förkortning för White Anglo-Saxon Protestant.
Becker och Lindeblad har stoppat in en massa kul exempel på hur TV-utbudet kunde se ut i början av 80-talet. Det var ju verkligen tråkigt då. Det jag minns som kul sändes trots allt väldigt sällan. Och vi hade ju bara två kanaler på den tiden. SVT hade makt. Lustigt nog kommer jag ihåg ett par av de exempel som ploppar upp i programmet, som folkdanslaget som dansar hiphop. Ja, det var så illa på den tiden att till och med jag satt och tittade på mög.
SIEWERT OCH SÅGKLINGAN leder fram till det stora evenemang Becker och Lindeblad arrangerade tidigare i år, där Öholm och Tengner återses efter 31 år - inför en publik bestående av 200 hårdrockare. Det var meningen att Öholm verkligen skulle grillas och sättas dit, men han stod på sig rätt bra trots allt.
Det här är en kul, underhållande och intressant dokumentär - och samtidigt lite skrämmande. Allt var inte bättre förr.
När jag skriver om TV-program brukar jag inte sätta betyg. Dessutom känner jag Melker och Mattias. Således inga dvärgar den här gången.
SIEWERT OCH SÅGKLINGAN visas:
SVT2 och SVT Play fre 9 okt 2015 kl 20.00
SVT2 lör 10 okt 2015 kl 16.15
SVT2 ons 14 okt 2015 kl 23.15    

-->

tisdag 31 januari 2012

TV: Allt som fanns var Okej

Upphovsmännen till Allt som fanns var Okej - Melker Becker och Mattias Lindeblad (Foto Kalle Nordberg)
Vid sidan av min ymniga serietidningskonsumtion kunde det på 1970-talet hända att jag även läste Poster. Okej, jag vet, "läsa" är ju att ta i. Antalet artiklar i denna tidning var inte stort och de som fanns var inte långa. Poster köptes därför att hela tidningen bestod av ett antal stora, färgranna posters - och KISS var självklart med i vart och vartannat nummer.
Minns nu hur det var på den här tiden? Ville man lyssna på rock på radio när man ville var det kört. I synnerhet när det gällde hårdrock, som aldrig spelades. Ville man se sina idoler framträda på TV gick inte det heller, det var ännu svårare. Om man nu inte ville se de artister som godkänts av SVT. Så här var situationen en lång bit in på 80-talet. Vi hade ju faktiskt aldrig sett till exempel KISS röra på sig! Om man nu inte varit på en konsert. Vi hade aldrig hört dem intervjuas. Därför satt vi och tittade storögt på LP-konvolut och bläddrade i idoltidningar - medan föräldrar, lärare och kulturelit ansåg att vi fick en skev bild av verkligheten och att våra hjärnor förruttnades.
Tidningen Posters skapare var tysken Hans Hatwig, en udda figur, som skolades på Curth H:sons porrtidningar innan han gjorde om serietidningen Tiffany till en framgångsrik idoltidning. 1974 startade han Poster, som lades ner 1980 för att ersättas av Okej.
Jag kommer ihåg att jag bläddrade i de första numren av Okej inne på Music Corner i Landskrona, där jag satt vid disken och lyssnade på skivor. De här första numren från 1980 var i litet "porrformat" och extremt sensationslystna. Jag minns att jag tyckte att de var rätt äckliga. Fula som stryk var de, och kändisbilderna var räliga. Sex, sprit och droger. Jag minns också att det protesterades vilt bland moralens väktare, tidningen hotades med bojkott, och förlaget kände sig tvingade att lägga ner tidningen.
Melker Becker, Lili & Susie Päivärinta, Mattias Lindeblad (Foto Kalle Nordberg)
Inspirerad av den tyska idoltidningen Bravo startade Hatwig snart upp tidningen på nytt, nu i magasinsformat. Det är den här tidningen vi minns.
Jag köpte aldrig Okej. Med betoning på köpte. Det var min lillasyster som köpte Okej. Hon var fullkomligt besatt av bilder på WHAM!, George Michael, Paul Young, Limahl och vilka de nu var. Själv var jag för seriös för att köpa en sådan tidning. Jag var ju djup. Lite svår. Jag läste Schlager. I den fanns det långa artiklar om de band jag gillade - med undantag för eventuella hårdrocksband. Jag har inte läst om Schlager sedan dess och kan mycket väl tänka mig att den är rätt träig och patetisk. Schlager slogs senare ihop med konkurrenten Ritz (som jag också läste ibland) och blev Schlitz, som snart blev Slitz. Fast allvarligt talat läste jag sällan musiktidningar. Jag tyckte att det kändes lite fel att läsa om någonting man ska lyssna på, och eftersom artisterna sällan spelades på radio, visste jag inte hur de lät. Jag läste förstås hellre Scandinavian Film & Video. Och alla serier som Horst Schröder gav ut.
Men även om jag inte köpte Okej, läste jag förstås syrrans tidningar. De grejor som intresserade mig. Hon löpte självklart även Bravo och den svenska konkurrenten Rocket - bland den sistnämndas skribenter fanns för övrigt Micke Beckman, som även återfanns på Scandinavian Film & Video, och därefter ... i en annan bransch.
Hårdrockarna Melker Becker och Mattias Lindebland har nu gjort en timslång dokumentär om tidningen Okejs tidiga historia; ALLT SOM FANNS VAR OKEJ. I denna får vi följa Hans Hatwigs skapelse från Postertiden fram till 1990, ungefär, när vi trädde in i ett nytt decennium då världen inte längre var lika färggrann, fluffig och glassig som 80-talet. Okej fortsatte dock att komma ut till 2010 - i ytterligare tjugo år. Jag måste säga att jag inte visste om att tidningen lades ner då. Å andra sidan visste jag inte att den fortfarande kommit ut. Okej är ju så intimt förknippad med 80-talets artister, trender och estetik.
Melker Becker, Okej-journalisten Anders Tengner, Mattias Lindeblad (Foto Kalle Nordberg)
Vad som är roligt är att några av dessa ikoner från 80-talet medverkar i Beckers och Lindeblads dokumentär. Samantha Fox, till exempel. Och Alice Cooper. Och svenskar som Lili & Susie och Richard Herrey. Det är intressant att höra Cooper prata om hur viktigt det var att medverka i Okej. Popkulturutbudet var så klent i Sverige på den tiden, att några bilder i Okej kunde betyda allt. Fox säger detsamma. Vissa nummer kunde sälja i bortåt 200 000 exemplar (dock inte lika många ex som Fantomens bröllopsnummer, förstås). Vi får se klipp ur gamla nyhetsreportage om nystartade succén Okej, och vinkeln verkar vara att visa hur skrämmande det är med en så här ytlig och fördummande tidning.
Vad som är lite märkligt är att Hans Hatwig själv inte medverkar i filmen förrän mot slutet. Istället får vi höra tidningens skribenter och redaktörer, som Anders Tengner, berätta om den tidiga historiken - och ibland imiterar de Hatwig! Hatwig själv verkar lite bitter när han dyker upp - och excentrisk. Någon gång i framtiden hade det varit roligt med en dokumentär om Hans Hatwig, hans liv och karriär. Karln har ju även regisserat två långfilmer; "rockrysaren" BLÖDAREN med Danne Stråhed som hjälten, och GRÖNA GUBBAR FRÅN Y.R.  Kommentarspåret på DVD:n med den förstnämnda går inte av för hackor; Hatwig verkar inte förstå varför Ronny Svensson skrattar åt filmen.
Så här 30 år senare är det bara att konstatera att 80-talet var en fascinerande tid. Dess idoler var fascinerade. Bara en sådan sak som att Duane Loken, som medverkade ett par minuter som Vargtass i ett avsnitt av FAMILJEN MACAHAN, kunde bli enormt populär, med massor av posters i Okej, och fick spela in skivor och åka på folkpartsturné. När TV visade en populär film eller TV-serie i repris, kunde Okej ha ett helt uppslag på det! Så svältfödda var vi på den tiden. Idag finns allt ett knapptryck bort.
Det är en rolig, underhållande och intressant film Becker och Lindeblad har gjort. Jag hade dock gärna sett att den vore längre. Jag vill ha mer! Visst är det märkligt att jag kan få trevliga nostalgikickar av företeelser - band, artister, låtar - jag egentligen inte gillade när det begav sig.
Slutligen: Ja! Både det beryktade avsnittet av SVAR DIREKT och klipp med W.A.S.P. förekommer!
ALLT SOM FANNS VAR OKEJ visas på SVT2 fredagen den tredje februari klockan 20.00. På andra kanalen (I TOPPRAFFEL!-världen finns bara två kanaler) visas PÅ SPÅRET, men det sitter väl inte ni och tittar på, eller?

måndag 3 oktober 2011

Bio: Så jävla metal

Foton copyright (c) Atlantic Film
Den första skiva jag köpte för egna pengar, var en singel med KISS. "Shout it out loud" och med "Sweet pain" på B-sidan. Det bör ha varit 1976 eller så, men jag minns helt klart att det var på Wessels i Landskrona. Singeln saknade omslag, den låg i ett vitt konvolut, så jag ritade själv dit medlemmarna i KISS (plus lite stridsvagnar och explosioner) - självklart med kulspetspenna.
Min kompis Adam hade dock flera album med KISS och ett par år senare köpte vi varsin elgitarr och bildade en hårdrockgrupp som märkligt nog aldrig fick något namn. Vi fick heller aldrig fler medlemmar. Däremot komponerade vi ett helt gäng låtar, både på svenska och engelska, som vi spelade in på ett billigt kassettband. Våra kunskaper i engelska var bristande, och Adams låt "I was love" måste ha varit ett mästerverk i genren Konstiga texter: "I was love in the girl - his name was Susan".
När jag växte upp spelades det i princip aldrig hårdrock på radion eller visades något på TV. Vi läste tidningen Poster och fantiserade om hur coola alla dessa band måste vara när de även rör på sig. Och många av banden på bilderna och affischerna visste vi inte heller hur de lät, enda sättet att höra dem var att köpa deras skivor.
Först på 1980-talet började det spelas en del på radio; jag satt varje vecka klistrad och lyssnade på Rockdepartementet på P3, och minsann om det inte dök upp program som körde musikvideor på TV. Dock började jag under 80-talet lyssna på annat än hårdrock. Det var inte lika kul när KISS sminkade av sig och jag tyckte att banden såg allt jönsigare ut. När jag tänker efter var det väl inte så mycket musiken som gjorde att jag slutade lyssna på hårdrock - även om jag hade svårt för alla fläskiga syntar som plötsligt dök upp. Det var nog mest att hårdrockarna inte var så tuffa längre. Det var klar pellejönsvarning på många av dem. Jag började istället att lyssna på andra genrer, för att mot slutet av 80-talet bli så kallad svartrockare. Hm.
Yasin Hillborgs dokumentär SÅ JÄVLA METAL var den klart bästa svenska film jag såg på Malmö Filmdagar härommånaden. Versionen som visades var till 95% färdig, men det var bara småjusteringar som skulle göras och inga drastiska ändringar. Här skildras den svenska hårdrockens historia från sent 60-tal fram till idag.
Inte helt oväntat öppnar filmen med ett par klipp ur det legendariska avsnittet av SVAR DIREKT där Siewert Öholm ska diskutera hårdrock i allmänhet och W.A.S.P. i synnerhet; ett fullkomligt bisarrt program i klass med STUDIO S om videovåldet. Dåvarande OKEJ-redaktören Anders Tengner satt där som expert, men fick knappt säga någonting, medan publiken utgjordes av upprörda föräldrar, småbarn, ett gäng religiösa, samt Staffan Hildebrand. Vi får se väldigt lite av det här programmet i Hillborgs film, men bland det märkligaste är att Öholm insisterar på att W.A.S.P. står för We Are Satans People, medan Tengner säger något om att det i hans ordbok står att det betyder "geting" (detta visas inte i dokumentären). Ingen var medveten om att W.A.S.P. förstås är en väletablerad förkortning för White Anglo-Saxon Protestant, vilket man tycker att någon borde känt till.
Hur som helst, därpå följer en ohyggligt lång rad med intervjuer med bandmedlemmar och gamla, mer eller mindre suddiga konsertklipp. Först band jag aldrig någonsin lyssnade på, som November och Neon Rose, innan man når fram till den roligaste delen; den om 80-talet. Jag må ha varit avigt inställd på den tiden, men idag kan jag inte låta bli att charmas och bli nostalgisk. Det känns som om allting var gladare, färggrannare och mer oskyldigt på 80-talet. Det är ju som Mickey Rourke säger i THE WRESTLER; plötsligt kom Kurt Cobain och förstörde allt.
Yngwie Malmsteen medverkar förstås och berättar några sanslösa historier, och även om jag förstås aldrig gillade Europe, är det intressant att höra bandmedlemmarna berätta om sin karriär. När 80-tal blir 90-tal är det för min del inte lika intressant längre. Min musikdiet på 90-talet bestod av en märklig mix av Trent Reznor, tysk partymusik och Dean Martin. Jag tyckte även att hårdrocken rockade allt mindre - jag började känna mig som min farfar, som brukade hävda att all modern musik lät som tröskverk. Nej, jag har ingen som helst relation till Entombed, Bathory och de där, för att inte tala om senare band. Hammerfall? In Flames? Nä. (Här påpekade genast en läsare - vi kan kalla honom "Orvar" - att Bathory skivdebuterade redan '84 och därför inte kan kallas ett utpräglat 90-talsband)
Slog mig just att den senaste hårdrockskonserten (nåja) jag var på, var när Lordi spelade på en beach i Cannes. Det var jätteroligt - i synnerhet som Njutafilms' head honcho Nicolas Debot hela tiden skrek "Fortare! Hårdare!".
Förutom en massa svenska band och producenter, intervjuas även Dani Filth, Danko Jones och Lars Ulrich. Det dyker upp fler klipp ur gamla TV-program och folk på stan frågas vad de tycker om hårdrock, och om hårdrock tycker de inte. En gammal kärring undrar varför det måste komma nya saker, vad är det för fel på den gamla musiken?
Nej, det är inget fel på den gamla musiken. Idag, 25 år senare, kan jag mycket väl lyssna på 80-talshårdrock. Och då inte ens i smyg.
I vilket fall: SÅ JÄVLA METAL är en jävligt underhållande och intressant dokumentär! Fast vissa av de medverkande borde allt klippa sig.






(Biopremiär 7/10)