Visar inlägg med etikett Anders Nilsson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Anders Nilsson. Visa alla inlägg

tisdag 12 mars 2013

Bio: Johan Falk: Kodnamn Lisa

Foton copyright (c) Nordisk Film

Jag har inte sett någon Johan Falk-film sedan JOHAN FALK - GSI: GRUPPEN FÖR SÄRSKILDA INSATSER; den förra som biovisades. Däremellan kom det ju en rad avsnitt som släpptes direkt på DVD och TV-visades. Således har jag nu sett den första delen av historien om polisens undercoversnubbe Frank Wagner (Joel Kinnaman) - och den sista. Jag har alltså ingen aning om vad som hänt däremellan - och jag minns inte så mycket av del ett av den här sagan.

Tydligen har jag inte missat speciellt mycket. Av allt att döma har det inte hänt någonting alls, och det mesta avhandlas under förtexterna. Åtminstone actionscenerna. Frank bor nu tillsammans med flickvän (Ruth Vega Fernandez) och litet barn, och de har samlat ihop en massa pengar de ska öppna kafé i Frankrike för. De har hela summan i kontanter i en ryggsäck i lägenheten! Smart.

Men nu vill varken diverse gangsters eller filmens manusförfattare Anders Nilsson och Viking Johansson) att Frank ska kunna ta sig till Frankrike helt problemfritt. Svenska gangsters och ryska supertorpeder görmed jämna mellanrum sitt bästa för att plocka Frank. Med hjälp av det gamla, fina tricket med lakan ihopknutna till till rep, lyckas frank och familj fly - och de tar sig till den ständigt sammanbitne (och nu rätt plufsige och ointresserade) Johan Falk (Jakob Eklund). Falk har egentligen sagt upp sig, men han hjälper Frank ändå - och han och hans team tar lagen i egna händer. Tufft värre, är det väl tänkt.
KODNAMN LISA är makalöst dålig. Det här är en nästan osannolikt usel film. Jag ser att regissören Charlotte Brändström har gjort över trettio filmer; de flesta av dem i Frankrike. Här i Sverige har hon bland annat gjort den usla Wallanderfilmen HÄMNDEN och en tidigare Johan Falk-film. Hon verkar inte ha lärt sig någonting alls på att göra så här många filmer. Filmfotot är platt; med rudimentär ljussättning och simplast möjliga kamerauppställningar. Det är alldeles för TV-mässigt. Berättartekniskt finns det inget driv, det här engagerar inte det minsta, och ibland blir det mer än lovligt rörigt. Vad händer? Vad håller de på med? Fast det får väl även manusförfattarna skyllas för. Dialogen är torftig och ofta konstruerad. Jessica Zandén övertygar inte alls som polischef, hon verkar mest spela teater. Alexander Karim funkar bra, han har dessutom lite Hollywoodutseende, men hans kollega är en invandrare som knappt verkar kunna svenska. Jag förstod sällan vad han sa. Är det realistiskt att kunna arbeta som polis när man har problem med språket?
Å andra sidan förstod jag inte heller vad Joel Kinnaman sa. Han mumlar mer än någonsin. Han låter som en puttrande kaffebryggare. Hans storhet är minst sagt obegriplig.

Som vanligt utspelar sig filmen i Göteborg, och det är ju lite trevligt. För mig ganska välbekanta miljöer. Några gubbar sitter på Flygarns Haga. Jag fick lust att åka till Göteborg när jag såg filmen. För att imponera har man fläskat på med en shoot-out i Femmanhuset. Den är inte så imponerande, men lite kul. Mikael Tornving bär en Sator-T-shirt i en av de sista scenerna.

Det absolut roligaste med JOHAN FALK: KODNAMN LISA är filmaffischen. Under titeln står det nämligen "Oklippt version". Öh ... Va? Vadd, oklippt? Skulle det finnas även en annan version? Som är censurklippt? Och vad är det i så fall de har klippt bort? För som actionfilm är det här inte helt oväntat väldigt lamt. Det rockar dåligt. "Oklippt version"... Det känns som att vara tillbaka på 70- och 80-talen, när Statens Biografbyrå härjade vilt.
Nej, gott folk. Det finns ingen som helst orsak att se det här på bio. Blir du iväglurad för att se filmen, så kräv pengarna tillbaka.

Under eftertexterna intervjuas den autentiska person som rollfiguren Frank Wagner är baserad på. Hans ansikte är pixlat och hans röst är förvrängd.







(Biopremiär 15/3)

fredag 26 juni 2009

Bio: Johan Falk - GSI: Gruppen För Särskilda Insatser

I annonserna för JOHAN FALK - GSI: GRUPPEN FÖR SÄRSKILDA INSATSER lanseras filmen som sommarens hårdaste actionfilm. Sommar, jag det stämmer ju onekligen. Film, visst är det en film. Men hård? Och action?
När Anders Nilssons NOLL TOLERANS kom, lanserades den som en actionfilm, och många kritiker omtalade den också som actionfilm. Men inte var väl det en actiofilm. Det var en vanlig, svensk snutfilm, aningen bättre än genomsnittet, men liknade mest en TV-film på stor duk. Därefter gick det utför; de två uppföljarna var riktigt dåliga. Och nu kommer det åter ett helt gäng filmer med Jakob Eklund som Johan Falk, varav GSI är den första, och det är fortfarande gamle Mats-Helge Olsson-medarbetaren Anders Nilsson som ligger bakom.
Filmen är inspirerad av verkliga händelser, de senaste veckorna har det ju stått en hel del i pressen om den där svenske agenten som arbetade under cover och som väl är mordhotad av de flesta. Johan Falk har fått nytt jobb, han ska bli en del av specialteamet Gruppen För Särskilda Insatser i Göteborg, och de är på jakt efter ett gäng som handlar med droger och rånar värdetransporter. I synnerhet är det en viss Frank Wagner man är efter, eftersom han sköt ihjäl en av medlemmarna i GSI. Det är bara det att Wagner jobbar för GSI, visar det sig, och han vill inget hellre än dra sig ur - han kan aldrig mer leva ett normalt liv. Han kommer att för alltid vara stämplad som grov brottsling.
Och nej, det här är inte bra. Estetiskt är GSI rätt vissen, det ser bara ut som en billig TV-deckare med väldigt rudimentära kameralösningar. Vidare är det både totalt spännings- och humorbefriat. Det här är lika mycket actionfilm som Wallander, det vill säga knappt alls. För att en film ska kallas actionfilm, måste fokus ligga på just action - våldsamma hjältar som gör tuffa saker och vapenfetischism. I scenen där polisen dödas, byggs det upp till en tuff shoot-out inne på hotell Gothia Towers. Det är bara det, att det liksom aldrig blir något av det. Det pangas litegrann, men det är rätt valhänt. Och slutuppgörelsen är närmast ett antiklimax - återigen byggs det upp till en rejäl eldstrid, med det hela är över på ett par sekunder.
Större delen av speltiden pratas det. Folk sitter ner och diskuterar och replikerna är ibland rätt illa skrivna. Det blir lite konstigt när det ska bli någon sorts drama. I synnerhet en scen är konstig; när Frank Wagner ska avslöja sig för Johan Falk och tar sig in i den senares hem. De sitter i en soffgrupp och pratar och pratar och Wagner berättar precis allt och pratar om att folk är ute efter honom, och sedan plötsligt bara går han, som om det inte var så farligt ändå.
Jakob Eklund är väl hyfsad, men han börjar se lite plufsig ut och ser mest ut att jobba i en heminredningsbutik, eller sälja mattor. Mikael Tornving är intressantare och borde fått vara hjälten istället.
Till skillnad från MAÑANA, som inte utnyttjade Malmö, är det dock väldigt mycket Göteborg i GSI. Det känns rätt trevligt att de rör sig i för mig ganska bekanta miljöer, och det var kul att få se Svenska Mässan på ett helt nytt sätt. Men ibland blir det nästan lite för mycket Göteborg. Ullevi dyker upp för jämnan. Det är som i amerikanska filmer om Paris, där Eiffeltornet syns från alla fönster. Det hålls till och med en begravning med Ullevi som fond.
Vill man vara snäll, och det vill man, kan betyget bli en tveksam tvåa.






(Biopremiär 26/6)