VOD: Se upp för Jönssonligan

Foton copyright (c) C More

Det har varit en hel del skriverier om den nya Jönssonliganfilmen de senaste månaderna. Inte på grund av det faktum att man gett sig på en nystart av filmserien, utan för att regissören Tomas Alfredson beklagat sig över att filmen, på grund av pandemin, inte bara fått hoppa över den planerade biopremiären, den har dessutom hamnat på streamingtjänsten C More Play, vilket innebär att förhållandevis få i den tilltänkta publiken får möjlighet att se den. Jag har tidigare haft C More, men jag tittade sällan på deras utbud. Nu har jag fått C More igen gratis ett par månader, och jag konstaterar att utbudet blivit sämre den senaste tiden. Om man, som jag, helst vill se långfilmer, är utbudet riktigt dåligt - det är fullt möjligt att se rubbet under inte alltför lång tid. Dyrt är det också att abonnera på C More. Om Alfredsons film istället hamnat på Netflix, hade fler kunnat se den, eftersom betydligt fler har Netflix. Men Alfredson ville förstås helst sett sin film på en stor bioduk, som planerat.

För ett par år sedan såg jag samtliga Jönssonliganfilmer, utom de om Lilla Jönssonligan. Jag hade inte sett dem sedan de kom, och jag vet inte om jag faktiskt sett alla tidigare. Det visade sig att Jönssonliganfilmerna var riktigt ruggigt usla. Förvånansvärt usla. Slarvigt gjorda filmer som inte är speciellt roliga. De lever helt och hållet på att rollfigurerna görs av folkkära skådespelare. Men nu tyckte jag inte att Gösta Ekman var rolig som Charles-Ingvar "Sickan" Jönsson, han kändes mest lite osympatisk. Björn Gustafson som den supande Dynamit-Harry kändes rätt tragisk och jobbig. Det var egentligen bara Ulf Brunnberg som Vanheden jag tyckte var lite kul. Ibland. Och till min stora förvåning tyckte jag att JÖNSSONLIGANS STÖRSTA KUPP från 1995, utan Ekman med med Stellan Skarsgård, var den bästa filmen i serien.

2015 försökte man sig på en minst sagt besynnerlig reboot av Jönssonligan. DEN PERFEKTA STÖTEN. Ett märkligt försök att göra något slags halvseriös thriller om ligan, med nya skådisar i samtliga roller. Filmen innehöll våld, blod och misslyckad Tarantino-humor. Det kom inga uppföljare till den. Jag är inte förvånad.   

Tomas Alfredsons SE UPP FÖR JÖNSSONLIGAN är tekniskt sett den bästa Jönssonliganfilmen.

... Men det är nog det enda snälla jag kan säga om filmen.

SE UPP FÖR JÖNSSONLIGAN är häpnadsväckande usel. Det här är en film som inte funkar överhuvudtaget. Manuset är skrivet av Alfredson, Henrik Dorsin och Rikard Ulvshammar, och det är inte utan att jag undrar vad de tänkte på.  

De klassiska rollfigurerna är tillbaka - men de har  princip bara namnen gemensamt med originalgestalterna. Henrik Dorsin är Sickan. Han säger ibland "Jag har en plan!", men annars har han inte mycket gemensamt med Gösta Ekman. Snubbelorgier saknas. Anders "Ankan" Johansson spelar Ragnar Vanheden, men han är så långtifrån Brunnbergs figur man kan komma. Han bor tillsammans med sina föräldrar och jobbar i farsans radioaffär. Doris och Dynamit-Harry görs av Hedda Stiernstedt och David Sundin. De har nu en massa barn och de bor i Jönssonligans högkvarter, en nedlagd fabrik. Harry ägnar sig inte åt att spränga saker och han dricker inte. Han har ingen funktion alls och är knappt med i filmen. Doris är driftig, men en helt annan typ av person än den figur Birgitta Andersson gjorde.

Filmens handling är snarare konstig än klurig. Det är en invecklad historia om en finsk kungakrona och en värdefull sten som är på vift och ska stjälas. Det är otroligt rörigt, och därför tråkigt och ointressant.

Ingenting alls är roligt i den här filmen. Eller, jo, jag tyckte att det var kul när Sickan i en scen gömde sig i en tunna med majonnäs, men det är bara för att jag tycker att det är roligt med majonnäs. Johan Wahlström är lite kul som radiopratare i ett par korta scener. Men det är allt. Det här är vansinnigt tråkigt. 

Filmen är lång som ett ösregn - över två timmar. Detta beror bland annat på några fullkomligt onödiga scener och handlingstrådar. Bland annat handlar en tråd om att Doris och Harry flyttar in i en ny lägenhet, och att de en tid senare går på en bananfest på gården. Det här har absolut ingenting med någonting att göra, och det är inte det minsta roligt. Det är bara utfyllnad.

Lena Olin och Reine Brynolfsson spelar de skurkaktiga Anita och Televinken i några märkliga scener. MyAnna Buring, som vi tidigare bland annat sett i en massa Hollywoodfilmer, är en slem dam på jakt efter kronan och stenen, och en mystisk man med skägg sitter i en skyskrapa och är konstig.

DEN PERFEKTA STÖTEN Var dålig, men den var så oerhört besynnerlig att den blev lite fascinerande. SE UPP FÖR JÖNSSONLIGAN är nog sämre, faktiskt, eftersom den försöker vara en traditionell Jönssonliganfilm, men misslyckas kapitalt på alla plan.

Nu är förvisso jag en medelålders karlslok, men jag tror inte att den här filmen kommer att gå hem vare sig hos barn eller vuxna. Barn kommer inte att fatta handlingen, och vuxna kan inte förklara handlingen, eftersom de har somnat.

 

 

 

 

 

(Premiär på C More 25/12)

Bio: 10 000 timmar

Foton © 2014 Way Creative Films

Det är inte längesedan den förra komedin med Peter Magnusson i huvudrollen gick upp på bio - den 17:e februari hade TILLBAKA TILL BROMMA premiär; en helt okej film som inte verkar ha blivit någon större framgång. Redan nu, drygt en och en halv månad senare, har nästa komedi - 10 000 TIMMAR - biopremiär. Vad hände där? Var det planerat?

10 000 timmar är inspelad i Malmö - staden där denne recensent lever och verkar - och för manus och regi står Joachim Hedén, som tidigare gjort NEW YORK WAITING, som jag inte har sett, och FRAMILY. Den här gången har han ändrat inriktning. Från drama till komedi. Fast vid närmare eftertanke ... Nej, det har han inte.

Peter Magnusson spelar Eric, en 36-åring, med ett vanligt, halvtrist jobb - och med en fru (Karin Lithman) som gör karriär som socialdemokratisk politiker. Eric och hans kollega Bentsson (Özz Nûjen) brukar köpa skraplotter - och vet ni vad, när den här filmen börjar råkar Eric skrapa fram fetaste priset. Han säger upp sig från jobbet och beslutar sig för att istället bli fotbollsproffs. Han har nämligen läst i en bok som heter "10 000 timmar" att om man bara lägger ner just 10 000 timmar på något blir man jättebra på vad det nu är - i det här fallet fotboll, som Eric egentligen inte spelar.

Bengtson blir Erics entusiastiske tränare, som siktar på Champions League, medan Eric själv är inne på att spela i en gärdsgårdsserie. Fast han är inte ens med i ett lag. Under historiens gång träffar de även på den unga Tora (Mathilda Von Essen), som jobbar i sportaffär och av någon anledning hjälper Eric och Bengtsson. Anders Johansson (Anders & Måns-Anders) spelar sig själv och har en talk show på TV, och när Eric blir känd i TV uppstår en del strul med det ena och det andra.

10 000 TIMMAR är egentligen ett relationsdrama. Ett drama man försökt stöpa om till komedi. Tyvärr har det inte gått speciellt bra. Rättare sagt: det har inte gått alls. För så här är det: det enda som är roligt i filmen är att Özz Nûjens glade, bullrige invandrare heter Bengtsson. Var kom det namnet ifrån? Det är ju jättekul! Annars är det här inte roligt. Alls. Och Nûjen visar sig vara värdelös som skådis.

Jag gillar Peter Magnusson, jag gillar hans tidigare filmer, och jag brukar gilla hans sympatiska rollfigurer. Här spelar han samma sorts kille igen - men den här gången funkar det inte alls. Dels brister tajmingen konstant, men framför allt är manus och dialog inte roligt. Det är inte tillräckligt utflippat och knasigt, det här blir mest dumt och osannolikt. Det hela är märkligt taffligt gjort. Ett tag trodde jag att filmen är finansierad av Socialdemokraterna, men så är inte fallet - trots den flitiga exponeringen.

Att filmen utspelar sig i Malmö märks knappt av alls. Jag som bor här känner igen vissa miljöer, men filmens inramning är anonym. Det här skulle kunna vara var som helst - och man får sällan se några miljöer. Skådisarna är hela tiden i centrum. Filmfotot är också anonymt. Det är grått, platt och TV-mässigt; allting är filmat rakt på utan några som helst eleganta knep. Det känns som om man bara ställt upp en kamera och bett folk att agera framför den. Med andra ord - det är lika trist som i de flesta svenska filmer.

TILLBAKA TILL BROMMA gick alltså inte bra - och den här lär tyvärr gå ännu sämre. Det är trist att behöva såga den här filmen, men 10 000 timmar är verkligen inte bra. Den är riktigt, riktigt dålig. Vem kommer att tycka att det här är kul? Joachim Hedén är en trevlig kille - men han bör nog hålla sig borta från komedigenren.

Och nej - nästan ingen i filmen pratar skånska. Det är precis som i Wallanders Ystad, alltså.

(Biopremiär 4/4)