Visar inlägg med etikett Ana de Armas. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ana de Armas. Visa alla inlägg

tisdag 26 november 2019

Bio: Knives Out

Foton copyright (c) Nordisk Film

Från stort, enormt påkostat rymdäventyr - till en liten pusseldeckare med ett fåtal spelplatser. Rian Johnsons förra film var STAR WARS: THE LAST JEDI, en film som av någon anledning fick många STJÄRNORNAS KRIG-fans att sparka bakut.

Rian Johnson har dock gjort sig känd för betydligt mer skruvade filmer än rymdopera-spektakel. Hans THE BROTHERS BLOOM var väl mer intressant än bra, medan LOOPER var riktigt bra - och av någon anledning är min recension av LOOPER en av mina mest lästa texter här på TOPPRAFFEL!. Den nya filmen KNIVES OUT är Rian Johnsons bästa film - utan tvekan. Det här är en fullkomligt underbar liten film, som lyckas sticka ut från mängden på flera sätt. Det är högst troligt att detta är den bästa film du kan se på bio i vinter (THE IRISHMAN, som jag ännu inte sett, kommer förvisso att göra en kort vända på bio, men eftersom det är en Netflix-film, lämnar jag den därhän).

På ett enormt gods på landet bor den ytterst framgångsrike deckarförfattaren Harlan Thrombey (Christopher Plummer). Eller: Thrombey bodde där. Filmen inleds nämligen med att Thrombey hittas död i sitt arbetsrum dagens efter sitt 85-årskalas. Han ligger på soffan med halsen avskuren och fortfarande hållande kniven i handen. Var det verkligen självmord? Var det inte troligare mord?

Familjen Thrombey är minst sagt dysfunktionell - och samtliga familjemedlemmar, plus övrig personal, är förstås misstänkta. Alla hade skäl att ta livet av gubben, alla är ute efter miljonerna. Alla utom den unga Marta Cabrera (Ana de Armas), Harlans sköterska. Hon stod Harlan nära och eftersom hon var den sista som såg honom i livet, vet hon lite mer om dödsfallet.

Den som ska hjälpa polisen att lösa fallet är privatdetektiven och sydstatsgentlemannen Benoit Blanc (Daniel Craig), en excentriker med stor E. Blanc har förstås en knivskarp hjärna och ser det ingen annan ser.
KNIVES OUT har en fullkomligt fantastisk skådespelarensemble. Jamie Lee Curtis spelar Harlans dotter Linda, som är gift med den otrogne Richard (Don Johnson), och Chris Evans spelar deras bortskämda rövhål till son. Michael Shannon gör Harlans son Walt, vars son är en tonårig nazist. Harlan hade ytterligare en son som nu är död, men dennes änka, livsstilsgurun Joni (Toni Collette) är närvarande. K Callan gestaltar Harlans mor (!), en märklig kvinna som är så gammal att inget vet hur gammal hon är. Frank Oz spelar advokaten som läser upp testamentet, och vi hittar även gamle, fine M Emmet Walsh i en liten roll. Walsh är 84. Plummer fyller 90 nästa månad.

Traditionella deckare är sällsynta på bio. Jag vet inte varför. När det handlar om kriminalfilmer serveras vi thrillers, snutfilmer och actionfilmer - men whodunnits, i vilka en detektiv löser en mordgåta, får vi numera nästan aldrig. Vi fick MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN för två år sedan, men det är allt jag kan komma på i skrivande stund. Och det är lite synd, eftersom det var riktigt trevligt att sitta i biosalongen och själv försöka lösa fallet tillsammans med Benoit Blanc.
KNIVES OUT är en betydligt bättre film än nyinspelningen MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN. Benoit Blanc är dock en variant på Hercule Poirot. Daniel Craig briljerar i rollen - det är kul att se Craig göra något inspirerat. Han gör rollen med ett lätt överspel, vilket passar gestalten perfekt. Men alla är jättebra i den här filmen. Snygg är filmen också, och trots att den varar över två timmar, känns den aldrig seg och tråkig. Detta beror på ett tätt, välskrivet manus utan dödkött, på en otroligt bra dialog, samt på en utmärkt regi. Vi är inte bortskämda med allt det här på en gång.

KNIVES OUT är rolig, spännande, och hela tiden intressant och engagerande. En femma i betyg ligger nära till hands, men jag nöjer mig med en fyra. Jag vill inte gödsla med femmor i år.
   






(Biopremiär 29/11)

fredag 6 oktober 2017

Bio: Blade Runner 2049

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Jag såg inte BLADE RUNNER när den hade biopremiär 1982. Trots detta har Ridley Scotts klassiker blivit den film jag sett flest gånger på bio - i olika versioner. Dock har jag aldrig sett originalversionen på bio; den med Deckards berättarröst och ett lyckligt slut. Jag bryr mig inte om vad andra anser, jag tycker att det är den bästa versionen - jag gillar berättarrösten.

Förutom på bio, har jag förstås sett BLADE RUNNER på TV, på VHS, på DVD - och nu har jag en Blu-ray på ingång. När jag var ung var jag ganska besatt av filmen, jag tyckte att den var fantastisk på alla sätt (möjligen med undantag för Vangelis' sömniga musik - fast det vågar jag inte erkänna). Nu är det dock ganska längesedan jag såg BLADE RUNNER - jag har inte sett den sedan THE FINAL CUT biovisades 2008.

35 år senare har vi fått en uppföljare. Frågan är vem som väntat på den. Fanns det verkligen ett behov; en efterfrågan? Okej om den kommit fem eller kanske till och med tio år efter Scotts film, men 35 år? Sedan 1982 har det kommit otaliga filmer med starka drag av BLADE RUNNER, det har kommit imitationer, det har kommit bra och usla filmer - Scotts film var unik när den kom, och den har behållit sin position inom genren sedan dess. Men - vi har liksom sett det här nu, om än i andra filmer. Gigantiska, glittrande, dystopiska framtidsstäder är ganska standard i senare års science fiction-filmer.

BLADE RUNNER 2049 har regisserats av Denis Villeneuve. Han har gjort flera riktigt bra filmer - PRISONERS, SICARIO och ARRIVAL. Detta bådade gott, men BLADE RUNNER 2049 är det svagaste han fått ur sig.
Trettio år efter händelserna i den första filmen, har Tyrell Corporation; företaget som tillverkade replikanter; det vill säga människoliknande androider, gått omkull. En ny, mer avancerad typ av replikanter tillverkas. Blade Runners; de poliser som jagar förrymda exemplar av den gamla typen av replikanter, finns fortfarande i detta framtida Los Angeles där ingen verkar komma på att man kan tända i taket för att slippa gå omkring i konstant mörker. Ryan Gosling spelar K. Han är Blade Runner - och replikant.

Det är en ond värld och allting riskerar att gå åt helvete. För att undvika detta, måste K leta upp den försvunne Rick Deckard (Harrison Ford), det vill säga den förra filmens hjälte. Under jakten på Deckard börjar K fundera på sig själv och sitt konstgjorda liv - för kanske är han inte den han tror att han är.

BLADE RUNNER var en futuristisk pastisch på 1940-talets film noir. BLADE RUNNER 2049 är en pastisch på BLADE RUNNER.

BLADE RUNNER var en existentiell noir-deckare. BLADE RUNNER 2049 är ett existentiellt drama som varar i nästan tre timmar! Det dyker upp en ond karatebrud, men filmen är till allra största delen ett dialogdrivet drama.
Tempot är ohyggligt långsamt. Filmen är pretentiös - de alldeles för långa scenerna med Jared Leto som ond företagsboss hade mått bra av att kortas eller klippas bort helt, hans dialog är hemsk. Ryan Gosling vandrar genom filmen som en sömngångare, han behåller ett och samma ansiktsuttryck, och han ser fullkomligt ointresserad ut av det som försiggår runt honom. Fast det är inte speciellt mycket som försiggår - tempot är så långsamt, att det känns som om det inte händer något alls. Alla verkar befinna sig i något slags dvala. Benjamin Wallfisch och Hans Zimmer står för filmmusiken, som imiterar Vangelis' gamla teman, och låter weeeeeooooooweeeeeooooo.

K:s flickvän är ett hologram (Ana de Armas), Robin Wright är K:s chef, Dave Bautista spelar en förrymd replikant i inledningen, och Edward James Olmos från förra filmen återkommer i en scen. Från förra filmen återkommer även Sean Young som replikanten Rachael. Hennes förekomst är intressant - det är nämligen bokstavligt talat Rachael från den förra filmen som medverkar. Det är en datoranimerad Rachael, det vill säga en ung Sean Young - antagligen försedd med repliker fällda av dagens Sean Young. Där kan vi verkligen prata om replikanter - Sean Youngs roll görs av en replikant!

... Men Harrison Ford, då? undrar ni i falsett. Jodå, han är ju på affischen och syns i trailern, så visst är han med. Men vi får vänta i nästan två timmar på hans uppdykande, och hans roll är liten. Den är så liten att den närmast går att jämföra med de filmer där Steven Seagal sitter på en stol i några scener för att motivera att hans namn står på omslaget.
Visst är BLADE RUNNER 2049 en snygg film. Här finns några bra scener. En del tycker kanske till och med att det är en fascinerande och tänkvärd film. Själv tycker jag mest att det här är en långtråkig, ospännande och sömnig film som aldrig tar slut. Det lär dröja väldigt länge innan jag ser om den här filmen, och om jag ser om den, kommer jag knappast att se hela i ett svep.

Däremot kommer jag att se om 1982 års BLADE RUNNER så fort jag får hem Blu-ray-utgåvan. För det är fortfarande en väldigt bra film.
 








(Biopremiär 5/10)

onsdag 17 augusti 2016

Bio: War Dogs

Foton copyright (c) Warner Brothers
Först THE DOGS OF WAR med Christopher Walken. Sedan svenska topprafflet WAR DOG. Och nu: dramat WAR DOGS av Todd Phillips, som regisserade de tre BAKSMÄLLAN-filmerna och DUE DATE. Det här är en film som förvisso är lite smårolig här och var, men man ska absolut inte förvänta sig en komedi.
WAR DOGS, vars filmaffisch är en pastisch på den till SCARFACE, bygger på en artikel i Rolling Stone, men enligt en brasklapp i eftertexterna, har namn och händelser ändrats av dramaturgiska skäl. Miles Teller spelar David Packouz, en ung kille på tjugo-någonting, som försörjer sig som massör; han åker runt och masserar rika gubbar i Miami. Han har det lite knapert, han gillar att röka på, och han har en söt flickvän (Ana de Armas) - eller om det nu var fru. På en begravning träffar David sin barndomsvän Efraim Diveroli (Jonah Hill), en burdus, osympatisk, högljudd kille, som sysslar med lagom lagliga affärer - han köper upp vapen som han säljer på internet. Och så gillar han att röka på.
David och Efraim slår sig samman för att göra stora affärer: de ska sälja vapen till amerikanska armen. David ljuger för sin tjej och säger att de ska sälja sängkläder, och så åker de iväg till Jordanien, eftersom en sändning italienska Berettas på väg till Irak har fastnat där. Med hjälp av en smugglare kör de vapnen över gränsen i en lastbil. Killarna gör stora pengar på detta, de köper flotta bostäder och drogerna flödar. Efraim älskar filmen SCARFACE och beter sig som dess huvudperson Tony Montana.
I Las Vegas träffar de på den lika märklige som skumme Henry Girard  (Bradley Cooper), som påstår sig kunna hjälpa duon att sälja ammunition till AK-47:or till Pentagon. Enorma summor hägrar, men nu börjar jobbet bli riktigt farligt - och komplicerat.
Jag hade inte hört talas om de här affärerna tidigare och jag har ingen som helst aning om hur mycket som är sant av det som sker i filmen. Att dessa två unga stoners, så som de skildras i filmen, verkligen klarade av att utföra det de gjorde känns osannolikt, men man ska aldrig säga aldrig. Uppenbarligen har det hänt, även om det inte gick till exakt som i Phillips' film.
Eftersom det här är en amerikansk film som bygger på verkliga händelser, som handlar om affärer, och som utspelar sig i modern tid, hade jag förväntat mig något i stil med förra årets kritikerrosade THE BIG SHORT - det vill säga hysteriskt snabba klipp, oavbruten kultsprutedialog, och en massa svårbegripliga fakta som sprutar fram. Tack och lov är det inte en sådan film Todd Phillips gjort. Förvisso inleder han med slutscenen; ett grepp jag aldrig gillat, men han berättar rakt och traditionellt utan krusiduller. David agerar berättarröst, det är han som är centralgestalten.
WAR DOGS är en bra film, men inte mycket bra. Efraim är en extremt osympatisk och jobbig kille, vilket gör det lite svårt att engagera sig i huruvida han lyckas eller ej med sina förehavanden. En del scener som säkert är avsedda att vara roliga, är inte speciellt kul - vilket nog beror på att jag inte tycker det är kul med konstant grovt språk och drogkonsumtion; något amerikaner verkar tycka är helfestligt. Dock är det här en intressant film som är väl värd att se. Ämnet är lika fascinerande som skrämmande. Än mer skrämmande om det verkligen är barnsliga pundare som hanterar sådana här affärer.
Den svenska översättaren verkar inte veta vad "rounds" betyder - i den svenska texten står det "askar". Således blir det fullkomligt vansinnigt när det står att huvudpersonerna ska leverera 100 miljoner askar AK-47-ammunition, istället för patroner ...
 







(Biopremiär 19/8)


-->

fredag 4 mars 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Knock Knock

KNOCK KNOCK (Noble Entertainment)

Det nämns inte i för- eller eftertexterna, men Eli Roths KNOCK KNOCK är en nyinspelning av en film som heter DEATH GAME och som kom 1977. Jag har inte sett den, faktum är att jag inte ens hört talas om den, men Colleen Camp och Sondra Locke spelade huvudrollerna i den, och Camp och Locke tillhör producenterna av Roths film (Colleen Camp har även en liten roll).

Keanu Reeves spelar arkitekten Evan, lyckligt gift med Karen (Ignacia Allamand), som han har två barn med. När Karen och ungarna reser bort, stannar Evan kvar hemma för att arbeta. Det blir kväll och det regnar kraftigt. Då knackar det på dörren.

Utanför står två unga tjejer; Genesis (Lorenza Izzo; Eli Roths fru) och Bel (Ana de Armas). De påstår sig vara på väg till en fest, men har gått vilse och behöver hjälp. Evan släpper in de blöta, frusna tjejerna, och hjälper dem så gott han kan. Han torktumlar deras kläder, han bjuder på te, han ringer en taxi. Men när taxin kommer vill tjejerna inte gå. Det visar sig förstås att de inte alls var på väg till en fest. Nej, de två är tvättäkta psykopater, som först förför Evan, för att därefter binda fast- och tortera honom, och slå sönder hans flashiga hem.

Genren är home invasion-thriller, och visst finns här drag av FUNNY GAMES; en film jag inte är sådär jätteförtjust i. Det finns andra, tidigare bidrag till genren som är betydligt bättre än Hanekes variant. KNOCK KNOCK har fått rätt kass kritik utomlands. Jag får väl hålla med dessa utländska tyckare. Roths film är inte speciellt bra. Nu brukar Roth sällan vara bra - jag har ännu inte sett THE GREEN INFERNO, men jag har svårt att se karlns eventuella storhet; jag förstod aldrig varför så många hyllade debuten CABIN FEVER. Okej, HOSTEL och HOSTEL 2 är rätt bra.

Keanu Reeves klarar sig fint. Han är sympatisk och trovärdig i huvudrollen, om än lite väl tafatt. De två galna tjejerna är fruktansvärt jobbiga. Jag satt hela tiden och hoppades på att de skulle snubbla och slå in skallen så det blev tyst på dem, eller att en reaktionär NRA-granne skulle stövla in och skjuta ner dem. Och nog tycker jag att en stor och stark kille som Evan skulle kunna hantera allt bättre innan allt går för långt.

Filmen är av någon anledning inspelad i Chile, det är en snygg produktion, men den är inte spännande; den är lite för utdragen och tenderar ibland att bli småtrist. Men om inget annat lyssnar Evan på "Detroit Rock City" medan han arbetar.

1980 kom det visst även en spansk version av DEATH GAME; VICIOSAS AL DESNUDO heter den filmen, som har gamle, fine Jack Taylor (utan mustasch) i huvudrollen.