Visar inlägg med etikett Amr Waked. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Amr Waked. Visa alla inlägg

onsdag 20 augusti 2014

Bio: Lucy

Foton copyright (c) UIP Sweden

Jag tittar på Luc Bessons filmografi som regissör. Hmm. DEN SISTA STRIDEN från 1983. Jag minns inte om jag faktiskt sett den. SUBWAY såg jag på TV långt efter att den kom, den gillade jag. NIKITA gillade jag när den kom, för att inte tala om LÉON. Och nej, jag hade inget emot DET FEMTE ELEMENTET. Den sistnämnda kom 1997. Det är sjutton år sedan. Och karln har inte gjort en enda bra film sedan dess! Han har skrivit och producerat en del kul grejor, som TRANSPORTER-filmerna, men i övrigt har Besson mest fått ur sig mög. I synnerhet som regissör. Okej, ADÈLE AND THE SECRET OF THE MUMMY var rätt kul, men den kan ju knappast jämföras med Tardis oerhört överlägsna serie den bygger på.

Men när det gäller LUCY, hans senaste film, hyste jag vissa förhoppningar. Filmen har en tuff trailer, Scarlett Johansson i titelrollen, och den spelade in oväntat mycket pengar i USA. Fast man vet ju aldrig.

Det hela börjar synnerligen tveksamt. Lucy, den första människan, sitter vid en sjö och dricker vatten - och Scarlett Johansson agerar pretentiös berättarröst. Vi kastas miljoner år in i framtiden - närmare bestämt till nutid och Taiwan. Där träffar vi titelns Lucy och hennes konstige pojkvän. Pojkvännen tvingar Lucy att gå in på ett hotell för att överlämna en väska till gangstern mr Jang (Min-sik Choi). Det tar inte många minuter innan Lucys pojkvän skjuts ihjäl och Lucy tillfångatas av gangstrarna.


Lucy vaknar upp med ett blodigt ärr på magen. Skurkarna har opererat in en påse med en ny syntetisk drog i henne - och det visar sig att påsen läcker. Det påstås att människan bara använder 10% av sin hjärnkapacitet - den här drogen gör att Lucy för varje minut, varje sekund använder mer och mer av sin hjärnkapacitet. Hon går mot 100% och utvecklar på vägen superkrafter.

Morgan Freeman spelar en professor som är expert på just hjärnan, så Lucy far iväg till Paris för att träffa honom. Hon har Jang och hans gangstrar efter sig, och snart tvingas hon slå sig ihop med Parissnuten Pierre Del Rio (Amr Waked). Och sedan ... blir det bara dummare och dummare.

Morgan Freeman har jag inte mycket förtroende för, han har en tendens att dyka upp i rätt usla filmer. Men Scarlett Johansson? Läste hon inte manus ordentligt? Eller fick hon bara ett synopsis? På pappret låter Lucy inte så dumt. Tvärtom, det här låter riktigt intressant. Tyvärr är det alltså Luc Besson som skrivit manuset.

Det känns lite grann som om en pretentiös science fiction-nörd i högstadieåldern totat ihop det här. Det finns ingen väl genomtänkt logik i storyn, Besson verkar inte själv ha koll på saker och ting - och vad som helst kan hända. Och jag undrar varför saker händer. Ombord på flygplanet till Paris börjar Lucy plötsligt att lösas upp. Jag trodde att detta var en drömscen, men nej - det skulle visst vara "på riktigt". Dialogen är bitvis plågsamt dålig.


Jag ska inte spoila slutet, men filmen övergår från att vara en actionfilm till en synnerligen flummig flumfilm. Det känns lite grann som om John Woo regisserat 2001 - ETT RYMDÄVENTYR. Fast mycket sämre. Det fläskas på med massvis av CGI, men effekterna är märkligt vissna och plastiga.

Det låter som om jag kommer att ge filmen lägsta betyg, eller hur. Och jodå, det kliar i fingrarna. Men samtidigt ... En del av actionscenerna är rätt bra. Och vi får ju Scarlett Johansson. Så jag höjer betyget ett litet snäpp.

... Men det är med stor tvekan.





(Biopremiär 22/8)

onsdag 4 april 2012

Bio: Laxfiske i Jemen

Foton copyright (c) Laurie Sparham

"Ska vi slå vad om att filmen kommer att öppna med pianoklink?" sa jag till kollegorna på väg in i salongen. Filmen började, förtexterna rullade och filmmusiken hördes. "Piano!" trumpetade jag. Lasse Hallströms filmer har alltid piano på soundtracket.

Lasse Hallström måste vara en av världens minst intressanta regissörer. Han och Steven Spielberg. Men vet alltid vad man får, det är brett, slickat, superkompetent, lättillgängligt, lättuggat. Man brukar säga att Hallström gör europeisk film för amerikaner som inte orkar se riktiga europeiska filmer. Jag vill heller inte påstå att Hallström har någon speciell, utmärkande stil - åtminstone inget uppenbart. Mer än just det lätta handlaget. Hans förra film, DEAR JOHN, blev hans största framgång någonsin. En ganska hemsk film, till och med Hallström själv tyckte att romanen den bygger på är beräknande och sliskig. Filmen han gjorde innan dess var HACHIKO - EN VÄN FÖR LIVET, som släpptes direkt på DVD i USA, att den biovisades i Sverige berodde enbart på dess regissör.

I vanlig ordning hade jag inga förväntningar på LAXFISKE I JEMEN. Hopplös titel, men romanen den bygger på heter ju likadant - och det är vad berättelsen handlar om. Det här är inte ännu en Miramaxfilm, utan en produktion från BBC Films. Ewan McGregor är den irländske fiskeexperten Alfred Jones, en härligt torr, tråkig och humorbefriad människa som gillar att klä sig i kofta och virkad slips. Han hatar sin chef och hans fru är en ragata.

Men så en dag får han ett besynnerligt uppdrag. En rik, excentrisk shejk (Amr Waked) vill ha tio tusen brittiska laxar förflyttade till en damm i torraste Jemen. Nu ska trakten bli levande och grönskande, är det tänkt. Ett vansinnigt projekt, både att frakta dit fiskarna och att förvänta sig att de ska kunna överleva och vandra i pölen i öknen. Men Jones övertalas att gå med på detta. Premiärministerns presschef Patricia Maxwell (Kristin Scott Thomas) anser det hela vara ytterst viktigt, det behövs goda nyheter från Mellanöstern, där brittiska soldater dödas, och premiärministern behöver god PR.

Emily Blunt spelar shejkens representant Harriet, vars nyblivne pojkvän rapporterats som saknad i strid i Afghanistan. Jones tycker att Harriet är en väldigt irriterande människa, hon tycker att han är en torrboll. Och ja, efter att ha tvingats umgås en tid fattar de tycke för varandra. Io, så kärt!

LAXFISKE I JEMEN överraskar med att vara oväntat trevlig. Det här är en liten bitterljuv romantisk komedi som lever högt på sina skådespelare. Som helhet är det lite väl bagatellartat, det är lättglömt, men filmen funkar utmärkt som lättsam underhållning för stunden. Det är lite kul att McGregor gått från något slags teen heart-throb till gubbe så snabbt. Grabben är yngre än jag, men verkar betydligt äldre. Han får ofta spela gubbig nuförtiden och påminner om en yngre Kenneth Branagh.

Och Emily Blunt gillar vi ju. Hon har egentligen ett ganska alldagligt utseende, men en utstrålning som gör henne attraktiv. Hon är kul. Hennes soldat till pojkvän och dock en trist och meningslös figur.

Fast starkast lyser Kristin Scott Thomas - trevligt att få höra henne prata engelska igen, det var inte igår, hon jobbar ju mest i Frankrike nuförtiden. Hennes rollfigur här är verkligen iskall, bitsk - och fruktansvärt rolig. Hon har de bästa replikerna.

Kors i taket om filmen inte också innehåller ett par antydningar till actionscener! Några militanta islamister försöker nämligen stoppa den snälle shejkens laxprojekt. Men denna sidohandling är egentligen fullkomligt onödig. Tydligen är originalromanen en politisk satir, men mycket av satiren verkar ha tvättats bort i filmmanuset.

Som sagt: en trevlig film. En gullig romans. Många fiskar. Men inte så mycket mer.

 

 

 

 

(Biopremiär 4/4)