Visar inlägg med etikett Amber Heard. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Amber Heard. Visa alla inlägg

fredag 14 december 2018

Bio: Aquaman

Foton copyright (c) Warner Bros.

Plötsligt händer det! Plötsligt går inte bara en, utan två Dolph Lundgren-filmer på bio. Samtidigt! I Sverige! Härom veckan hade CREED II premiär, och här har vi nu AQUAMAN. Det är mäktigt.

När jag var barn tyckte jag att Vattenmannen, som ibland figurerade i tidningen Gigant, var en rätt fånig, kanske till och med mesig superhjälte. En blond kille i brandgula- och gröna kläder (när jag var barn visste jag inte var "orange" var för något) som simmade och pratade med fiskar. Det var ju inte särskilt coolt. Och hans kläder måste vara blöta mest hela tiden när han befann sig på land, var inte det obehagligt? Och lät det inte schlofs-schlofs-schlofs när han gick på land i sina blöta kläder?
Jason Momoa, som spelar Vattenmannen i James Wans AQUAMAN, är inte blond, och till en början bär han inte brandgula- och gröna kläder. Han ser snarare ut som Conan - barbaren med skägg. Vilket beror på att Momoa spelat Conan.

Förhandssnacket om AQUAMAN gjorde gällande att detta är en av de bästa DC Comics-filmerna. Kunde det vara så? tänkte jag. Är detta den bästa DC-filmen sedan Tim Burtons Läderlappen-filmer?
Nej, det är det inte. För AQUAMAN är inte speciellt bra.

Men det börjar onekligen bra. Filmen inleds med att Vattenmannens ursprung berättas. Hur en ensam fyrvaktare 1985 hittar Atlantis' drottning Atlanna (Nicole Kidman) uppspolad på klipporna, hur de två blir kära, hur de får sonen Arthur, döpt efter kung Arthur. Atlanna har rymt från Atlantis, och en dag kommer onda vattenkrigare och hämtar tillbaka henne. Lille Arthur växer upp på land, men utvecklar superkrafter modell fisk.

Hopp till nutid och den biffige Vattenmannen stoppar en rysk ubåt som kapats av pirater. Stenhårda fajter utbryter ombord på ubåten, det här är riktigt bra, och en av de besegrade piraterna (Yahya Abdul-Mateen II) svär att hämnas.

Vattenmannen går och tar en öl med farsan (Temuera Morrison) i en festlig scen. Därefter förflyttas vi ner under vattnet, där kung Nereus (Dolph Lundgren) och den onde kung Orm (Patrick Wilson) ska ha ett möte och diskutera viktiga saker, som världsherravälde och kamp mot ytfolket. Scenen när de ridande på jättefiskar anländer till Atlantis är otroligt mäktig.

... Men från och med nu slutar filmen att vara bra.
Resten av filmen, som naturligtvis är alldeles för lång; nästan två och en halv timme, består av något slags Shakespearedrama under vattnet, av alldeles för många och tröttande actionscener, och dialog som inleds med att rollfigurerna vrålar - ROOOAAARRRR! Det vore kul att se en cross-over med 300. AQUAMAN VS 300, Vattenmannen och Leonidas tävlar om att vråla mest. "THIS IS ATLANTIS! THIS IS SPARTA! ROOOOAAAARRR!!!"

I en rätt urvattnat story måste Vattenmannen, som har vågor i håret, leta upp en gammal treudd, som endast Atlantis rättmätige kung kan dra loss när den väl hittas. Nämnde jag att Vattenmannen är döpt efter kung Arthur? Ja, det gjorde jag. Farorna är många, men Vattenmannen har tränats av en som heter Vulko (Willem Dafoe), en man med misslyckad frisyr. Vattenmannen får även hjälp av den snygga och tuffa Mera (Amber Heard), som är dotter till kung Nereus och vars garderob verkar inspirerad av Den lilla sjöjungfrun. Kommer kärlek att uppstå melllan Vattenmannen och Mera?
Men den där piraten som förekommer i början - han som ville hämnas. Vad hände med honom? Har de glömt bort honom? Hade han kanske vatten i knäna? Plötsligt dyker han upp igen. Nu har han blivit superskurken Black Manta. Hans hjälm är så stor att han istället borde kallas Vattenskallen. Efter en fajt försvinner han igen.
Visst är miljöerna i Atlantis imponerande, men efter ett tag blir det för mycket. I synnerhet när allt; hela havet, verkar upplyst i neon. Jason Momoa har en viss charm som Vattenmannen, men den kan inte rädda filmen. AQUAMAN känns som om den legat i blöt för länge och svullnat upp. Men de första 20-30 minuterna är riktigt bra - jag önskar att hela filmen vore som dessa.

En fiskgubbe som medverkar i en kort scen heter kung Ricou (Djimon Hounsiu). Han måste vara döpt efter Ricou Browning, dykaren som spelade monstret i SKRÄCKEN I SVARTA LAGUNEN och som stodför undervattensscenerna i THUNDERBALL.

Dolph Lundgren har inte alltför mycket att göra, men han är iförd rött skägg.

Om detta vore en Marvelfilm istället fören DC-film, hade jag gärna sett Vattenmannen tampas med Wilson Fisk.

Just det: en bit in i eftertexterna följer en bonusscen.
 









(Biopremiär 14/12)

måndag 6 juli 2015

Bio: Magic Mike XXL

Foton copyright (c) Warner Brothers
När jag kom hem efter pressvisningen av MAGIC MIKE XXL sa min flickvän att hon inte förstår grejen med manlig striptease, och att hon inte känner någon annan kvinna som gillar företeelsen; som tycker att det är sexigt. Jag själv har heller aldrig träffat någon kvinna som gillar sådant här. Jag hade en utläggning om manlig striptease i min recension av den första filmen; Steven Soderberghs MAGIC MIKE från 2012, och kom väl fram till att det mest är Village People över det hela.
MAGIC MIKE spelade in en fruktansvärd massa pengar; den var med amerikanska mått mätt oerhört billig att göra, och den drog in 15-20 gånger så mycket, Självklart var en uppföljare ett måste. Fast den här gången har Soderbergh nöjt sig med att vara verkställande producent, för regin står Gregory Jacobs, som var regiassistent på första filmen. Reid Carolin står återigen för manus - det lilla manus som fanns. Det är svårt att förstå att det är samme författare bakom den här filmen. MAGIC MIKE var, mot alla odds, rätt hyfsad - MAGIC MIKE XXL är ett osannolikt hafsverk. Det är sällan man ser en så kallad "major movie" med ett så här slarvigt och framför allt slött manus, det kännssom att Carolin inte brytt sig.
Den största behållningen med MAGIC MIKE var Matthew McConaughey som strippan och klubbägaren Dallas. Nej, han är inte med i uppföljaren. Detta förklaras med att han stuckit till Macau och öppnat ett ställe där istället. Mike (Channing Tatum) har lagt strippandet på hyllan och öppnat eget som snickare, men när hans gamle kollega Tarzan (Kevin Nash) hör av sig och säger att det gamla gänget är i stan, passar Mike på att hälsa på dem.
Strippgänget är på väg till en mässa för manliga strippor (!) i Myrtle Beach, och Mike bestämmer sig för att ta semester och följa med. Vilket han gör. Och ... detta är hela handlingen. MAGIC MIKE XXL är en roadmovie, helt och hållet befriad från utveckling av handling och rollfigurer. Gänget hamnar på olika ställen, de träffar nya människor, de drar vidare utan att det egentligen har hänt något; med jämna mellanrum brister de ut i dansnummer - och dramaturgiskt sett stinker det.
Den första halvan av filmen är verkligen hemsk. Jag satt och skruvade på mig. I stort sett samtliga rollfigurer är osympatiska; vuxna män som beter sig som tonåringar. Strippgänget hinner inte långt innan de kraschar sin buss, och i vad som känns som en blinkning till DRRA PÅ - KUL GREJ PÅ VÄG TILL GÖTET, fortsätter de färden på olika sätt. En av dem strippar för en uttråkad kassörska på en bensinmack, de träffar ett gäng unga tjejer på en strand, och de hamnar i ett palats där Mikes gamla flamma Rome (Jada Pinkett Smith) driver en lyxig strippklubb för svarta tjejer - det är alltså tjejer som festar och agerar publik, stripporna är manliga. Mike tvingas uppträda som "White Chocolate" och gör succé. Det här avsnittet är alldeles för långt, märkligt och trist.
Under filmens andra halva tar det sig något. De råkar hamna hos ett gäng fulla, rika, medelålders damer, anförda av Andie MacDowell, vilka uppskattar besöket av de välbyggda männen. Och så hamnar de på den konstiga strippmässan, som Elizabeth Banks håller i. Vad är det här? Vad är det för mässa? Var är själva mässan? Det enda vi får se är en stor scen, omgärdad av hundratals kvinnor. Vi ser andra strippor ta på sig sina scenkläder; de är romare, mexikaner, bikers - men det enda vi får se är tio sekunder ur ett nummer baserat på TWILIGHT.
Magic Mike och hans vänner genomför förstås en extremt imponerande show, flera korta nummer efter varandra. Och jag undrade - hur lyckades de med detta? Under roadtripen har vi nämligen sett dem kasta bort sina gamla scenkläder och börja fundera på nya nummer. När hann de med att repa in dessa nya nummer? Varifrån fick de scenkläderna? Varifrån kom den avancerade rekvisitan?
Fast det spelar nog mindre roll för den tilltänkta publiken. MAGIC MIKE XXL går enbart ut på att visa upp halvnakna män som dansar. Ibland blir det skrattretande, som det ofta blir i musikaler - till exempel när det dansas på bensinmacken, eller i en scen i början, där Mike står ensam hemma i verkstaden och brister ut i dans. Men den avslutande showen imponerar. En kille överraskar med att dra upp en tjej ur publiken, och till tonerna av "Closer" med Nine Inch Nails spänna fast henne i något slags S&M-ställning.
MAGIC MIKE XXL är tunnare än tunn, till större delen tråkig, ibland illa spelad, ingenting leder någonstans (Amber Heard är söt, men hennes rollfigur fyller ingen funktion). men mot slutet blir filmen lite småkul. Filmen är väl ungefär lika givande som en Ladies Night.
Om filmen istället handlat om ett gäng kvinnliga strippor, hade den ansetts vara sexistisk och förnedrande. Manliga strippor är något som anses kul och som man kan skratta lite åt.








(Biopremiär 8/7)

-->

onsdag 19 mars 2014

DVD: Machete Kills

MACHETE KILLS (SF)

Liksom den första filmen; MACHETE (2010), gick Robert Rodriguez' MACHETE KILLS aldrig upp på bio i Malmö. Jag vet inte om den biovisades utanför Stockholm. Och det är förstås ett jävla oskick att inte biovisa den här. En massa andra udda filmer sätts upp i Malmö, mängder av filmer som rullar för tomma salonger, så nog skulle väl MACHETE KILLS kunna visas en vecka eller två. Är det så konstigt att folk laddar ner filmer?

Nåja. Idag släpps den i alla fal på DVD och Blu-ray. Jag älskade verkligen originalfilmen; det är en extremt cool och underhållande film - och jag hade förstås hört att MACHETE KILLS är sämre, vilket ju tyvärr ofta är fallet med uppföljare. Jo, det stämmer. Filmen är sämre - men illa är det inte. Inte alls.

Danny Trejo (som fyller 70 i maj) är tillbaka i titelrollen och han och agent Sartana (Jessica Alba), som också var med förra gången, är ute för att sätta dit en mexikansk drogkartell. Sartana får dock en kula i pannan och dör redan efter några minuter, medan Machete tillfångatas och döms till döden. Dock ringer USA:s president (Charlie Sheen, som listas under sitt dopnamn Carlos Estevez) och benådar honom. USA behöver Machetes hjälp. Revolutionären Marcos Mendez (Demian Bichir) har snott en missil och hotar USA. Machete ger sig iväg för att leta upp Mendez, och det hela leder till något betydligt större: stollen Voz (Mel Gibson) tänker bege sig ut i rymden med en rymdfärja fylls med utvalda undersåtar, medan världen sprängs i bitar. Sedan ska de återvända till en ny, bättre värld.

Voz är förstås modellerad efter Hugo Drax i MOONRAKER, och rent allmänt är det mycket James Bond över MACHETE KILLS. Bond på uppåttjack. Robert Rodriguez kombinerar ultravåld och grovt språk med typiska Bondjakter och olika manicker; ibland är musiken Bondinspirerad.

Det blir lite för mycket. Lite för fjantigt. Vi får alldeles för mycket CGI-blod och en hel del riktigt kackiga datoranimerade effekter. Jag vet inte om de är medvetet halvtaskiga, jag tror inte det, men det ser lite billigt ut. Dialogen är också lite väl enahanda.

... Men nu har jag sett så många trista, konstnärliga dramer och snäll PG-13-action de senaste månaderna, att jag gillar det här ändå. Ibland behöver man ett frejdigt blodbad. Och MACHETE KILLS är definitivt inte tråkig. Den lejde, maskerade mördaren El Camaleón är kul; bakom maskerna hittar vi Walt Goggins, Cuba Gooding Jr, Antonio Banderas - och Lady Gaga! Gaga är bra som hitwoman. Vi ser även Amber Heard som dubbelagenten Miss San Antonio och Michelle Rodriguez med lapp för ögat som Luz. Tom Savini har en liten roll han med. Mel Gibson är kul som superskurk. Filmen innehåller extremt många actionscener och halshuggningar.

Danny Trejo har 280 (!) skådespelarcredits sedan 1983 enligt IMDb. Och det är synd. Han gör för mycket, han blir uttjatad, och han dyker upp i för mycket skit. Men han är som bäst när han spelar figurer som Machete. Och man kan ha betydligt sämre saker för sig än att se den här filmen.


måndag 9 september 2013

Bio: Paranoia

Foton copyright (c) Noble Entertainment
LEGALLY BLONDE-regissören Robert Luketics PARANOIA är en av årets största floppar i USA - kanske den största floppen. Förvisso förlorade Disney mer pengar på THE LONE RANGER, men den fick ändå hyfsad kritik. PARANOIA totalsågades - och sågs av i princip ingen alls. Den kostade 35 miljoner dollar och spelade i sju miljoner i hemlandet. Det spelade ingen roll att ett flertal stora namn pryder rollistan.
PARANOIA bygger på en roman och det hela är upplagt för en riktigt bra triller. Temat är företagsspionage. Jag gillar sådant, jag har alltid gillat sådant; högt spel, konspirationer, ny teknik, alla lurar alla. Men i det här fallet sjabblar Luketic bort det hela.
Liam Hemsworth spelar Adam Cassidy, som jobbar på ett teknikföretag som styrs med järnhand av den besynnerlige och hjärtlöse Nicolas Wyatt (Gary Oldman). Adam ska pitcha en ny idé, men klantar sig och han och hans kompisar får sparken. Av någon konstig anledning får de för sig att de ska festa loss på en dyr nattklubb och betala med företagskortet. De bränner 16 000 dollar på klubben - vilket Wyatt upptäcker.
Wyatt plockar upp Adam och tvingar honom att bli spion för dem. Adam ska ta anställning hos- och därmed infiltrera värste konkurrenten Eikon, som leds av en, påstås det, legendarisk herre vidd namn Jock Goddard (Harrison Ford). Eikon håller på att ta fram en revolutionerande mobiltelefon.
Saker och ting går förstås inte som planerat. Ett problem är nya kollegan Emma (Amber Heard), som Adam av en slump träffade på klubben och följde med hem. De två blir förstås ett par. Och FBI dyker upp - de har haft ögonen på Wyatt en längre tid. Tydligen har Wyatt för vana att låta mörda de som inte går i hans ledband. Samtliga rollfigurer har en räv bakom örat.
Efter att ha läst en massa rejält negativa recensioner förväntade jag mig en genomusel film - men så illa är de inte. Nej, det här är inte bra. Den i grunden intressanta storyn känns ofta ologisk och besynnerligt förvirrad. Emellanåt undrade jag vad de sysslade med och varför. Filmen är även märkligt ospännande - det finns ingen som helst nerv i berättandet. Tanken är att Adam ska vara en sjavig yngling som borstas upp, men Liam Hemsworth ser genomgående ut som en filmstjärna.
Men ibland blänker det till. Här finns ett par bra scener med Harrison Ford och Gary Oldman, och Richard Dreyfuss tillför viss humor och värme i en mindre roll som Adams sjuklige farsa.
Den nya mobiltelefonen som utvecklats är onekligen tjusig. Harrison Ford har blivit väldigt gammal.







(Biopremiär 6/9)

-->



torsdag 12 januari 2012

Bio: The Rum Diary

Foton: Peter Mountain ©2010 GK Films, LLC. All Rights Reserved
Äntligen får vi se Johnny Depp i något ordentligt igen. Något han är engarerad i. De senaste åren har han ju mest antingen flamsat omkring och spelat över i PIRATES OF THE CARIBBEAN-filmerna, eller påtagligt ointresserad traskat igenom visset mög som THE TOURIST.
Johnny Depp var kompis med journalisten och författaren Hunter S Thompson. Jag vet inte riktigt när Depp lärde känna Thompson, men om inte tidigare så i samband med förberedelserna till FEAR AND LOATHING IN LAS VEGAS, som kom 1998. Jag var på presskonferensen i Cannes, under vilken Depp berättade att han och Thompson bland annat byggde en bomb en dag de träffades. En kul presskonferens, men själva filmen - FEAR AND LOATHING, alltså - tyckte jag inte alls om. Alldeles på uppskruvad och jobbig, men den är säkert fantastisk om man är dyngrak eller påtänd.
THE RUM DIARY fick grönt ljus för, ja, vad var det, tio år sedan? Men någon film har det inte blivit förrän nu och Thompson har hunnit dö under tiden, han satte tofflorna 2005. I en amerikansk nyutgåva av Thompsons roman har Johnny Depp skrivit förordet, vilket han avslutar med någonting i stil med "We finally did it", åsyftande filmatiseringen. Detta såg jag när jag bläddrade i boken i en bokhandel, och nej, jag har inte läst romanen.
Handlingen bygger på Hunter S Thompsons egna upplevelser som reporter i Puerto Rico under 1950-talet. Det är varmt, klibbigt och skitigt. Depp spelar journalisten Paul Kemp, som tagit anställning på en sunkig lokaltidning. Chefen där (Richard Jenkins) bär peruk och är en vresig J Jonah Jameson-typ, som helst inte vill betala för publicerade artiklar. Personalen är lika lynnig och bisarr, och Kemp blir snart kompis med fotografen Sala (Michael Rispoli) och då måste han på köpet umgås med den extremt sluskige och konstige kriminal- och religionsreporten Moburg (Giovanni Ribisi), som när han först dyker upp kallas svensk! Om han verkligen ska föreställa svensk har jag ingen aning om.
Paul Kemp gör sitt bästa för att tömma minibaren på sitt hotellrum, för att fortsätta krökandet på riktiga barer. Efter att han tvingats flytta hem till Sala krökas det ännu mer och Moburg släpar dit de mest besynnerliga, superstarka drycker och droger.
Under en nattlig cykelbåtstur träffar Kemp på det blonda kalaskexet Chenault (Amber Heard) vars pojkvän är den rike och mäktige Sanderson (Aaron Eckhart), som genast vill dra in Kemp i ett projekt. Han behöver en journalist som låter sig köpas och som gör något positivt om ett planerat fuskbygge på en ö i trakten. Sanderson är en tillgång som hjälper Kemp och hans kompisar ur flera knipor de hamnar i - de hamnar konstant i knipor eller klantar till det. Men Kemp känner ändå att hans moral inte tillåter att han beblandar sig mig folk som Sanderson. Och den där blondinen blir också ett problem.
THE RUM DIARY, som regisserats av Bruce Robinson som gjorde WITHNAIL OCH JAG, är en väldigt politisk film. Det är mycket politik här. De rika amerikaner som har slagit sig ner i Purto Rico och deras sätt att leva och åsikter sätts mot lokalbefolkningen, som ger intryck av att vara fattiga och hunsade. Och så har vi spelet på dagstidningen och arbetsvillkoren där.
Men framför allt är THE RUM DIARY en väldigt rolig film. Jag skrattade ofta; många situationer är extremt kul och rollfigurerna är härligt skruvade.
Jag ser att några svenska recensenter har fått för sig att filmen är fördomsfull och unken. Men det säger förstås mer om dessa recensenter än om filmen.
Jag tycker att THE RUM DIARY är en mycket bättre film än FEAR AND LOATHING IN LAS VEGAS. Johnny Depp är, som det brukar heta, i högform. Och Amber Heard är söt och har en väldigt spetsig näsa.








(Biopremiär 13/1)