Amazon Prime Video: Die Hart

Foton copyright (c) Amazon

DIE HART, vars fullständiga titel tydligen är DIE HART: THE MOVIE, bygger på en TV-serie jag aldrig hört talas om, än mindre sett. Eric Appel har regisserat den här filmen, som fått premiär direkt på Amazon Prime Video, och en av manusförfattarna är Derek Kolstad. Kolstads namn gjorde att jag blev lite intresserad av DIE HART - han är ju manusförfattaren till John Wick-filmerna.

På pappret lät det här rätt bra. Kevin Hart spelar sig själv, och han har tröttnat på att bara göra komedier och på att alltid spela hjältens rolige kompis. Nu vill han göra huvudrollen i actionfilmer istället. 

I realiteten visade det här sig vara allt annat än bra. DIE HART börjar ganska lovande: Kevin Hart är gäst i en talk show för att prata om sin senaste komedi, men han tröttnar på programledarnas frågor, flippar ut och börjar svära och tjata om att han vill bli actionstjärna. Han hävdar även att hans nya komedi är skit.

Skandalen är ett faktum, men han blir kontaktad av den framgångsrike actionfilmregissören Claude Van De Velde (Jean Reno), som vill göra en actionfilm med Hart i huvudrollen. Men först måste Hart läras upp - så han skickas till the Ron Wilcox Action Star School. 

Ron Wilcox (John Travolta) visar sig vara en galning, vars skola är några lador i skogen. De enda eleverna är Hart och en tjej som heter Jordan (Nathalie Emmanuel). Utbildningen är brutal. Kevin Hart får på käften på riktigt och ibland dyker det upp gangsters på skolan. Wilcox verkar vara gravt kriminell. Josh Hartnett dyker också upp och säger att han har Wilcox att tacka för allt. Hart inser att saker och ting inte står rätt till, så han försöker luska ut vad det är som pågår på den konstiga skolan. Jordan assisterar honom.

Vad Kevin Hart inte vet, men som vi tittare får veta ganska omgående, är att Hart är med i en film - utan att veta om det. Claude Van De Velde och hans filmteam ligger gömda och filmar allt som händer. Allting sker efter manus, vilken Hart förstås inte känner till.

På sätt och vis är DIE HART en variant på BOWFINGER (även visad som KNUBBIGT REGN) från 1999. Det är den där filmen där Steve Martin spelar in en film med Eddie Murphy, utan att Murphy vet om det. Skillnaden filmerna emellan, är att BOWFINGER är jätterolig - medan DIE HART inte är rolig alls. Ständigt skrikande innebär inte att det blir komedi, och ständigt svärande är inte heller roligt. Det här är en film som skulle kunna ha blivit kul om materialet hanterats på rätt sätt, men resultatet blev bara irriterande och påfrestande. Vi får ett knippe välkända skådespelare i en film som inte funkar överhuvudtaget.

En grej är roligt: Josh Hartnett sätter sig i en bil som exploderar - och på slutet får vi veta att han faktiskt dog på riktigt i den här filmen, vilket ingen bryr sig nämnvärt om.

... Ja, och så är det roligt att den som textat filmen på svenska inte vet vad "top billing" betyder. När Kevin Hart utbrister "Wait! Do I get top billing?" står det "Vänta! Får jag fakturera högt?" i den svenska texten.

 

 

 

 

 

(Amazon Prime Video-premiär: 24/2)

Amazon Prime: Shotgun Wedding

Foton copyright (c) Amazon Studios

Ännu en Amazon Prime-premiär - men det här är visst en film Amazon Studios köpte av Lionsgate, och den har biovisats här och var i världen. Av allt att döma har filmen kostat en väldig massa pengar och det görs mycket reklam för den - den dök upp på en stora ljusskylten utanför Scandinavium när jag gick förbi tidigare i veckan.

En del har kallat SHOTGUN WEDDING för "romantisk komedi", men det stämmer inte riktigt. Det här är en actionkomedi - det är DIE HARD på ett bröllop på en ö. Fast "komedi" är att ta i.

Jason Moore, som bland annat gjort PITCH PERFECT, har regisserat denna gravt misslyckade film. Det är faktiskt en plåga att ta sig igenom den.

Jennifer Lopez, som ser ut att vara minst tio år yngre än hon är, spelar Darcy Rivera, som kommer från en groteskt rik familj. Cheech Marin spelar hennes far, som har en ny, ung flickvän. Till min förvåning konstaterade jag att den gamla damen som spelar Darcys mor är Sonia Braga. Jag har nog inte sett henne i något på decennier - jag kände verkligen inte igen henne.

Darcy ska gifta sig med en kille som heter Tom Fowler (Josh Duhamel). Han kommer från en fattigare familj. Nu är hans familj också svinrik, men inte lika rik som familjen Rivera. Ett skämt i början är att de ska hålla bröllopet på en filippinsk ö, eftersom de inte har råd med Bali. Som om det vore billigt a boka en filippinsk ö och flyga dit alla bröllopsgäster. Toms föräldrar görs av Jennifer Coolidge och Steve Coulter.

Okej. Darcy och Tom ska alltså gifta sig på den här ön, och de har något slags genrep eller vad det är för bröllopet. Plötsligt anländer Darcys före detta pojkvän Sean, som spelas av Lenny Kravitz. Han är inte bjuden, men Darcys farsa gillar honom, farsan kan inte med den hopplöse och fattige Tom.

Det handlar alltså om ett sådant där vidrigt, artificiellt amerikanskt rikemansbröllop, där allting är svindyrt - och känns falskt.

Nästa dag ska bröllopet hållas - men Darcy och Tom bråkar. De springer in i djungeln och bråkar vidare, och Darcy tar av sig ringen. Hon vill inte längre gifta sig med Tom. Medan de är borta anfalls bröllopet av onda pirater som är ute efter familjen Riveras pengar. Tror jag.

Eftersom Darcy och Tom saknas, jagar piraterna dem genom djungeln. Darcy och Tom är förstås iförda sina bröllopsutstyrslar. De tillfångatas och får sina handleder hopbundna med varandra, men flyr. De dödar några pirater. Darcy tål inte att se blod och svimmar. Ett par av bröllopsgästerna är förrädare. När Darcy och Tom skjutit ihjäl och sprängt alla pirater, är alla glada och det festas, alla gästerna sjunger "Walk Like an Egyptian" och dansar medan eftertexterna rullar.

SHOTGUN WEDDING är en hemsk film. Ingenting i filmen är roligt. Jennifer Coolidge gör några tappra försök och lyckas nästan bli lite kul, men det här är så illa gjort, och uselt författat, att det spelas "rolig musik" när någon gör- eller säger något roligt, så att vi ska fatta att det är tänkt att vara kul.

Som actionfilm är det inte heller bra. Filmen är inte bra på något plan alls. Alla rollfigurer är osympatiska och/eller tråkiga, och flertalet av dem spenderar större delen av filmen i en swimmingpool. Jennifer Lopez skriker mycket.

Jag såg färdigt filmen enbart för att det är en premiär jag tänkt skriva om. Till skillnad från en del kollegor skriver jag inte om filmer om jag inte sett hela filmen. 

 

 

 

 

 

(Amazon Prime Video-premiär 27/1)

Amazon Prime: Run Sweetheart Run

Foton copyright (c) Amazon Studios

Ännu en film från Amazon Studios som får premiär direkt på Amazon Prime Video. Fast egentligen är detta en skräckfilm från Blumhouse som skulle gått upp på bio. RUN SWEETHEART RUN spelades in 2019 - och 2022 filmades några kompletterande scener. Tre år senare, alltså.

Ibland ögnar jag igenom så kallade user reviews på IMDb. Vad som ofta slår mig är hur otroligt hatiska, fördomsfulla och misogyna människor världen över är. En väldig massa människor som skriver dessa recensioner, de flesta ger intryck av att vara amerikaner, hatar verkligen filmer med kvinnor i huvudrollerna, filmer med kvinnor i bärande roller, filmer med budskap, och så vidare. De anklagar precis allting för av vara woke och vänstervridet. Det kan vara rätt obehagligt att läsa dessa texter.

... Men så ser jag RUN SWEETHEART RUN, i regi av Shana Feste, som även varit inblandad i manuset, och jag börjar nästan känna mig som de där hatiska snubbarna på IMDb, vilket förstås inte är en bra känsla. Den här filmen visar sig ha ett starkt feministiskt budskap - men det är så otroligt klumpigt hanterat att det blir direkt genant. 

Det hela börjar ganska hyfsat. Ella Balinska spelar Cherie, en ung juridikstudent som jobbar som sekreterare på en advokatbyrå. Hennes chef har blivit dubbelbokad en kväll, så han ber Cherie äta middag med en viktig klient. Det är allt hon ska göra, inget mer. Cherie fixar barnvakt, klär upp sig, och går hemifrån. Ett problem är att Cherie har mens och hennes dotter har kastat den sista tampongen i toalettstolen.

Den viktiga klienten heter Ethan (Pilou Asbæk), och han visar sig vara trevlig och charmig, även om han brusar upp när han ser en hund. Det bär sig inte bättre än att de går hem till Ethan efter middagen för drinkar och annat. Då attackerar Ethan Cherie, han misshandlar henne och hon måste fly.

Så här långt är filmen alltså hyfsad. Den har en del problem med berättartempot och det är lite märkligt ryckigt, men filmen är okej.

Ethan skriker något om att han ska jaga Cherie hela natten. Cherie lyckas få tag på polis, men de tror inte på den blodiga Cherie, istället arresterar de henne för att uppträda i berusat tillstånd. Här börjar det kännas märkligt. Här kommer alltså en tydligt misshandlad tjej i finklänning - och de syr in henne för att hon druckit. 

Ethan kommer och hälsar på Cherie i cellen, eftersom polisen förstås tycker att han är trovärdig. Cherie släpps ut och jakten fortsätter - och det blir bara dummare och dummare. Cherie måste hitta någon som kallas The First Lady - denna lady vet vad som pågår. Ethan visar sig vara ett monster, bokstavligt talat, och han har inga problem med att hitta Cherie, eftersom hennes blod har en kraftig doft. Cherie gör flera försök att köpa tamponger under jakten.

Cherie får lift med några unga tjejer som konstant skriker girl power-floskler. The First Lady introduceras och Cherie får veta att blodet är hennes superkraft, eller hur det nu var. Sedan blir filmen plötsligt religiös (!), och Cherie och ett helt gäng tjejer tar på sig vita karatedräkter för att slås med djävuls-Ethan. Nej, jag skojar inte - de har karatedräkter. 

Jag satt länge och tänkte att, tja, RUN SWEETHEART RUN kan väl få en tvåa i betyg - men jag sänker tvåan till en etta. Filmens sista akt är så osannolikt dum att, ja, jag vet inte vad jag ska säga. Shana Feste har sagt att filmen bygger på hennes egna erfarenheter av en urspårad träff som ledde till att hon misshandlades - men bitvis känns det som om manuset är skrivet av arga tonåringar. Här finns inga nyanser alls. Ingen beter sig realistiskt, alla män är svin, och här finns alldeles för många logiska luckor som gör att storyn känns slarvig och ogenomtänkt. Allting är konstigt. Det är taffligt gjort.

I en scen sitter några ungdomar och tittar på MOTORSÅGSMASSAKERN och vi får se flera klipp ur den filmen. Det är modigt att visa klipp ur en av de bästa skräckfilmer som gjorts i denna film, som inte är en av de bästa skräckfilmer som gjorts.

RUN SWEETHEART RUN skulle ha kunnat bli en bra film, eftersom här finns en del bra idéer. Resultatet blev gravt misslyckat.

Fotnot: RUN SWEETHEART RUN visades i Sundance 2020. Filmens handling har delvis ändrats i den version som nu fått premiär.

 

 

 

 

(Amazon Prime Video-premiär 28/10)

Amazon Prime: My Best Friend's Exorcism

Foton copyright (c) Amazon Studios

"Paperbacks from Hell" heter en väldigt trevlig bok som handlar om 1970- och 1980-talens amerikanska skräckpocketböcker. Boken är skriven av Grady Hendrix, som även skrivit några andra böcker, däribland romanen "My Best Friend's Exorcism". Den har jag inte läst, men nu har jag sett filmatiseringen i regi av Damon Thomas, och som hade premiär på Amazon Prime Video igår.

MY BEST FRIEND'S EXORCISM utspelar sig 1988 och handlar om de två 16-åringarna Abby (Elsie Fisher) och Gretchen (Amiah Miller), och deras kompisar. Abby är judinna, hon har problem med finnar i ansiktet, och hon bor med sin ensamstående morsa. Gretchen bor i ett överklasshem och hennes föräldrar är djupt religiösa.

Abby och Gretchen är bästa vänner, de pratar om killar, lyssnar på Culture Club, och på skolan beter de sig så som de populära tjejerna alltid gör i high school-filmer - det vill säga, de går i bredd, i en spets, i korridorerna, med Gretchen i mitten, eftersom hon är sötast och rikast.

Tjejgänget åker ut till en stuga i skogen för att ha kul en helg, men plötsligt dyker en av tjejernas skitjobbige pojkvän upp. Han har med sig LSD och de springer omkring i skogen. Drogen verkar inte ha någon effekt, men när Gretchen går in i ett kusligt ödehus attackeras hon av någonting.

Kort därpå börjar Gretchen uppföra sig konstigt. Hennes personlighet är helt förändrad - nu är hon genuint elak. Hon har också en tendens att kaskadspy och bära sig åt. Hon får dålig hy. Hon har förstås blivit besatt av en demon som dök upp där i ödehuset. Och nu måste demonen drivas ut.

MY BEST FRIEND'S EXORCISM är en komedi, förstås. Det är en parodi på 80-talets tonårsfilmer. Samtidigt är filmen ganska rak, det skulle kunna "på riktigt", det vill säga, det är inte mer parodi än att det här skulle kunnat vara en vanlig tonårskomedi. Dessutom är scenerna med Gretchens besatthet och skräckinslagen förhållandevis allvarliga, om det inte vore för de komiska inslagen hade det här kunnat vara en vanlig skräckfilm, om än en ganska snäll sådan. 

Det faktum att filmskaparna tar rollfigurerna och handlingen på allvar gör att MY BEST FRIEND'S EXORCISM fungerar överraskande bra. Det här är inte ännu en jobbig skräckkomedi - jobbiga skräckkomedier har vi sett rätt många på streamingtjänsterna de senaste åren, ett exempel är DAY SHIFT, som kom härommånaden. Filmer som varken är roliga eller skrämmande. MY BEST FRIEND'S EXORCISM är en sympatisk liten film. Visst har den några svackor och allt funkar inte, men jag tyckte det var en trevlig film som höll intresset uppe.

 

 

(Amazon Prime Video-premiär 30/9)

Amazon Prime: Godnatt, mamma

Foton copyright (c) Amazon Studios

Ännu en premiär på en Amazon Studios-produktion på Amazon Prime Video, denna gång handlar det om en nyinspelning av en österrikisk rysare.

... Och eftersom det är en amerikansk nyinspelning av en österrikisk film, måste man förstås anlita Naomi Watts till huvudrollen. Hon var ju även med i den amerikanska versionen av den österrikiska filmen FUNNY GAMES.

Den här gången har jag inte sett originalversionen, som kom 2014, men jag känner till den. Jag vet inte varför jag aldrig såg den. Den amerikanska versionen är regisserad av Matt Sobel.

Det hör till att man ska tycka att originalversionen är bättre än nyinspelningen. Så är ofta också fallet, men det finns många undantag. Det finns en hel del amerikanska nyinspelningar jag tycker är bättre än originalfilmerna. Men, när det gäller rysare och skräckfilm brukar de amerikanska versionerna vara fega och nertonade. Minns till exempel den amerikanska mesversionen av den franska chockfilmen MARTYRS. 

Till en början, ja, till större delen av filmen, tyckte jag att GODNATT, MAMMA var riktigt bra. Tvillingpojkarna Elias och Lukas (Cameron Crovetti och Nicholas Crovetti) lämnas hos sin namnlösa mor, som bor ensam i ett stort hus mitt ute i ingenstans. Pojkarna lämnas av sin far, så antagligen har de bott hos honom ett tag.

Omedelbart upptäcker Elias och Lukas att det är något som inte stämmer - redan när de hittar sin mor i huset. Hon ger ett förvirrat intryck - och av någon anledning bär hon en mask. Hon påstår att hon låtit plastikoperera sig och därför måste bära masken. Men hon beter sig allt mer konstigt och blir alltmer elak, hon har blivit en skrämmande person.

Pojkarna känner inte igen sin älskade mor, och de börjar misstänka att det inte är hon. Någon har tagit hennes plats. Var finns deras riktiga mor? Vad är det som har hänt?

Halvvägs in i filmen, kanske tidigare, hade jag räknat ut hur allt låg till, så det var inte utan att jag blev lite besviken när det visade sig att jag hade rätt. Besviken blev jag även på slutscenerna, där det plötsligt blir lite JEDINS ÅTERKOMST av det hela.   

GODNATT, MAMMA är en stämningsfull film. Bitvis är den rätt spännande, den är hyfsat kuslig, och den har ett intressant mysterium. Det är lite synd att filmen inte håller hela vägen. Fast å andra sidan, om man inte räknar ut hur allt hänger ihop, är den kanske jättespännande hela tiden. 

Det österrikiska originalet lär vara betydlig mörkare, brutalare och mer ondskefullt. Det kan jag mycket väl tänka mig. Europeer tar ofta ut svängarna mer än amerikaner, som föredrar att ta en medelväg för att inte stöta sig med alltför många tittare. Men eftersom jag nu känner till filmens överraskning, känner jag mig inte alltför lockad att se originalet. Kanske gör jag det om tio år.

Ett annat problem med denna nya version är att bröderna Crovetti är för gamla för rollerna. De var tretton när filmen gjordes, men ska föreställa yngre. Det funkar väl sådär. Jag satt länge och undrade varför Elias ritar och skriver som en sexåring.

 

 

 

 

(Amazon Prime-premiär 16/9)

Amazon Prime: Samaritan

Foton copyright (c) Amazon Prime/MGM

2014 kom det ut en amerikansk serietidning som hette Samaritan. Jag har aldrig hört talas om tidningen, vilken gavs ut av Mythos Comics. Seriens manus skrevs av Bragi F Schut, och byggde på ett filmmanus han skrivit. 2019 sålde Schut detta filmmanus till MGM, och året därpå spelades filmen in, med Sylvester Stallones bolag Balboa som medproducent. Julius Avery (OVERLORD) regisserade. På grund av pandemin sköts biopremiären upp tre gånger. Slutligen släpptes den nu direkt på streaming.

SAMARITAN är en superhjältefilm. Eller, tja, något slags superhjältefilm. Eller, tja, ett superhjältedrama. För några decennier sedan var superhjälten Samaritan och superskurken Nemesis i luven på varandra. Efter en sista, massiv fajt dog de bägge två i ett hus som exploderade. Fast en del tror att Samaritan överlevde.

Javon "Wanna" Walton spelar den trettonårige Sam, som har Samaritan som sin idol, och som tror att han lever. Sam bor med sin ensamstående mor, de har dåligt med prengar, de vräks för jämnan, området de bor i är extremt sunkigt, och Sam lierar sig med kriminella gäng för att kunna skrapa ihop lite pengar. Pilou Asbæk spelar den lokale gängledaren Cyrus.

Alldeles i närheten bor sopåkaren Joe Smith (Stallone). Joe är en tystlåten enstöring, vars hobby är att laga trasiga prylar han hittar i soptunnor. När Sam en dag åker på stryk griper Joe in och spöar upp slynglarna. Joe har uppenbarligen superkrafter och Sam tror genast att det är Joe som är Samaritan. Joe hävdar att detta inte stämmer, men Sam ger sig inte. 

Samtidigt lyckas Cyrus komma över Nemesis' gamla mask och den hammare Nemesis använde. Cyrus dyrkade Nemesis, så nu blir han den nye Nemesis, som ska skapa kaos i staden. Joe Smith fortsätter att hävda att han inte är Samaritan, men han måste med jämna mellanrum rycka in och försvara folk och ge skurkar på nöten. När Joe använder sina krafter överhettas hans kropp och han måste äta glass.

SAMARITAN är en lite udda film. Större delen av filmen är mer ett smutsigt drama än en actionfilm. Stallone medverkar inte lika mycket som förväntat, det är Sam som är filmens huvudperson. Det här skulle kunna vara en familjefilm om det inte vore för de brutala actionscenerna. Mot slutet serveras en twist som kanske inte är en större överraskning.

Jag ger den här filmen godkänt. Det är ingen dålig film, men det känns som om det är något som fattas. Sam är en lite störig unge, jag kan inte påstå att jag brydde mig om hur det skulle gå för honom. Stallone är bra där han lufsar omkring i det gråa vädret. I en scen kör han sopbil mot skurkarna, vilket förstås fick mig att tänka på Robert Ginty i THE EXTERMINATOR.

I en flashback på några sekunder får vi se en yngre upplaga Joe Smith. Han är föryngrad med hjälp av datorer på ett allt annat än övertygande sätt - plötsligt ser han ut som en figur i ett TV-spel!

  

 

 

(Amazon Prime-premiär 26/8)

Amazon Prime: The Contractor

Foton copyright (c) Amazon

THE CONTRACTOR är en film från 2007 med Wesley Snipes. Det är också en film från 2013 med Danny Trejo, och en mexikansk film från 2013. Vidare finns det ett helt gäng ännu tidigare filmer som heter THE CONTRACTOR.

Detta ska dock handla om en amerikansk film som hade premiär på Amazon Prime för ett par veckor sedan - att jag inte sett- och recenserat den förrän nu, beror på att jag av någon anledning trodde att det var en TV-serie. THE CONTRACTOR inleds med Amazon Original-loggan, men detta är ingen Amazonproduktion. Filmen spelades in i USA och Rumänien 2019, alltså innan pandemin, och sedan blev det lite strul med filmens rättigheter. Den gick upp på bio i USA (och floppade) samtidigt som den släpptes på VOD.

Regissör är svenskfödde Tarik Saleh, som hade vissa framgångar med THE NILE HILTON INCIDENT. THE CONTRACTOR är betydligt sämre. Det här är en dödbakad actionthriller som inte riktigt vet vad den vill vara. Filmen är mer drama än actionfilm, men den är inte mycket till drama heller. Det här är en rätt lam film.

THE CONTRACTOR inleds ganska märkligt - och väldigt amerikanskt. Jag har svårt att avgöra om det är tänkt som kritik av den amerikanska livsstilen, eller en hyllning till det amerikanska samhället. Vi får se en gudstjänst med en massa militärer närvarande. De applåderar Gud. Det hälsas på stjärnbaneret. Rollfigurerna äter middag och ber bordsbön. Gudstro, patriotism och militärer. För mig som svensk känns sådant här väldigt konstigt och främmande.

Chris Pine spelar James Harper, en elitsoldat som får sparken, eftersom han tagit otillåtna droger för att lindra en knäskada. Han får gå med hedern i behåll, men han kommer inte att få någon pension eller gratis sjukförsäkring - det här är ju Amerika, landet där humanitära självklarheter inte är självklarheter. Således uppstår en kris i James' familj. De har en massa skulder som inte kan betalas. James behöver stålar - snabbt.

James' kompis och vapenbroder Mike (Ben Foster) säger att med James' imponerande CV kommer han inte att ha några problem att anlitas som legosoldat av privata aktörer. Mike tipsar om en skum snubbe som heter Rusty (Kiefer Sutherland), som behöver folk till ett enkelt uppdrag. Två veckor högst, bra betalt.

James tar jobbet och åker till Berlin, där han och hans team ska leta upp en forskare (spelad av Fares Fares), som påstås utveckla ett biologiskt vapen. Självklart går uppdraget fel, forskaren dödas, och folk börjar jaga James.

Handlingen i THE CONTRACTOR är inte speciellt originell - men en film kan ju vara bra ändå, om den levererar spänning, action, humor, drama, och har bra rollfigurer. Problemet är att Tarik Salehs film inte levererar någonting alls. Tempot är lågt, actionscenerna är få och inte märkvärdiga, filmmusiken är tråkig och sövande. Eddie Marsan dyker upp i en liten roll. 

Hyfsat filmfoto, några bra skådisar, men THE CONTRACTOR är alldeles för trist och slätstruken. Jag förstår att få ville se den på bio.

 

 

 

 

 

(Amazon Prime-premiär 4/4)

Amazon Prime: All the Old Knives

Foton copyright (c) Amazon Studios

Ännu en Amazon Prime-premiär på en Amazon-produktion.

Ett berättargrepp jag är heligt trött på, är uppbruten kronologi. Detta grepp kändes lite fräscht för 25-30 år sedan, men snart blev det ganska irriterande, eftersom det sällan fyller någon större funktion. Uppbruten kronologi brukar oftast bara leda till förvirring, och i värsta fall till att vissa överraskningsmoment förtas, eftersom vi redan sett till exempel slutet i början av filmen.

ALL THE OLD KNIVES är en amerikansk spionthriller i regi av dansken Janus Metz, som gjorde den svenska filmen BORG - alltså den om Björn Borg. På pappret lät den här filmen lovande. Ja, inte på pappret, direkt, men väl i Amazon Primes app, där det finns ett kort innehållsreferat. En thriller med Chris Pine, Thandiwe Newton, Jonathan Pryce och Laurence Fishburne lät inte så dumt.

Filmen, som bygger på en roman, börjar också lovande. En flygkapning på en flygplats i Österrike år 2012 går åt helvete, och alla ombord dör. Någon agent kan ha försett terroristerna med information. Åtta år senare åker CIA-agenten Henry Pelham (Pine) till Carmel-by-the-Sea, där han ska möta CIA-agenten Celia Harrison (Newton), som var med i Österrike, och som Pelham hade en kärlelsrelation med. 

De två träffas på en restaurang, där de äter och dricker vin, medan Pelham förhör Harrison. Där sitter de kvar resten av filmen och pratar, medan vi i flashbacks får se vad som hände tolv år tidigare. Dessa flashbacks visas inte i ordning. Alldeles för ofta för vi bara se extrema närbilder på ansikten, och då är det omöjligt att veta om det är nutid eller dåtid. Jonathan Pryce spelar en agent som beter sig som om det är han som var mullvaden. Laurence Fishburne gör en CIA-chef.

Estetiskt ser filmen ut som ett avsnitt av en engelsk TV-deckare. De engelska skådisarna spelar amerikaner. Tempot är otroligt långsamt. Här finns inget tempo alls. Filmmusiken är usel, den består enbart av stråkar som framför en tjock, trist ljudmatta som ligger över alla scener. Filmen innehåller ingen som helst spänning eller dramatik. Slutet bjuder på en twist, men ju mer jag tänker på den, desto dummare tycker jag att den är.

Betyget nedan är nog i snällaste laget. Jag sätter det för att de medverkande skådespelarna gör bra ifrån sig. Men - ALL THE OLD KNIVES är bara tråkig. Det känns som om den varar fjorton timmar. Detta är en tålamodsprövande film.

... Men det var väl enkelt under pandemin att göra en film om ett fåtal rollfigurer som sitter och pratar.

 

(Amazon Prime-premiär 8/4)

Amazon Prime: Master

Foton copyright (c) Amazon Studios

Ännu en Amazonpremiär på en Amazonproduktion. Amazon är märkligt nog ibland lite dåliga på att marknadsföra sina egna filmer; de gjorde mycket reklam för DEEP WATER, som hade premiär samtidigt, men jag har inte sett någon reklam alls för MASTER - jag upptäckte filmen av den slump. Den finns inte ens med på Amazon Prime Videos pressida. 

MASTER är en skräckfilm av Mariama Diallo, och den visade sig vara bättre än jag förväntade mig. Jag har några invändningar jag återkommer till längre ner.

Filmens två huvudroller görs av Regina Hall och Zoe Renee. Jag har nog bara sett Regina Hall i komedier - hon är ju bland mycket annat med i SCARY MOVIE-filmerna. Därför hade jag till en början lite svårt att placera henne, här gör hon en seriös, "allvarlig" roll. Hall spelar Gail Bishop, som anländer till en skola, där hon är ny master. Detta översätts med skolmästare - en titel som i Sverige inte förekommit sedan 1800-talet. Exakt vad en master är vet jag inte, men Gail verkar vara något slags rektor. 

Gail flyttar in i ett stort hus på skolans tomt, och märkligheter sker redan på en gång, när hon inte kan låsa upp ytterdörren, som sedan plötsligt öppnas av sig själv.

Zoe Renee spelar den nya eleven Jasmine, som anländer samtidigt som Gail. Jasmine tilldelas ett rum på skolan - ett rum som påstås vara hemsökt. En tidigare elev har dött i det rummet. På skolans område ska även en kvinna som anklagades för att vara häxa ha avrättats på 1600-talet.

Den anrika gamla skolan har inlett en ny satsning på mångfald och inkludering. Till saken hör att både Gail och Jasmine är svarta, liksom en tredje rollfigur; lärarinnan Liv (Amber Gray), som beter sig rätt märkligt. I övrigt är antalet svarta på skolan litet.

Både Gail och Jasmine upplever mystiska, övernaturliga saker, men framför allt känns det som om skolan genomsyras av ingrodd rasism.

Problemet med MASTER är att den är alldeles för övertydlig. Det är fullkomligt omöjligt att missa filmens budskap, vi får det skrivet på näsan. Det kan bli lite irriterande, budskapet kommer i första hand, ungefär som i ett proggigt barnprogram på 70-talet.

... Vilket är lite synd, eftersom Diallos film faktiskt innehåller några genuint kusliga scener, som för tankarna till skräckfilmer från 70-talet. Berättartempot är återhållsamt på ett effektivt sätt, och filmen blir ibland mardrömslik. Filmfotot är bra, historien utspelar sig i december, vilket ökar stämningen. Även skådespelarna gör bra ifrån sig. Pluspoäng för likmaskar som krälar ut ur en tavla.

Slutet är inte helt tillfredsställande, men MASTER är ändå bättre än mycket annat som får premiär direkt på olika streamingtjänster. Rent allmänt brukar Amazons produktioner vara bättre än det som Netflix klämmer ur sig.

Den svenska översättningen känns ibland lite för snäll, som om översättaren inte vågar skriva det som faktiskt sägs i dialogen sägs. I en scen undrar Liv om Gail känner sig som en house nigger. Detta översätts med "fjäskare", vilket inte är helt fel, men det saknas ett antal nyanser. I en annan scen pratar Jasmine och en vit tjej om en uppsats, och tjejen säger att hon skrev om indians - vilket översätts med "ursprungsamerikaner". Det här är en film om rasism, och då funkar det inte med en politiskt korrekt översättning.

 

 

 

 

(Amazon Prime-premiär 18/3)

Amazon Prime: Deep Water

Foton copyright (c) Amazon Prime Video

Adrian Lyne. Kommer ni ihåg honom? En engelsman som nästan är synonym med 80-talet. Det var han som gjorde FLASHDANCE, 9½ VECKA och FARLIG FÖRBINDELSE. Lyne fyllde nyligen 81, och efter att inte regisserat sedan 2002, då filmen UNFAITHFUL kom, återvänder han nu med en ny film. I Europa är DEEP WATER en Amazon Original-film, men i USA visas den på streamingtjänsten Hulu.

Den lät först inte så där jättelockande, den här filmen. En generisk titel - DEEP WATER är en titel som använts oräkneliga gånger tidigare - och Ben Affleck i huvudrollen. Men, den här filmen bygger på en roman av Patricia Highsmith; den kom 1957 och är en av hennes mindre kända böcker. Genast blev Lynes film mer intressant.

DEEP WATER är en erotisk thriller. Den utspelar sig i nutid, och det är en film noir i ordets rätta bemärkelse. Det är en film med ett vuxet anslag, den är besatt av sex, och den har genomgående en mörk, olycksbådande stämning. Det här hade kunnat vara en svartvit thriller från 50-talet. Med undantag för de många sex- och nakenscenerna.

Ben Affleck och Ana de Armas spelar det gifta paret Vic och Melinda. De är två märkliga människor, och deras förhållande är ännu märkligare. Det finns enorma sprickor i äktenskapet, men för att hålla ihop den lilla familjen - paret har en liten dotter - låter Vic sin fru träffa- och ligga med andra män. Vic älskar Melinda, och trots konstanta bråk, verkar hon älska honom också.

En av Melindas älskare har försvunnit, och Vic brukar skämta om att han mördat honom. När en andra älskare hittas drunknad i en swimmingpool under en fest, börjar både vänner och polis tro att Vic faktiskt mördat killen. En privatdeckare kopplas in för att kolla upp Vic. Handlingen utvecklas till att bli rätt bisarr, och slutet, som understryker att paret älskar varandra, är både väntat och oväntat.  

Liksom Adrian Lynes tidigare filmer, är DEEP WATER en snygg film. Den är lite gammaldags i det att berättartempot är en aning återhållsamt och behagligt, som Lynes filmer på 80-talet. Här finns flera udda detaljer - som att Vic samlar på sniglar, han har ett speciellt rum där han föder upp- och förvarar sniglar. Marco Beltrami står för filmmusiken.

DEEP WATER tappar tempo en stund i mitten, då den blir lite tråkig, men filmen återhämtar sig. Jag vill inte påstå att den här filmen är speciellt spännande, men den är hyfsat intressant och fascinerande, och jag får nog säga att den är betydligt bättre än jag förväntat mig. Dessutom är Ben Affleck helt okej i den.

Det här är en film som passar bra att se mitt i natten. Den hade inte skämts för sig om den gått upp på bio istället för att förpassas direkt till streaming. 

(Amazon Prime-premiär 18/3)

Amazon Prime: Without Remorse

Foton copyright (c) Amazon Studios

Jag blir lite förvirrad vad gäller titeln på den här filmen. På Amazon Prime står den listad som TOM CLANCY'S WITHOUT REMORSE, vilket det även står i förtexterna. När man pausar filmen, står det i bild TOM CLANCY: UTAN MISSKUND, vilket även är titeln på romanen, som kom 1993. På IMDb är filmen listad som WITHOUT REMORSE. Jag väljer denna senare titel. Dessutom är ju "Utan misskund" titeln på en Mike Hammer-bok av Mickey Spillane.

WITHOUT REMORSE, i regi av italienaren Stefano Sollima som senast gjorde SICARIO 2, är en film som fick massiv kritik långt före premiären. En massa reaktionära typer på högerkanten, främst amerikaner, men även svenskar, gick i taket när de fick veta att Tom Clancys hjälte John Kelly/John Clark skulle spelas av Michael B Jordan - en svart skådespelare. Och hjältens överordnade har blivit kvinna, en svart kvinna. Det går ju inte för sig, tyckte folk, de vill inte ha fler jävla PK-filmer skrek de, de vill inte att actionfilmer ska politiseras - tydligen är de helt omedvetna om att de flesta amerikanska action- och äventyrsfilmer, för att inte tala om westernfilmer, alltid varit starkt politiserade. Detta ledde till att WITHOUT REMORSE överöstes med dåliga betyg - innan någon hade sett filmen. 

Nu visade det sig att det finns helt andra skäl till att ge den här filmen dåligt betyg.

Clancys roman kom i svensk översättning 1994. Jag har inte läst den, men det finns ett sammandrag på Wikipedia. Boken utspelar sig 1970. John Kellys fru har omkommit i en bilolycka. Kelly lär känna en drogberoende kvinna, och de blir kära i varandra. Onda knarklangare dyker upp och mördar tjejen. Kelly får ett nytt uppdrag av sin chef, han ska till Vietnam och frita amerikanska krigsfångar. Samtidigt hämnas han mordet på knarktjejen.

Handlingsreferatet ovan låter lite märkligt. Och hur mycket av detta kom med i Sollimas film?

Ingenting.

John Kelly är fortfarande Navy SEAL, och hans käresta mördas, men i övrigt har de enbart behållit bokens titel. De kunde kallat filmen, och hjälten, vad som helst.

Filmen inleds med ett militärt uppdrag som går fel. Jamie Bell spelar en CIA-agent som beter sig väldigt misstänkt. Han vet mer än han berättar. Väl hemma dyker det upp onda ryssar som har ihjäl medlemmar i Kellys team. Kelly misslyckas de att döda, de skjuter ihjäl hans gravida hustru istället.

Kelly lyckas omgående hitta folk som ligger bakom morden och han har ihjäl dem, vilket leder till att han kastas i fängelse. Hans överordnade (Jodie Turner-Smith) fixar ut honom. Guy Pierce dyker upp som en slem typ i kostym - det står SKURK stämplat i pannan på honom. 

Det hela handlar om en konspiration, förstås. Kelly skickas till Ryssland för att panga de inblandade. Jamie Bell fortsätter satt bete sig misstänkt.

WITHOUT REMORSE är en dålig film. Det är en riktigt tråkig actionfilm. Det spelar ingen roll att Michael B Jordan brukar vara en duglig skådespelare. Det känns som om det trista manuset är författat av ett datorprogram, och regisserat av en kille som tappat intresset och mest suttit och inväntat sin lön.

Stora delar av filmen, antagligen mer än halva filmen, utspelar sig i mörker. Svartklädda personer skjuter på varandra i mörker. Det är svårt att se vad som sker, men det spelar ingen roll, för man bryr sig ändå inte. Filmen är så oengagerande den kan bli. Alla rollfigurer är mer eller mindre osympatiska, eller bara tråkiga.

Militärt kunniga har anmärkt på en rad felaktigheter i filmen - som att folk bär fel uniformer, och det faktum att det i verkligheten inte finns några kvinnliga SEAL-soldater. Jag är fullkomligt ointresserad av krig och militärer, så det noterade förstås inte jag. 

... Och ja, skurken är precis den vi hela tiden misstänkte.

Eftertexterna avbryts för en epilog. Kelly säger att han vill skapa ett nytt, internationellt team. Rainbow. Han ska prata med presidenten om detta. Alltså hotas det med en uppföljare.

Som jag skrev i min recension av THINGS HEARD & SEEN har jag inga halva betyg, så jag avrundar uppåt. Jag sätter en tvåa, mest för Jordan, men det egentliga betyget är 1½.

 

 

 

 

(Amazon Prime-premiär 30/4)

Amazon Prime: En prins i New York 2

Foton copyright (c) Amazon Studios

Häromåret såg jag om John Landis' EN PRINS I NEW YORK från 1988, en film jag inte sett sedan 80-talet. Den var fortfarande fantastiskt rolig - det är en av Eddie Murphys bästa filmer, vid sidan av OMBYTTA ROLLER, 48 TIMMAR, BOWFINGER och DOLEMITE IS MY NAME.

... Fast det är klart, han har inte gjort så många bra filmer, Eddie Murphy. Snarare tvärtom. 

EN PRINS I NEW YORK 2 är regisserad av Craig Brewer, som gjorde DOLEMITE IS MY NAME, och den kommer alltså hela 33 år efter den första filmen. Och den är fullkomligt onödig. Jag menar, vem har frågat efter en uppföljare till EN PRINS I NEW YORK? Vem har undrat hur det gick för prins Akeem (Eddie Murphy) efter att han återvänt till sitt hemland Zamunda och gift sig med sin älskade Lisa (Shari Headley) från Queens?

Det visar sig att det inte finns så mycket mer att berätta - och filmtiteln är missvisande. Tio-femton minuter utspelar sig i New York. Originaltiteln COMING 2 AMERICA passar lite bättre, eftersom filmen är inspelad i Georgia, som får agera Afrika.

... Och det visar sig att det inte är Eddie Murphy som innehar den egentliga huvudrollen. Det är i alla fall inte han som spelar centralgestalten.

Wesley Snipes spelar den krigiske general Izzi, ledaren i grannlandet Nexdoria, och han vill att hans son ska gifta sig med en av prins Akeems döttrar. Detta skulle leda till fred och bättre handel. Och Akeem har ingen son som kan ta över tronen. Enligt Zamundas lagar, kan bara män ärva tronen.

Men så berättar Akeems gamle far kungen (James Earl Jones) att Akeem visst har en son. En okänd oäkting i Queens, som kom till efter besöket 1988. Kungen dör, prins Akeem blir kung Akeem, och tillsammans med sin trogne tjänare Semmi (Arsenio Hall), reser han till New York för att hitta pågen.

Akeems son är en yngling som heter Lavelle Junson (Jermaine Fowler), som är biljettförsäljare. Hans morsa Mary (Leslie Jones) är ett lösaktigt och högljutt fruntimmer, som våldförde sig på Akeem på fyllan, visar det sig. 

Akeem och Semmi tar med sig Lavelle och Mary till Zamunda, så att Lavelle kan bli prins Lavelle och gifta sig med general Izzis dotter; den sexiga prinsessan av Nexdoria. Det är bara det att Lavelle blir förälskad i en söt hårfrisörska i Zamunda.

Efter ett tag är det Lavelle som är den här filmens huvudperson. Han är rättrådig och klok - och inte rolig. Hans repliker består mest av fina budskap.

... Men rent allmänt är det inte mycket i filmen som är roligt. Nästan ingenting är roligt. Jag skrattade till ett par gånger. Bäst är inte oväntat gubbarna på frisörsalongen i Queens, som återkommer från förra filmen. Wesley Snipes är också lite lustig.

Men det här är bara krystat och poänglöst. Den förra filmen levde en hel del på att det var 1988. 1988 var nästan en helt annan värld än 2021. Att se om den första filmen idag, innebär att man får se en film om en afrikansk prins som reser till New York 1988. Han gör en tidsresa. Dessutom var den första filmen barnförbjuden i USA. Den vågade lite mer, den var mindre välkammad och tillrättalagd.

EN PRINS I NEW YORK 2 innehåller en hel del besynnerlig utfyllnad. Främst sångnummer - vi får bland annat se En Vogue och Salt-N-Pepa uppträda. Och det är ju inget att skriva hem om. Vid ett tillfälle presenteras artisterna av Morgan Freeman.

Värst i filmen är datoranimeringarna. De är förskräckliga. Ett lejon ser riktigt risigt ut, men värre är det när man försökt få Eddie Murphy och Arsenio Hall att se ut som de gjorde 1988 i några tillbakablickar till första New York-besöket. Herregud! De ser ut som figurer i ett datorspel! Det ser inte klokt ut.

EN PRINS I NEW YORK är inte en usel film, men den är inte bra. Den är rätt kass. Framför allt är den meningslös.

Tydligen är även en SNUTEN I HOLLYWOOD 4 på gång. 

 

 

 

 

 

(Amazonpremiär 5/3)