Visar inlägg med etikett Amanda Peet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Amanda Peet. Visa alla inlägg

torsdag 11 juli 2013

Bio: The Way, Way Back

Foton copyright (c) Scanbox
En coming of life-historia om en fjortonårig pojkes sommarlov, visst låter det som något vi sett otaliga gånger tidigare, och ärligt talat känns det inte så spännande. Men ibland kommer det små lågmälda filmer vars exceptionella skådespelare i kombination med bra dialog ser till att resultatet höjer sig över mängden. Dramakomedin THE WAY, WAY BACK av Nat Faxon och Jim Rash (de två skrev manuset till THE DESCENDANTS) är en sådan film.
Liam James spelar Duncan, som tillsammans med sim morsa Pam (Toni Collette), hennes nye pojkvän Trent (Steve Carell) och hans dotter (Zoe Levin) åker iväg till en trist liten håla för några veckors semester. Duncan är lite introvert och vantrivs något otroligt med både sin egen familj och med de färgstarka figurerna i grannskapet. Trent är verkligen ett kräk och Pam verkar inte heller gilla honom. Den jämnåriga grannflickan Susanna (AnnaSophia Robb) är bofast där och hävdar att det alltid är tråkigt där.
Men så träffar Duncan den fräsige Owen (Sam Rockwell), en kul snubbe som äger vattenlandet Water Wizz - där det figurerar ytterligare färgstarka personer. Duncan får sitt livs första sommarjobb där, något han inte berättar för sin familj, och där växer han som människa, får ökat självförtroende, han ser på livet på ett nytt sätt, och nog är han väl lite betuttad i Susanna.
Nej, det här låter ju inte vidare originellt. Men en film behöver ju inte vara originell för att vara bra - och att vara bra är alltid det viktigaste. THE WAY, WAY BACK vinner på sina skådisar och flera fantastiska scener. Allison Janney är skitrolig som grannen Betty; Susannas morsa. Den ständigt småpackade Betty har även en ung son som är skelögd och som hon tvingar bära ögonlapp ("That lazy eye of yours makes people uncomfortable!"). Sam Rockwell är kul och sympatisk, Maya Rudolph är en av hans anställda och på vattenlandet jobbar även en ständigt dyster och negativ kille som är extremt skojig, spelad av Jim Rash själv - och även Nat Faxon har en roll. Rob Corddry och Amanda Peet är ett annat grannpar - och Amanda Peet gillar vi ju sedan länge. Bra tjej.
Det är intressant att se Steve Carell i rollen som Trent. Carell är ju en ofta strålande komiker och hejdlöst kul i många roller. Här gör han dock en allvarlig roll - han är inte det minsta rolig. Tvärtom är att beräknande och obehaglig. Och han funkar bra i rollen.
THE WAY, WAY BACK lär vara sommarens största överraskning. Det här är en riktigt bra och underhållande film. Laid-back och mysig. Rolig.
Och vad mer kan man begära?
(Jo, jag vet: karate. Men man kan inte få allt.)







(Biopremiär 12/7)





måndag 6 maj 2013

Bio: Identity Thief

Foton copyright (c) UIP Sweden
För några år sedan blev jag bestulen på min plånbok och när jag försökte skaffa nya kort stötte jag på patrull med ett par medlemskort. Det stod plötsligt registrerade på en helt annan adress. Hade tjuven använt korten? Gått in på till exempel kasinot i mitt namn och ändrat adressen till sin egen? Hade min identitet kapats? Det fick jag aldrig veta, jag flyttade kort därpå och i och med adressändringen fick jag nya kort till nya adressen.
Seth Gordons förra film var HORRIBLE BOSSES, som jag minns som lite ... sådär, men när jag läser om min recension tyckte jag visst att den var bättre än så. Nåja. Gordons nya film IDENTITY THIEF blev rätt framgångsrik på bio i Amerika. Den fick dessutom förhållandevis bra recensioner. Därför hade jag vissa förväntningar på filmen. Jag förväntade mig en härligt vulgär flabbfest.
Allvarligt talat: jag begriper inte hur den här filmen har kunnat gå så bra i USA. Jag tror inte att jag skrattade en enda gång. Det här är till stora delar en rätt avskyvärd film - men inte tillräckligt dålig för att jag ska totalsåga den.
Melissa McCarthy är den billiga och gapiga Diana, en kvinna som lever gott på att kapa folks identiteter. I början av filmen ringer hon upp den stillsamme familjefadern och affärsmannen Sandy Patterson (Jason Bateman) och lyckas få honom att lämna ut sina personuppgifter. Eftersom Sandy inte är ett könsbestämt namn, förvandlas Diana till Sandy Patterson och lever lyxliv i Florida, medan den riktige Sandy i Kolorado ser sitt bankkonto tömmas, sina bankkort spärras - och plötsligt arresteras han för att ha smitit från en rättegång. Sandys nye chef vill kicka honom.
Eftersom det finns ett mugshot på bedragaren förstår polisen att Sandy är oskyldig. Men av diverse konstiga skäl kan Diana inte plockas upp så att saken reds ut - därför ska Sandy åka till Florida och själv leta upp Diana och ta henne med henne till Kolorado. Lite besynnerligt, det hela.
Det dröjer inte länge innan Sandy hittar Diana, men hemfärden kompliceras inte bara av Dianas beteende och av att de inte kan flyga och därför måste ta bilen, utan även av att en psykotisk prisjägare (Robert Patrick) jagar Diana - liksom två gangsters utskickade av en fängslad gangsterboss (Jonathan Banks från TV-klassikern WISEGUY). Därför förvandlas hemresan till en otroligt mycket sämre variant av MIDNIGHT RUN. Nu har jag förvisso inte sett om MIDNIGHT RUN på åtminstone tjugo år, men jag minns den som jättekul.
IDENTITY THIEF har ett enda skämt: Melissa McCarthy är tjock. Okej, två skämt: hon är tjock - och gapig. Och detta är förstås inte speciellt roligt. McCarthy var ju fantastiskt kul i den strålande BRIDESMAIDS och hon var det klart roligaste inslaget i THIS IS 40. Men här ska hon bära en hel film och det funkar inte - rättare sagt, hennes rollfigur håller inte för detta. Diana är dels en väldigt tragisk människa, dels en avskyvärd, påfrestande människa. Jag ville helst se henne bli påkörd av valfritt fordon. redan i början av filmen.
... Men i vanlig ordning är Jason Bateman bra. Han är en sympatisk snubbe och hans rollfigur är såklart sympatisk. Han gör att det någonstans blir lite småtrevligt. Dessutom spelas hans fru av Amanda Peet. Det var längesedan jag såg henne, inbillade jag mig, men när jag nu kollade upp henne ser jag att hon ju var med i den usla GULLIVERS RESOR; en film jag helt glömt bort. I vilket fall - hon är en oerhört tjusig tös och bortkastad i sin lilla, tradiga roll här.
Som sagt: IDENTITY THIEF är påfrestande och o-rolig (och som vanligt alldeles för lång med sina nära två timmar). Men soppan är inte tillräckligt usel för att jag ska sätta en etta.







(Biopremiär 8/5)




lördag 19 februari 2011

Bio: Gullivers resor

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Som barn älskade jag 1939 års version av GULLIVORS RESOR; den tecknade långfilmen från Fleischer Studios. När jag sedan började skolan hittade jag ett exemplar av Jonathan Swifts roman i klassrummet. Ett väldigt antikt sådant, det skulle inte förvåna mig om det var från sent 1800-tal. Genast började jag läsa boken när det var dags för "bänkbok"; när vi fick läsa vad vi ville. De övriga i min klass kunde inte läsa, så de tragglade sig igenom häften som "Var är pappas potta?" eller vad de nu kunde ha hetat - medan jag alltså läste politisk satir från 1700-talet.
Självklart gick det inget vidare och jag gav upp efter ett par sidor. Den minnesgode kommer kanske ihåg att jag även försökte läsa IVANHOE när jag gick i första klass. Med samma dystra resultat. Så det blev till att läsa något enklare i stället. Alfred Hitchcock och Tre Deckare, kanske. Vad vet jag.
Jonathan Swift nämns inte alls i den här nya filmatiseringen, och allvarligt talat - varför skulle han göra det? Här är det nämligen inte mycket som är sig likt.
Jack Black är Lemuriel Gulliver, som i tio års tid jobbat i post-
rummet på en tidning, han är en glad skit, men lyckas aldrig avancera i karriären. Och han är sedan flera år hemligt förälskad i reseredaktören Darcy (Amanda Peet).
Under ett fumligt försök att bjuda ut Darcy, råkar Gulliver slänga ur sig att han egentligen är resejournalist och Darcy ser genast till att skicka ut honom på ett jobb ingen annan vågar ta: han måste ensam och i båt ta sig till Bermudatriangeln. Och där går det förstås åt helvete, när det stormar upp och han dras ner i en mystisk virvel.
När Gulliver vaknar upp, är han - precis som i Swifts original - fastbunden på en strand och omgärdad av pyttesmå människor. Gulliver kallas Besten och slängs i en fängelsehåla - men när det börjar brinna på slottet rycker Gulliver ut och släcker eldsvådan på samma sätt som Nisse Alroths jätte i ÄPPELKRIGET: han kissar på slottet. Genast blir Gulliver landet Lilliputs hjälte och han ser till att modernisera saker och bygga om stället till sin egen idealvärld.
Lilliput styrs av en kung och landets prinsessa (Emily Blunt) uppvaktas av den slemme general Edward (Chris O'Dowd), prinsessans trolovade. Fast hon är inte det minsta intresserad av honom, och han verkar bara uppskatta krig. Däremot har Gulliver lärt känna en annan fängslad kille, Horatio (Jason Segal), som är kär i prinsessan, så Gulliver hjälper honom på traven att vinna prinsessans hjärta, bland annat genom att recitera Princes "Kiss". Edward blir sur och sällar sig till landets fiender...
Jag missade pressvisningen av GULLIVERS RESOR. Då satt jag på restaurang SMAK och åt torsk, och vem av alla människor slog sig ner vid mitt bord, om inte Lars Vilks. Efter denna lunch träffade jag några kollegor, som hävdade att filmen hade varit riktigt, riktigt dålig. Således förväntade jag mig det värsta när jag slog mig ner på den utsålda premiärvisningen på Entré.
Riktigt så illa var det inte. Det gick ju att se på filmen och jag skrattade till här och var. Men det här är väldigt slätstruket.
Jack Black har blivit den nye Eddie Murphy. Efter att ha gjort vulgära och roliga filmer som TENACIOUS D och några andra, medverkar han nu i alldeles för familjevänliga, uddlösa komedier. Okej, jag var väl aldrig någon större beundrare av Black tidigare, han var mest en tjock, gapig amerikan, men ibland fick han till det.
Jag kan väl inte påstå att jag hade tråkigt under visningen av GULLIVERS RESOR - till skillnad från när jag ser visa rumänska dramer - och kanske smittades jag av publiken, som skrattade mycket och ofta. Men det handlar lik förbannat om en standardiserad familjefilm där ingenting får stöta sig med någon. Jag blev aningen förvånad när Gulliver faktiskt kissar på slottet och folk dränks i piss, och i en annan scen trillar Gulliver på en gubbe,som har oturen att hamna i rövskåran, men "farligare" än så blir det inte.
Skådespelarna gör väl okej ifrån sig. Emily Blunt har kanske lagt ribban lite väl lågt som prinsessan.
Men vad mina kollegor glömde berätta, var att Amanda Peet medverkar. Åh, Amanda Peet, denna varelse som flörvandlar mig till en dallrande hög brylépudding. Det var längesedan jag såg henne och hon har varit saknad. Fast hon medverkar bara i filmens början och avslutning.
GULLIVERS RESOR är regisserad av Rob Letterman, som tidigare gjort de animerade HAJAR SOM HAJAR och MONSTERS VS ALIENS. Filmen är i 3D, men av detta märks i princip inget alls. Med andra ord är det precis som vanligt: en ny film skryter med att vara i 3D och biljetterna är extra dyra, men i slutändan är den tredje dimension lika onödig som omärkbar.
Innan filmen visas en förfilm: en nyproducerad och väldigt kort liten film om Scrat från ICE AGE. Den är fantastiskt rolig och mycket bättre än huvudfilmen!






(Biopremiär 18/2)

lördag 14 november 2009

Bio: 2012

Vad säger ni om att ta en titt på Roland Emmerichs karriär? Det var ju inte i jons. Och när jag tittar på denne tysks filmografi, konstaterar jag att jag följt honom nästan från början. Okej, "följa" är att ta i - Emmerich är inte en regissör man följer, hans filmer är sådana som ses vare sig man vill det eller ej.
Men jag kommer ihåg när jag hyrde direkt-på-video-rullen MOON 44 på Vlado Video. 1990 kom den, och jag vill minnas att den hade en del imponerande inslag för att vara en liten B-film. Dessförinnan hade Emmerich gjort några ännu mindre filmer, varav jag tror GHOST CHASE släpptes här (och fanns hos Vlado).
 

1992 lät Emmerich Dolphan och Van Damme drabba samman i UNIVER-
SAL SOLDIER; en av världens bästa filmer, men därefter gick det utför. STARGATE blev omskriven för sina (då) avancerade effekter, men filmen var ju riktigt dum - liksom TV-serierna som jag försökt följa utan större framgång. INDEPENDENCE DAY är ju också dum, men jag gillar den ändå, det är ju rätt kul med allt flaggviftande, jag blir avundsjuk på stolta amerikaner. GODZILLA har jag väldigt vaga minnen av, eftersom jag tyckte den var kass och en skymf mot det riktiga monstret, THE PATRIOT var väl inget vidare (men innehöll en soldat som fick huvudet bortskjutet med kanonkula), THE DAY AFTER TOMORROW innehöll ett par maffiga scener, men var annars korkad och trist, och senast fick vi 10,000 BC som jag recenserade - och sågade - här i TOPPRAFFEL!, en totalt värdelös idiotfilm.


Men här har vi nu 2012, som lanseras som katastrof-
filmernas katastrof-
film. Vilket det på sätt och vis faktiskt är.
JORDBÄVNINGEN, SOS POSEIDON, SKYSKRAPAN BRINNER, STINSEN BRINNER; storfilmer med en lång rad superkändisar från olika delar av nöjesvärlden, som råkar illa ut. I 2012 får vi inga superkändisar, utan i stället några mer eller mindre habila skådespelare.
 

En forskare upptäcker att världen kommer att gå under 2012 enligt en gammal kalender skriven av mayafolket. Världens ledare tänker ut en plan för att rädda delar av Jordens befolkning, djurliv, flora och fauna och Mona Lisa. John Cusack, en skådis jag gillar, är frånskild och misslyckad författare som är ute och kör limousin med sina barn när katastrofen är ett faktum. Woody Harrelson är en dåre i skogen som har luskat ut alla konspirationer. Danny Glover, som är en rätt kass skådis, är USA:s högtravande president som gillar att be och prata om tro. Oliver Platt är en slem pamp. Alla vill de finnas ombord på de arkar som byggs.
 

Om vi tar det negativa först: 2012 är åt helvete för lång med sina 158 minuter. Det blir rätt segt och småtrist när det inte smäller och brakar. Och rollfigurerna är inte speciellt kul, jag kan väl inte säga att jag bryr mig om dem.
 

Men så har vi då katastroferna och ja, oftast satt jag bara och stirrade med öppen mun. Whoa! Det här är verkligen pampigt. Skyskrapor välter runt hjältarnas lilla flygplan, jättevågor sväljer städer, byggnader glider ner i underjorden - och inte blir det sämre på jättebiografen Royal i Malmö.
Jag imponeras i synnerhet av scenerna med arkarna mot slutet, då filmen får drag av gammal science fiction. Jag älskade sådant som barn: hemliga anläggningar inuti berg, otroligt gigantiska farkoster, tusentals människor som trängs och ibland trillar ner i avgrunder. Och: helikoptrar fraktar afrikanska djur hängande i selar!
 

Mer positivt är att tösabitarna Amanda Peet och Thandy Newton medverkar, och de vill man ju ha. Med smör på. Fast filmens största överraskning och positiva inslag, är att Zlatko Buric medverkar. Zlatko vem? Dansk-kroaten från PUSHER! "Du skooller maj, Franke! Trelvetoosen!"
 

På IMDb uppges det att 2012 är filmad på 35mm och en del andra format. Men mot slutet, då det är en massa inomhusscener, blir jag lite irriterad på fotot, som plötsligt blir alldeles för kallt och digitalt och ser lite billigt ut.





 



(Biopremiär 13/11)