Serier: AltCom 2012

Den 8-11 november gick seriefestivalen AltCom i Malmö av stapeln för andra gången. Utställningar, föredrag, diskussioner, seriemässa med mera. Här är ett gäng bilder från tillställningen. Mer info finns på festivalens HEMSIDA.

Mannen i grönt är Daniel Ahlgren

Daniel Ahlgren sålde den här gamla rariteten - första numret av Mega-Pyton ; 1/1992!

Det numret innehåller den här festliga serien av mig och Mikael Tomasic. Ingen köpte tidningen...

Ett av mina fynd! (Det var gratis...)

Fler gratisfynd...

Flipper och serier

I fredags inleddes SM i flipper här i Malmö. SM? I flipper? Jag hade ingen aning om att det existerade. Men jodå, det har existerat i flera år, men har aldrig arrangerats i Malmö. Det hela ägde rum på Interpool - ett slags bar och spelhall jag aldrig tidigare besökt. Ett par vänner till mig hade varit där igår och tittat, men själv hade jag väl inga avsikter att gå dit.

Men så visade det sig att en av TOPPRAFFELs mest trogna läsare befann sig på plats i stan och tävlade, och tyckte att jag skulle komma förbi, vilket jag gjorde (Tack för ölen, Henrik!).

Hmmm...

När jag tänker på flipperspel, tänker jag främst på bowlinghallen i Landskrona på 70-talet, där stod ett par spel. Och så tänker jag på spelhallarna ombord på de färjor jag och familjen färdades med när vi skulle på bilsemester utomlands - 70-tal även där. Jag brukade storögt betrakta de blinkande, lockande spelen, och höll på att kissa på mig av upphetsning när jag upptäckte att det fanns ett KISS-flipper, som dessutom spelade "Shout It Out Loud". Fast jag fick nöja mig med andra spel, som det där med två cowboys som gick upp och ner på varsin sida av en linje och sköt på varandra - eller det där med harpungeväret och fiskarna.

Men kanske tänker jag allra mest på mitt eget flipperspel. Som barn sålde jag jultidningar, och ett år - antagligen 70-tal även här - lyckades jag sälja tillräckligt mycket för att få ett flipperspel som premie. Jag blev allt lite besviken när jag fick hem det. Det var en liten, konstig sak i plast, vad jag minns aningen mindre än ett A3-papper, och det funkade nog aldrig riktigt som det skulle. Eller så funkade det, men det var så lamt att jag trodde det var fel på det. Fast jag uppskattade rymdmotivet som lyste upp när man knäppte på spelet.

Jag har inte spelat flipper på skitlänge. Mer än tio år, tror jag. Senast jag spelade var i en hall i Lund, vilken vi trillade in på under en Fantastisk Filmfestival. Jag gav mig på ett flipperspel - och det visade sig att jag var skitdålig. Jag testade även något slags armbrytningsspel som krävde råstyrka, och jag kände mig rätt nerslagen när en kompis' tjej fick bättre poäng än jag. Bummer.

Det var längesedan jag såg så många män församlade på en och samma plats som när jag klev in på Interpool. Jo, där var några kvinnor, men mansdominansen var lika kraftig som kvinnodominansen på ett kulturevenemang. Förutom bakom bardisken hörde jag ingen prata skånska. Enligt Henrik berodde det på att alla skåningar slagits ut - tydligen saknar vi traditionen att tävla i flipper i Skåne och är för dåliga. Nåja, vi kan ju trots allt inte vara bäst på allt, vi måste låta även stockholmare få känna sig lite stolta ibland, så varför inte i flippersammanhang?

Det var ett farligt oväsen i hallen och det var rätt fascinerande att betrakta spelarna, som tog rätt mycket plats i anspråk när de intog sina spelställningar. Det var svårt att tränga sig förbi.

Henrik försvann bort till ett spel för en ny duell, och jag gick ut i regnet för att ta mig till Form/Design Center och seriefestivalen AltCom.

Hur många unga, piercade tjejer kan man få in i ett rum? skulle festivalen också kunna kallas. Större delen av lokalen upptogs av en seriemarknad och det var enbart alternativförlag och fanzineutgivare som hade bord. Med undantag för Galago, Kolik Förlag och kanske ett par till, handlade det om serier som är svåra att få tag på om man inte vet att de existerar och var man kan beställa dem från. De få seriebutiker jag ibland besöker plockar inte in dem. Och det är oerhört längesedan jag hade koll på fanzinemarknaden - vänta nu, oj, den har jag nog inte haft koll på sedan 80-talet. Jag satt förra året och hade en nostalgisk diskussion med Gunnar Krantz om detta. Myziplyz. Böld & Fibbla. Aktuell Råporr. Det var tider det. Dagens seriefanzines ser inte riktigt ut som på min tid. Tekniken har gått framåt. Vissa ser ju ut som "riktiga" tidningar med färgtryck och grejor. Vart tog de skitiga A5-tidningarna vägen?

Tack och lov hade Daniel Ahlgren några på sitt bord. Han hade minsann ett eget bord, Ahlgren (som vad jag vet inte är piercad. Eller tjej.). Där prånglade han ut sina seriealbum från de senaste tjugo åren, och det slog mig hur förbannat produktiv karln är. Massor av album och flera av dem rejält tjocka. Betydligt tunnare var Ahlgrens gamla fanzines från 80-talet, utgivna av Djur-Nisses Comix. Men han sålde även antika fanzines av andra. Tyvärr hade han inte tidningen Gurgel. Jag har aldrig läst - eller ens sett - Gurgel. Det var serieförläggaren Ingemar Bengtssons trettio år gamla fanzine, som bland annat innehöll en humorserie om den antagligen helfestlige August Karlsson. Jag tycker nog att Ingemar kan ge ut en samling på sitt Optimal Press (där för övrigt både Ahlgren och jag varit förlagda).

Ahlgren hade även släpat med sig en låda begagnade serier hade försökte sälja. Prins Valiant var det ingen som ville ha. Jag hittade ett konstigt album av Bob de Moor i dansk utgåva, men Ahlgren bedyrade att det var väldigt dåligt.

En fanzinetrend verkar vara tjejer som gör grova humorserier. Åtminstone omslagen och titlarna var roliga. Ponnyklubben tar den i tvåan (som en kompis' åttaåriga dotter ville ha). Men de var mindre lockande när man bläddrade i dem. Varför anses det så fult att lära sig teckna snyggt?

Fast det häckade även ett helt gäng töser på marknaden som gjorde allt för att teckna snyggt. Tyvärr handlade det om manga. Allting såg ut att vara gjort i marsipan. Könlöst, kitschigt och lite äckligt.

De flesta av föredragen missade jag. Jag tog dock del av det mesta av Fredrik Strömbergs om propaganda i serier - fast det hade jag redan hört. Den här gången var det dock på engelska och Fredrik hette plötsligt Stromberg i efternamn.

Den ende internationelle gäst jag kände till var kanadensaren Ho Che Anderson. Det var en bra kille, vi fann varandra direkt. Jag trodde att han skulle vara värsta vänstersnubben, men icke. Han är mer inne på exploitationfilm och vill nu göra en women in prison-rulle med vampyrer. Skön snubbe. Men så hörde jag också först talas om Anderson när han tecknade porrserier åt Eros i början av 90-talet.

Djur-Nisses Comix.

Vilket fantastiskt förlagsnamn!

Hoppas det återuppstår och ger ut serier om folk som hittar flaxkikaren. Vad sägs om "Ödesflaxkikaren"?

Vad man inte bör göra i gryningen

Jag hamnade på en efterfest igår, under vilken det intogs kopiösa mängder alkohol - och jag flera gånger käftade med en yngling som inte höll med mig om någonting alls. Men mitt vinnande argument var hela tiden att jag är gammal. Jag är äldre än du, så kom inte här och kom.
I vilket fall, när jag kände att det var dags att bege sig, var klockan runt sex på morgonen eller något ditåt. När jag kom ut på gatan var det mörkt - och jag hade ingen aning om var jag befann mig. Lagom på lyset vandrade jag iväg i vad jag trodde var rätt riktning, med hopp om att få syn på vägskyltar med bekanta namn. Inte fan hittade jag några sådana. Jag såg dock skyltar som pekade mot diverse ytterområden och förorter.
Först vid åttatiden på morgonen kom jag hem. Jag kände mig inte särdeles fräsch när jag vaknade. Eftersom det var lördag, släntrade jag iväg på min traditionsenliga vernissagerunda - där vankades det återställare. Efter ett antal glas vin och några nävar snacks var jag hyfsat fit for fight igen - om än fortfarande trött. Fyra utställningar hann jag med innan de stängde klockan fyra, och jag gick bort till Form/design, där seriefestivalens marknad hade startat. Träffade en del folk jag känner, men när resten gick iväg för att dricka öl innan en stor fest ikväll, avböjde jag. Jag kände mig som utskiten äpplemos - och var trött i benen. Istället ska jag ikväll gå på bio och se IGELKOTTEN.
Hoppas att den är en mupp, dubbad till svenska.
Dagens lärdom: promenera inte i mörker i gryningen.

Filmhelgen

Okej, då har jag spenderat i princip hela eftermiddagen på Panora, där jag betade av några filmer - för att därefter komma ut på gatan och mötas av vildsinta MFF-supporters som körde runt och tutade eller bara stod rätt upp och ner och viftade med flaggor, alternativt ölburkar, medan de vrålade "MALMÖÖÖÖÖ!". It goes without saying att jag inte är MFF:are. Hade ränderna haft andra färger, förslagsvis svart och vitt, hade jag dock joinat dem.
Till saken.

Först tog jag tillfället i akt att se Anders Morgen-
thalers PRINCESS från 2006, som jag omnämnde i gårdagens recension av ÄPPLET OCH MASKEN. Var den så dålig som alla sagt? Jodå. Bra var den inte. Aningen primitivt animerad. Varför den vann en Guldméliès för Bästa Europeiska fantasyfilm begriper jag inte. Fast det är klart, handlingen är fantastisk och osannolik: danska porrfilmsproducenter som blivit multimiljonärer på sina skitiga gonzofilmer och bor i gigantiska lyxvillor i Köpenhamn? Hi hi hi! Var finns de? Och en präst som plötsligt blir en hämnare modell Bronson och visar sig kunna slåss och mörda - var kom de kunskaperna från? Producenten som tog emot priset på FFF i Lund sa att filmens budskap var Fuck Porn. Jag gissar att hon och Morgenthaler aldrig tittade på de (trista) porrfilmer Zentropa, som även ligger bakom PRINCESS, gjorde.
Dagens andra film var METROPIA, den vedervärdiga svenska filmen jag sågade tidigare i år, och den ville jag verkligen inte utsättas för en gång till. Jag passade på att läsa dagens tidningar.

Efter den följde en halv-
timmes-
lång japansk animation vid namn MAN-EATER MOUN-
TAIN. Filmen kallades ett formexperiment, men visade sig vara gjord i den gamla fina svenska barnprogramstraditionen, med kameraåkningar över stillbilder. Storyn bygger på en gammal japansk legend och det hela var lite ... udda. Den engelska texten var inte särdeles synkad med berättarrösten och försvann ibland för snabbt, och för min del uppstod viss förvirring. Men de svartvita, laverade teckningarna var snygga och uppfriskande nog inte gjorda i mangastil.
Slutligen visades THE SKY CRAWLERS av mannen som gjorde GHOST IN THE SHELL. Handlingen lät intressant - filmen utspelar sig i en värld (Framtid? Parallellvärld?) där det råder fred och företag arrangerar därför krig som ska fungera som något slags underhållning media kan rapportera om. Handlingen följer en handfull unga piloter på en ödslig flygbas. Flyg- och stridsscenerna är imponerande, dessa är animerade i superrealistisk 3D, medan resten är traditionell platt animéstil. Men större delen av filmen består i att rollfigurerna pratar och filosoferar, hela tiden ackompanjerade av långsam, drömsk musik.

THE SKY CRAWL-
ERS varar två timmar, men känns som fjorton. Det här är en otroligt långsam och sömnig film på ett intressant tema. Som så ofta är fallet uppstår förvirring för mig som inte är inne på animé: alla figurerna ser likadana ut och de har komplicerade namn. Ingen som heter Battler Britton eller James Bigglesworth, eller ens Ginger. Och inte någon David Locke så långt ögat kan nå.
Jag höll på att skriva att jag inte sett någon animéfilm på flera år, men det stämmer inte - det slog mig alldeles just nu att jag ju såg den där PONYO förra året. Men just nu känns det som om jag fyllt animékvoten för flera år framöver.
Nu vill jag se Scooby-Doo.

Seriefestival i Malmö

Denna och nästa helg pågår seriefestivalen AltCom i Malmö; en festival utspridd på diverse ställen. Nästa helg kommer dess centrum att vara Form/Designcenter, där det bland annat kommer att smällas upp en marknad där ett gäng serieförlag och andra ska kränga grejor. Kan avslöja att mannen som gav flaxkikaren ett ansikte, Bobokännaren Daniel Ahlgren, kommer att ha ett eget bord på marknaden. Jag tycker vi kan samlas runt det och äta middag.

Det kommer även att anlända en lång - hur lång som helst - rad internationella gäster, varav jag hört talas om en (1); Ho Che Anderson. Festivalens tema är sex och krig, så förvänta er inga Grupp 666-tecknare eller Delta 99-författare.

I onsdags invigdes festivalen med att Seriefrämjandets utställning "Mus Mouse Maus" nådde Malmö Stadsbibliotek, efter att ha häckat i Göteborg och Stockholm. Utställningen består i att en rad skandinaviska serietecknare tolkar Art Spiegelmans klassiska serieroman MAUS på varsin kvadratisk seriesida. En del av de medverkande är gamla polare till mig, och resultatet som helhet är förstås lite ojämnt. serierna hänger två och två på plancher; för en reslig herre som jag är det inte sådär jättebekvämt att läsa den undre serien. Utställningens placering är inte heller den bästa; den har tryckts in på en balkong på vid serieavdelningen. Den skulle behöva en luftigare lokal.

Två av utställningens serier blev när de hängde i Stockholm anklagade för att vara antisemitiska. Det är de självklart inte. Minns att en fåntratt på DN nyligen stoppade en Rockystripp med motiveringen att den skulle vara antisemitisk. Martin Kellerman är inte antisemit och strippen var en uppenbar drift med fördomar.

Jag noterar att Seriefrämjande på sistone börjat svänga sig med ordet "curator" när de arrangerar utställningar. Det bör de nog sluta med. Jag fnissar. Det blir inte mer respektingivande om det står "curator" i ett hörn. Det ser bara fånigt ut.

I torsdags var det vernissage på Makeriet, ett väldigt litet galleri på Möllan. Swedish Comic Sin heter utställningen, som består av erotiska seriesidor och teckningar av elva serietecknare, tydligen är allt hämtat från en bok som kom i våras.

När jag skrivit om svensk skräck- och exploitationfilm, har jag otaliga gånger citerat vad Pete Tombs och Cathal Tohill skriver i sin bok IMMORAL TALES om europeisk sex- och skräckfilm. De skriver att det under 1960- och 70-talen även producerades sexfilm i Sverige, men här ansågs sex och naket vara något naturligt, vilket gjorde filmerna väldigt trista och ospännande. Vi saknar det katolska oket, skammen och annat andra länder runt om i världen bär på.

Detta är ett av de två fundamentala problem Swedish Comic Sin brottas med. Den är inte erotisk. De medverkande är främst väldigt unga tjejer, de ger intryck av att vara nästan hälften så unga som jag. Dagens samhällsklimat är jävligt politiskt korrekt, allting måste accepteras, ingen får lämnas utanför, man aktar sig för att betraktas som fördomsfull.

Det finns egentligen bara två lägen för erotisk konst - bild, film, serier, text - och det är Antingen Eller. Antingen gör man det extremt återhållsamt med enbart små antydningar, blinkningar, kommentarer och en glipa i kläderna som visar bar hud. Eller så gör man pang på rödbetan-grejor, och fläskar på. Kött, svett och könsorgan. Bilderna som hänger på Makeriet hamnar någonstans mitt emellan. De går inte hela vägen. De är självklart också väldigt noga med att få in homosex, såklart. Det är möjligt att där fanns andra varianter också, jag minns inte. Jag är en medelålders straight man och jag tänder inte på sådant. Sorry, men moderna erotiska serier känns bara konstruerade och PK, de saknar känsla, de är inte farliga, snuskiga och förbjudna.

Det andra grava problemet med utställningen, är att de flesta av de medverkande tecknar i mangastil - den mest sterila, könlösa stil man kan välja. Jag har nog nämnt det förut, men jag anser manga i de allra flesta fall vara ett manér. Åtminstone när stilen utövas av folk utanför Japan. Figurerna är androgyna - men det finns kanske en poäng med det? Att kampen för jämlikhet nu gått så långt att man inte ska kunna se skillnad på män och kvinnor?

Natalia Batista har dock gjor en teckning; ett myller av kopulerande kroppar, som jag gillar. Det känns självklart att denna bild även fått pryda omslaget på boken.

Efter att ha sett utställningen fick jag lust att läsa grejor av Druunatecknaren Serpieri. Eller varför inte några härligt gubbsjuka grejor av Manara. Hans skyltdockor med olika peruker andas fortfarande lite katolsk skam.

Wormgod är det udda artistnamnet Mattias Elftorp och Susanne Johansson har tagit sig. Maskgud? Nåja. De huserar på Panora och står bakom den hittills intressantaste och framför allt mest kreativa utställningen: "Zombies: Landscape of Death" heter den. Visst, zombies är ett jävligt uttjatat tema just nu, men det här är coolt. Elftorp - som även är festivalens projektledare - och Johansson har på frigolitskivor målat zombies som långsamt närmar sig oss. Dessa skivor har satts upp på samtliga fyra väggar i utställningsrummet, som sedan släckts ner och fyllts med rök. Märklig, oroskapande musik spelas. Besökarna ombes plocka åt sig en pannlampa (!) och bege sig in i mörkret och dimman.

Effekten är fullkomligt fantastisk. Bara att sticka in huvudet i rummet ger effekt - man ser silhuetter av människor som långsamt rör sig därinne och blir till ett med de målade zombierna. Cool idé.

På Panora pågår även en filmhelg just nu med gratis filmvisning. Det handlar dock mest om animé. Jag har än så länge bara sett den första programpunkten på filmprogrammet, kortfilmssamlingen LES RELIGIONS SAUVAGES som visades i fredags. Två timmar hysteriskt blinkande, epilepsiframkallande animationer. I princip fullkomligt omöjligt att titta på. Eller så är det jag som är gammal. Men efter pausen mitt i hade tre fjärdedelar av publiken gått. Jag satt nog och nickade till emellanåt. Fast jag lyckades se då kåta dockorna som bajsade varandra i munnen.