Bio: Kvinnan på tåget

Foton copyright (c) Nordisk Film

En farlig massa människor har läst Paula Hawkins roman "Kvinnan på tåget". Jag har självklart inte läst den. Dessutom har de vänner som faktiskt läst den ("Min fru läste den och gav den sedan till mig ...") berättat hur fruktansvärt tradig boken är. Tate Taylor, som gjorde NICEVILLE, står för filmatiseringen, vilken påstås vara mindre tråkig än boken - men det säger inte så mycket. KVINNAN PÅ TÅGET är inte den tråkigaste film jag sett, men definitivt en av de glåmigaste.

I ett grått och trist USA åker Rachel (Emily Blunt) tåg. Två gånger om dagen. Till och från sitt jobb - om hon nu har ett jobb. Hon är nyligen frånskild, deprimerad, och har gått och blivit alkis. Hon häller över sin vodka i sportiga plastmuggar och dricker med sugrör så att ingen ska se att hon super på tåget. Dessutom utmanar hon Helena Bergström när det kommer till att snora och snyfta. Sällan har det snorats så mycket i en amerikansk film.

Varje dag passerar tåget Rachels drömhus. Genom fönstren ser hon den unga Megan (Haley Bennett), som har ett passionerat förhållande med en kille som heter Scott (Luke Evans). Megan råkar dessutom jobba som barnflicka hos Rachels före detta make Tom (Justin Theroux), som har barn med en ny kvinna; Anna (Rebecca Ferguson).

En dag ser Rachel Megan stå på balkongen och vänslas med en annan man än Scott - och kort därpå rapporteras Megan som försvunnen. Allison Janney spelar polisen som utreder fallet, och hon tror inte på Rachels snack om vad hon sett - Rachel är ju en jobbig, förvirrad alkis.

Första halvan av Taylors film är ett grått drama. Det berättas ur tre synvinklar; ur Rachels, Megans och Annas. Berättandet hoppar mellan dessa tre kvinnor - och det hoppas även i kronologin. Alla tre är lika glåmiga. Megan har något slags diagnos och förför män och har sig; hon ska nog uppfattas som sexig, men känns mest som kylslagen filmmjölk. Rachels berättarröst är entonig och sövande.

Halvvägs in ändras filmen spår och blir någt slags thriller. Visst är vissa element i storyn lite överraskande - men filmen blir aldrig spännande. Det är för fesjonket och glåmigt för det. Jag antar att Emily Blunt är bra som kvinnan på tåget, men sorgsna, snoriga kvinnor är inte min likör. För övrigt gillar jag inte likör. De flesta likörsorter är odrickbara. I synnerhet bananlikör.

Alldeles på slutet chockar Tate Taylor publiken med ett förvisso kort, men rejält oväntat splatterinslag. Det livade upp filmen något - i synnerhet del två att splattereffekten.

Med tanke på hur vissen den här filmatiseringen är, måste boken vara extremt tråkig.

Själv har jag 21 volymer Alfred Hitchcock och tre deckare på bokhyllan och som väntas på att läsas. De är inte glåmiga.

(Biopremiär 9/11)

Bio: Miss Peregrines hem för besynnerliga barn

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Tim Burton ger sig på den så populära tweens-genren. Fast om boken den här filmen bygger på är en regelrätt tweens-bok vet jag inte riktigt. Jag har bara bläddrat i den, och den verkar mest bestå av bilder.

Burton har haft det lite motigt de senaste åren. BIG EYES vann en Golden Globe och var nominerad till ytterligare två, men blev ingen kommersiell framgång, och ALICE I SPEGELLANDET, som Burton producerade, blev ett enormt magplask. MISS PEREGRINES HEM FÖR BESYNNERLIGA BARN kan gå precis hur som helst på bio, jag har ingen aning om hur den kommer att fungera.

Asa Butterfield från HUGO CABRET och ENDER'S GAME spelar den amerikanske tonåringen Jake, vars farfar (Terence Stamp) alltid berättat sagor om sin uppväxt på en viss miss Peregrines märkliga barnhem i Wales. Alla barnen där hade märkliga gåvor. Jake har köpt historierna med hull och hår, medan Jakes far (Chris O'Dowd) alltid avfärdat dem som hittepå.

Men så hittar Jake sin farfar död i trädgården - med ögonen utplockade. Det kan knappast handla om en naturlig död. Jake och hans farsa åker då till Wales för att leta upp barnhemmet. Lite lustigt i sammanhanget är att Butterfield är engelsman och O'Dowd är irländare, och de spelar filmens amerikaner.

Jake hittar ruinerna av barnhemmet, det bombades av tyskt flyg 1943. Men plötsligt får han se en ung tjej därinne. Han följer efter henne, de springer genom en grotta, och när de kommer ut är det 1943. Grottan är en av många tidsloopar runt om i världen. Jake träffar den egensinniga miss Peregrine (Eva Green) och alla de besynnerliga barnen, som alla besitter olika övernaturliga gåvor. Peregrine och barnen upplever samma dag 1943 om och om igen. När bombplanen flyger över huset stoppar Peregrine tiden och så börjar dagen om på nytt. De lever i en evig loop.

Samuel L Jackson spelar busemannen Barron, som jagar Peregrine och andra för att äta upp deras ögon. Ögonätandet ska visst ge honom evigt liv. Jake visar sig ha en övernaturlig egenskap även han, och han är den som eventuellt kan stoppa Barrons framfart.

MISS PEREGRINES HEM FÖR BESYNNERLIGA BARN kan närmast beskrivas som en korsning mellan Harry Potter och X-Men. Som professor Xaviers skola för unga mutanter - placerad i Harry Potters värld. Men det här är en film med en del problem. Framför allt hamnar Tim Burtons film mellan två stolar. Den är alldeles för otäck för mindre barn - och inte tillräckligt otäck för tonåringar. Burton verkar inte riktigt veta vilken typ av film det är han vill göra.

Filmen är inte speciellt rolig, men den är heller inte alltför spännande, trots alla monster och ögonutslitningar. Jag tyckte mest det var lite småtråkigt, och framför allt är filmen alldeles för lång. Jag tittade på klockan flera gånger.

Här finns några scenerier som är inspirerade, bland annat en restaurang full med skelett ombord på ett sjunket fartyg, och det är suggestivt när bombplanen flyger över barnhemmet. En scen där ett stort gäng skelett attackerar de onda är uppenbart inspirerad av Ray Harryhausens effekter i DET GYLLENE SKINNET (1963). Filmens effekter ska jag inte klaga på.

Judi Dench figurerar i en roll som är så liten att det närmast handlar om en cameo, Rupert Everett är också med, jag känner knappt igen karln nuförtiden, och Allison Janney dyker upp som psykiater.

Njä, MISS PEREGRINES HEM FÖR BESYNNERLIGA BARN är väl ingen större höjdare. Men nu har jag vant mig vid att bli besviken på Tim Burtons filmer.

(Biopremiär 30/9)

Bio: Spy

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

En spionkomedi av Paul Feig, som gjorde BRIDESMAIDS, och en rolig trailer bådade gått, så det var inte utan att jag hade rätt höga förväntningar på SPY (som inte heter PUKE i original). Någon liknande skrev jag även om Feigs förra film; THE HEAT. Den gången lämnade jag biografen ganska besviken - och det gjorde jag även efter att ha sett SPY (som inte heter THROW UP heller i original).

Melissa McCarthy spelar Susan Cooper; precis som Reese Witherspoon i bioaktuella HOT PURSUIT kallas hon Coop. Coop jobbar på CIA, där hon sitter i den rått- och fladdermusbebodda källaren och agerar ögon åt agenter ute på fältet. Via dolda kameror håller hon uppsyn och rapporterar vad hon ser i agenternas öronsnäcka. Coops favoritagent är engelsmannen Bradley Fine (Jude Law), som dödas av den onda Rayna Boyanov (Rose Byrne) när han försöker hitta en atombomb - Rayna är den enda som vet var bomben finns.

Eftersom ingen någonsin skulle misstänka att den tantiga, överviktiga Coop är agent, väljer CIA-bossen Crocker (Allison Janney) att skicka ut just Coop på fältet för första gången. Hon ska enbart spåra och rapportera, inget annat. Hon skickas iväg till Europa, men där visar det sig att även den stenhårde agenten Rick Ford (Jason Statham) befinner sig; han har åkt dit på eget bevåg. Det dröjer inte länge innan Coop råkar avslöja sig och måste slåss med bovar och banditer.

SPY skulle kunna ha blivit en väldigt rolig film. Bitvis är det väldigt roligt, men Paul Feig har fått för sig att det är roligt med puerila sexskämt, som mest blir vulgo på fel sätt, och grovt språk - rollfigurerna svär oavbrutet, som om de verkligen vill understryka att filmen minsann är barnförbjuden. Dessutom är actionscenerna överraskande brutala och blodiga. Jag brukar förstås aldrig ha problem med brutal, blodig action; tvärtom, men i en tramskomedi blir det fel.

Melissa McCarthy, som var med även i ovannämnda BRIDESMAIDS och THE HEAT, brukar sällan funka när hon tilldelas huvudroller. Hon funkade som en i gänget i BRIDESMAIDS, men filmerna bygger för mycket på att hon är tjock och gapig.

Men som jag skrev ovan: bitvis är det roligt och filmen är inte tråkig. Den är definitivt bättre än HOT PURSUIT. Det uppstår en del roliga situationer, jag gillar Coops tråkiga förklädnader, och vissa rollfigurer är kul. Här i Sverige har det skrivits en hel del om Björn Gustafssons medverkan, men han är bara med i tre scener på sammanlagt cirka två minuter, och rollen är ganska meningslös.

Faktum är att Jason Statham är roligast i hela filmen som den skrytsamme, men korkade, klantige och illa klädde Rick Ford. Det hade varit betydligt roligare om filmen handlade enbart om honom - en stenhård, svärande britt, som konstant går i fällor, fastnar i saker och trillar.

Jag får nog säga att jag skrattade mer när jag såg KINGSMAN: THE SECRET SERVICE, som inte är en renodlad komedi. Ja, jag skrattar nog mer även när jag ser riktiga Bondfilmer av god årgång.

... Men vad tänkte distributören på när de inte gav filmen en svensk titel? Jag menar ... SPY? Nu sällar sig Feigs film till den långa raden av filmer vars titlar betyder något annat på svenska: TAKEN, STOLEN, FASTER med flera.

(Biopremiär 5/6)

Bio: The DUFF

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Det händer då och då att jag hamnar på filmer där jag definitivt inte tillhör målgruppen. Som till exempel THE DUFF. En komedi av långfilmsdebuterande Ari Sandel, baserad på en bok, och riktad till tonårstjejer - främst amerikanska tonårstjejer. Jag försöker föreställa mig hur målgruppen kommer att ta emot filmen, och jag ser framför mig hur töserna skriker av skratt, medan lite äldre och mer politiskt korrekta svenskar av samtliga kön höjer ett varningens finger om vilka signaler filmen känner ut. Nu är jag varken tjej, tonåring eller amerikan, och definitivt ingen gubbe som höjer ett varningens finger.
DUFF står för Designated Ugly Fat Friend; den utvalda fula, tjocka kompisen som får hänga med de populära typerna, främst för att utgöra något slags buffert, eller en länk så att utomstående som vill hänga med de coola har någon ofarlig person de vågar prata med för att komma in i gänget. Jag vet inte om DUFF är ett etablerat uttryck, eller om det uppfunnits av tjejen som skrev boken.
Mae Whitman spelar high school-tjejen Bianca, som är filmens DUFF. Hon borde vara många killars drömtjej - hon är rolig och har tapetserat sitt rum med affischerna till MANIAC, SHOCK WAVES, ZOMBI 2, och hon föredrar att klämma ett Vincent Price-maraton framför skolbalen. Biancas bästa vänner; Jess (Skyler Samuels) och Casey (Bianca A Santos), är populära toppsnäckor med andra intressen och helt olika Bianca, men de tre utgör en enhet.

Bianca är förälskad i den gitarrspelande Toby, men har aldrig vågat prata med honom. Biancas granne heter Wes (Robbie Amell) och de två har känt varandra sedan barndomen. Han är en stilig sportfåne och är ihop med de coola, snygga brudarna, vilket i det här fallet innebär den überbitchiga Madison (Annika Gordon), som ser ut att vara tillverkad av plast. Det är Wes som kallar Bianca för DUFF och förklarar vad det innebär, vilket gör att Bianca hatar Wes - men inte mer än att han får hjälpa henne att bli mer attraktiv och komma med tips på hur man beter sig på en date. Hmm ... Kan det vara så att Bianca och Wes innerst inne är förtjusta i varandra?
Plötsligt förvandlas Biancas liv till ett helvete, när Madison och hennes kompisar smygfilmar Bianca och lägger upp den förnedrande och förlöjligande filmen på nätet.
Det här är en film med det fina budskapet att alla människor duger som de är. Och det är ju fint. Samtidigt är det här en väldigt amerikansk film. Det är homecoming-bal, det handlar om det där konstiga, amerikanska datingsystemet, och ja - skolans olika tjejgrupper går i formation längs korridorerna. Jag har svårt för det där amerikanska skönhetsidealet som nästan ser airbrushat ut, jag har svårt att förstå att någon faktiskt vill vara ihop med den här filmens bitchbrudar. Å andra sidan - jag har heller aldrig förstått vitsen med att göra sig fulare än man är. Bianca är förstås en helt vanlig tjej och ser rätt bra ut, men hon har en tradig stil rent utseendemässigt. Wes påpekar att utseendet är det första intrycket, och den som påstår att så inte är fallet ljuger. För övrigt är de killar som ska föreställa töntiga och ensamma klädda på ett sätt som skulle få Möllans alla hipsters att dregla.

Jag såg alltså filmen och tänkte att alla de här särskrivande tonårstjejerna som antingen läser- eller skriver alla dessa tusentals bloggar om "mode, skönhet, träning och mitt crazy liv" (och som verkar vilja bo i Los Angeles) kommer att älska THE DUFF. Troligen kommer även de som känner sig duffade att gilla det här. Jag, däremot ... Nja, det är ju inte tråkigt. Jag har invändningar mot mentaliteten, men filmen är rätt roande, ibland lite kul. Mae Whitman är charmig, men det är de vuxna rollfigurerna som är de roliga. Allison Janney spelar Biancas morsa, som slänger ur sig en SPINAL TAP-referens och som i ett raseriutbrott hinkar vin och kör över sin exmakes kläder med gräsklippare. Ken Jeong från BAKSMÄLLAN är en av skolans lärare, liksom Chris Wylde - dessa två har filmens roligaste scen - en av de bortklippta tagningarna som rullar under eftertexterna.
Robbie Amell ser ut precis som Tom Cruise gjorde på 1980-talet. Exakt. Han till och med agerar likadant - och skrattar likadant. Han är förvisso betydligt längre än Cruise, men ändå. Det är nästan skrämmande.
Funderar på om jag och mina polare också ska börja gå i formation.
Fast då ser vi väl ut som bröderna Dalton.

  







(Biopremiär 17/4)

-->

Bio: The Way, Way Back

Foton copyright (c) Scanbox
En coming of life-historia om en fjortonårig pojkes sommarlov, visst låter det som något vi sett otaliga gånger tidigare, och ärligt talat känns det inte så spännande. Men ibland kommer det små lågmälda filmer vars exceptionella skådespelare i kombination med bra dialog ser till att resultatet höjer sig över mängden. Dramakomedin THE WAY, WAY BACK av Nat Faxon och Jim Rash (de två skrev manuset till THE DESCENDANTS) är en sådan film.
Liam James spelar Duncan, som tillsammans med sim morsa Pam (Toni Collette), hennes nye pojkvän Trent (Steve Carell) och hans dotter (Zoe Levin) åker iväg till en trist liten håla för några veckors semester. Duncan är lite introvert och vantrivs något otroligt med både sin egen familj och med de färgstarka figurerna i grannskapet. Trent är verkligen ett kräk och Pam verkar inte heller gilla honom. Den jämnåriga grannflickan Susanna (AnnaSophia Robb) är bofast där och hävdar att det alltid är tråkigt där.

Men så träffar Duncan den fräsige Owen (Sam Rockwell), en kul snubbe som äger vattenlandet Water Wizz - där det figurerar ytterligare färgstarka personer. Duncan får sitt livs första sommarjobb där, något han inte berättar för sin familj, och där växer han som människa, får ökat självförtroende, han ser på livet på ett nytt sätt, och nog är han väl lite betuttad i Susanna.

Nej, det här låter ju inte vidare originellt. Men en film behöver ju inte vara originell för att vara bra - och att vara bra är alltid det viktigaste. THE WAY, WAY BACK vinner på sina skådisar och flera fantastiska scener. Allison Janney är skitrolig som grannen Betty; Susannas morsa. Den ständigt småpackade Betty har även en ung son som är skelögd och som hon tvingar bära ögonlapp ("That lazy eye of yours makes people uncomfortable!"). Sam Rockwell är kul och sympatisk, Maya Rudolph är en av hans anställda och på vattenlandet jobbar även en ständigt dyster och negativ kille som är extremt skojig, spelad av Jim Rash själv - och även Nat Faxon har en roll. Rob Corddry och Amanda Peet är ett annat grannpar - och Amanda Peet gillar vi ju sedan länge. Bra tjej.

Det är intressant att se Steve Carell i rollen som Trent. Carell är ju en ofta strålande komiker och hejdlöst kul i många roller. Här gör han dock en allvarlig roll - han är inte det minsta rolig. Tvärtom är att beräknande och obehaglig. Och han funkar bra i rollen.
THE WAY, WAY BACK lär vara sommarens största överraskning. Det här är en riktigt bra och underhållande film. Laid-back och mysig. Rolig.
Och vad mer kan man begära?
(Jo, jag vet: karate. Men man kan inte få allt.)

(Biopremiär 12/7)

Bio: Livet på Orange Drive

Foton copyright (c) Myles Aronowitz
Amerikanska julfilmer. Det brukar vara ganska anskrämliga saker. Svulstiga, sentimentala, too much på alla sätt. I synnerhet julkomedier. LIVET PÅ ORANGE DRIVE, som jag faktiskt inte visste något om innan jag bänkade mig för att se den, visade sig vara en julfilm - det utspelas i alla fall under december och julfirande spelar en viktig roll bakom den egentliga intrigen. Och kors i taket om detta inte är en inte bara acceptabel julkomedi, utan även en riktigt bra sådan.
För mig är Hugh Laurie synonym med den fånige prinsen i SVARTE ORMEN och med Bertie Wooster i Wodehouse-TV-serierna. Jag hade aldrig kunnat gissa att denne gänglige britt med rätt lustigt utseende skulle gå och bli en av USA:s bäst betalda skådisar i TV-serien HOUSE (som jag aldrig sett) och en del annat. Och nu har Laurie huvudrollen i den här filmen i regi av britten Julian Farino, som tidigare mest regisserat TV-serier som ENTOURAGE.
Laurie spelar David Walling, som  bor med sin familj i ett idylliskt villasamhälle i New Jersey. Tvärsöver gatan bor Terry (Oliver Platt) med sin familj, och tillsammans är de båda familjerna nästan som en familj. De umgås ofta och firar jul och andra helger tillsammans. David och Terry ä bästa kompisar och börjar varje dag med en joggingrunda.

Dock är David inte alltför lycklig i sitt äktenskap med Paige (Catherine Keener); han är uttråkad och Paige är besatt av att öva med sin julkör. Terrys dotter, kalaskexet Nina (Leighton Meester), ska gifta sig med en slyngel familjen inte tycker om, men slyngel visar sig vara otrogen, så Nina flyttar hem. När hon en kväll hälsar på Wallings sätter hon sig i soffan bredvid David - och det bär sig inte bättre än att att de kysser varandra. "Oh, fuck!" utbrister David omgående när han inser detta misstag.
Trots att de vet att det är ett korkat misstag, och Nina skulle kunna vara Davids dotter, fortsätter de att träffas - och när Terrys snokande fru Carol (Allison Janney) följer efter Nina och avslöjar det älskande paret, uppstår förstås en massa komplikationer på alla plan. Paige flyttar in på ett pensionat, där hon sitter och spelar julsånger, Nina flyttar hem till David, Terry och Carol är fly förbannade på David och Nina. Davids dotter Vanessa (Alia Shawkat) agerar filmens berättarröst, hon tycker konstant att hon inte passar in och hon är snarast något slags betraktare. Hon är också en ganska trist figur.

Jag tycker att LIVET PÅ ORANGE DRIVE är väldigt rolig. Jag hade trevligt hela tiden och skrattade flera gånger. Fast nu har jag förstått att en del svenska kritiker, uppenbarligen mest yngre sådana, har svårare för filmen. De invänder mot förhållandet mellan David och Nina, det klagas på viss äcklighet, gubbsjukhet och moralism. Men jag håller inte med. Just repliken "Oh, fuck!" efter första kyssen tycker jag känns extremt realistisk. Just därför att jag kan relatera till den - jag har själv utbrustit i "Oh, fuck!" mer än en gång när jag insett att saker och ting kanske blev ... lite konstiga. När man inser att det här kommer ju aldrig att hålla, aldrig att funka - men det är bara att tacka och ta emot! Jag må vara medelålders nu, men so what! Och det är ju kanska självklart att det heller aldrig kan hålla mellan David och Nina. Men de båda - åtminstone han - får tillfälle att vara lyckliga en tid efter en längre tid av tristess.
Jag gillar den här typen av vuxenkomedier. Filmer om vuxna, för vuxna - utan att det för den delen blir saggigt och "vuxet". en här filmens rollfigurer är festliga och skådespelarna briljerar i sina roller. Catherine Keener är enastående när hon mejar ner fåniga julprydnader med sin bil, Allison Janneys utbrott är ibland ganska fantastiska.
Så - oavsett vad andra traderövar tycker om LIVET PÅ ORANGE DRIVE rekommenderar jag filmen. Den är ju rolig!

(Biopremiär 16/11)