Bio: Asterix - Gudarnas hemvist

Bilder copyright © 2014 les Éditions Albert René / Goscinny Uderzo © 2014, M6 Studio, Belvision, M6 Films et SNC. All Rights Reserved.

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Den förra Asterixfilmen; ASTERIX & OBELIX OCH BRITTERNA, var inget vidare. Tvärtom - den var riktigt dålig. Det var ännu en av spelfilmerna med skådespelare i rollerna. Nu får så en ny film premiär, den här gången en animerad historia. 2006 kom den animerade ASTERIX OCH VIKINGARNA; en film jag inte recenserade, men jag minns den som hyfsad. Då handlade det om en traditionell tecknad film. Den här gången är filmen datoranimerad och i 3D.

För regin står Louis Clichy och Alexandre Astier, och filmen bygger på albumet med samma namn från 1971 (svensk utgåva 1975). Jag läste förstås albumet en gång i tiden, men minns ingenting av det. Julius Caesar har tröttnat på gallerna och ska försöka sig på en ny taktik för att bli av med byn. Om gallernas by blir ett med Rom, tvingas gallerna att assimilera sig till romarna och deras kultur. Därför anlitar Caesar en liten ettrig arkitekt som ska bygga staden Gudarnas hemvist alldeles intill byn.

Asterix och Obelix upptäcker genast att romare börjar fälla träd i närheten av byn, och börjar genast att förhindra arbetet. När de ger slavarna som ska bygga staden trolldryck, så att de kan revoltera, slår planen tillbaka: romarna friger slavarna, men erbjuder dem arbete med lön, samt lägenheter i Gudarnas hemvist. Således smäller de trolldrycksstärkta slavarna upp ett par lyxkåkar på nolltid och rika familjer från Rom flyttar in i denna antika, franska motsvarighet till Västra hamnen i Malmö och liknande nybyggda stadsdelar.

ASTERIX - GUDARNAS HEMVIST är en väldigt trevlig film - i synnerhet jämförd med de där påfrestande spelfilmerna. Animationen är lite plastig, vi pratar liksom inte Pixar här, men klart godkänd. Det är en rolig film, mycket av satiren fungerar fortfarande, antagligen än mer så i Frankrike - serien speglar ju Frankrike, fransmännen och deras mentalitet. Här finns många kul detaljer - i Gudarnas hemvist spelas alltid cocktailmusik, ett gladiatorspel avbryts för reklam, och under en jakt spelas oväntat The Swingle Singers på soundtracket.

En detalj som lyfter filmen är faktiskt den svenska dubbningen. Jag brukar i stort sett alltid klaga på de svenska rösterna i animerade filmer - de är opersonliga, slentrianmässiga och irriterande. Den här gången har man anlitat riktigt bra folk. Dubbningslegendaren Tomas "Tintin" Bolme står för Asterix' röst, Allan Svensson gör Obelix, medan Claes Månsson är Caesar. Vi hör även Björn Gedda, Kim Sulocki, Per Eggers med flera. Röster med liv och personlighet, och detta tillskänker figurerna mer själ och karaktär än den standardiserade TV3-dubbningen.

För övrigt är det fortfarande lika roligt när gallerna slår fiskar i skallen på varandra och när Obelix klappar till romare. Filmen innehåller otaliga scener med romare som singlar genom luften.

(Biopremiär 1/4)

Bio: Pettson & Findus - Roligheter

Foton: Mathias Neumann © 2014 Tradewind Pictures, Senator Film München, Network Movie. All Rights Reserved.
Under större delen av 1990-talet var jag lärarvikarie på låg- och mellanstadiet, och en dag för ungefär tjugo år sedan blev jag instruerad att titta på en dokumentärfilm tillsammans med en lågstadieklass. Filmen handlade om Sven Nordqvist, mannen bakom Pettson & Findus. Jag hade aldrig läst några Pettsonböcker, men jag kände till figuren och i den här dokumentären gav Nordqvist ett synnerligen sympatiskt intryck. I synnerhet som han hävdade att den som influerat honom mest är Will Elder. Den lika legendariske som genialiske MAD-tecknaren, alltså. Och nog för att det finns mycket av Will Elders eyeball-kicks i Sven Nordqvists bilder.
Sedan dess har jag fortfarande inte läst några Pettsonböcker. Jag har heller inte set några av alla de TV-program och filmer som gjorts. Jag hade ingen aning om vad den här nya biofilmen var för något - och när jag slog mig ner på pressvisningen och filmen rullade igång lyfte jag på ögonbrynen när den visade sig vara tysk. "Pettersson und Findus - Kleiner Quälgeist, große Freundschaft" heter den här filmen, som regisserats av en som heter Ali Samadi Ahadi, och det är tydligen hans andra Pettsonfilm. Titelrollen inehas av Ulrich Noethen, och gamla fina Marianne Sägebrecht spelar en grannfru. Men alla pratar svenska - vilket innebär att munrörelserna inte stämmer det minsta och det ser allmänt befängt ut. Ungefär som när man tittar på tysk TV. Vilket kanske är passande. Claes Månsson, Allan Svensson, Ewa Roos och Vicki Benckert gör några av rösterna.

Filmen är baserad på fyra av Nordqvists böcker och handlar bland annat om hur Pettson fick katten Findus - och det hela är väldigt snällt. Man har byggt upp miljöerna så att det ser ut som i böckerna, figurerna ser ut som i böckerna, och katten Findus är datoranimerad. Det är förhållandevis välgjort och livfullt, men samtidigt plastigt på ett lite märkligt sätt. Findus fungerar inget vidare, han integreras inte i miljöerna på ett tillfredsställande sätt, utan ser mest ut som just en animerad katt som kopierats in i filmen. Fast det noterar kanske inte den unga målgruppen.
Jag känner att jag är alldeles för gammal för PETTSON & FINDUS - ROLIGHETER. Som ofta är fallet när jag ser på renodlad barnfilm blev mina ögonlock snabbt tyngre och tyngre. Det blev allt lite småtrist i längden. Men färgglatt. Ungarna lär inte klaga.

(Biopremiär 1/8)

-->

Bio: Emil & Ida i Lönneberga

Bilder copyright © Filmlance International AB & PennFilm Studio AB

För att vara död är Astrid Lindgren väldigt livaktig. Hon medverkar nämligen själv i den här nya filmen - åtminstone med sin röst.

Per Åhlin är tillbaka med ännu en tecknad film. Men liksom fallet varit de senaste åren, handlar det inte om en "Per Åhlin-film". Åhlin får väl nästan kallas folkkär på grund av sitt samarbete med Hasse & Tage och för en del egna projekt, men Åhlin och hans Pennfilm ägnar sig numera mest åt att filmatisera populära barn- och bilderböcker. Dessa filmer görs inte i Åhlins egen, trevliga stil, utan man försöker efterlikna illustrationerna i böckerna. Resultaten går tydligen hem hos barn, men det är ofta tråkigt och lite själlöst animerat.

I den nya filmen EMIL & IDA I LÖNNEBERGA imiterar man Björn Bergs klassiska teckningar i Astrid Lindgrens Emilböcker. Estetiskt har det väl blivit ... sådär. Visst ser det trevligt och välbekant ut, men samtidigt är det stelt och träigt. Visst behövs en motvikt till alla plastiga 3D-animeringar, men det är inte detsamma som att det måste vara tradigt.

Det är väldigt längesedan jag såg Olle Hellboms Emilfilmer från 1970-talet och jag vet inte om jag skulle palla se dem idag. Rent allmänt har jag numera väldigt svårt för Astrid Lindgren. Ursäkta om jag svär i kyrkan, men så är det. Den här nya filmen får mig inte att ändra inställning, tvärtom. Detta är en särdeles oinspirerad film. Eftersom man gjort en 65 minuter lång film som går upp på bio, trodde jag att man ansträngt sig för att göra en riktig, animerad långfilm. Förvisso får man väl knappast skriva nya, egna historier om Emil, men de skulle väl kunna knyta ihop berättelserna på någon vänster.

Men icke. Man verkar ha utgått från de gamla talskivorna (eller var det från början radioprogram?) på vilka Lindgren läser sina sagor. Filmen består av en rad korta, sammanfogade episoder, som om man klippt ihop en TV-serie. Vilket man antagligen har gjort. Slarvigt. Av någon anledning har Åhlin och medregissörerna Alicja Björk och Lasse Persson inte noterat alla upprepningar. Allting upprepas. "Här är snickarboden," säger Astrid. "Här är drängen Alfred." Tio minuter senare förklaras det igen vilka figurerna är och var de befinner sig. Och igen - och igen.

En av episoderna kände jag inte igen, men jag har nog bara glömt bort den. Annars är det de gamla vanliga, välbekanta historierna. Emils farsa Anton får paltsmet i huvudet, trampar i en råttfälla och så vidare. Jag inbillar mig att även dagens småungar har sett de gamla, bättre filmerna - så jag förstår inte varför man ska se det här. EMIL & IDA I LÖNNEBERGA tillför absolut ingenting, mer än att det är tecknat och mer tvådimensionellt.

Georg Riedel står för musiken, som även den är den gamla vanliga. Man har inte brytt sig om att komponera helt nya Emilsånger. De vissna, tecknade Pippifilmerna hade åtminstone en del nya (och konstiga) låtar. Allan Svensson gör Antons röst. De övriga figurernas småländska dialekt svajar mystiskt.

Segt, träigt, oinspirerat, tjatigt. Sällan har 65 minuter känts så långa.

(Biopremiär 25/12)

Bio: Flimmer

Foton copyright (c) Nordisk Film/Rolf Carlbom

"Höstens svenska komedi" står det på filmaffischen till FLIMMER. De som går och ser filmen, lockade av denna tagline, och förväntar sig GÖTA KANAL eller SVENSSON, SVENSSON kommer att bli gruvligt besvikna. Det kommer många andra också att bli.

Regissören och manusförfattaren Patrik Eklund har tidigare Oscarnominerats för en av sina kortfilmer, och nu när han långfilmsdebuterar märks det tydligt att karln främst jobbat i det korta formatet. FLIMMER består av en rad mer eller mindre löst sammanhållna episoder, kanske kan man kalla dem sketcher, och helheten ger intryck av att vara en förlängd kortfilm.

Kjell Bergqvist och Allan Svensson spelar Tord och Walter, som jobbar på Telecombolaget UNICOM, vilket håller på att kånka. Tord är chef, och assisterad av Walter försöker han rädda bolaget - vilket inte går så bra. På kontoret jobbar även den gråe, ensamstående Kenneth (Jacob Nordenson), som konstant har problem med sina datorer och aldrig lyckas utföra sina viktiga uppdrag. Kenneth vill gärna möta kärleken; han hävdar att han ser ut som en korsning mellan Ola Ullsten och Ted Danson, och han sätter ofta in kontaktannonser. Olle Sarri är Roland som fått en mystisk sjukdom, Gerhard Hoberstorfer är militant elallergiker, även Sven Wollter dyker upp - och minsann om inte Svante Grunberg har en liten roll och en replik.

Diverse händelser leder till ett strömavbrott i den lilla staden, ett strömavbrott som i sin tur leder till de mest oväntade saker. För vissa av rollfigurerna ändras livet för all framtid.

Snett bakom mig på pressvisningen satt en tjej och fnissade hysteriskt och skrattade genom hela filmen. Jag undrade om hon tillhörde filmbolaget eller om hon hyrts in för att skratta - eller om hon kollade på en annan film i sin smartphone. Det var nämligen knappt någon annan som skrattade - av begripliga skäl. Jag skrattade till några gånger, inte mer. Om detta är höstens enda svenska komedi ligger vi risigt till.

Kjell Bergqvist är bra som vanligt och scenerna med honom funkar och är roliga. Det samma kan jag säga om Allan Svensson. Även Jacob Nordenson är lite kul i sin tafatta jakt på kärleken samtidigt som han konstant förnedras av den slemme Bergqvist.

Men resten är bara i vägen. Det här är en medvetet udda och lite arty film. Färgskalan går i grått, allting är stiliserat och det är lätt att associera till Roy Andersson. Men Eklund är ingen Andersson (däremot är jag en Andersson, om än ingen Roy). Jag antar att filmen utspelar sig i nutid, men de många tekniska prylar som förekommer är från 1980- och 90-talen, och folk klär sig som vore det 70-tal. Humorn påstås vara skruvad, och jodå, nog är det här bisarrt, alltid.

Men "skruvat" och "bisarrt" behöver inte innebära detsamma som "roligt". Det mesta faller platt. Däremot fungerar större delen av FLIMMER perfekt som tragedi. Filmens utformning gör nämligen att allt det här känns väldigt deprimerande. Det är ledsamt. Vilsna själar drar runt i en kopia av DDR, där allt går åt helvete med bestämda steg.

Jag blir inte riktigt klok på vad Patrik Eklund vill med den här filmen. Vad representerar UNICOM och den lilla trista staden? Och varför vill terrorister slå till mot ett telecombolag? Vad går det hela ut på? Varför är all teknisk utrustning antik? Vad är det här en metafor för? Varför lanserar Nordisk Film det här som höstens svenska komedi?

Några bra skådisar i kul roller, ett par skojiga scener, men det hjälper inte. Hade jag sett filmen på TV, hade jag bytt kanal efter några minuter.

(Biopremiär 21/9)

Bio: Maria Wern: Inte ens det förflutna

Foton: Phil McCann © 2012 Eyeworks Drama
Det är ingen hejd på dem. De svenska deckarna, alltså. Både i bokform och på TV och bio. Inget ont i det - egentligen. De drar in pengar till branschen och skapar mängder av arbetstillfällen. Men varför ska vissa av filmerna tvunget gå upp på bio? En retorisk fråga; jag vet varför vissa av dem biovisas. Men det spelar ingen roll. Det här är TV-deckare och ser inte ut som något annat.
Anna Janssons hjältinna Maria Wern (Eva Röse) är en ny bekantskap för mig. Jag vet att det redan kommit ett gäng filmer, men dessa har jag inte sett. Och nej, det skulle aldrig falla mig in att läsa någon av böckerna. Men den här nya filmen, som alltså biovisas, har jag sett. Det är därför jag skriver den här recensionen. Å andra sidan, jag skulle ju kunna ljuga och bara hitta på allting - men det gör jag inte.
Maria Wern är polis på Gotland - ett Gotland där ingen pratar gotländska. Förvisso får vi enbart träffa poliser i det här avsnittet, samt Werns gamla klasskompisar, men här finns inte en enda gotlänning i sikte. Historien börjar på fastlandet, där en rullstolsbunden kvinna jagas av en mystisk skuggfigur. Den rullstolsburna mördas.
Samtidigt har polisen Maria Wern problem med en tosing med dolt nummer som hela tiden ringer upp utan att såga något. Och en dag när Wern är ute och kör bil, hittar hon först en liten tygdocka hängande från backspegeln, och sedan funkar inte bromsarna. Wern klarar sig oskadd ur en bilkrasch, men hennes kollegor (Allan Svensson är en av hennes chefer) konstaterar att någon mixtrat med bilens bromsar.

Wern har blivit inbjuden till en klassåterträff på en liten ödslig ö. Det är åtta tjejer som ska festa till det eftersom det gått tjugo år sedan studenten. Poliserna får för sig att eftersom någon är ute efter Wern, är det nog säkrare för henne att vistas på den ödsliga ön (?!). Men inte fan är det säkrare där - det dröjer inte länge förrän en av tjejerna mördas. Och snart en till. Och den åttonde tjejen dök aldrig upp, eftersom det var hon som satt i rullstol.
Både Maria Wern och hennes kollegor misstänker en viss märklig man med psykiska problem, men vi förstår omedelbart att det inte är så enkelt. För självklart måste det väl vara en av tjejerna på ön som är mördaren, eller hur. Och antalet töser - och misstänkta - decimeras snabbt.
Först och främst måste jag säga att Maria Wern - åtminstone i den här filmen - höjer sig aningen över konkurrensen i genren, det vill säga Wallander, Beck och kompani. Och det beror helt och hållet på Eva Röse. Hon är bra i rollen och hon är en bra hjältinna. Man har även sett till att det utsatta tjejgänget spelas av en bra samling. Helena af Sandeberg, Fanny Risberg, Vanna Rosengren, Rebecka Hemse, Frida Hallgren, Mirja Turestedt. Alla representerar de olika typer, alla är lika misstänkta. Vidare så funkar förstås det klassiska upplägget med en samling människor på en isolerad plats det inte går att fly från. Dels tänker vi förstås på Agatha Christie, men självklart finns det ju även lite klassisk slasher à la FREDAGEN DEN 13:E över det här. Här finns dessutom ett fyrtorn, vilket kommer väl till pass under upplösningen.

Men trots dessa positiva kommentarer från mig finns det ingen anledning till att jubla, eller ens gå och se INTE ENS DET FÖRFLUTNA på bio. Det här är återigen bara TV på stor duk. Varför betala hundra spänn för att se det här? Om vi bortser från alla logiska luckor (och de är många), så är det här en simpel film på de flesta sätt. För regin står Erik Leijonborg och här finns inga som helst filmiska extravaganser. Filmfotot är platt och oinspirerat. Det är rakt på. Enkla bildkompositioner. Tråkigt. Banalt. TV-mässigt. Ett mer expressivt filmfoto och mer kreativ regi hade kunnat lyfta denna rudimentära story. Och precis som fallet är med alla de här svenska deckarna, är filmmusiken lika oinspirerad och platt, och ligger som en tjock smet bredd över hela filmen. Inga teman, inga melodier, bara ljud som ska försöka skapa stämningar.
Så även om Maria Wern och den här filmen är bättre än de flesta övriga i genren, är det hela inte så mycket att hänga i julgranen - eller någon annanstans. INTE ENS DET FÖRFLUTNA är i stort sett fullkomligt spänningsbefriad. Fast det är ju klart, det är möjligt att målgruppen (och här har jag mina fördomar) inte sett så mycket spänningsfilm och nöjer sig med sådant här. Eva Röse med kollegor gör dock att man inte lider under filmens gång.
Orsaken till mördarens härjningar är förresten dum och långsökt.
Just det: om du nu trots allt går på bio och ser den här, titta då närmare på scenen där tjejerna försiktigt går ut på kanten till ett brant stup. Även om man bara ser deras siluetter på långt håll, syns säkerhetsrepen de är fastgjorda vid hur tydligt som helst! Har ingen noterat detta under redigeringsarbetet? Det borde ju inte vara alltför svårt att radera. I nästa klipp då tjejerna är i närbild finns förstås inga rep.

(Biopremiär 20/7)

Bio: Svensson, Svensson - I nöd och lust

Foton copyright (c) Johan Paulin, Knut Koivisto, Nordisk Film

SVENSSON, SVENSSON - är inte detta en typisk film som borde visas av Folkets Bio? Med tanke på att den här TV- och filmserien ska vara så kallat "folklig"?

Jag såg den första säsongen av SVENSSON, SVENSSON när den gick på TV i mitten av 1990-talet och tyckte nog att den var lite småkul, den var i alla fall mer lyckad än andra svenska sitcomförsök. Den andra säsongen såg jag bara några avsnitt av och upplevde dessa som tjatiga, krystade och illa skrivna - dialogen blev lite märklig när Allan Svenssons Gustav liksom hela tiden förklarade vad han hade gjort som blev så tokigt. Senare återupplivningar har jag inte sett alls, jag kom inte ens ihåg att det redan gjorts en långfilm, som jag såg men inte minns något alls av.

Den nya filmen SVENSSON, SVENSON - I NÖD OCH LUST bygger på en pjäs om familjen Svensson, regissör är Leif Lindblom - och filmen förväntas väl bli höstens stora, svenska familjekomedi innan Lasse Åberg tar över till jul. Men herregud. Det här har inte på bio att göra.

Den nya filmen ser ut som ett väldigt utdraget avsnitt av TV-serien, på alla sätt, inklusive ganska platt foto. Gustavs och Lenas (Suzanne Reuter) äktenskap krisar, Gustav har skaffat sig parabol och lämnar nu aldrig TV-soffan, där han konsumerar all sport som sänds. Lena vill skiljas - och det är ju märkligt att de inte skildes redan för tjugo år sedan.

För att rädda äktenskapet åker paret iväg till ett idylliskt hotell, där de ska fira sin bröllopsdag - och Gustav har förbundit sig att inte prata om- eller ens tänka på fotboll. Det är bara det att en legendarisk fotbollsspelare; Tommy Franzén (Peter Dalle) bor på hotellet och självklart ställer till det för Gustav, som avgudar den gamle stjärnan. Än värre blir det när Gustav blir tillfrågad om han vill hänga med och se en oldboysmatch med VM-laget från '74.

Låt mig försöka vara lite positiv. Peter Dalle är rolig som den stackars fotbollsspelaren som tvingas göra en del märkliga saker för att Lena inte ska förstå vad som är i görningen - hon vem inte vem Franzén är. Och Torkel Petersson är lustig som en konstnär som heter Lars Runke (!). Och jo, det är trevligt att se Ralf Edström, Ronnie Hellström och de andra. Arne Hegerfors har en cameo.

... Men i övrigt är det här inte roligt. Alls. Det är utdraget och krystat. Slutscenen är ett fett antiklimax - den består av ett långt samtal. I en bil.

Jag funderade på att sätta en tvåa, Dalle och Petersson förtjänar det, men det vore att vara för snäll.

   





 

(Biopemiär 14/10)