Bio: En fiende att dö för

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Det var en tysk och en norsk och en engelsk och Bellman som skulle se vem som kunde vara längst kvar på en båt utanför Spetsbergen...
Jag tittar på Peter Dalles filmografi som regissör och konstaterar att de enda av hans långfilmer jag sett, är YRROL och DRÖMKÅKEN. Jag såg aldrig SKENBART och OGIFTA PAR. Men här har vi så Dalles nya film, och den har jag sett - konstigt vore ju annars, eftersom jag skriver denna recension.
Peter Dalle är ju främst känd som komiker. Därför är det lika intressant som märkligt att han gjort denna thriller. Äventyrsthriller är kanske ett bättre ord. Eller krigsraffel i färg. Det går att sortera in EN FIENDE ATT DÖ FÖR i många fack. Pojkboksäventyr. Europudding.
... För europudding är verkligen vad det här är. Filmen ska nog anses vara svensk, men med tanke på hur många utländska bolag och tyska finansiärer som är inblandade, är det inte självklart att detta är en svensk film. Majoriteten av dialogen är på engelska, eftertexterna är på engelska.

EN FIENDE ATT DÖ FÖR för utgår från den tyske vetenskapsmannen Wegeners teori om att alla Jordens kontinenter en gång i tiden satt ihop. Wegener kallade denna gigantiska kontinent Pangaea, och 1939 skickar Tyskland iväg en expedition till Svalbard för att finna bevis på Wegeners teori. Ombord på båten finns en tysk, en svensk, en norrman och Bellman.
Nej, nu ljuger jag. Rickard Ulfsäter, som senast sågs i NOBELS TESTAMENTE, spelar geologen och sprängämnesexperten Gustav, som väljs ut till expeditionen och kliver ombord på en båt på väg norrut. Ombord träffar han engelsmännen Martin (Allan Corduner, GLADIATOR, VERA DRAKE, ROME) och Terrence (Tom Burke, CHÉRI), tyskarna Friedrich (Axel Prahl, TATORT) och Leni (Jeanette Hain, THE READER), en norsk kapten (Sven Nordin, ELLING) och ett helt gäng ryska sjömän.
Dessa vetenskapsmän bekantar sig med varandra, och minsann om inte Gustav går och blir kär i Leni. Men! Plötsligt kommer ett meddelande till båten, ett meddelande som lägger sordin på stämningen. Tyskland har invaderat Polen och kriget är ett faktum. Plötsligt blir båtens passagerare varandras fiender och de hamnar i olika knipor. Dessutom är en av dem en förrädare ... (Och ja, förrädaren är precis den man tror det är)
EN FIENDE ATT DÖ FÖR skulle kunna vara hämtad ur Rekordmagasinet på 1950-talet. Det skulle också kunna vara en Bigglesbok. "Biggles på Pangaea". Eller "Battler Britton och förrädaren". Eller valfri Alistair MacLean-bok - de innehöll alltid en förrädare. Jag vet inte riktigt vilken målgrupp Peter Dalle haft i åtanke när han skrev manuset till den här filmen. Hade det varit 70-tal och jag en ung grabb, hade jag tyckt att det här är fruktansvärt spännande och bra. Men nu är det 2012.

Dalles film är en relativt robust thriller - men väldigt gammaldags. Den är inte tråkig, den är lite kul, men lite mossig. Ulfsäter ser ut som Hugh Grant (eller möjligtvis Rupert Everett), med designerskäggstubb och pojkbokshjältelook. Den krökande norske kaptenen är en Bud Spencer/kapten Haddock-typ - hm, nu när jag tänker efter påminner han nog även om Barney i Bernard Prince. Romansen med Leni funkar inte alls och blir lite löjlig - som det ofta blev i gamla äventyrshistorier av den här typen (fast MacLean hade aldrig med några romanser, eftersom sådana drog ner tempot och bara var i vägen för äventyret). Metallföremål i innerfickan stoppar pistolkulor och det blir kamp mot klockan i den explosiva finalen.
Filmfotot är inget speciellt, det är okej (undrar dock om kopian vi såg var felmaskad, filmens framing var nämligen i snävaste laget), filmmusiken är inte heller något märkvärdigt. Dialogen är ibland styltig, men skådisarna funkar hyfsat. Större delen av filmen utspelar sig ombord på båten, men några av de övriga miljöerna är relativt pampiga.
EN FIENDE ATT DÖ FÖR är en ganska trevlig film. Ett krigsraffel i färg. Men inte så mycket mer. Och jag vet inte riktigt vem som kommer att gå och se den.

  

(Biopremiär 16/3)