Bio: The Green Knight

Foton copyright (c) Scanbox

Som bekant är det väldigt svårt att göra filmer som bygger på Arthursagan efter att MONTY PYTHONS GALNA VÄRLD kom 1975. En bit in i THE GREEN KNIGHT hamnar hjälten i en mystisk skog. Han ser sig om, och vi ser träden filmade med subjektiv kamera. Något kommer att dyka upp ... och jag tänkte förstås genast att nu kommer the Knights who say Ni! Så är det hela tiden. Inte bara i den här filmen, utan i alla filmer om kung Arthur och hans riddare. Bad. bad Zoot!

Legenden om den gröne riddaren är en av de mest kända berättelserna ur Arthursagan. Ursprungligen skrevs den på 1300-talet. Jag letade om texten på nätet, men den är skriven på vers och på inte helt färsk engelska, vilket gör att den är rätt svårpenetrerad. Om man nu inte är inne på uråldriga poem på medelengelska.

Filmer om legenden finns det en hel hög, gjorda både för bio och TV. 1973 kom GAWAIN AND THE GREEN KNIGHT, med Murray Head som Sir Gawain. Det här är en billig och lite tafflig fiolm, som regisserades av Stephen Weeks. 1984 var Weeks i farten igen - då gjorde han SWORD OF THE VALIANT: THE LEGEND OF SIR GAWAIN AND THE GREEN KNIGHT, producerad av Cannon. Det är samma film en gång till. Miles O'Keefe spelade Gawain, Sean Connery var den gröne riddaren, och i den imponerande rollistan återfanns även folk som Trevor Howard och Peter Cushing. Budgeten var lite högre den här gången, fiolmfotot bättre, men det är en otroligt fånig film. 1991 kom en engelsk TV-film som heter GAWAIN AND THE GREEN KNIGHT. Den ser ut som en typisk engelsk TV-produktion, den är billig, skjuten på video, och teatral. Den ligger originalhistorien nära, men den är i ärlighetens namn rätt tråkig.

Amerikanen David Lowery har tidigare gjort filmer som den usla PETER OCH DRAKEN ELLIOTT och den trevliga DEN SISTE GENTLEMANNEN. Nu har han gett sig på riddarna av runda bordet med THE GREEN KNIGHT, som han även skrivit manus till - och han har faktiskt lyckats göra den bästa filmatiseringen av en berättelse ur Arthursagan sedan John Boormans EXCALIBUR (1981). 

Dev Patel spelar slarvpellen Gawain, och utseendemässigt skiljer han sig förstås från alla tidigare Gawain på film. Det är jul, och Gawain vaknar upp på ett horhus. En av kvinnorna där, Essel, spelas av Alicia Vikander. Gawain skyndar iväg till kungen (Sean Harris), underförstått Arthur, men han nämns aldrig vid namn. Julfirandet pågår för fullt, när plötsligt portarna slås upp och en mystisk, grön riddare (Ralph Ineson), till synes ett levande träd (han påminner om Groot i GUARDIANS OF THE GALAXY), rider in. 

Den gröne riddaren vill leka en lek. En av riddarna i salen ska få utdela en hugg med ett svärd mot den gröne riddaren. Julen året därpå ska den gröne riddaren återgälda hugget. Ja, de lekte märkliga lekar på den tiden. Gawain blir den som ska hugga ner främlingen. Kungen räcker Gawain sitt svärd (Excalibur?), och Gawain hugger huvudet av den gröne riddaren. Då händer något märkligt. Den huvudlösa kroppen plockar upp huvudet och sätter tillbaka det på halsen. Han skrattar och rider därifrån. Et år senare ska alltså Gawain få sitt huvud avhugget. Året går, och till slut är det dags för Gawain att rida iväg till det Gröna kapellet och möta sitt öde. Märkliga saker sker under den långa färden.

I en stuga träffar Gawain ett spöke (Erin Kellyman), som vill att han ska hitta hennes avhuggna huvud. Han hamnar i ett slott bebott av en lord (Joel Edgerton), vars hustru spelas av Alicia Vikander - ja, hon gör två roller. Hustrun gör sexuella närmanden mot Gawain. Rent allmänt är den här filmen full av sexuella närmanden och åtrå. Det vilar en tjock, erotisk stämning över filmen.

Jag ska inte påstå att jag förstod allt i den här filmen. Väldigt mycket förstod jag inte alls. Gawains mor ska visst vara Morgana Le Fay (jag föredrar stavningen Morgana framför Morgan), det uppfattade jag aldrig. Det här är ett högst surrealistiskt riddaräventyr. THE GREEN NIGHT känns som en oerhört vacker mardröm.

Bitvis associerar jag till den franska serietidningen Métal Hurlant på 1970-talet. En mäktig scen med ett gäng vandrande jättar ser ut som något skapat av Moebius. Ibland ser det ut som om det är tecknarna från The Studio, det vill säga Barry Windsor Smith, Jeff Jones och gänget, som ligger bakom. Ofta ser scenerierna ut som renässansmålningar. Tempot är långsamt, allting är suggestivt. Att man inte fattar allt spelar ingen roll, det här är vackert och fascinerande.

I Sverige är THE GREEN KNIGHT tillåten från elva år. Mediebyrån skriver i sin motivering att filmen innehåller kuslig och skrämmande stämning, halshuggningar med mera, men "filmens sagokaraktär och långsamma tempo bedöms dock minska inslagens skrämmande effekt". Men: i USA är den här filmen Rated R, det vill säga tillåten från 17 år. Detta beror inte på att det förekommer våld och skrämmande stämning, utan på att vi får se några nakna kvinnobröst, samt en synnerligen oväntad sekvens som avslutas med ett spermasprut!

Med detta sagt: THE GREEN KNIGHT är en film ytterst få elvaåringar lär uppskatta. Det här är ingen film för barn. Och många vuxna lär klaga på att den är för konstnärlig och tråkig.

David Lowerys film har snygga och kreativa förtexter och kapitelrubriker, filmfotot är exemplariskt, och skådespelarna är förstås utmärkta.

... Dock kunde jag aldrig sluta att tänka på Monty Python när jag såg filmen.

 

(Biopremiär 13/8)

Bio: Jason Bourne

Foton copyright (c) UIP Sweden

Just nu skördar TV-serien STRANGER THINGS framgångar på Netflix. Alla verkar gilla den. Jag också. Det är en serie som utspelar sig 1983 - och som ser ut som en Spielbergproduktion från 1983. Välskrivet, välspelat, välfilmat, välberättat. Bra och spännande. Inget jobbigt kameraviftande, ingen hysterisk klippning.

Biofilmen THE NICE GUYS utspelar sig på 1970-talet, men det ser ut som en film från 80-talet. Den är behaglig att titta på.

Varför kan folk inte börja göra filmer på det sättet; 80-talssättet, igen - utan att det är en pastisch (vilket STRANGER THINGS och THE NICE GUYS är)? Då hade ju allt blivit så mycket bättre. Då hade man kunnat se filmer som JASON BOURNE utan att få huvudvärk.

Efter att ha hoppat över den förra filmen i serien; THE BOURNE LEGACY, är frikadellen Matt Damon tillbaka. Även mannen som förstörde den moderna actionfilmen; Paul Greengrass, är tillbaka som regissör. Jag saknade inte Damon i den förra filmen; Jeremy Brenner är en bättre hjälte, men jag minns absolut ingenting av filmen, mer än att den var hysterisk och obegriplig. Fast gick minns inte så mycket av de tre första filmerna heller.

JASON BOURNE är en två timmar lång jakt. Precis som Rambo gjorde i sin tredje film, har Jason Bourne dragit sig tillbaka och försörjer sig på knytnävsslagsmål. Men nu har han fått tillbaka sitt minne - han vet vem han är. Bourne var ju en hemlig agent som fått minnet raderat. Det dröjer inte länge innan CIA-agenter börjar jaga Bourne. CIA-chefen Robert Dewey (Tommy Lee Jones) och hans nyanställda IT-chef Heather Lee (Alicia Vikander) leder jakten från högkvarteret, där de följer allt med hjälp av superduper-övervakningsutrustning. Vincent Cassel spelar en mördare; värsta terminatorn, som på uppdrag av Dewey flänger efter Bourne för att ta kål på honom. Julia Stiles återkommer i rollen som Nicky Parsons, men henne pangar terminatorn redan i början av filmen.

Efter ungefär en timme och femton minuter (jag tittade på klockan) avslöjas vad det hela går ut på, vi får åtminstone veta lite grann. Sedan jagas det igen.

Det är något om att Dewey köpt ett populärt datorsnille för att via sociala medier kunna övervaka hela världen. Det handlar även om Bournes far, som sprängdes i luften innan Bourne blev Bourne. Explosionen visas i flashbacks åtskilliga gånger under filmens gång. Men det hela är väldigt, väldigt rörigt.

Men det spelar ingen större roll vad det går ut på, eftersom det bokstavligt talat jagas hela tiden. Eller fajtas. Kameraviftandet firar triumfer; den gryniga bilden hoppar och skakar oavbrutet, klippningen är extremt snabb, och actionscenerna är självklart sönderklippta.

Jag förstår inte vad det är för mening med påkostade actionscener när det inte går att se vad som händer. Filmen innehåller två långa, extremt maffiga biljakter; en i Aten och en i Las Vegas. Det är nästan omöjligt att se vad som sker under dessa. Bilar från höger och vänster, spända ansikten, det smäller och brakar och slår gnistor, men det går inte att fokusera på något av det som finns i bild. Det är så sönderhackat att de lika gärna kunde filmat stillastående bilar. Vilket de kanske gjorde? Jag fick ont i ögonen av att titta.

27-åriga Alicia Vikander måste vara en av filmhistoriens minst trovärdiga CIA-agenter i en "seriös" film. Hon ser ut att praktisera snarare än att inneha en chefsposition. Hon håller sig även utanför actionscenerna. Matt Damon har i vanlig ordning utstrålning som en överkokt frikadell som blivit kvarglömd på en babyblå plasttallrik i kylskåpet. Faktum är att jag satt och höll på Vincent Cassel. Har är alltid bra - även om han mest agerade nollställd mördarrobot i den här filmen.

Om JASON BOURNE gjorts på 80-talet hade det säkert blivit en cool rulle. Som den är nu, är den bara påfrestande och tråkig. Se om COBRA istället.

    

 

 

 

 

(Biopremiär 27/7)

Bio: Bränd

Foton copyright (c) Scanbox

Avdelningen för matfilmer. Och kockfilmer. Det har kommit en del sådana de senaste åren. De senaste var väl Lasse Hallströms småputtriga 100 STEG FRÅN BOMBAY TILL PARIS och den rätt dåliga CHEF. Nu är det dags för ännu en; BRÄND, i regi av John Wells, som gjorde EN FAMILJ.

Jag tycker om att äta mat, men jag är inte speciellt intresserad av mat. Jag skulle aldrig få för mig att titta på alla dessa matlagningsprogram på TV, och ärligt talat tycker jag att det är rätt fånigt med dyra rätter på lyxrestauranger. De gånger jag hamnat på finare restauranger och fått jönsiga rätter, har jag alltid tänkt "Tur att det inte är jag som betalar". Jag tycker inte att mat ska vara en upplevelse; en liten resa. Mat ska vara gott - och mättande. Jag tycker om min flickväns kokkonst. Jo, jag hjälper till i den mån jag kan. Jag hanterar rått kött (det tycker hon är äckligt att göra), jag hackar grönsaker, jag kryddar kyckling. Det blir mestadels husmanskost. Det är trots allt det som är godast.

I BRÄND spelar Bradley Cooper mästerkocken Adam Jones, försedd med två Michelinstjärnor, men som sumpade sin karriär i Paris. Han söp ner sig, knarkade loss, och hamnade i New Orleans dar han tog ett skitjobb. Efter att ha hållit sig ifrån sprit och droger i ett par år, far han till London för att börja om på ny kula. Han letar upp den rike hotellägaren Tony (Daniel Brühl) som han känner sedan gammalt, och innan man hinner tänka "Vänta nu, hur fan gick det här till?", har den illa omtyckte Adam startat en lyxkrog och är på jakt efter en tredje stjärna.

Adam, en rollfigur som delvis bygger på Gordon Ramsay, handplockar sin personal och hittar den ensamstående modern Hélène (Sienna Miller), som han tycker kastar bort sin talang. De bråkar och skäller på varandra. Hon hatar de arrogante, odräglige Adam. Kommer de två att bli förälskade i varandra vad det lider?

En väldig massa kända skådespelare medverkar i BRÄND. De flesta har minimala roller. Omar Sy spelar en fransk kock i Adams kök (och Bradley Cooper talar faktiskt flytande franska), Emma Thompson gör en doktor som Adam besöker med jämna mellanrum, hon kontrollerar att han är drogfri. Hon bär också märkliga klänningar som får henne att se ut som ett hus. Alicia Vikander är med i två scener som inte fanns med i manus. Uma Thurman spelar brittisk matkritiker, är med i två korta scener, och har nästan inga repliker.

BRÄND innehåller alldeles får många handlingstrådar och rollfigurer, Regissör Wells gör inget av det här. Allting blir märkligt rumphugget. Allting går för snabbt, ingenting får tid på sig att utvecklas. Väntan på besök på anonyma representanter från Michelinguiden skulle kunna innebär ett spänningsmoment, liksom det faktum att Adam är skyldig en gangster en massa pengar - men detta bara  försvinner i den spretiga röran.

Skådespelarna gör bra ifrån sig, men med undantag för den stackars hårt prövade Tony och Emma Thompsons doktor, är alla mer eller mindre osympatiska eller för ointressanta. Folk dyker upp och försvinner. Filmen är inspelad på plats i London, men av någon anledning har man inte gjort något av detta faktum. Exteriörbilderna är få, det är oftast natt, och när man inte ser Tower Bridge eller Waterloo Bridge, skulle man kunna ta det för New York, eller någon annan amerikansk storstad. Enligt IMDb är detta komedi och drama - men komedin får man verkligen leta efter.

Men matlagningen, då? Blir man hungrig? Nä, inte precis. Det här är inte matporr som i vissa andra matfilmer. Det ser mer besatt- snarare än passionerat ut när Adam Jones lagar mat. Och ja, det är små jönsiga rätter han tillagar.

Nu har jag förresten recenserat sju filmer med Alicia Vikander. Snittbetyget på dessa är 2,3. Hon får allt skärpa sig!

(Biopremiär 6/11)

Bio: The Man from U.N.C.L.E.

Foton copyright (c) Warner Brothers

Ibland dyker det upp långfilmer som bygger på TV-serier. Ofta har jag inte sett TV-serierna. Jag tittar sällan på TV-serier. Men nu kommer det en film som bygger på en TV-serie jag inte bara har sett - jag har, vad jag vet, dessutom sett samtliga 105 avsnitt!

MANNEN FRÅN U.N.C.L.E. (eller MANNEN FRÅN M.O.S.T.E.R., som den hette i svenska MAD) producerades i fyra säsonger mellan 1964 och 1968. James Bond-feber hade brutit ut tack vare GOLDFINGER, och Bonds skapare Ian Fleming anlitades för att hitta på en ny agent för amerikansk TV. Fleming föreslog Napoleon Solo - men mycket mer än så gjorde inte Fleming,som dog 1964.

I TV-serien spelade Robert Vaughn den elegande agenten Solo, medan engelsmannen David McCallum (DEN OSYNLIGE MANNEN) var den ryske kollegan Ilya Kuryakin. De jobbade för den hemliga säkerhetsorganisationen United Network Command for Law and Enforcement, och seriens första, svartvita säsong är överraskande tuff  och "gritty", som det heter på engelska. Efter ett tag blir tonen lättsammare, ibland direkt komisk, och serien övergår till färg. I ett minnesvärt avsnitt, i vilket en ung Kurt Russell medverkar, åker agenterna till Sverige; ett land där studenter dansar till "London Bridge is falling down" när de festar. I ett annat avsnitt går Solo och Kuryakin under cover som beatnikpoeter.

Jag vet inte hur många avsnitt som visades på svensk TV när det begav sig på 60-talet, och nej; självklart såg jag inte serien då. Min första kontakt med agenterna från U.N.C.L.E. var med TV-filmen THE RETURN OF THE MAN FROM U.N.C.L.E.: THE FIFTEEN YEARS LATER AFFAIR, som gjordes 1983 och som jag såg på video några år senare. Förvisso var jag inte bekant med rollfigurerna, men jag tyckte att filmen var jättekul. Bland annat dyker George Lazenby upp som den mystiske agenten "J.B.".

På 1990-talet kom jag över en rad begagnade hyrkassetter med MANNEN FRÅN U.N.C.L.E.-långfilmerna. Det handlade egentligen inte om riktiga biofilmer; man hade bara klippt ihop några av seriens dubbelavsnitt och lät biovisa dem. När jag såg dessa insåg jag vilken oerhört cool serie det här var - och lyckan var fullkomlig när SVT av någon anledning plötsligt repriserade samtliga säsonger - två gånger, till på köpet. Vilka det var mer än jag och mina polare som satt uppe mitt i natten för att titta på MANNEN FRÅN U.N.C.L.E. har jag ingen aning om.

... Och det är inte utan att jag undrar vilken målgrupp Guy Ritchies nya film THE MAN FROM U.N.C.L.E. (en svensk titel vore otänkbar!) riktar sig till. De som såg- och gillade serien på 60-talet är pensionärer idag. Ungdomar har aldrig hört talas om Solo och Kuryakin. Vi som gillar gamla coola grejor är inte tillräckligt många. Filmen har inga storstjärnor i huvudrollerna. Till detta kommer det faktum att filmen inte är något vidare.

Året är 1963, platsen är Östtyskland. Engelsmannen Henry Cavill gör den amerikanske CIA-agenten Napoleon Solo, före detta konsttjuv. Hans uppdrag är att smuggla ut den unga tyskan Gaby Teller, som görs av svenska Alicia Vikander. In på scenen dånar KGB-agenten Ilya Kuryakin - och han spelas av amerikanen Armie Hammer, vars namn dessutom står först i förtexterna. Han försöker stoppa Solo, men misslyckas.

Tellers far är en vetenskapsman som hålls fången av nazister och onda italienare för att bygga en atombomb. Av diverse skäl tvingas Solo och Kuryakin att samarbeta - och dessutom bilda en trio med Gaby - och de far ner till Italien för att hitta bomben och oskadliggöra skurkarna.

Jag gillade SHERLOCK HOLMES, men annars brukar jag inte vara speciellt förtjust i Guy Ritchies filmer. Den här gången försöker han sig på en ny stil, verkar det som. Han är lite mer återhållsam och berättandet är inte lika invecklat som det brukar vara hos Ritchie. Det hela är ganska rakt - som om stilen anpassats för den amerikanska PG-13-åldersgränsen.

Dessutom är filmen förvånansvärt allvarlig. Trailern gav sken av en spionkomedi, men så är inte fallet. Här finns vissa komiska inslag, men som helhet är det här en ganska seriös spionhistoria.
Guy Ritchie har ansträngt sig till det yttersta för att göra en elegant film, och detta har han verkligen lyckats med. THE MAN FROM U.N.C.L.E. är en exceptionellt elegant film. Flott filmfoto, flott klippning, flotta miljöer. Tankarna går till ÄVENTYRAREN THOMAS CROWN från 1968. Detta ska inte ses som beröm. Denna Steve McQueen-film är nämligen, sin elegans till trots, väldigt tråkig.

Ritchies film lyfter aldrig - och på sätt och vis står den och faller med sina stjärnor. Dessa saknar Vaughns och McCallums charm och utstrålning. Henry Cavill, som är alldeles för lik prins Carl Philip, och som alltså ska föreställa amerikan, känns väldigt brittisk. Armie Hammer har ett endaansiktsuttryck, men ibland är han lite lik Robert Vaughn - varför fick inte han spela Solo? Och snälla, kan någon förklara Alicia Vikanders storhet? Varför får hon alla dessa Hollywoodroller? Visst, hon är onekligen söt - men oj, vad tradig hon är.

Ett par inslag tycker jag mig känna igen från TV-serien. Småsaker här och var. Som i början, när Solo ligger i baksätet på en bil under en biljakt; Gaby kör. Detta gjorde Solo i pilotavsnittet till TV-serien. Fast originalscenen slutade med att Solo höll fram ett cigarettpaket mot kvinnan och sa "My name is Napoleon Solo - I suppose filters will do!". I den nya version röker förstås ingen - trots att det är 1963, en tid då alla rökte.

Ritchies film innehåller några inspirerade scener som är riktigt bra - men det räcker inte, Det hela är en rätt sömnig anrättning. Hugh Grant är kul i en mindre roll som agentchef. Först i filmens allra sista scen förses agenterna med kodnamnet U.N.C.L.E.

Jag satt filmen igenom och väntade på Jerry Goldsmiths svängiga ledmotiv. Enligt eftertexterna ska det ha förekommit i Hugo Montenegros tolkning, men jag hörde det inte. Daniel Pembertons musik är inte dålig, men det är lite för mycket tvärflöjt och alldeles för lite bongos, och det känns inte som MANNEN FRÅN U.N.C.L.E. På soundtracket ligger även diverse spår av Ennio Morricone och andra italienare. Utmärkta låtar, men här är de lite malplacerade.

I år väller det ut spionfilmer. KINGSMAN: THE SECRET SERVICE, SPY, MISSION: IMPOSSIBLE - ROGUE NATION och kommande Bondrafflet SPECTRE. Tyvärr är THE MAN FROM U.N.C.L.E. den hittills sämsta, vilken är synd. Filmen saknar mycket av det som gjorde TV-serien så häftig. Leta gärna upp- och se serien om ni inte gjort det!

Och förvänta er ingen uppföljare till Guy Ritchies film.

(Biopremiär 14/8)

Bio: Testament of Youth

Foton copyright (c) Nordisk Film
Igår skrev jag om RUN ALL NIGHT, en film som börjar med slutet och som har svenske Joel Kinnaman i en av huvudrollerna, och jag nämnde att det är lite imponerande att en svensk får spela amerikan.
Idag skriver jag om det brittiska dramat TESTAMENT OF YOUTH, en film som börjar med slutet och som har Alicia Vikander från Göteborg i huvudrollen - och jodå, hon spelar en ung, engelsk kvinna. Närmare bestämt Vera Brittain, vars memoarer filmen bygger på.
När filmen öppnar är det 1918 och fredsklockorna ringer. Alla firar - men Vera Brittain tittar sorgset mot oss. Har hon mist sin fästman och andra närstående i kriget? Självfallet. Detta är trots allt ett drama med första världskriget som bakgrund.
Snart hoppar vi fyra år tillbaka i tiden. Vera är en intelligent och självständig tjej som inte vill gifta sig. Hon bor förstås i ett vackert hus på den idylliska landsbygden, det är överklass och muntert, även om hennes föräldrar tycker att det är dumheter att Vera vill studera i Oxford och inte gifta sig. Vera står på sig och kommer in på universitetet - men hon träffar även Roland (Kit Harington), som hon blir kär i. Fast kriget bryter ut och Roland far till Frankrike.Veras lillebror vill också ta värvning, men hans far säger nej. Vera tycker dock att brorsan ska få kriga han med, "Låt honom få vara en karl!" säger hon, och farsan ger med sig. Något Vera kommer att få ångra. Även några andra vänner åker iväg till kriget.
Efter ett tag avbryter Vera sina studier för att istället arbeta som sjuksköterska och ta hand om sårade soldater, först hemma i England, men senare vid fronten, där hon tvingas vårda skadade tyskar. Upplevelserna gör henne till pacifist och som sådan var hon känd resten av sitt liv.

Regissören James Kent, som tidigare bara jobbat med TV, älskar verkligen Alicia Vikander. Hon är i bild mest hela tiden och han låter upprepade gånger kameran smeka hennes ansikte. Filmfotot är soft som shamporeklam från 1970-talet. Idyllen skimrar. Handlingen må vara dramatisk, men det enda vi ser är Alicia Vikander iförd en tjusig hatt, Alicia Vikander iförd en piffig hatt, Alicia Vikander iförd en trevlig hatt, Alicia Vikander iförd en vacker klänning, Alicia Vikander iförd en sommarklänning, Alicia Vikander iförd sjuksköterskeuniform - samt snygga bilar, pampiga herrgårdar och blommande träd. Helvetet vid fronten inskränker sig till några minuter insprängda här och var mot slutet. DOWNTON ABBEY-fansen lär gilla det här.

Alicia Vikander är onekligen väldigt söt - men hon är allt lite tråkig. Det finns ingen riktig gnista i henne. Fast hennes fästman Roland är ännu tråkigare - snacka om torrboll. TESTAMENT OF YOUTH, som alltså bygger på verkliga händelser, ståtar med skådisar som Dominic West, Emily Watson, Miranda Richardson och Anna Chancellor, men det lyfter aldrig riktigt. Kents film är mest tråkig. Här finns inget vi aldrig sett förr - handlar det om action och skräck spelar det ingen roll att det inte är originellt, bara det levererar, men i ett drama blir det mest trist. Filmen betar av den ena klyschan efter den andra, här finns till och med en scen där Vera springer efter tåget när Roland rullar mot fronten och hänger ut genom kupéfönstret. Och Alicia Vikander betraktar allt som sker med sorgsen min.
Filmen varar två timmar och nio minuter, men känns längre. Skandinaviska Nordisk Film/Egmont har varit med och producerat.

(Biopremiär 17/4)

-->

Bio: Seventh Son

Foton copyright (c) UIP

Det är måndag när jag skriver detta. Natten till idag gick Oscarsgalan av stapeln och Julianne Moore tilldelades en statyett för Bästa kvinnliga huvudroll. Det var inte för insatsen i ryske regissören Sergei Bodrovs fantasyepos SEVENTH SON, som bygger på romanen "Väktarens lärling" av Joseph Delaney; den första boken i en lång serie.

Jag satt förstås uppe hela natten och tittade på den trista galan, och åkte sedan direkt iväg till biografen för att se Bodrovs 3D-film. Således var jag rätt groggy när jag satt där, men jag tror att jag inte skulle uppskatta filmen i klarvaket tillstånd heller.

Förutom Moore ståtar rollistan med Jeff Bridges, Olivia Williams och svenska Alicia Vikander, och det är inte utan att jag undrar hur de övertalades att ställa upp. Å andra sidan - de tyckte kanske att det var skitkul att spela över och fjanta omkring. Vikander verkar tacka ja till allt som luktar storfilm.
Jeff Bridges spelar riddaren Master Gregory; den siste av ett gäng som går under beteckningen Väktare. Jag gissar att väktarnas uppgift är att skydda folket mot drakar, häxor, och häxor som kan förvandlas till drakar. Eftersom Gregory är den siste måste han lära upp en yngling som kan ta över. Dessa lärlingar brukar dock dö. Filmen börjar med att Gregorys lärling stryker med i en strid med den oerhört onda häxan Malkin, som kan förvandla sig till drake. Därefter introduceras vi för ynglingen Tom (Ben Barnes), som är den sjunde sonen till en sjunde son, eller hur det nu var. Dessutom visar sig hans morsa (Olivia Williams) vara en god häxa. Ibland trillar Tom ihop och ser syner; han kan se in i framtiden - och bland annat ser han en tös som heter Alice (Vikander). Detta innebär förstås att han är The Chosen One.

Gregory letar upp Tom och släpar iväg med honom. I en by ser Tom hur byborna släpar iväg på Alice för att bränna henne på bål, hon anklagas för att vara häxa. Tom räddar henne och blir betuttad i henne, men det visar sig att hon är dotter till Malkins syster. Tom och Gregory måste stoppa Malkin innan nästa blodröda fullmåne, annars går allt åt helvete, som det brukar i sådana här historier. Således blir det action, action - och action.

Nu är jag ju inte speciellt förtjust i fantasy, med undantag för sword & sorcery - men visst kan en del fantasyfilmer vara underhållande trots min aversion mot genren. Men SEVENTH SON är verkligen dålig. Det är de gamla vanliga ingredienserna, storyn är rätt slapp, det är lite lustigt att även den här filmen, liksom förra veckans CIRKELN, innehåller både en röd måne och The Chosen One, och rollfigurerna är alldeles för platta - i synnerhet den unge Tom; han är verkligen en trist och menlös snubbe. Vad hände med forna tiders rejäla äventyrshjältar? Ben Barnes ser ut som hundra andra unga Hollywoodskådisar, och gestalten besitter inga minnesvärda, coola karaktärsdrag. Jeff Bridges pratar med märklig, djup, skrovlig röst, och verkar ha rätt kul som gammal svärdsvingare. Alicia Vikander är mest söt, hon ger inget större intryck, men får vara med och slåss på slutet. Action är dert för mycket av, jag tröttnade på allt flängande. Det blev overkill.

Men ... Förvisso ligger betygsettan nära, men jag känner att jag inte kan totalsåga det här. Vore jag tolv år är det möjligt att jag skulle älska den här actionfyllda soppan. 3D:n är ovanligt bra, och det är man ju inte bortskämd med. John Dykstra står för de visuella effekterna. Malkins raserade borg inuti ett berg är häftig och maffig. Filmfotot är ibland svindlande. Marco Beltrami bidrar med pampig filmmusik.

SEVENTH SON gjorde inget större väsen av sig i USA och jag vet inte riktigt varför filmen föräras biopremiär i Sverige. Det kan väl knappast bero på Vikanders medverkan..

(Biopremiär 25/2)

Bio: Hotell

Foton copyright (c) TriArt Film
Jag såg HOTELL på en ordinarie visning och utanför biografen stod ett ungt par och valde bland affischerna. "BLUE JASMINE? Nej, det är en sådan där deppfilm!" sa tjejen, som tydligen var ute efter lite tjoflöjtunderhållning. Uppenbarligen visste hon inte vad det var för något och utgick från Cate Blanchetts sorgsna ansikte på affischen. Döm om min förvåning när paret tillhörde den tappra lilla skara som bestämt sig för att se HOTELL. Har ni sett affischen till HOTELL? Filmen ser ut precis så! Postern ljuger verkligen inte!
För manus och regi står Lisa Langseth, som 2010 gjorde TILL DET SOM ÄR VACKERT - en film som tilldelades ett par guldbaggar, som som sågs av i princip ingen alls. Den var inget vidare, men gick hem hos en viss kategori kritiker (jag gissar att filmen sågs av fler kritiker än betalande publik).
TILL DET SOM ÄR VACKERT var Alicia Vikanders genombrottsfilm och kickstartade en minst sagt oväntad utlandskarriär. Rättare sagt, att hon hamnade i Hollywood är kanske inte så oväntat, men det är lite lustigt att det antagligen beror på den filmen. Just nu filmar hon THE MAN FROM U.N.C.L.E. och superhjälterafflet EX MACHINA. Vikander spelar huvudrollen som Erika i HOTELL, som på sina håll har presenterats som komedi.

Den som förväntar sig en skrattfest lär bli gruvligt besviken. HOTELL är i grund och botten ännu ett tungt, deppigt, drama - som efter ett tag gör en helvändning. Erika är en självisk inredningsarkitekt, en rätt vidrig typ. Hon lever ihop med en kille spelad av Simon J Berger och de väntar sitt första barn. Dock går förlossningen fel och barnet skadas vi den för tidiga förlossningen. Detta kan Erika inte hantera, hon stänger in sig i sig själv, blir ännu jävligare och börjar gå i terapi - vilket inte hjälper.
Tillsammans med de övriga i samtalsgruppen inleder Erika ett experiment på egen hand. De tar in på hotell och försöker där anta andra identiteter - med andra ord, filmen hamnar lite i samma spår som IDIOTERNA. Efter den synnerligen tunga första halvtimmen vänder nu filmen och blir riktigt rolig. De fem personerna som utgör gruppen är udda. unga Ann-Sofie (Mira Eklund) är blyg, osäker och mobbad, Pernilla (Anna Bjelkerud) är medelålders, fet, ensam och vill bara ligga med någon, vad som fattas Peter (Henrik Norlén) blev jag aldrig riktigt klok på, mer än att han inte är lycklig - och och så har vi den modersbundne Rikard. Han spelas av David Dencik, som visar sig vara ett komiskt geni. Vi har tidigare sett Dencik i främst allvarliga roller, men herregud, karln borde göra mer komedi. Han är otroligt rolig - och lika rolig i en mindre biroll i kommande VI ÄR BÄST!.

Den här brokiga gruppen spelar något slags rollspel och försöker genomföra olika idéer och uppdrag. De letar upp en gift man Pernilla kan "ligga lite med" på toaletten i hotellfoajén, Rikard är inspirerad av mayaindianernas tortyr - han tycker att man måste våga möta smärtan för att våga gå vidare. Således utförs diverse jönsiga tortyrritualer på ett hotellrum, där Rikard ska bindas och bli "drawn and quartered" med mera.
Alicia Vikander är en väldigt grann tösabit och visst är hon en bra skådis - men det vore kul att se henne göra något annat än rollfigurer jag vill slå i huvudet med en gummiklubba stulen från en träslöjdssal. Erika är en hemsk person. Filmens första del är alltså väldigt allvarlig och rätt klyschig - typiskt svenskt drama. Mot slutet spårar det hela ur och går till överdrift, vilket jag tycker är rätt onödigt - plötsligt blir några av rollfigurerna galna på riktigt, känns det som. Egentligen är sådant här inte min kopp te, kaffe eller buljong.
Men David Dencik lyfter filmen. Utan honom vet jag inte om HOTELL hade funkat, men han ser till att filmen faktiskt blir en dramakomedi. Dessutom bör han av en guldbagge för bästa manliga biroll som i en liten ask. Om han nu inte kniper en för sitt inhopp i VI ÄR BÄST! - en film som är betydligt bättre än HOTELL.
Mira Eklund framför en egenkomponerad sång under för- och eftertexterna. Det låter för jävligt.

(Biopremiär 4/10)

-->

Bio: Anna Karenina

Foton copyright (c) UIP Sweden

Det måste ha varit TV-serien med Nicola Pagett från 1977 eller möjligtvis serien med Lea Massari från 1974 jag såg på TV som liten gosse i manchesterbyxor. Eller, ja, jag ska väl inte påstå att jag såg hela serien. det vore väl ytterst märkligt om en liten påg som bara gillade Westerns och superhjältar satt och tittade på en romatiskt drama baserat på en klassisk rysk roman. Men jag såg i alla fall det sista avsnittet. Åtminstone slutet. Sedan dess har jag vetat hur "Anna Karenina" slutar. Nej, självklart har jag inte läst Leo Tolstojs bok, och nej, jag har inte sett någon av de otaliga filmatiseringarna, inte ens den med Greta Garbo från 1935.

Nå, nu har jag sett den nya, Oscarsnominerade versionen. För regin står Joe Wright som gjorde den rätt vissna STOLTHET OCH FÖRDOM med Keira Knightley, den ganska utmärkta FÖRSONING, den mindre utmärkta SOLISTEN, och den hyfsat coola HANNA. Återigen ser vi Keira Knightley i huvudrollen.

De Oscars ANNA KARENINA är nominerad till är för Bästa filmfoto, Kostym, Originalmusik och Produktionsdesign. Filmen kan mycket väl vinna något eller några av de här priserna. Filmfotot är onekligen enastående. Kostymerna fantastiska. Dekoren pampig och ofta innovativ. Musiken minns jag dock inte så mycket av.

Men i övrigt är det här ett ... fläskigt sömnpiller. Jag nickade till flera gånger och kunde omöjligt engagera mig i handlingen. Jag brydde mig inte det minsta.

Anslaget är teatralt - på flera sätt. Dels vad gäller dialog och agerande; alla läser välformulerade repliker, ofta välartikulerat; repliker som bara känns plockade ur en gammal bok eller pjäs. Inte särdeles naturalistiskt, alltså. Men man har även valt att låta delar av berättelsen utspela sig på en teaterscen. Rättare sagt, en teaterscen som byggs om medan vi ser på och förvandlas till "verkligheten" - för att emellanåt återigen bli en teaterscen, med kulisser och scenarbetare. Förvisso är detta snyggt utfört, en kreativ idé, men det innebär bara att illusionen av något slags verklighet förtas; greppet distraherar - och det blir rätt pretto.

Aristokraten Anna Karenina anländer till Moskva 1874. Hon är gift med Alexi Karenin (Jude Law utklädd till Van Gogh) och tillsammans har de en son. Men inte fan är hon lycklig, den där Anna. Hon inleder en romans med en som heter Vronsky (Aaron Taylor-Johnson) och som har en jönsig mustasch.  Men inte fan blir hon lyckligare för det, Vronsky ska visst gifta sig med Katerina "Kitty" Alexandrovna Shcherbatsky (Alicia Vikander), eller hur det nu var. Men Kitty är kär i någon annan. Vem det nu var. Jag minns inte så noga. Han hade säkert mustasch. Eller skägg. Och efter att den här historien har tradat på i två timmar och nio minuter, slutar det i tårar och elände. I synnerhet när det efterlängtade tåget kommer tuffande.

Nä, usch. Det här var verkligen inte min pryl. Det finns säkert massor av folk som gillar sådant här, men inte jag. Tjusigt att titta på, men dött som drama. Men Keira Knightley är vacker som en äng en solig vårdag. Oj, vad vacker hon är. Hon ser nästan ut att vara tecknad. Alicia Vikander är däremot trist. Söt men trist. Hon ser ut att studera på lärarhögskolan. Bill Skarsgård är visst också med någonstans, men antingen var han maskerad med stort skägg, eller så sov jag när han dök upp. Olivia Williams och Emily Watson figurerar också. Manuset är skrivet av Tom Stoppard, som skrev BRAZIL och SHAKESPEARE IN LOVE.

De kunde inte hindra mig från att tänka på annat.

(Biopremiär 15/2)

Bio: A Royal Affair

Foton copyright (c) Jiri Hanzn/Nordisk Film

I den här filmens förtexter står det EN KONGELIG AFFÆRE. I den svenska undertexten läser jag EN KUNGLIG AFFÄR. Varför står det då A ROYAL AFFAIR på filmens svenska affisch, i alla annonser och texter om den? Det här är en dansk film. Varför kan den inte få heta EN KUNGLIG AFFÄR? Det blir ju bara tramsigt att tvingas referera till den under dess internationella titel.

Regissören Nikolaj Arcel har tidigare bland annat gjort den - vad jag minns - trevliga DE GLÖMDA SJÄLARNAS Ö, samt skrivit manus till MÄN SOM HATAR KVINNOR. I sin nya film tar han sig an en historia som antagligen är välbekant för alla danskar, men som för mig är okänd. Under 1700-talets andra hälft skickades den femtonåriga engelska flickan Caroline Mathilde (Alicia Vikander) till Danmark för att gifta sig med kung Christian VII (Mikkel Følsgaard), enligt den här filmen en riktig stolle. Till hovet anländer snart doktor Johann Friedrich Struensee (Mads Mikkelsen), en enkel läkare som utses till kungens psykiatriker.

Struensee är även en upplysningsman och har för sin tid väldigt moderna åsikter - och snart får han kungen med sig. Christian går från att vara en driftkuku till en man som förändrade sitt land. Struensee går från att vara kungens läkare till att vara hans närmaste man och rådgivare. Bokcensuren avskaffas, liksom tortyr av fångar - hundratals nya lagar införs eller ändras. Detta innebär att kungen blev obekväm i vissa reaktionära kretsar.

Förutom att förändra kungen, fattade Struensee tycke för den unga Caroline. Hon var olycklig i sitt äktenskap med den lynnige kungen, och snart spirade en romans med upplysningsmannen. Drottningen engagerade sig också politiskt och försökte förändra Danmark tillsammans med Christian och Struensee. Och självklart var det hela dömt att gå åt helvete.

Svenska Alicia Vikander lärde sig danska med expressfart inför inspelningen av A ROYAL AFFAIR. Även svensken David Dencik medverkar som som slemme Guldberg, som försöker sätta käppar i hjulet för Struensee. I mina öron låter den danska Vikander och Dencik pratar övertygande, men jag har ingen aning om vad danskar anser. Kanske är det som när Mads Mikkelsen spelade svensk i den usla thrillern EXIT - han lät bara som en dansk med konstig dialekt, och det var svårt att höra vad han sa. När jag själv pratar danska låter jag mest som ett idiotiskt barnprogram. "Du lyder som en papegøje!" sa en gång en dansk tant till mig.

Jag har lite svårt att se Alicia Vikanders storhet; hon har ju varit väldigt framgångsrik de senaste åren. Hon är väldigt söt, men samtidigt lite tråkig. Hon är precis som den här filmen. Stor, påkostad dansk-svensk-tjeckisk samproduktion. Massor av slott, parker, kostymer, statister. Samtidigt är det hela märkligt platt - i dubbel bemärkelse. Filmfotot är glassigt, men lite platt (vilket möjligen beror på den digitala tekniken) och det ser lite för TV-mässigt ut. Men även rollfigurerna är lite platta. Bäst är Følsgaard, som gör kung Christian till berättelsens intressantaste person. Han känns som en kombination av Caligula och Hugh Lauries prins i SVARTE ORMEN. Det framgår aldrig om han faktiskt är galen på riktigt, eller om han bara låtsas. Fast helt frisk är han inte och han låter sig konstant manipuleras av andra; först av hovet, men sedan även av Struensee. David Dencik är också bra i sin återhållsamma ondska.

Mads Mikkelsen är väl aldrig dålig, men hans uppgift här går mest ut på att se cool ut i hästsvans och polisonger, vilket han gör. Han får även fäktas och dansa.

Historien är intressant, men filmen lyfter aldrig riktigt och tenderar att bli saggig under sina två timmar och arton minuter. Det är lite för ljummet. Jag noterade knappt filmmusiken under filmens gång och höjde onekligen på ett ögonbryn när jag läste att den komponerats av Gabriel Yared, i samarbete med Cyrille Aufort.

I den bästa scenen har man hämtat en afrikansk pojke från en slavskepp. Kungen får pojken för att ha någon att roa sig med. Det första den häpne och uppspelte kungen säger när han ser den lille gossen, är "Nej, hvad han ser sjov ud!". Ja, jösses, det var ont om upplysningsmän på den tiden.

(Biopremiär 13/4)

Bio: Kronjuvelerna

Foton copyright (c) Filmlance

Av någon anledning har Ella Lemhagens nya film KRONJUVELERNA blivit oerhört hajpad. Jag vet inte riktigt varför. Lemhagen har tidigare gjort PATRIK 1,5, som åtminstone jag gillade, och en TSATSIKI-film, men i övrigt handlar det väl inte om några större kioskvältare. Således måste hajpen bero på skådespelarna. Bill Skarsgård, Björn Gustafsson (nej, inte Alfred, utan den andre) och Alicia Vikander från TILL DET SOM ÄR VACKERT, en film som i princip inte sågs av någon alls, men som ändå gjorde henne till något slags ny stjärna och utlandshopp.

Dessutom har det skrivits en hel del om den här nya filmens look. Den är till stor del skjuten i Litauen för att ge det hela något slags lätt overklig sagokänsla, även om det ska utspela sig i Sverige.

Det sistnämnda; looken, är väl det som räddar KRONJUVELERNA. För jag vet allvarligt talat inte om jag sett en riktig praktkalkon, eller bara en lagom misslyckad film, eller vad det är jag sett.

Filmen bygger på en "originalberättelse" av Carina Dahl, som även skrivit filmmanuset tillsammans med Lemhagen, och det var det kanske inte så bra att hon gjorde. Det här är nämligen oftast alldeles för litterärt. Under hela filmen kände jag att detta nog hade fungerat bättre som bok, eller kanske ännu bättre som tecknad serie.

KRONJUVELERNA öppnar med att drygt tjugoåriga Fragancia (Vikan-

der) smyger upp till en stor villa, från vilken Richard Persson (Skarsgård) kommer ut - och genast blir skjuten i huvudet. Fragancia arresteras och förhörs av en polis spelad av Tomas von Brömssen, och därefter får vi i långa återblickar följa Fragancia, hennes liv, familj och vänner, från att hon var liten flicka fram till dådet.

Redan på BB när Fragancia föds, blir det strul. Rickard föds nämligen samtidigt och hans stenrike och stränge far, spelad av Loa Falkman, tappar det lilla spädbarnet, som får en silverplatta inopererad i pannan och aldrig blir riktigt normal. Direktör Persson vill att sonen ska bli världens bäste hockeyspelare, men det är Rickard för kass för. Rickard verkar dock lite förtjust i Fragancia, som växer upp med sin fattiga, men kärleksfulla familj - föräldrarna spelas av Michalis Koutsogiannikis och Alexandra Rapaport. Hon får senare även en lillebror med downs syndrom.

En dag anländer konståkande hockeyspelaren och charmören Pettersson-Jonsson, som Fragancia blir kär i, men när han senare växer upp till stor hockeystjärna (och då spelas av Gustafsson) och lämnar byn, blir han bög och får ihop det med en amerikansk hockeyspelare. Och parallellt med detta blir Rickard allt konstigare, direktör Persson alltmer psykopatisk, och Fragancias familj råkar ut för alltmer eländes elände med sjukdomar och fattigdom.

Egentligen funkar KRONJUVELERNA inte alls. En av anledningarna fick jag reda på först efter pressvisningen: filmen kommer senare att visas på TV i en tretimmarsversion. Det är väldigt uppenbart att stora sjok av filmen fattas. Det blir rät hoppigt och konstigt emellanåt.

Men frågan är om detta kommer att bli så mycket bättre i en 50% längre version. Här finns ingenting som engagerar. Inramningen är alltså något slags kriminalgåta - vem sköt Rickard och varför - men svaret på detta är ganska uppenbart redan från början och därför blir det aldrig spännande. Roligt blir det aldrig heller. Och inte heller de romantiska bitarna fungerar, jag kan omöjligt bry mig om de korta romanser som ibland ploppar upp.

Dialogen är väldigt teatral och orealistisk; den funkar inte alls när den yttras av levande människor. Jag är väldigt trött på alla dessa filmer utan människor som känns verkliga - MELANCHOLIA och liknande. Allt de säger är konstruerat och onaturligt. Även om en film utspelar sig i något slags sagovärld, eller science fiction- eller fantasymiljö, måste man acceptera det hela som något slags verklighet, och det gör jag aldrig i KRONJUVELERNA. Herregud, till och med FREDAGEN DEN 13:E-filmer och vanliga tramskomedier har mer realistiska personer.

Lemhagens film innehåller dessutom lite för många parallella historier, vilka samtliga är för korta. Kanske blir detta lite bättre i den längre versionen.

Dock har filmen Loa Falkman, som i vanlig ordning är utmärkt som ärkesvin; här är han närmast en nästan parodiskt överdriven variant av Hasse Alfredsons direktör i DEN ENFALDIGE MÖRDAREN. Direktör Persson välter saker, misshandlar sin son, våldtar sin fru, avskedar sina fattiga anställda, ja, han bär sig verkligen åt som fan! Han är filmens största behållning.

Det är även trevligt att se Michael Segerström i en mindre roll som präst, medan jag undrar varför Jason "Timbuktu" Diakaté har en liten roll som sjuksköterska. Don't give up your dayjob. Han får inte rätt på sina få repliker, som dessutom känns som hämtade ur en gymnasieuppsats som försöker vara lite djup och fin.

Men som sagt, KRONJUVELERNA är en rätt snygg film, fotot är till större delen utmärkt.

Vad som är lite intressant, är att tjejen som spelar Fragancia som tonåring nog medverkar mer än Alicia Vikander. Och Björn Gustafsson är knappt med alls, känns det som. Att en halvautomatisk pistol genomgående kallas "revolver", även av polisen, känns ganska typiskt.

Gamle serietecknaren Anders Westerberg står för filmens storyboards. Alicia Vikander har en hyfsat omotiverad nakenscen och fäller repliken "Det där är inte kramp ... det är helribba!".

Jag undrar verkligen vad folk kommer att tycka om det här. Jag har väldigt svårt att tänka mig att KRONJUVELERNA kommer att gå hem i stugorna.

 

(Biopremiär 29/6)

Bio: Till det som är vackert

Foton copyright (c) Ola Kjelbye
Trailern till Lisa Langseths film TILL DET SOM ÄR VACKERT är lite märklig. Förutom att den är kort, står det på en av dess textskyltar "Hon har slutat med AVSUGNINGAR". Öh? Vad är det för jävla mening att smälla upp i trailern? Redan där kände jag att det var något sunkigt över filmen.

TILL DET SOM ÄR VACKERT visades på Malmö Filmdagar, där jag valde bort den till förmån för annat. Därför hann jag läsa en del recensioner och positiva omdömen innan jag själv såg filmen igår. Det har även händats att 22-åriga Alicia Vikander är vår nya storstjärna.

Låt mig säga det med en gång: de som har hyllat Langseths fil och delat ut höga betyg har fel. Det här är ingen bra film. Det är en småklantigt berättad film full av trista klyschor och konstiga inslag.

Vikander spelar 20-åriga Katarina som har en alkoholiserad morsa, en svennig pojkvän, och bor i en av Göteborgs förorter (är det Backaplan man ser där i början?). Katarina går till en socialtant och filmen öppnar med att hon pratar om sitt liv, och inom en minut har hon sagt "slapp i fittan" och "knulla", och en stund senare säger hon "Jag har slutat suga kuk". Hon har även gått ur Facebook. Eftersom filmen inleds med "Canal+ och Göteborgs Symfoniker presenterar" känns denna öppning bisarr. 

Kararina har upptäckt Mozart. Hon älskar klassisk musik. En dag smyger hon in på Göteborgs konserthus, där en kvinna tror att hon kommit för en anställningsintervju. Förvirrad säger Katarina att så är fallet, intervjuas, och får en provanställning som receptionist.

Kort därpå träffar hon Adam (Samuel Fröler), stjärndirigent och en väldigt självupptagen man. Men den 50-årige Adam fattar tycke för Katarina och de inleder ett sexuellt förhållande som varar några dagar. En ny värld öppnar sig för tösen, och hon introduceras för poesi och filosofi. Men självklart leder detta bara till elände i längden.
TILL DET SOM ÄR VACKERT är inget vacker film. Det är en sällsynt ful film, med grått, blaskigt foto och slarviga bildkompositioner. Sällan har Göteborg varit fulare. I eftertexterna står det att filmen är inspelad sommaren 2009 - vilket inte förklarar stora skyltar om julfirande på vissa byggnader.

Allting är sunkigt och Katarinas relation med Adam är sunkig. Samuel Fröler ser mest ut som en ful gubbe  och han är rätt obehaglig. Det är svårt att se vad Katarina ser i honom, även om han tokar sig lite i början. Efter att han ditchat Katarina släpar han ändå in henne i konserthusets garderob för en snabb avsugning, se foto högst upp. För att understryka scenens sunkighet, slutar den med att Katarina reser sig upp, torkar av munnen och frågar "Var det skönt?". Efter en sexscen visar även Fröler pungen, medan Vikander hela tiden är noga med att skyla sig.

Dialogen är ofta otroligt krystad och onaturlig, i synnerhet när det ska diskuteras filosofer på ett "vardagligt" sätt. Inte blir det bättre av att vissa skådespelarinsatser är undermåliga - fast det har kanske med den klumpiga, hopplösa dialogen att göra. Ibland låter det som BÄDDAT FÖR LUSTA - den första pornografiska långfilm som producerats i Göteborg, tillika den första långfilm i färg som gjorts i samma stad.

Men debuterande Alicia Vikander, då? Är hon en ny stjärna? Tja, hon är väldigt, väldigt söt och kan nog komma långt på sitt leende. Men just den här rollfiguren ser ut som tusen andra svenska rollfigurer. Dassig vardagsrealism, eländes elände, samma gamla vanliga. Hon klarar rollen bra, men det hade varit roligare att se henne göra något coolt och unikt.

Till det som är vackert kan väl få två dvärgar i betyg. Den andra går till Vikander. Men filmen känns mest meningslös och den är rätt jönsig, faktiskt. Varför ville Göteborgs Symfoniker bli inblandade i det här? Nästa gång jag är på Göteborgs konserthus och ser garderoben, kommer jag bara att tänka på Samuel Frölers dolme.

(Biopremiär 22/10)