Visar inlägg med etikett Alice Englert. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Alice Englert. Visa alla inlägg

lördag 10 augusti 2013

Bio: Ginger & Rosa

Foton copyright (c) TriArt Film

Sally Potter har inte hunnit göra så många spelfilmer sedan långfilmsdebuten 1992 med ORLANDO (som kort- och dokumentärfilmare började hon 1969), men hon har försetts med det brittiska imperiets orden - och det slår mig att jag inte sett en enda av hennes filmer. Förrän nu. De tidigare filmerna kom innan jag började att se- och recensera allt som går upp på bio i Malmö, och jag kan väl inte påstå att jag varit speciellt lockad att se Potters filmer.

GINGER & ROSA sägs ligga nära Sally Potters eget liv och handla om hennes uppväxt på 1960-talet. Ginger (Elle Fanning) och Rosa (Alice Englert) föds 1945 när Hirishimabomben faller. 1962 är de två bästa vänner, fast Gingers mor Nat (Christina Hendricks) tycker att Rosa har dåligt inflytande på den rödhåriga tösen. Gingers far Roland (Alessandro Nivola) har dock inget att anmärka; han drivs av anarkistiska tankar vilka han suttit på kåken för. Roland tycker att det är alldeles utmärkt att Ginger och Rosa oroar sig för kärnvapenupptrappningen och engagerar sig politiskt för att stoppa bomben. Fast förhållandet mellan Nat och Roland är inte det bästa, och när de separerar och han flyttar till en bohemisk ungkarlslya förändras Gingers liv och hennes förhållande till Rosa, då det visar sig att den senare har mognat på ett helt annat sätt än den oskuldsfulla Ginger.
Danska filminstitutet är en av medproducenterna till denna brittisk-dansk-kanadensisk-kroatiska samproduktion, som utspelar sig i England, där den också är inspelad. Men vad som är märkligt med filmen är skådespelaruppsättningen. Elle Fanning är amerikanska. Alice Englert är från Nya Zeeland. Christina Hendricks och Alessandro Nivola är amerikaner. Alla dessa spelar alltså britter. Kunde de inte hitta några autentiska engelsmän som dög? Annette Bening och Oliver Platt spelar ett amerikanskt par som är vänner till en herre som heter Mark, som jag trodde var Gingers morfar, men jag är inte säker. Mark spelas dock av den engelske karaktärsskådespelaren Timothy Spall.

GINGER & ROSA är en lågmäld och trevlig film - men på något sätt intetsägande på ett lite mystiskt sätt. Rollfigurer och miljöer är avskalade, vilket även gäller dialogen, vilket innebär att en viss distans till innehållet uppstår. Därmed blir det hela mindre engagerande.
Men det är en synnerligen tjusig film. Filmfotot är enastående. De murriga färgerna går ofta i rostbrunt och matchar Gingers hår på ett fascinerande sätt. Ibland påminner det om reklam från 70-talet. Stora delar av filmen ser faktiskt ut som en Jean Rollin-film! Det är som om de tystlåtna vampyrtvillingarna har återkommit. detta intryck förstärks under en scen där de två kompisarna springer ner till en öde strand en höstdag.

Fast Christina Hendricks har så gigantiska bröst att jag blev distraherad. Jag tappade tråden helt. Tur att filmen visas i Scope, annars hade hon inte fått plats på duken.






(Biopremiär 9/8)

tisdag 12 februari 2013

Bio: Beautiful Creatures

Foton copyright (c) Nordisk Film

Det görs ju mycket skräck och fantasy riktad till ungdomar nu. Främst till unga töser. Jag kan väl inte påstå att detta är något som gagnar dessa genrer - tvärtom har mycket förvanskats till oigenkännlighet. Vampyrgenren har dödats med TWILIGHT. Varulvar och zombies modifieras/slaktas på andra håll, och det finns en uppsjö romaner om häxor och, öh, änglar. Plus andra närliggande subgenrer.

Boken "Beautiful Creatures" av Kami Garcia och Margaret Stohl hade jag aldrig hört talas om innan affischer och trailers för filmatiseringen började dyka upp, men nu ser jag att Science Fiction Bokhandeln bunkrat upp med den. Jag hade förstås inga som helst förväntningar på filmatiseringen. Det är ju så uppenbart att den, liksom HUNGER GAMES, är tänkt att locka till sig TWILIGHT-publiken. Tonåringar i centrum och av trailern att döma något slags romantiskt drama om onda och goda häxar. Det är förstås inget som känns så där jättelockande. Å andra sidan stoltserar filmen med en rad fina namn i vuxenrollerna, som Jeremy Irons och Emma Thompson.

Jag blev uppriktigt överraskad, direkt förvånad, när jag såg BEAUTIFUL CREATURES, som regisserats av Richard LaGravenese, mest känd som manusförfattare - han skrev till exempel BROARNA I MADISON COUNTY, FISHER KING och MANNEN SOM KUNDE TALA MED HÄSTAR. Filmen visade sig vara rätt bra, fyndig och underhållande. Åtminstone dessa första halva.

Platsen är sydstatshålan Gatlin, en ort ingen verkar kunna lämna. Allting är trist där, där finns nästan ingenting, den lilla befolkningens största intresse är att återskapa berömda slag från inbördeskriget - och kyrkan är extremt mäktig. Mer eller mindre alla där är hällörade, så där riktigt obehagligt religiösa, och väldigt många böcker; även klassiker, är förbjudna och finns inte att låna på biblioteket.

Här bor Ethan Wate (Alden Ehrenreich), som jag antar är i 17-årsåldern (men som ser mycket äldre ut). Han vantrivs något alldeles oerhört i Gatlin; han är intresserad av litteratur och läser Vonnegut, Miller och andra förbjudna författare, och han gillar inte de bitchiga, "populära" och extremt religiösa brudar som stöter på honom. Men så kommer det en ny tjej till klassen; Lena Duchannes (Alice Englert), och hon blir genast impopulär och utstött. Hon ser inte ut som de coola brudarna - och hon tillhör släkten Ravenwood. Hon bor hos sin farbror Macon Ravenwood (Irons) i ett stort, lite gotiskt hus med surrealistisk inredning, och det går de mest sanslösa historier om Ravenwoods - de är satanister, de dricker blod, de mördar och har sig. Ethan fascineras av Lena, han har dessutom drömt om henne, och efter att hon först varit trulig och motsträvig, öppnar hon upp och de unga tu blir ett näpet par. Vilket Lenas släktingar inte uppskattar.

Många av historierna om Ravenwoods stämmer nämligen. Lena är något slags häxa som kallas besvärjerska, och besitter övernaturliga krafter. Det gör även Macon, och den bitchiga och onda kusinen Ridley (Emmy Rossum) - och den djupt religiösa miss Lincoln (Thompson), som visar sig vara Macons elaka syster Sarafine. Lena ska fylla 16, och denna dag kommer det att avgöras om hon blir en ond eller god häxa, och släktingarna gör allt för att hon ska välja den mörka sidan.

... Och plötsligt är filmen inte lika kul längre.

Till en början känns detta som en frisk spark i röven på mormonen Stephenie Meyer och hennes kristna propaganda i sina "Twilight"-böcker. Det är kanske lite väl övertydligt i BEAUTIFUL CREATURES, åtminstone för mig som vuxen, men det känns som om man verkligen försöker visa hur korkat och farligt det är med i det närmast bokstavstroende tosingar och med förbud av viss kultur. Och sådana här samhällen är ju trots allt inte ovanliga i USA. Och de böcker Ethan läser, diskuterar och inspireras av, är nog inte så vanligt förekommande i den här typen av ungdomsfilm. Emma Thompson är i sitt esse och oerhört rolig, framför allt när hon får ett religiöst utbrott och listar upp allt ondskefullt - däribland demokrater, socialister - och Greenpeace! Jeremy Irons spelar över med finess och är cool när han glider omkring som en modern upplaga av, tja, Christopher Lees rollfigur i THE WICKER MAN.

Men som så ofta är fallet numera, är den här filmen åt helvete för lång - två timmar och fyra minuter, och luften går ur halvvägs. Striden mellan onda och goda häxor är inte det minsta intressant, det hela känns mest fånigt och krystat. Inte blir det bättre av att specialeffekterna bitvis är förvånansvärt taffliga. Till exempel ser de grenar som snabbt växer upp på en fasad mest ut som bajskorvar.

Det blir lite tråkigt. Och segt. Och det är rätt synd - för jag gillar anslaget och för en gångs skull har vi här en amerikansk ungdomsfilm med ett budskap som inte får mig att klökas. Bonus för att Alden Ehrenreich inte ser ut som de vanliga tvåltollarna i sådana här filmer; han ser lite udda och gammaldags ut.




(Biopremiär 13/2)