Bio: Spider-Man: No Way Home

Foton copyright (c) Sony Pictures

OBS! Det är möjligt att nedanstående text innehåller så kallade spoilers. Jag vet inte. Antagligen är filmens överraskningar välkända för alla utom mig.

När Sam Raimis SPIDER-MAN 3 kom 2007, fick den kritik för att den inte bara var sämre än de tidigare två filmerna, utan även för att den försökte beta av för mycket på en gång, och fläska på med flera superskurkar i en och samma film. Jag såg om SPIDER-MAN 3 häromåret, och så illa är den inte. Jag tittar hellre på den, än på de flesta av senare års Marvel-filmer, som inte kan stava till återhållsamhet. AVENGERS-filmerna får SPIDER-MAN 3 att känns som TURINHÄSTEN. 

Den nya Spindelmannen-filmen; SPIDER-MAN: NO WAY HOME i regi av Jon Watts, är också den en film som får SPIDER-MAN 3 att nästan kännas minimalistisk.

Eftersom mitt intresse för den här typen av film dalat en hel del de senaste åren, hade jag inte läst speciellt mycket om NO WAY HOME innan jag såg den. Inte mer än att den skulle handla om parallella universa; multiverse som de kallar det, och att Alfred Molina skulle återkomma i rollen som dr Octopus. Molina var ju dr Octopus i Sam Raimis SPIDER-MAN 2 (2004), som inte bara är den bästa filmen om Spindelmannen - jag hävdar fortfarande att det är den bästa superhjältefilm som gjorts. Ja, och så hade jag sett en trailer för den här nya filmen.

... Således kom stora delar av handlingen som trevliga överraskningar för mig. I NO WAY HOME försöker man nämligen lösa "problemet" med att det gjorts långfilmer om Spindelmannen i 19 år nu - filmer med olika skådespelare. Lösningen på detta heter multiverse. Om man inte sett alla Spindelmannen-filmer som gjorts under dessa 19 år, eller åtminstone de flesta av dem, lär den nya filmen upplevas som synnerligen förvirrande och obegriplig.

SPIDER-MAN: NO WAY HOME tar vid där den förra filmen; SPIDER-MAN: FAR FROM HOME, slutade: den spindelmanshatande J Jonah Jameson (JK Simmons, som gjorde rollen i Raimis trilogi, återkommer), som driver sensationskanalen Daily Bugle, avslöjar Spindelmannens hemliga identitet som Peter Parker och utpekar honom som mördare - Spindelmannen påstås ha mördat skurken Mysterio.

Genast vänds Peter Parkers (Tom Holland) liv upp och ner. Alla vet vem han är, han får inte en lugn stund, och även hans närmaste vänner - MJ (Zendaya), Ned  (Jacob Batalon) och faster May (Marisa Tomei) - plockas in av FBI för förhör. De skaffar sig en sanslöst skicklig advokat som hjälper dem - här dyker Matt Murdock upp i ett kort inhopp, den blinde superhjälten Daredevil, alltså, spelad av Charlie Cox från TV-serien.

Peter Parker känner dock att allt måste ställas tillrätta igen, så att allt blir som förr, så han besöker dr Strange (Benedict Cumberbatch) för att försöka få honom att trolla och ha sig, så att folk glömmer bort att Peter är Spindelmannen. Dock klantar den omogne Peter sig medan Strange läser upp sin trollformel, och effekten blir inte vad de förväntat sig: portaler till parallella universa öppnar sig, och in i New York klampar plötsligt dr Octopus, följd av Gröna Trollet från 2002 års SPIDER-MAN (Willem Dafoe), Sandmannen från SPIDER-MAN 3 (Thomas Haden Church), Ödlan från THE AMAZING SPIDER-MAN (Rhys Ifans) och Electro från THE AMAZING SPIDER-MAN 2 (Jamie Foxx).

Peter Parker har lyckas skicka ut dr Strange på villovägar, för att istället försöka lösa problemet med superskurkarna på egen hand. Tillsammans med sina kompisar ska Peter fånga in bovarna - och göra dem snälla med hjälp av uppfinningar. Allt går förstås inte som planerat.

Det dyker upp oväntad hjälp. In från sina olika parallelluniversum kliver Tobey Maguire som Spindelmannen från Raimis filmtrilogi, och Andrew Garfield som Spindelmannen från Marc Webbs två filmer. Vi får tre spindelmän till priset av en! Den 25-årige (fast han ska föreställa 17), den 38-årige och den 46-årige. Jag hoppades att även Nicholas Hammond från TV-serien på 1970-talet skulle dyka up, då hade vi även fått en 71-årig Spindelman. Tyvärr höll han sig hemma.

SPIDER-MAN: NO WAY HOME är alldeles för stökig (om än inte lika stökig som andra Marvelfilmer), och den är alldeles för lång, men samtidigt är den trevlig, sympatisk, ofta rolig, och trots sin längd blir den - till skillnad från övriga Marvelfilmer - aldrig tråkig. En intressant detalj är att filmen lugnar ner sig mot slutet, istället för att brassa på med en halvtimmeslång slutstrid.

Det mest intressanta med NO WAY HOME är dock att vi får tillfälle att jämföra dessa tre olika tolkningar av Peter Parker - deras olika karaktärsdrag framstår tydligt. Tobey Maguire är genomsnäll och lite sorgsen, Andrew Garfield är lite av ett störigt rövhål, medan Tom Holland är pojkaktig och omogen.

SPIDER-MAN: NO WAY HOME är inte lika kul och charmig som den förra filmen; FAR FROM HOME, men jag tycker att den är betydligt bättre än de två senaste Marvelfilmerna jag recenserade; SHANG-CHI AND THE LEGEND OF THE TEN RINGS och VENOM: LET THERE BE CARNAGE. Därför är jag snäll och sätter en fyra i betyg. Den är lite svag.

... Startar de om Spindelmannen på nytt, skulle jag gärna vilja att de gör filmerna så som serien var på 60- och 70-talen. Och MJ ska ha rätt frisyr den här gången!

 

(Biopremiär 15/12)

Bio: Secret in Their Eyes

Foton copyright (c) Scanbox

I min recension av den argentisk-spanska thrillern HEMLIGHETEN I DERAS ÖGON, som kom 2009 och som vann en Oscar för Bästa icke-engelskspråkiga film, skrev jag att jag bara ett par dagar efter att jag sett filmen, började glömma bort den.

Detta innebar att jag när jag slog mig ner i salongen för att se denna amerikanska nyinspelning i regi av Billy Ray (vanligtvis manusförfattare), mindes jag absolut ingenting av originalet. Verkligen ingenting. Först under slutscenerna började jag att känna igen scenariot.

Det turbulenta politiska läget i Argentina 1974 har bytts ut om kalabaliken i USA en kort tid efter den elfte september 2001. Chiwetel Ejiofor spelar FBI-agenten Ray Kasten, som råkat kära ner sig i den nya advokaten Claire (Nicole Kidman), kallas med sin kollega Jessica (Julia Roberts) till en brottsplats i närheten av en moské. En tonårsflicka har hittats mördad - och flickan visar sig vara Jessicas dotter.

Fallet löstes aldrig, men tretton år senare snubblar Kasten över ett nytt spår - han tror sig ha hittat mördaren och vill öppna fallet på nytt. Han återförenas med Claire och Jessica, men motarbetas av sina överordnade, och något verkar inte stämma.

SECRET IN THEIR EYES pendlar mellan 2001 och 2014. När det är 2001 har Nicole Kidman längre hår. När det är 2014 har Chiwetel Ejiofor gråa stänk i håret, medan Julia Roberts är blek, osminkad, och har ful frisyr för att visa hur mycket hon lidit.

I övriga roller syns bland andra Alfred Molina och Michael Kelly, och det Billy Rays film vinner på är skådespearinsatserna. Eftersom jag alltså inte kom ihåg någonting alls av originalet, tyckte jag att handlingen var hyfsat intressant trots allt, och jo, jag hade ju glömt bort den oväntade upplösningen. SECRET IN THEIR EYES är hyfsat spännande, men den blir inte mycket mer än en habil deckare med kända namn i rollistan. Filmen lyfter aldrig och blir något utöver det vanliga.

Å andra sidan var nog originalfilmen bara en habil deckare även den - fast de pratade spanska. Det är ju trots allt som så, att en del får för sig att genrefilm på andra språk än engelska är bättre. Jag har läst en del amerikanska recensioner av svenska Beck- och Wallander-filmer och undrat om skribenterna sett rätt film. De verkar ha varit så fascinerade av att se en svensk deckare, att de fullkomligt missat alla otaliga brister.

(Biopremiär 18/3)

Bio: Love is Strange

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Annonserna för Ira Sachs' LOVE IS STRANGE skriker ut att det kan vankas Oscars här. Jag utgår från att guldgubben i så fall ska gå till John Lithgow eller Alfred Molina, de två huvudrollsinnehavarna - de här två är utmärkta. Själva filmen är ... inget speciellt. Sagt med en axelryckning.
Lithgow och Molina spelar Ben och George, ett homosexuellt par i New York. De två har varit tillsammans i 39 år och när filmen börjar gifter de sig. De två bor i en flott lägenhet och de två lever härliga, kulturella liv och har gott om härliga vänner och släktingar. Men så får George sparken från sitt jobb - den katolska ledningen accepterar inte att han inte bara är homosexuell, han har även gift sig och skyltar öppet med sin läggning. Den äldre Ben är 71 år, lagom misslyckad konstnär utan större inkomster, så de två kan inte längre bo kvar i sin lägenhet.

I väntan på att de hittar en ny lya de har råd med tvingas de bo hos släkt och vänner. Släkten och vännerna tycker snart att det blir lite jobbigt.
Det är det hela.
Det är allt.
Mer än så är det inte.
Ordet för detta drama är bitterljuvt. Det är oerhört välspelat, och förutom Lithgow och Molina ser vi bland andra Marisa Tomei. Det är finstämt. Ibland är det lite småkul. Och det hela är ... totalt meningslöst. För att innehålla rätt många rollfigurer och mycket dialog, känns manuset märkligt tunt och innehållslöst. Det händer ingenting av intresse.

Kanske tycker en del att filmen är intressant och viktigt eftersom de två äldre männen i huvudrollerna är homosexuella - men varför skulle den vara det? Byt ut de två gubbarna mot en man och en kvinna, och ingen skulle bry sig.
John Lithgow och i synnerhet Alfred Molina är mycket, mycket bra. De kan vara en orsak till att se LOVE IS STRANGE. Jag uppskattade även den vackra pianomusiken av främst Chopin. Men i övrigt är detta bara ett enda stort välgjort ingenting.

(Biopremiär 2/1)

Bio: Monsters University

Bilder copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
HITTA NEMO och UPP i all ära, men jag har alltid tyckt att MONSTERS, INC. är Pixars bästa och roligaste film. Nu har jag förvisso inte sett den sedan den kom 2001, men jag minns den som väldigt, väldigt kul.
Här har vi en senkommen uppföljare (en stor del av målgruppen var inte ens född 2001!) som inte helt oväntat blivit en fläskig kassapjäs i USA, där den hade premiär förra månaden. Men den fick inget vidare bra kritik därborta i Amerika.
När jag bänkade mig för att se MONSTERS UNIVERSITY var jag fullt medveten om att jag skulle få se en betydligt svagare film än originalet - men jag hade verkligen inte förväntat mig att filmen skulle vara så här svag.
Regissören Dan Scanlon är ny, men flera av figurerna från förra filmen är tillbaka - om än i yngre tappning. Det hela börjar med att den lille mobbade huvudfotingen (eller vad han nu är) Mike Wazowski går på lågstadiet och med klassen gör studiebesök på Monsters , Inc. där skrämmarna jobbar - de där viktiga monstren som samlar in barnskrik, vilket behövs för att monstersamhället ska fungera. Lille Mike bestämmer sig genast för att han ska bli en skrämmare när han blir stor.

En del år senare börjar så Mike på univesitetet där han tänker utbilda sig till just skrämmare. Här lär han känna den store och ludne Sully, eller James P Sullivan, som han egentligen heter. Sully är son till en legendarisk skrämmare och tror att allt ska gå enkelt, men så är inte fallet.
På universitetet huserar de vanliga grupperna - eller klyschorna: de buffliga, kaxiga och elaka killarna i den hippaste skolklubben; de spända brudarna; de mobbade nördarna. De sistnämndas klubb heter Oozma Kappa och de, enlige de coola killarna, mesiga och töntiga Mike och Sully hamnar förstås hos nördarna. Och eftersom det här är en amerikansk film, handlar det om riktiga nördar - här i Sverige har ju ordet kapats och används som något positivt; om en bankdirektör är specialintresserad av opera kan han säga "Jag är operanörd". Vilket förstås är en skitdum utveckling.

Nå. Vad som sedan händer är förstås att Mike och hans nya kompisar måste hävda sig. Det hålls tävlingar och grejor, och de måste bevisa att de också duger trots att de är så små, rara och bortkomna.
... Och det här är inte speciellt roligt. Det är nästan så att jag vill gå så långt att jag påstår att MONSTERS UNIVERSITY inte är rolig alls. Åtminstone inte för mig i egenskap av vuxet karlskrälle. Småungar lär skratta åt filmen i vilket fall, de tycker säkert att figurerna ser skojiga ut. Men för min del räcker inte det. Att filmen utspelar sig i skolmiljö gör också att det hela känns mer barninriktat. Roligast i hela filmen är ett slags snigelliknande, superlångsamt monster som dyker upp i början - och efter eftertexterna.

Helen Mirren från CALIGULA gör rösten till den här typen.

Animationstekniskt är det här förstås utmärkt och 3D:n stör inte. För en gångs skull pressvisades filmen med engelskt originaltal, så vi fick Billy Crystal som Mike, John Goodman som Sully, Steve Buscemi som Randy, Alfred Molina gör visst ett monster, medan Helen Mirren ger röst åt en sträng dekanus. Men det hjälper inte så mycket. MONSTERS UNIVERSITY är rätt tråkig och jag höll på att nicka till ett par gånger.

(Biopremiär 31/7)

-->

Bio: Abduction

Foton copyright (c) Nordisk Film

Jaha, då är väl hela Team Jacob församlat för att läsa den här recensionen av John Singletons (BOYS N THE HOOD, 2 FAST 2 FURIOUS) nya thriller. För vem är det vi får se i huvudrollen, om inte Taylor Lautner.

Lautner är high school-eleven Nathan, som bor tillsammans med sina föräldrar Jason Isaacs och Maria Bello. Farsan är en riktig hårding som envisas med att lära grabben boxas och slåss med ganska hårdhänta metoder. Nathan är mer intresserad av att festa och tråna efter Karen (Lily Collins), en tösabit som inte verkar vilja veta av honom

Men så en dag tycker en av deras lärare att klassen ska jobba i par med ett projekt, och Nathan paras ihop med Karen. De sitter på Nathans pojkrum och surfar efter sajter som har med projektet att göra, och hittar en sida där man kan se hur försvunna barn eventuellt ser ut idag - och en av ungarna på bilderna blir märkligt lik Nathan. Ungen mer än liknar Nathan, efter lite efterforskningar visar det sig förstås att det är Nathan.

Nathans föräldrar är inte hans riktiga sådana, men de hinner inte berätta så mycket mer innan det stormar in fientliga agenter och dödar dem efter en vild fajt. Nathan och Karen flyr, och jagas plötsligt av både CIA och en mycket ond serbisk agent som heter Kozlow och spelas av Micke Nyqvist. Nathan riktige farsa är en superhemlig agent som snott en lista med viktiga namn från Kozlow, och ryssen vill ha tillbaka listan. Nathan kan inte lita på någon, och till och med hans psykiater (Sigourney Weaver) visar sig vara agent.

Det är ungefär samma tema som i Bournefilmerna. Igen. Eller som i seriealbumen om XIII. En till en början oförstående kille visar sig vara något helt annat än det han tror han är. Upplägget är klassiskt och detta hade kunnat bli en bra, eller åtminstone helt okej film, men det blev det inte.

Den främsta orsaken är Taylor Lautner. Han är tammefan en av de sämsta och ocharmigaste actionhjältar världen skådat. Han ser ut som en polerad frikadell. När jag tänker efter, ser han ut som en bögporrstjärna. Pågen funkar inte alls.

Det här är också en sådan där film där folk slås och slåss och slåss, och ibland skjuter ihjäl varandra, men ingen blöder. I ett slagsmål i en tågkupé dängs Nathan med ansiktet först in i ett fönster som spricker, men vår hjälte får varken sår eller blåmärke. Först i en av de sista scenerna rinner det blod ur ett kulhål. Jag behöver väl inte påpeka att det heller inte svärs i filmen - bortsett från ett ställe, där den opålitlige CIA-bossen Burton (Alfred Molina) säger något i stil med "He sure is Martin's fucking son!". ABDUCTION är tamare än brukligt för att vara en PG-13-film.

Och Micke Nyqvist, då? He he he. Han är The Russian Terminator. Fast serb. I princip skulle Kozlow kunnat ha spelats av vem som helst. Nyqvist har i stort sett samma ansiktuttryck filmen igenom; hård och sammanbiten. Han har få repliker, som han fäller med vad som ska vara öststatsbrytning, men som färgats av stockholmsaccent. Men oj, vad han artikulerar!

En del bra skådisar som Molina och Weaver (som blivit väldigt gammal) kan inte rädda ABDUCTION. Det här är en ospännande och ganska tråkig actionfilm, och logiken haltar en hel del.

 

 

 

 

(Biopremiär 7/10)

Bio: Trollkarlens lärling

När jag var barn var jag otroligt fascinerad av kung Arthur, riddarna av runda bordet och framför allt av Excalibur - hela grejen med the Lady of the Lake som håller upp svärdet ur sjön fick min fantasi att skena iväg. Jag minns att när jag började högstadiet blev vi av vår svenskfröken ombedda att skriva lite om en favoritbok. Jag valde en om de här riddarna, den mest klassiska versionen (fast i förenklad utgåva) vars författare flytt mig bakom vägen, men som var illustrerad av Howard Pyle. Fråga mig inte varför jag valde just den och inte något coolare.

I samma veva hade John Boormans EXCALIBUR premiär, en fantastisk film. Det är fortfarande en fantastisk film.

En av figurerna i de här berät-
telserna är förstås Merlin - fast jag var aldrig så förtjust i honom. Jag har alltid tyckt det är fusk med snubbar som kan trolla. Okej, TV-serien MR MERLIN var ju kul...

Disneys animerade 40-talsklassiker FANTASIA är en tekniskt sett makalöst imponerande film. Jag kan väl inte påstå att det är en film jag brukar se om, det är den lite för trist för.

En av episoderna i denna film, vars främsta syfte var att presentera publiken för klassisk musik, var Trollkarlens lärling, i vilken Musse Pigg assisterade Merlin och såg till att golvmoppar och kvastar dansade omkring och ställde till det.

En Jerry Bruckheimer-produktion med Nicolas Cage i huvudrollen. Då förväntar man sig det värsta. Cage gladde oss alla med KICK-ASS och BAD LIEUTENANT, i vilka han var den Cage vi ju gillar. Men i alla de här blockbusterfilmerna brukar han vara den irriterande, jobbige Cage.

Herr Cage är faktiskt ganska återhållsam i rollen som Balthazar, en av de tre merlianerna; en gång Merlins lärlingar. Historien börjar på 700-talet, då Merlin kämpar mot sin ärkefiende Morgana LeFay. En av merlianerna; Horvath (Alfred Molina) förråder Merlin, som dödas. Den tredje merlianen, Veronica (Monica Bellucci) har oturen att lösas upp och hållas fången i en kruka tillsammans med Morgana. Ja, det vetefan hur det går till, men jag tror det är något elektroniskt. Den finns även för inomhusbruk och heter då Magic Hole.

Tusen år senare råkar tioårige Dave hamna i en mystisk antikaffär i New York, inte oväntat är dess ägare Balthazar, som inte åldrats alls. Den gamle trollkarlen inser att Dave är lärljungen han väntat på i tusen år och ger grabben en magisk drakring; den verkar funka lite som Gröna Lyktans ring. Killen är förutspådd att växa upp till världens mäktigaste trollkarl.

Men då råkar även Horvath slippa loss och det blir fajting och Dave tror att han inbillat sig allt.

Tio år senare spelas Dave av Jay Baruchel. Han är en lagom bortkommen tekniknörd som råkar träffa på sin barndoms kärlek Becky (Teresa Palmer) som han gör tafatta försök att stöta på. Hon jobbar på en liten radiostation och spelar trist musik för filmens soundtrack.
Men Dave träffar även på Balthazar på nytt. Horvath är tillbaka och denne slemme trollkarl tänker hitta krukan med Morgana och släppa henne lös, och då kommer hon se till satt världen går under. Alltså måste Dave utbildas så att han kan assistera och kämpa mot ondskan han med.
Jag måste erkänna att TROLLKARLENS LÄRLING, i regi av Jon Turteltaub, blev en angenäm överraskning. Väldigt oväntat, jag hade väntat mig något jobbigt som TRANSFORMERS 2. Jag kan ju inte påstå att trailern till den här bådade gott.
Det är alltid jobbigt att se på strider där folk kastar gnistrande CGI-effekter på varandra, det är det även i den här filmen och det finns några sådana scener. Men däremellan är det riktigt trevligt och ofta roligt. Till stor del beroende på unge Baruchel, som inte är en standardhjälte - jämför med frikadellen som spelade Percy Jackson på bio i våras. Självklart är det även en fördel att filmen har en utmärkt skådespelare som Alfred Molina i skurkrollen. Bellucci är dock inte med mer än fem minuter sammanlagt.
Här finns många bra oneliners, flera kul episoder, och i mitten återges handlingen i Disneys tecknade Musse Pigg-historia, när Dave inser att han har tio minuter på sig att städa sitt källartillhåll.
Efter eftertexterna kommer en väldigt kort scen som inte helt oväntat pekar på en uppföljare. I denna snutt förekommer även Musses strutformade, stjärnprydda mössa från FANTASIA.
Filmen innehåller ett STAR WARS-skämt

(Biopremiär 28/7)

Bio: Prince of Persia: The Sands of Time

Foton copyright (c) Disney Enterprises and Jerry Bruckheimer, Inc.

I början av 1990-talet köpte min farsa en PC. En fredagskväll när jag hälsade på för att basta och äta upp mig, satt jag i TV-rummet när jag hörde märkliga ljud från farsans arbetsrum: BEEP! BLIP! BLOP! BEEP! Självklart gick jag in för att se vad han sysslade med - och upptäckte att han satt och spelade ett datorspel. Nu är det så här att farsan verkligen avskyr datorspel. En av hans vänner hade gett honom en diskett med ett spel, och av någon anledning testade farsan det. Fråga mig inte varför - han föraktar spel.

Spelet var PRINCE OF PERSIA (eller trodde vi det hette PRINSEN FRÅN PERSTORP?), och så snart farsan tröttnade (mer eller mindre omedelbart) var det min tur att pröva. Eftersom spelet bara låg på en diskett, antar jag att det var en demo, och inte nog med det, det var något fel på det, en bugg eller något, vilket gjorde det omöjligt att avsluta en av de tidigaste nivåerna i detta väldigt traditionella plattformsspel.

Mer avancerade versioner av PRINCE OF PERSIA har släppts sedan dess, men jag har inte spelat någon av dem och jag har ingen aning om vad de handlar om - och därför promenerade jag iväg till premiärvisningen (ingen pressvisning av "säkerhetsskäl") av filmadaptionen utan att veta vad jag skulle förvänta mig handlingsmässigt.

Filmer baserade på TV-spel brukar ju ofta suga häströv, så jag förväntade mig långt ifrån ett mästerverk. PRINCE OF PERSIA är en svärd & sandal-film, och så är ju även CLASH OF THE TITANS - som bara är en enda högljudd röra. För att sänka mina förväntningar ännu mer, handlar det om en Jerry Bruckheimer-produktion, vilket skulle kunna innebära att jag var på väg att utsätta mig för osebart mög som TRANSFORMERS 2: DUM TITEL.

Kors i röven, sa kärringen som satte sig på lien! Hade jag fel eller hade jag fel?

Som ni vet gillade ju jag Ridley Scotts ROBIN HOOD, men en massa människor blev besvikna när filmen inte var ett traditionellt tjoflöjt-äventyr, med akrobatisk fäktning och glada upptåg. Nej, det var det ju verkligen inte, men jag har glada nyheter för er:

PRINCE OF PERSIA; THE SANDS OF TIME är precis så!

Jake Gyllenhaal är föräldralöse Dastan, som uppfostrats som en prins av kungen av Persien. Men efter att ha attackerat ett rivaliserande rike för att sno vapen, blir kungen mördad av någon av sina egna och den alltid gladlynte Dastan blir huvudmisstänkt och måste fly. Med sig får han prinsessan Tamina (Gemma Arterton) från det där andra riket, och tillsammans måste de hitta den riktige mördaren och upptäcka orsaken till lönnmordet. Det hela kretsar kring en magisk dolk som egentligen är en tidsmaskin i fickformat, och filmens skurk - som är PRECIS den ni tror det är - behöver den för att resa tillbaka i tiden och bli kung. Just det, efter att ha gnabbats och munhuggits, blir Dastan och Tamina kära i varandra, men det behövde jag förstås inte tala om.

Äventyret är regisserat av Mike Newell. Hm, det namnet låter bekant, säger ni. Så klart det gör, det här är ju killen som bland annat gjort FYRA BRÖLLOP OCH EN BEGRAVNING, den utmärkta DONNIE BRASCO och en av Harry Potter-filmerna. Jag tror inte att Newell är kapabel att göra fullkomligt hjärndöda filmer av den typ Michael Bay gör.

Storyn är förstås inte mycket att skriva hem om, eller ens SMS:a hem om, men Newells film kan leva högt på sin rollista, som även innehåller Ben Kingsley som en slem onkel, och Alfred Molina som en Ali Baba-aktig rövare; en älskvärd, alltid skrattande bov man aldrig riktigt kan lita på. Dialogen och rollfigurerna är överraskande välskrivna, i synnerhet Tamina. Den ganska bredaxlade Arterton är mer än bara ett (mycket!) vackert ansikte, hon är väldigt långt ifrån de veka, hjälplösa hjältinnor den här typen av film brukar vara full av. Det här är en prinsessa med skinn inte bara på näsan. Hade hon haft en bil, hade hon satt upp en bildekal med texten "JAG TAR FAN INTE NÅN SKIT!". Jag trodde att Gemma Arterton var en ny förmåga, vilket innebär att jag inte kommer ihåg henne från till exempel ROCKNROLLA, QUANTUM OF SOLACE och speciellt inte från CLASH OF THE TITANS*. Jag minns ingenting alls från den filmen, mer än alla lösskägg.

Filmen är ofta läcker att titta på och ofta glöder de soldränkta scenerierna av en gyllene lyster. Här finns massor och åter massor av akrobatiska och vildsinta (men familjevänliga) actionscener, lite komedi, ett strutsrace - vilket förstås är väldigt coolt - och Jake Gyllenhaal besitter den pojkaktiga charm hjälterollen kräver.

Här finns några scener i vilka Dastan måste hoppa från pelare till pelare, eller använda pilar för att klättra uppför en vägg, och dessa för förstås tankarna till datorspel, och finalens explosiva CGI-orgie håller på lite för länge på typiskt Jerry Bruckheimer-vis.

Men förutom det, måste jag säga att jag kände mig lite snopen där jag satt i biofåtöljen och upptäckte att jag gillade den här popcornrullen. Och jag gillade den faktiskt en hel del!

(Biopremiär 19/5)

*Kyss Karlsson om det inte var Atherton som spelade bruden som hjälten fick ihop det med i filmhistoriens kortaste romans. Jag var tvungen att kolla upp detta i min egen recension!

Bio: An Education

Foton copyright © 2009 Nordisk Film  

Strax innan filmen började rulla på pressvisningen, viskade en kollega "Vet du vad det är vi ska se nu?" och det slog mig att jag inte hade den blekaste aning. Jag hade glömt titeln! Jag hade glömt vad den skulle handla om, trots att jag läst pressinbjudan ett par gånger. Detta berodde nog på att jag av någon anledning inte hört talas om filmen tidigare. Märkligt, eftersom jag förstås borde ha gjort det. 

AN EDUCATION är en brittisk film - från BBC Films, till och med - av danskan Lone Scherfig, som tidigare bland annat gjort ITALIENSKA FÖR NYBÖRJARE. Filmen bygger på en bok av Lynn Barber, och filmmanuset är faktiskt skrivet av Nick Hornby. Filmen började - och jag slukades upp från första scenen. Det är 1961 och sexton- åriga Jenny (Carey Mulligan) går i en ganska sträng flickskola. Hon är klassens ljus, extremt intelligent, spelar cello och siktar på att komma in på Oxford, något hennes far Alfred Molina tycker är viktigast av allt här i världen. När Jenny en eftermiddag ska hem efter avslutade cellolektioner, spöregnar det. När hon väntar på bussen stannar en sportbil framför henne. I den sitter den betydligt äldre David (Peter Sarsgaard), som erbjuder lift hem - om hon inte vågar åka med en okänd man, kan han åtminstone köra cellon så att inte den skadas. 

Jenny fascineras av playboyen David, som är intelligent, konstintresserad och tydligen har gott om pengar. Och David har förstås fattat tycke för den egentligen alldeles för unga Jenny (här kan jag skjuta in att Mulligan egentligen är betydligt äldre än 16, hon blir 25 i år, medan Sarsgaard blir 39). Jenny och David börjar umgås; han introducerar henne för det ljuva livet och för sina vänner Danny och Helen; den sistnämnda en härligt puckad blondin. De tittar på- och köper konst, de dinerar på nattklubbar, och snart är Jenny och David mer än kompisar, de har blivit kära i varandra. David är väloljad i käften och lyckas få Jennys föräldrar, i synnerhet den oerhört strikte farsan, att bli med på noterna - de fattar också tycke för den charmige David. Dock blir det problem på skol- fronten. Jenny hänger inte längre med på lektionerna och rektorn Emma Thompson höjer ett varningens finger för umgänget med denne äldre man. 

...Och självklart är allt inte riktigt som det ska när det gäller David... Jag blev alldeles tagen av AN EDUCATION. Från att inte ha vetat vad jag skulle få se, till att jag älskar den på hundra minuter. För det gör jag - jag föll pladask för Scherfigs film. Mer eller mindre förbehållslöst. När vi efter filmen stod några vänner och diskuterade vad vi just hade sett, kunde vi faktiskt inte koma på några brister alls. Tvärtom, vi bara räknade upp detaljer vi gillade. Jag tyckte ju mycket, mycket om UP IN THE AIR, men den saggade en aning under andra halvan. AN EDUCATION höll mig i sitt grepp från början till slut genom att vara gripande, komisk och romantisk och allt möjligt; det är ett fulländat drama. 

Allra bäst är Alfred Molina - han är fullkomligt strålande som den principfaste fadern; en stofil enligt Jenny. Hans repliker och gestaltning genomsyras av en mild, oemotståndlig humor. Emma Thompsons roll är mycket liten, men hennes rektor - som påminner om Margaret Thatcher - är också gjord med den där fingertoppskänslan som ger gravallvaret en lätt humoristisk touch. Bondbruden Rosamund Pyke är den korkade Helen, som fäller obetalbara repliker, och även Olivia Williams som lärarinnan miss Stubbs måste nämnas, ett lite rörande porträtt. Peter Sarsgaard går filmen igenom med ett vad jag tycker obehagligt, snett leende - han ser ut som Ewan McGregors illasinnade bror. Jag kan förstå att Jenny faller för killen, men samtidigt gör det där leendet att det är uppenbart att det finns något bakom fasaden. Men självklart är han bra och passar rollen perfekt. Och Carey Mulligan är perfekt som Jenny. Liksom alla andra i filmen är hon en exemplarisk skådis, men utseendemässigt lyckas hon pendla mellan oskyldig skolflicka och en något äldre och alltmer erfaren brud av AudreyHepburn-typ som rör sig bland det vackra folket. Hennes utbildning består av det bästa av två världar. 

Det förekommer ett flertal bra miljöer i AN EDUCATION; vi har ett typiskt engelskt medelklasshem, vi har det vackra folkets lyxvåningar, konstauktioner, landsbygd, och till och med några scener från ett Paris som visar sig från sin mest franska sida. De besöker en nattklubb som är precis så som jag vill att alla nattklubbar ska vara, komplett med ett litet band med glamorös sångerska. Många enskilda scener är enastående; redan i början blir jag på gott humor när Jenny bjudit hem en ung kille på te och Molina ska godkänna honom - och senare dyker det upp en kul scen involverande Mulligan, Sarsgaard och en banan. David röker cigarretter av märket Bachelor. 

När jag efter pressvisningen kollade mina mail, hade Oscarsnomineringarna trillat in - och jag är inte förvånad över att AN EDUCATION nominerats till både Bästa Film och Bästa Manus Efter Förlaga. Minsann om inte Carey Mulligan är nominerad till Bästa Skådespelerska. Däremot förvånas jag över att Alfred Molina inte nominerats för bästa biroll. Nu tycker jag förvisso att INGLOURIOUS BASTARDS ska tilldelas Oscarn, men om Tarantino inte får den - ge den till Lone och hennes film! 

Som ni vet är jag väldigt sparsam när jag delar ut höga betyg. Jag gödslar med ettor och tvåor, treor ger jag väl till hyfsat många, medan jag är återhållsam vad gäller fyror. Förra året utdelade jag bara högsta betyg två gånger; till GRAN TORINO och till INGLOURIOUS BASTARDS. ...Men i fallet AN EDUCATION tvekar jag inte. Det här är en fullkomligt underbar och fulländad film. Jag älskar den. Självklart ska den ha högsta betyg. Och hör sen!

 

 

 

(Biopremiär 5/2)