Bio: Hitchcock

Foto copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige
Filmcensuren var tuff i Sverige långt in på 1990-talet. Och den var ännu tuffare innan dess. Inte ens stora, respekterade, geniförklarade filmkonstnärer gick säkra. Ta en titt på den här klipplistan från oktober 1960:

Jo, det handlar förstås om Alfred Hitchcocks PSYCHO. Fullkomligt vansinnigt - man klippte ner filmens mest berömda scen, och inte nog med det: tydligen var det skadligt att se folk städa toaletter på den tiden. Mottagandet av filmen i Sverige blev också besynnerligt. Till exempel skrev en stor svensk dagstidning något i stil med att det är synd att en konstnär som Hitchcock ägnar sig åt sådant här skräck - jag har tyvärr inte kvar boken med det exakta citatet.
Jag brukar hävda att PSYCHO är den bästa skräckfilm som någonsin gjorts. Det står jag för. Hur många andra 53 år gamla filmer är fortfarande otäcka första gången man ser den? Jo, jag känner människor som sett den i modern tid och skrämts. Själv såg jag den för första gången när jag var i femtonårsåldern och jag tyckte att den var ohyggligt spännande - det enda jag visste var att någon skulle  mördas i duschen; jag hade ingen aning om vem - och vem mördaren var. Sedan dess har jag sett PSYCHO otaliga gånger. Det här är en film man ständigt återvänder till, och vid varje titt hittar man nya detaljer man missat tidigare.

Eftersom Fox bara försett pressen med en (1) bild, får jag illustrera med annat.

Jag brukar även hävda att Hitchcock var världens bäste regissör. Långtifrån allt han gjorde var bra, han gjorde flera ljumma och några direkt kassa filmer, men han höjer sig högt över mängden.
Nu kommer filmen om inspelningen av PSYCHO, för regin står spelfilmsdebuterande Sacha Gervasi; en manusförfattare som skrev THE TERMINAL och skaffade barn med Ginger Spice. Sicken en!
Anthony Hopkins är Alfred Hitchcock och filmen börjar 1959 med premiären på dundersuccén I SISTA MINUTEN (som ju är världens bästa film alla kategorier). Hitchcock är 60 och några bolagsmänniskor påpekar detta och låter antyda att han kanske bör lägga av när han är på topp. Dessutom har han problem med hälsan - han var ju en stadig bit, den där Alfred.

Hitchcock har inga som helst planer på att lägga av. Istället vill han återskapa sin ungdoms entusiasm och filmatisera en snaskig skräckroman. Valet faller på Robert Blochs lilla bok "Psycho", en berättelse inspirerad av the Wisconsin Ghoul, nekrofilen och prakttosingen Ed Gein - en man vars verk även inspirerade MOTORSÅGSMASSAKERN och DERANGED (båda kom 1974). Hitchcock är skyldig Paramount en sista film, men de vill inte producera PSYCHO - möjligtvis distribuera den. Därför tänker Hitchcock själv finansiera filmen, som ska bli en lågbudgetfilm i svartvitt. Budgeten slutade på $800 000, Hitch hade redan flyttat in till Universal, vilket är orsaken till att det berömda huset från PSYCHO står på Universals tomt.
Helen Mirren är Alfreds hustru, manusförfattaren Alma och den här filmens andra huvudperson. Hon har varit gift med Alfred i trettio år men känner att det nu börjar att knaka i fogarna. Hon spenderar dagarna med den flörtige Whitfield Cook (Danny Huston), som bland annat skrev RAMPFEBER och FRÄMLINGAR PÅ TÅG, och de arbetar på ett helt annat manus (som av allt att döma aldrig filmades - om det nu stämmer att de faktiskt skrev ett manus tillsammans). Istället anlitar Hitchcock Joseph Stefano (Ralph Macchio!) för att skriva PSYCHO.
Filmen börjar spelas in; Scarlett Johansson, Jessica Biel och James D'Arcy gör Janet Leigh, Vera Miles och Anthony Perkins, och Kurtwood Smith från ROBOCOP är den avigt inställde chefen för filmcensuren som har mängder av anmärkningar mot filmen. Och hela tiden plågas Alfred Hitchcock av mardrömmar om Ed Gein, som spelas av Michael Wincott.

Jag ska inte komma här och påstå att jag är någon expert på inspelningen av PSYCHO, men jag får intrycket att man tagit sig stora friheter i HITCHCOCK, som bygger på en bok. Jag gissar att väldigt mycket är ren hittepå - bland annat verkar inspelningen av duschmordet vara en ren efterkonstruktion. Det påstås förresten att Hitch inte ens var närvarande då; att det var Saul Bass som regisserade scenen, men om så verkligen var fallet låter jag vara osagt.
Men oavsett filmens sanningshalt är detta en synnerligen bra, trevlig och underhållande film. Nu är jag förvisso svag för filmer som handlar om filminspelningar, i synnerhet i det gamla Hollywood, och inte blir det sämre av att det den här gången handlar om en av mina absoluta favoritfilmer. Det är en fascinerande värld och fascinerande miljöer. Filmskapandet ligger oerhört långtifrån de filmprojekt jag är inblandad i. På nästan alla sätt.
Det är dock inte utan att jag undrar vilka som kommer att se den här filmen. Finns det tillräckligt många movie buffs? Kommer "vanligt" folk att ha något att hämta här? Ingen aning. Dock går det alldeles utmärkt att se filmen enbart för dess skådespelare. HITCHCOCK har bara fått en Oscarnominering; den för smink och hår, men Hopkins och Mirren borde allt ha fått varsin nominering. Anthony Hopkins är kanske inte så lik Alfred Hitchcock till utseendet, men nog för att han låter och känns som den legendariske regissören. Scarlett Johansson och Jessica Biel ser inte alls ut som Leigh och Miles; jag inbillar mig nästan att de hade varit mer porträttlika om de bytt roller med varandra - men detta hindrar inte töserna från att vara bra i sina roller. James D'Arcy är faktiskt hyfsat lik Perkins även till utseendet. Som Hitcocks assistent Peggy ser vi Toni Collette, som är riktigt festlig i rollen. Danny Elfman står för den tidstypiska filmmusiken.
Slutligen kan jag inte låta bli att nämna att HITCHCOCK är en film från Fox - och som till större delen utspelar sig hos konkurrenten Paramount. Hmm...

(Biopremiär 8/2)

TOPPRAFFEL! sörjer: Farley Granger

Farley Granger var med i två Hitchockfilmer. En av mästarens allra bästa - FRÄMLINGAR PÅ TÅG - och en av hans mindre lyckade, åtminstone är jag inte speciellt förtjust i den: REPET.
Granger hade bland annat förhållanden med Ava Gardner, men det var en illa dold hemlighet att han var bisexuell - något han visst berättar öppenhjärtligt om i sina memoarer som kom 2007. Men redan REPET innehåller som bekant anspelningar på homosexualitet.
Runt 1970 anlände Granger till Italien där han medverkade i en rad filmer. Återigen: något han har gemensamt med flera andra homo- och bisexuella hollywoodstjärnor, är att de skapade sig en ny karriär utomlands, ibland efter någon form av skandal på hemmaplan. Jämför med till exempel George Nader, som spelade FBI-agenten och kvinnokarlen Jerry Cotton i en lång rad tyska actionraffel.
Farley Granger medverkade bland annat i DOM KALLAR MIG TRINITY - DJÄVULENS HÖGRA HAND, och i den beryktade giallon RIVELAZIONI DI UN MANIACO SESSUALE AL CAPO DELLA SQUADRA MOBILE, bättre känd som SO SWEET, SO DEAD och THE SLASHER, men beryktad efter att en amerikansk distributör redigerade om den och klippte in hårdporrscener med Harry Reems, och släppte den X-rated som PENETRATION!
Farley Granger dog den 27:e mars och blev 85 år gammal.
R.I.P.

Farley Granger möter Mästaren i FRÄMLINGAR PÅ TÅG.

Ur REPET.

Kommentar överflödig.

Den beryktade giallon som blev...

...porrthriller!

Idag för exakt 50 år sedan

Halloween är ju en rätt fånig företeelse - här i Sverige. Jag vet inte. Jag borde ju gilla grejen. Men att importera en amerikansk tradition på 90-talet och sedan inte riktigt veta hur man ska fira det hela, eller ens när eller varför, är bara dumt. (Och herregud, det räcker ju med att slänga in någon av ALLA HELGONS BLODIGA NATT-filmerna i DVD-spelaren för att se textskyltar som tydligt deklarerar "OCTOBER 31")

Jag läste för en stund sedan i Sydsvenskan att PSYCHO hade Sverigepremiär detta datum för exakt 50 år sedan.

Intressant sammanträffande. Jag gissar att det var en ren slump, 1960 hade nog väldigt få svenskar hört talas om Halloween.

PSYCHO figurerar dessutom på förstaplatsen på Rotten Tomatoes lista över de 50 bästa skräckfilmer som gjorts. Och det stämmer. PSYCHO är och förblir den bästa skräckfilm som gjorts.

Bland det mest intressanta är att filmen, trots att den är så pass gammal som den är, svartvit och, tja, omodern i skådespeleriet, fortfarande upplevs som otäck av de (flesta) som ser den för första gången. Jag minns när jag själv såg PSYCHO för första gången i början eller mitten av 1980-talet; jag var väl 15, 17 år eller så, och det enda jag visste var att Janet Leigh skulle mördas i duschen. Jag visste inte när, varför och av vem.

Min yngre syster såg filmen först på 90-talet och skrämdes även hon, eftersom hon inte heller kände till något om handlingen (hon är dessutom noll intresserad av skräck). Jag har hört liknande stories av flera andra.

Och vi som är trogna fans fortsätter att se om filmen, om och om igen. För att få återuppleva alla detaljer vi älskar - fallet nerför trappan, uttalet av Arbogast, trippelexponeringen på slutet - och för att upptäcka nya.

...Och varje gång retar vi oss på den fullkomligt onödiga förklaringen på slutet.

Hitchcock skojar till det

Bio: En galen natt

Nu när nästan alla engelskspråkiga filmer får behålla sina originaltitlar, blir man förvånad när DATE NIGHT för den rätt fåniga svenska titeln EN GALEN NATT. Låter det inte lite grann som en film från 1940-talet?
Shawn Levy har tidigare gjort den första Rosa Pantern-filmen med Steve Martin och de båda EN NATT PÅ MUSÉET-filmerna, så jag ska väl inte påstå att jag hade några enorma förväntningar på hans nya film. Å andra sidan har den Steve Carell i huvudrollen, och han kan lyfta de sämsta filmer.
   
Carell och Tina Fey är herr och fru Foster som upplever att deras äktenskap har gått i stå. När ett par vänner till dem berättar att de ska skiljas, beslutar sig Fosters för att ta tag i sin relation. I ett försök att vara lite galna och crazy, åker de in till Manhattan för att äta på en lyxrestaurang det är omöjligt att få bord på. Nej, de får inget bord, men sätter sig för att vänta i baren. 

Då passerar en servitris som letar efter Trippelhornes, vars bord är ledigt. Herr Foster tar chansen och låtsas att de är paret Trippelhorne och de intar en dyr och god middag. Men plötsligt kommer det fram två hårdingar till dem och beordrar dem att komma med dem för att reda ut något de "mycket väl vet vad det gäller".
    
Det visar sig att de riktiga Trippelhornes sitter på ett USB-minne med avslöjande foton på en mäktig domare och hans samröre med maffian. Fosters lyckas fly, men jagas nu genom storstaden av bovar och banditer, och det går vilt till. För att få hjälp letar de upp en av fru Fosters gamla kunder, en säkerhetsexpert spelat av en barbröstad Mark Wahlberg. De hittar även Trippelhornes, ett rejält white trash-par, där mannen spelas av en nersunkad James Franco. I andra roller syns Mark Ruffalo och en Ray Liotta som inte nämns i rollistan.

Den som kan sin filmhistoria känner igen upplägget från världens bästa film; Alfred Hitchcocks I SISTA MINUTEN (1959), i vilken ju Cary Grant råkar ge sig till känna på en restaurang just när bovarna letar efter en hemlig agent. Men därefter slutar alla likheter.
    
Ska jag anmärka på något i EN GALEN NATT, är det väl att det blir lite för skrikigt emellan-
åt. Men annars tycker jag att det här är en riktigt kul komedi. Steve Carell är härligt torr och Tina Fey är duktig på att grimasera. dessutom innehåller filmen en kreativ biljakt med massor av bilar som krockas Blues Brothers-style, och det var det ju längesedan vi fick se. Fosters tvingas även att utföra en pole dance, som blir ... tja, inte värst erotisk, men intressant. De dansar bland annat the robot.
    
Just det, jag har ytterligare en anmärkning: på den svenska texten. Språket är betydligt grövre än i den engelska dialogen och därmed sabbas delar av humorn. I en scen hotar Steve Carell ett par bovar med pistol, och säger "Zip it!", vilket helt korrekt blir "Knip igen!" på svenska. Bovarna skrattar och undrar om han inte kan komma på något tuffare att säga. Herr

Foster, som ju är en torr och trist typ, tänker till och säger "Zip your vagina!" - vilket översätts med "Knip igen fittan!". Och det är ju inte roligt alls och inte vad han sa.
    
Under eftertexterna visas bortklippta snuttar, vilka ofta är roligare än de som kom med i filmen. I filmen sitter till exempel Tina Fey och hittar på ett samtal som förs vid ett annat bord på restaurangen, hon gör parets röster och säger "I have to go home and fart in a shoebox". I en version som inte kom med, säger hon "I have to go home and handmirror my vagina".
   
Jag är medveten om att jag var alldeles för snäll mot THE BOUNTYHUNTER häromveckan. Den borde fått en trea. Liksom den här får.

(Biopremiär 16/4)