Visar inlägg med etikett Alexandre Desplat. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Alexandre Desplat. Visa alla inlägg

torsdag 14 mars 2019

Bio: The Sisters Brothers

Foton copyright (c) TriArt

Nu blir det western här på TOPPRAFFEL! Och franskt.

Låt mig för omväxlings skull inleda med att lista det jag inte tycker om i filmen THE SISTERS BROTHERS:

*Filmfotot gör att filmen ser ut som en Netflix- eller HBO-produktion. Med undantag för enskilda scener, är filmen inte storslagen som traditionella westerns, eller spaghettiwesterns för den delen.

*Samma filmfoto är alldeles för ofta så pass mörkt att det är lite svårt att se vad det är som sker.

*Filmen är för lång och på något sätt känns det som om man hade kunnat klippa bort en stor del av den sista halvtimmen utan att någon saknat dem.

*Alexandre Desplats filmmusik är för anonym och trist. Av någon anledning har de få westerns som görs idag sällan typisk westernfilmmusik. Här finns inget medryckande ledmotiv, ingen musik som förstärker scenerna. Istället är det mest lojt plinkande och plonkande.

... Men i övrigt! I övrigt, bortsett från det ovannämnda, tycker jag att detta är en riktigt bra film!

Regissör är Jacques Audiard, som bland annat gjort MITT HJÄRTAS FÖRLORADE SLAG, EN PROFET och RUST AND BONE. THE SISTERS BROTHERS må vara en western på engelska, men det är främst en fransk produktion, inspelad i Spanien och Rumänien.

John C Reilly och Joaquin Phoenix spelar bröderna Elli och Charlie Sisters, prisjägare i Orgegon 1851. De  två har fått i uppdrag av en kommendör (Rutger Hauer i en roll som är så liten att han inte har några repliker - och han syns knappt alls) att leta upp en viss Hermann Kermit Warm (Riz Ahmed), som stuckit med stålar, eller hur det nu var.

En tredje person, den pretentiöse John Morris (Jake Gyllenhaal), hjälper bröderna Sisters, och har skickats i förväg för att lokalisera Warm. Morris, som helst vill skriva äventyrsromaner, lyckas hitta Warm i ett vagntåg med guldgrävare. Morris gör sig till vän med Warm, för att Warm inte ska smita innan Eli och Charlie dyker upp. Men, när det visar sig Warm uppfunnit ett revolutionerande sätt att hitta guld på, struntar Morris i bröderna Sisters, och startar istället ett bolag tillsammans med Warm.

Eli Sisters, den äldre av bröderna, är en lugn person som nu helst vill dra sig tillbaka och leva ett annat, mindre våldsamt liv. Lilllebror Charlie är en hetsporre som gärna super och slåss. De två är en variant på den klassiska sadelluffarduon vi sett i många filmer och TV-serier, och läst om i många böcker och serietidningar. Vid ett partillfällen är det lite Terence Hill och Bud Spencer över bröderna.

THE SISTERS BROTHERS är dock en betydligt mörkare, alllvarligare och råare film än Hill & Spencers muntra filmer. Ibland flyter blodet friskt. Men - ofta är filmen riktigt, riktigt rolig. Några scener är jättefina, bland annat en där Eli köper en tandborste, och dialogen är bra - här finns en hel del utmärkta replikskiften. En scen där ett stort gäng råbarkade karlar dansar i en ring på en saloon är fullkomligt fantastisk och direkt bisarr. Filmen bygger på en bok av kanadensaren Patrick DeWitt.

Som tydligt framgår är skådespelaruppbådet i Audiards film utmärkt. Bäst är dock John C Reilly, en man som visat sig ha en enorm bredd om skådespelare - nästa vecka får vi se honom som Oliver Hardy i den utomordentliga HELAN & HALVAN.

En intressant detalj i filmen är eldstriderna. Eftersom det är 1850-tal, pangar man med rejäla skjutjärn, som Colt Navy, Colt Army och Colt Dragoon - klassiska westernfilmpickadoller som Colt Single Action och Peacemakern kom senare. Hur som helst - när rollfigurerna trycker av ett skott, slår det gnistor om pickan, och det låter POFF! snarare än BANG! Nu har jag aldrig sett och hört de här gamla revolvrarna avfyras i verkligheten, men jag inbillar mig att det var så här de faktiskt lät.

Det är möjligt att mitt betyg nedan är i snällaste laget, men låt oss uppmuntra det faktum att vi nu kan se en cowboyfilm på bio!

  






(Biopremiär 15/3)

torsdag 7 december 2017

Bio: Suburbicon

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Ibland läser jag så kallade User Reviews på IMDb - åtminstone den som finns på filmernas förstasida. Ofta häpnar jag när jag ser vad folk tycker och tänker om vissa filmer. Till exempel om George Clooneys nya film SUBURBICON. En stolle skriver att det här är en hemsk uppvisning i politisk korrekthet. En annan tycker att filmen är långsam och tråkig. Jösses. Man tar sig för pannan.

Det här är en film som handlar lika mycket om 1950-talets USA, då berättelsen utspelar sig, som dagens USA. För manus står Joel och Ethan Coen, samt Grant Heslov och George Clooney själv. Två författarpar, alltså - jag vet inte hur de samarbetade; vem som skrev vad, men det här känns som en film av bröderna Coen. Det ursprungliga manuset lär Coens ha skrivit redan 1986.

Filmen öppnar med tjusiga förtexter; en pastisch på typiska, amerikanska broschyrer från 50-talet om den amerikanska drömmen - idylliska förorter där alla känner alla, alla är vänliga, och alla bilar är snygga. Suburbicon, berättas det, anlades 1947 och utvecklades snart till en liten stad; ett 50-talsparadis dit familjer flyttar när de vill komma ifrån de hårdare, deppigare platser där de tidigare bodde. Tankarna går till lite till den komiska nyinspelningen av FRUARNA I STEPFORD.

1959 flyttar en svart familj; familjen Mayers, till Suburbicon. Då rämnar fasaden. De trevliga, alltid leende invånarna kan förstås inte acceptera att denna nyinflyttade familj ska smutsa ner deras fina idyll. Ett uppviglat medborgargarde - bestående av i princip samtliga invånare i Suburbicon - omringar familjen Mayers' hus; dag och natt sitter de där och vrålar, skränar och sjunger sydstatssånger. Mayers är stolta och härdar ur.
Samtidigt händer det saker i Mayers grannhus. Där bor Gardner Lodge (Matt Damon) med sin rullstolsburna hustru Rose (Julianne Moore), deras lille son Nicky (Noah Jupe), samt Roses tvillingsyster Margaret (Julianne Moore igen). En natt väcks de av att två män tagit sig in i huset. De brutala männen söver familjen Lodge med kloroform - men det går så illa att Rose dör.

Idyllen är krossad - men det är något konstigt med dådet. Allt går åt helvete - när familjen Mayers flyttade tiill Suburbicon gick allt åt helvete, tycker invånarna.

Handlingsreferatet ovan beskriver bara filmens inledning. Det här är en film full av överraskningar och twister.

Det här är en film jag tycker väldigt mycket om. SUBURBICON är en riktigt, riktigt bra film, och betyget nedan är så starkt att en femma ligger nära till hands. Den svenska distributören kalllar filmen för thrillerkomedi. Visst finns här en hel del humor; nattsvart sådan, men filmen är främst en thriller, om än en skruvad sådan.
Ofta ofta tänker jag på Hitchcock. Filmfotot lånar från Hitchcock, och bitvis låter Alexandre Desplats filmmusik som något av Bernard Herrmann. De som stått för studiobyggen och dekorer har verkligen gått bananas med 50-talsdesign, och frossat i den amerikanska drömmen i förorten.

Mottagandet bland amerikanska filmkritiker blev svalt - märkligt svalt. De tyckte att filmen blivit en misslyckad mix av thriller och samhällssatir. Jag håller inte alls med. Men så är jag heller inte amerikan. Jag sitter i Sverige och ser på hur stora delar av det amerikanska folket just nu demonterar sitt eget land. Plötsligt är det 50-tal igen.






(Biopremiär 8/12)