Bio: Baywatch

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
TV-serien BAYWATCH började visas 1989. Jag har aldrig någonsin sett på BAYWATCH, åtminstone aldrig ett helt avsnitt. När serien kom hade jag slutat att titta på alla amerikanska TV-serier som visades. Tidigare, när utbudet var skralt, satt man ju och glodde på det mesta, oavsett om man tyckte det var bra eller ej. Under 1990-talet övergick jag till att nästan enbart se på långfilm.
En orsak till att jag aldrig brydde mig om BAYWATCH, var att den verkade vara så ohyggligt fånig. Dessutom tyckte jag - faktiskt! - inte att Pamela Anderson var snygg. Hon såg bara plastig och konstgjord ut.
Seth Gordons nya actionkomedi är något slags parodi på BAYWATCH. Det roligaste med filmen är att den är Rated R i USA - det vill säga tillåten från 17 år. I Sverige har den fått en 11-årsgräns. Den höga åldersgränsen i Amerika beror på att den innehåller väldigt mycket svordomar och ett par rumpor och snoppar. Det tycker ju amerikanerna är skadligare att titta på än våld.
... Men BAYWATCH är mer eller mindre en barnfilm. Det känns som om några fnissiga fjortonåringar skrivit manus. Och resultatet är ... genant. Jag skruvade på mig och skrattade inte en enda gång.

Dwayne Johnson har tagit över David Hasselhoffs roll som superbadvakten Mitch Buchannon. Zac Efron är Matt Brody, som anländer till beachen, dit han blivit tvångskommenderad för att jobba som badvakt. Det skär sig direkt melllan Mitch och Matt.
Det är dags för den årliga uttagningen av nya badvakter, och efter hårda prov tillkommer ett par rollfigurer, varav en lönnfet kille ständigt råkar ut för tokigheter - redan i inledningen, när han får syn på den vackra CJ (Kelly Rohrbach), får han jättestånd och fastnar med snorren mellan några brädor.
Det dyker upp skurkar på stranden, det smugglas knark och folk mördas, och badvakterna försöker lösa fallet - och det påpekas flera gånger hur osannolikt det är att badvakter gör polisens arbete. De ska hålla sig på stranden och rädda livet på folk.
Kelly Rohrbach och Alexandra Daddario, som spelar en annan badvakt, är väldigt söta. Men det är väl allt den här filmen har att komma med. Humorn består i princip bara av lama sexskämt, och filmskaparna försöker vara lite "fräcka" genom att frikostigt strössla med fula ord. Och det är ju inte roligt. Alls. Dwayne Johnson brukar vara rolig, men det lyckas han inte med här. Zac Efron är så vältränad att hans kropp ser ut att vara ritad av en superhjältetecknare.

I förtexterna står det DAVID HASSELHOFF och PAMELA ANDERSON med stora bokstäver. Jag tänkte att de väl fått hyfsat stora roller som skurkar, eller något, men icke. Hasselhoff medverkar ungefär en minut, Anderson syns i trettio sekunder på slutet. Hon är så opererad i nyllet att hon ser ut att vara gjuten i plast. Lite otäckt.
Under eftertexterna visas misslyckade tagningar som är ännu tråkigare än filmen.
Söta flickor i baddräkt som springer i slowmotion - det är behållningen med den här filmen. Och det kan omöjligt rädda en film som vara hela två timmar.
BAYWATCH har än så länge underpresterat på bio i USA, så vi ska nog inte förvänta oss en uppföljare.

      








(Biopremiär 2/6)



-->

DVD/Blu-ray/VOD: Burying the Ex

BURYING THE EX (Scanbox)

Joe Dante verkar vara en oerhört trevlig kille, men han har nog inte gjort någon riktigt bra långfilm sedan MATINÉ, som kom 1993. På sistone har han mest jobbat med TV, och långfilmen THE HOLE från 2009 har jag inte sett. Han är även mannen bakom Trailers from Hell, som jag förstås är stor anhängare av.
Huvudrollen i Dantes nya komedi BURYING THE EX spelas av Anton Yelchin. Det känns lite konstigt att se honom här - han omkom som kanske är bekant i en bisarr trafikolycka häromveckan. Ännu märkligare känns det då filmen innehåller en trafikolycka med dödlig utgång.
Yelchin spelar Max, en skräckfilmsälskare som jobbar i en liten skräckbutik. Hans sambo Evelyn (Ashley Greene) visar sig vara en påfrestande typ; militant vegan, aggresiv, och hon gillar inte skräckfilm. Max känner att han måste avsluta förhållandet. Jag förstår honom. Vem klarar av jobbiga veganer med dålig smak?
Innan Max hinner dumpa Evelyn, blir hon påkörd av en buss och dör. Problemet är löst, verkar det som. Snart hittar Max en ny flickvän, den coola skräckfilmsnörden Olivia (Alexandra Daddario). Dock visar det sig att en liten mystisk skulptur Max fått är magisk (detta förklaras inte närmare), och Evelyn vaknar till liv. Hon kryper ur sin grav och återvänder hem - och är jobbigare än någonsin. Samt lätt förruttnad.
BURYING THE EX är väl okej, om än inte särskilt rolig. Filmen är rätt sympatisk. Lite slarvigt är det, det finns några lösa trådar, och jag skulle gärna vara utan alla vissna sexskämt. Det blir även för mycket med alla konstanta filmreferenser. Max har väggarna fulla med klassiska filmaffischer, TV-apparater visarscener ur skräckfilmer, de går på bio och ser skräckfilm - och de pratar om skräckfilm och namedroppar regissörer. Det känns lite grann som när unga filmfans gör film och vill hylla sina idoler.
Men visst. Jag hade inte tråkigt när jag såg den här.
Dessutom har gamle, goe Dick Miller i vanlig ordning en liten roll.

Bio: San Andreas

Foton copyright (c) Warner Brothers
I Fantomens SOS-bok från 1977 får man lära sig att man ska ställa sig i en dörröppning om det blir jordbävning. En kvinna gör just detta i den här filmen, men en expert sliter bort henne och säger att där ska hon absolut inte stå, de ska gömma sig under bord. Där ser man.
Ett av problemen med katastroffilmer är att det saknas en antagonist - det är naturen som är skurken. Eller en illa konstruerad byggnad. Kanske figurerar det en ond företagare eller politiker, men det är sekundärt. För att skapa drama i katastroffilmer försöker man därför få publiken att bry sig om några människor, till exempel en familj, som hamnar i kaosets centrum. Nu är det dock sällan man bryr sig om dessa människor - eftersom poängen med katastroffilmer är att se hus raseras och folk stryka med på spektakulära sätt. Det spelar ingen roll om det är en huvudperson som dör - precis som i slasherfilmer vill man se dem dödas, sugas ut genom WC-avloppet eller något.
Maffiga specialeffekter är inte bara katastroffilmernas A och O, utan även Ö. Mellan destruktionsorgierna blir det så gott som alltid tråkigt. Dessutom blir det ofta tråkigt även under de utdragna destruktionsorgierna. Den senaste katastroffilmen på svenska biografer var nog INTO THE STORM, som kom förra sommaren. En minst sagt ljummen sak som få kommer ihåg. Jämförd med den är Brad Peytons (JOURNEY TO THE MYSTERIOUS ISLAND) nya film SAN ANDREAS en filmisk milstolpe. Men nu är ju inte det här någon milstolpe - fast jag får nog säga att det inte var så illa som jag förväntat mig. Att filmen är uthärdlig beror främst på skådespelarna och de imponerande effekterna - de sistnämnda är det gott om.

Dwayne Johnson, som glatt spelade ukulele i ovannämnda MYSTERIOUS ISLAND, gör räddningspiloten Ray, som ligger i skilsmässa. Hans före detta hustru Emma (Carla Gugino) ska flytta ihop med en stenrike Daniel Riddick (Ioan Gruffudd, Reed Richards i FANTASTISKA FYRAN), som bygger skyskapor i San Francisco. Ray och Emma har en dotter; Blake (Alexandra Daddario), som följer med Daniel till San Francisco. Ray plågas av minnena av sin och Emmas andra dotter, som omkom i en drunkningsolycka. Samtidigt upptäcker en geolog spelad av Paul Giamatti att en serie kraftiga jordbävningar kommer att drabba stora delar av Kalifornien och främst San Francisco.
Självklart råkar både Emma och Blake illa ut på varsitt håll; Daniel visar sig vara en fegis som överger Blake i ett raserat garage (vilket är tur, eftersom hon då möter kärleken i form av en ung, trevlig engelsman). Och självklart ger sig den sammanbitne Ray iväg i sin helikopter för att rädda sin familj.

Nej, jag kan väl inte säga att jag bryr mig om de här rollfigurerna - men jag gillar Carla Gugino och Dwayne Johnson är en bra hjälte, han har en viss distans till sig själv och är sympatisk. SAN ANDREAS bygger enbart på att vi får se San Francisco gå under - och jo, det är maffigt. I 3D. Golden Gate rasar, jättevågor översvämmar staden, fartyg slungas fram längs gatorna, och Rays helikopter undviker att träffas av kollapsande skyskrapor.
Paul Giamatti sitter mest och säger saker som "May God help us all!" och liknande. Plötsligt dyker Kylie Minogue upp i en liten roll som bitch. Hon medverkar bara i en scen, sedan har hon lite otur - minst sagt - när hon öppnar en dörr högst upp i en skyskrapa. Ioan Gruffud tappar en sko i kaoset.
Jag sätter en generisk trea. Kanske i snällaste laget.

    





(Biopremiär 29/5)

-->

Bio: Percy Jackson: Monsterhavet

 Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige

Är det någon som kommer ihåg PERCY JACKSON OCH KAMPEN OM ÅSKVIGGEN från 2010? Nej, ja tänkte väl det. Jag har inga som helst minnen av filmen. Jag hade bara ett vagt minne av att Pierce Brosnan var med. Filmen byggde på en ungdomsbok; en fantasyepos som tydligen kom ut långt innan Harry Potter. och som handlar om unge Percy som får veta att han är ett halvblod - hans far är egentligen den grekiske guden Poseidon!

Nu är Percy (Logan Lerman) tillbaka på bio i ett nytt äventyr - vilket förvånar mig. Jag trodde inte att den första filmen blev en kioskvältare. Percy och de andra halvgudarna bor i något slags gudomligt läger i skogen, skyddad av en osynlig mur. En vacker dag dyker det upp en cyklop som påstår sig vara Percys halvbror. Samtidigt attackeras lägret av onda krafter. För att klara biffen måste Percy och hans polare bege sig ut på Monsterhavet (som visar sig vara Bermudatriangeln) och leta reda på ett gyllene skinn.

Det här är en film av den där typen man glömmer bort samtidigt som man tittar. Det är fantasifullt, specialeffekterna med monster och fräsiga varelser är tjusiga, 3D-effekterna är rätt bra, för en gångs skull - men handlingen är fullkomligt ointressant. För att inte tala om rollfigurerna. Percy och de andra är märkligt anonyma och trista. Med undantag för den tuffa krigarbruden Clarisse (Leven Rambin); filmen hade blivit betydligt bättre om hon hade huvudrollen.

Den första filmen bjöd på ett helt koppel med storstjärnor; förutom Brosnan såg vi Uma Thurman, Sean Bean och flera andra. Inga av dessa återkommer. Stanley Tucci har en liten roll, och Antony Head från BUFFY OCH VAMPYRERNA spelar kentaur. Regissör är en som heter Thor Freudenthal - hans namn är nog det bästa med hela filmen. Det låter ju nästan som dr Freudstein från THE HOUSE BY THE CEMETERY!

Filmens tonåriga hjältar är inte så unga som det verkar. Lerman har hunnit bli 21, medan den väna Annabeth (Alexandra Daddario från TEXAS CHAINSAW MASSACRE 3D) är 27.

Jag har inte så mycket mer att säga om den här rullen. Därför sätter jag punkt här.

(Biopremiär 21/8)

Bio: Texas Chainsaw 3D

Foton copyright (c) Scanbox

Bland alla de stora, klassiska skräckfilmsserierna - och bland de ikoniska busemännen - är nog MOTORSÅGSMASSAKERN och dess efterblivne mördare Leatherface favoriten. Michael Myers i HALLOWEEN är för tråkig, Freddy Krueger i TERROR PÅ ELM STREET vitsar för mycket, jag har aldrig riktigt förstått mig på Pinhead i HELLRAISER och Jigsaw i SAW lämnar vi därhän. Dock är jag rätt svag för Jason i FREDAGEN DEN 13:E - jag vet inte varför. Kanske för att han känns mer hotfull och ostoppbar som slaktmaskin än de övriga.

Originalet från 1974.

Men han är ju inte lika hotfull som Leatherface. Inte lika bisarr. En stor luns som mentalt är om en treåring - och att använda sig av just motorsåg gör sitt till. Bara titeln MOTORSÅGSMASSAKERN kändes otäck och frånstötande efter Studio S-debatten på TV 1980 - och då skulle det ändå dröja flera år innan jag slutligen lyckades se hela filmen från början till slut.

TEXAS CHAINSAW 3D, som regisserats av John Luessenhop (TAKERS), är den sjunde motorsågsfilmen. Fast det är inte den sjunde filmen i serien. Kronologin är det lite hur som helst med, liksom innehåll, rollfigurer och annat. Tobe Hoopers original THE TEXAS CHAIN SAW MASSACRE (och "chain saw" skrivs just så) från 1974 är fortfarande bäst med bred marginal - filmen är ett mästerverk. Först 1986 slog Hooper till med uppföljaren THE TEXAS CHAINSAW MASSACRE 2, som till skillnad från originalet var en bisarr komedi. Leatherface var tillbaka, men hade nu en ny familj. Dennis Hopper spelade motorsågsbeväpnad sheriff i denna sjövilda film. Jag såg den första gången som dansk hyrvideo och det blev extra roligt när Leatherface hette Læderfjæs i textremsan.

1990 kom LEATHERFACE: TEXAS CHAINSAW MASSACRE III, som Hooper inte hade något att göra med. En klart underskattad film, som blev så våldsam att den klipptes om innan premiären i USA. Ännu en gång har Leatherface en ny familj, och Viggo Mortensen är cool som tosing från Texas.  Kim Henkel, som skrev manus till originalet tillsammans med Hooper, var missnöjd med alla uppföljarna och gjorde själv TEXAS CHAINSAW MASSACRE: THE NEXT GENERATION, även känd som THE RETURN OF THE TEXAS CHAINSAW MASSACRE, 1990, en film som knappt släpptes någonstans. Henkel hävdade att detta var den "riktiga" uppföljaren till filmen från 1974 och i två av huvudrollerna sågs Renée Zellweger och Matthew McConaughey - och detta är den klart sämsta motorsågsfilmen. Första halvan är väl okej, men sedan blir det allt dummare och konstigare, och slutet är hemskt.

Den här hyrde jag på en pizzeria i Landskrona.

När Michael Bay meddelade att han skulle producera en nyinspelning av originalet fruktade jag det värsta. Men jag får erkänna att THE TEXAS CHAINSAW MASSACRE från 2003, som biovisades i Sverige, överraskade genom att vara riktigt bra. Den är inte lika påträngande som Hoopers, och våldet skildras mer explicit, man får se hur folk sågas i bitar - men det är en bra och intensiv skräckfilm, som 2006 följdes av THE TEXAS CHAINSAW MASSACRE: THE BEGINNING, som skildrar hur Leatherface blev den han blev. Det är ungefär samma film en gång till, men jag gillar den. Rak skräck utan krusiduller.

TEXAS CHAINSAW 3D är egentligen en osannolikt dum film. Den är riktigt, riktigt korkad emellanåt. För manus står JASON GOES TO HELL-regissören Adam Marcus, Debra Sullivan och Kirsten Elms. Två kvinnor, det är ju rätt ovanligt i sådana här sammanhang. Vad de kokat ihop är en story som utlovas ta vid där Hoopers film slutade - alltså är detta den egentliga uppföljaren. Men nu visar sig detta vara en sanning med viss modifikation.

Filmen öppnar med en fullkomligt fantastisk förtextsekvens: ett sammandrag av filmen från 1974, konverterad till 3D! Det är extremt bra gjort, verkligen skitsnyggt, och jag kom på mig att hellre vilja se den filmen i sin helhet - i 3D - än det som skulle följa. Nå, efter att vi fått se Marilyn Burns som Sally, den enda överlevande, skrikande åka iväg på ett bilflak, börjar fortsättningen. Det är fortfarande 1974 och poliser är på väg till familjen Sawyers gård, från vilken Sally flytt. Men där inne häckar Leatherface (Dan Yeager) tillsammans med en massa människor som inte var med i originalet! Öh? Vad nu? Vilka är de här? Där sitter Gunnar Hansen, som var Leatherface 1974, Bill Moseley, som var Chop-Top i filmen från '86, och några till. Poliserna skjuter ner allihop, tror de, och eldar upp kåken. En snubbe hittar en liten bebis som han tar med sig hem.

Klipp till nutid. Bebisen har vuxit upp till kanonsöta Heather (Alexandra Daddario) - som är i 25-årsåldern. Nej, stopp och belägg! Hallå? Hur tänkte filmskaparna här? Heather borde rimligtvis vara i 40-årsåldern! Enligt gravstenar är det åtminstone 2012 och inte sent 90-tal. Jösses.

Okej. Den här Heather vet inte om att hon är adopterad - och nu får hon veta att hennes riktiga mormor Verna Sawyer (Marilyn Burns igen!) har dött och Heather har fått ärva kåken tanten bodde i. Heather samlar ihop några vänner; det liderliga stycket Nikki (Tania Raymonde) och tre killar.

De hamnar i en liten håla i Texas befolkad av märkliga typer, och det ärvda huset visar sig vara en stor, flott villa. Men självklart ruvar huset på en hemlighet. Bakom en ståldörr i källaren bor Heathers kusin - Leatherface. Han kom undan branden 1974 och har huserat i källaren sedan dess; motorsågat folk och haft sig utan att någon märkt det. Och rimligtvis borde han vara 60-70 år. Minst.

Gänget hittar Leatherface, som genast sätter igång att klubba ner dem, hugga yxor i dem, hänga upp någon på köttkrok (Leatherfaces gamla partytrick) - och självklart såga i dem med någon av sina många motorsågar. Eftersom Heather är The Final Girl lyckas hon komma undan, men när hon söker hjälp visar det sig att hon kommit ur askan i elden...

Jo, detta är som tydligt framgår en sällsynt dum film. Som gammal fan av serien sitter man mest och undrar hur allt hänger ihop. Men! Detta är förstås inget som hindrar filmen från att vara underhållande. Och det är den! Tumregeln lyder ju så här: alla filmer med motorsågsmördare är per automatik bättre än filmer utan motorsågsmördare. I TEXAS CHAINSAW 3D är det fett ös mest hela tiden. Och man fläskar på rejält! De som gillar hardcore-splatter lär inte bli besvikna. Filmen innehåller årets bästa Kille hängs upp på köttkrok och får underkroppen avsågad i närbild-scen. Stora TOPPRAFFEL!-priset till Alexandra Daddario för Bästa push up-BH. Lilla TOPPRAFFEL!-priset till Alexandra Daddario för Bästa bara mage. Guldbagge till Paul Rae som den slajmige borgmästaren! Och minsann om vi inte får se Clint Eastwoods son Scott i en roll.

Vad har vi mer? Jo, självklart en frysbox - och en vansinnig scen där Heather försöker fly i ett pariserhjul. Hur hade hon tänkt att hon skulle komma undan Leatherface i ett sådant? What goes up comes down... I vanlig ordning märks 3D:n knappt av, förutom i ett par scener där sågbladet sticker ut mot oss i publiken.

Det är förstås kul att den här filmen faktiskt går upp på bio. I USA gick den upp på biotoppens förstaplats på en gång och spelade in $22 miljoner första helgen (den kostade 20 att göra), men försvann sedan direkt från topplistan. Jag vill inte påstå att TEXAS CHAINSAW 3D är otäck eller ens spännande (okej, jag är ju härdad), men jag hade kul mest hela tiden när jag såg filmen. Och man får mycket blod och avkapade kroppsdelar för pengarna.

Fast det är ju lite synd att förtextsekvensen är betydligt bättre än resten av filmen...

(OBS! Kort bonusscen efter eftertexterna!)

(Biopremiär 1/2)