Visar inlägg med etikett Alexander Karim. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Alexander Karim. Visa alla inlägg

söndag 31 maj 2015

DVD: Dying of the Light

DYING OF THE LIGHT (Noble Entertainment)
Åh, denne Nicolas Cage. Det är få skådespelare det skojas så mycket om som Nicolas Cage. På 1980-och 90-talen ansågs Cage vara cool och han medverkade i flera bra filmer. Numera dyker han upp i hur många filmer som helst, de flesta är medelmåttiga eller usla, i stort sett alla släpps direkt på DVD i Sverige - och Cage har en tendens att spela över så att TV-skärmarna skäms. En kanadensisk vän har en teori om att Nicolas Cages skilsmässa blev så dyr att han måste göra film precis hela tiden. Jag vet inte om det stämmer.
Paul Schrader är känd som manusförfattaren till TAXI DRIVER, GASTKRAMAD, KRISTI SISTA FRESTELSE och flera andra hyllade filmer. Som regissör har han gjort filmer som HARDCORE, AMERICAN GIGOLO, CAT PEOPLE, vilka han även skrev manus till, och en lång rad totalt bortglömda filmer. Jag minns inte när jag senast såg en film av Schrader. Är hans nya film DYING OF THE LIGHT en film som kommer att sälla sig till Schraders klassiska filmer?
Nej.
Nicolas Cage spelar CIA-agenten Evan Lake, som i filmens öppningsscener torteras av terroristen Muhammad Banir, som spelas av Ragnar Vanheden - ja, det är svensken Alexander Karim som gör rollen. Efter att Lake fritagits hoppar vi 22 år fram i tiden. Nu är Lake gråhårig, och inte nog med det - han är svårt sjuk, han håller på att bli dement, hans händer skakar, och hans ena öra är vanställt. En roll som är perfekt för Nicolas Cage, nu kan han ta i för kung och fosterland! Vilket han gör.
Lakes unge kollega Milton Schultz (Anton Yelchin) upptäcker att Banir fortfarande är i livet. Lake vill leta upp terroristen, men hans överordnade tycker att det är idioti; Banir är säkert död, Lake är för sjuk - så Lake får kicken. Det förhindrar inte Lake från att, med hjälp av Schultz, leta upp Banir. Det bär av till Bukarest och därefter till Kenya.
DYING OF THE LIGHT ligger väldigt långt från Paul Schraders tidiga filmer. Detta är en pratig och tråkig thriller helt utan nerv. Scenerna från Kenya är inspelade i Australien, men resten av filmen är, som så många andra amerikanska lågbudgetfilmer, inspelad i Rumänien. Detta innebär att filmen ser ut som en Steven Seagal-film, fast med bättre manus, skådisar och filmfoto. Vad gäller underhållningsvärde är nog en Seagalfilm att föredra.
Även Irène Jacob, mest känd för DEN RÖDA FILMEN, medverkar, och dansken Nicolas Winding Refn är en av de verkställande producenterna; Refn skulle ursprungligen regissera den med Harrison Ford i Cages roll. DYING OF THE LIGHT togs ifrån Schrader under klippningen. Producenterna klippte om- och ändrade filmen, vilket gjorde Schrader och hans skådespelare förbannade. Filmfotografen Gabriel Kosuth hävdar att hans estetiska vision totalförstörts. Det är möjligt att producenterna försämrade filmen, men jag tror faktiskt att det här var ett ganska hopplöst fall redan från början. Och att sminka både Cage och Karim så att de ska se äldre ut än de är, var en osedvanligt dum idé.












onsdag 14 januari 2015

Bio: Jönssonligan - Den perfekta stöten

Foton copyright (c) Johan Bergmark & Niklas Maupoix

Ibland kollar jag vilka sökord och termer folk har använt för att googla sig fram till TOPPRAFFEL! Av någon anledning brukar "Susanne Thorson naken" alltid finnas med bland de fem vanligaste. Med andra ord torde denna recension generera en massa klick enbart på grund av att jag nu skrev just den meningen. Dessutom medverkar Susanne Thorson i JÖNSSONLIGAN - DEN PERFEKTA STÖTEN; en film som enligt förtexterna bara heter DEN PERFEKTA STÖTEN.

När jag för några månader sedan såg den första teasertrailern för den här filmen trodde jag att det var ett skämt; en sketch från något satirprogram på TV. Men icke! Här har vi filmen. Herrejösses - 2015 är bara ett par veckor gammalt, och vi har redan serverats en av årets absolut sämsta filmer.

Regissören Alain Darborg har tidigare regisserat ett par TV-serier, manuset har Darborg skrivit tillsammans med Piotr Marciniak, som skrivit en av dessa TV-serier - men av DEN PERFEKTA STÖTEN att döma verkar de aldrig någonsin ha jobbat med film. Det här är bitvis exceptionellt amatörmässigt.

Jag minns när VARNING FÖR JÖNSSONLIGAN kom 1981, en svensk version av den danska filmserien om Olsenbanden, som även fanns i en norsk version. Jag såg filmen på bio och åtminstone då tyckte jag att den var väldigt skojig. Många tyckte att den var väldigt skojig, och det kom ju en lång rad uppföljare. Originalskådisarna droppade av med tiden, och filmserien ersattes med Lilla Jönssonligan; ett par filmer om de här figurernas äventyr som barn.*

Jönssonliganfilmerna var muntra komedier för hela familjen, klassisk svensk buskis. När det nu är dags för en så kallad reboot har man ändrat på allt. Man har valt att göra något sags actionäventyr med komiska inslag, och åldersgränsen har höjts till en 11-årsgräns. Visst, jag förstår att Jönssonligan är ett inarbetat varumärke man gärna vill utnyttja - men om man som i DEN PERFEKTA STÖTEN ändrar på precis allt, varför fortfarande kalla det här för Jönssonligan? Om publiken förväntar sig ett glatt lustspel, vilket den nog gör, lär den bli gruvligt besviken. Darborg har istället försökt göra något slags svensk OCEAN'S 11 - fast i gärdsgårdsdivisionen.
En handfull av Sveriges just nu mest lovande karaktärsskådespelare har gått med på att gestalta huvudpersonerna. Det enda de har behållit är namnen, de bekanta karaktärsdragen har man skippat. Simon J Berger spelar Charles-Ingvar Jönsson, som inte kallas Sickan den här gången. Han utför småstötar tillsammans med sin farbror, som bär basker. Andrea Edwards spelar den slemma Anna-Lena Wallentin, som äger ett mäktigt företag med ett välfyllt kassavalv. Wallentin omger sig med korrupta poliser och mordiska gangsters, och det bär sig inte bättre än att hon låter mörda Charles-Ingvars farbror. Scenen där Charles-Ingvar hittar farbrorn är oväntat blodig.

Charles-Ingvar tänker hämnas. Han sätter på sig farbroderns basker och tänker ut en plan - han ska stjäla de många miljonerna i Wallentins kassavalv. För att lyckas med detta behöver han ett perfekt team, så han uppsöker- och övertalar tre personer han med ett undantag inte känner sedan tidigare: Ragnar Vanheden (Alexander Karim), Dynamit-Harry (Torkel Petersson) och Rocky (Susanne Thorson), en gång i tiden Charles-Ingvars flickvän. Vanheden är en välklädd, smooth svindlare och kvinnokarl. Dynamit-Harry är självmordsbenägen - han bor i en husvagn och försöker spränga sig själv i luften när Charles-Ingvar och Vanheden hittar honom. Rocky har alltså bytt kön - hon är nu en piercad tjej som sitter i ett fängelse med hög säkerhet; hon är kassaskåpsexpert och anses vara ytterst farlig, och hon fritas under en fångtransport. Tillsammans sätter nu de här en avancerad kupp i verket.
Genom större delen av filmen satt jag och undrade vad i hel friden det var jag tittade på. För att vara ett actionäventyr är det aldrig spännande och rafflande. Det är aldrig någonsin roligt - jag antar att en del scener ska vara roliga, men det funkar inte det minsta. Skådespelarna kämpar med ibland sanslöst usla repliker. När Vanheden introduceras och låtsas vara någon annan; en amerikan, rabblar han upp något slags PULP FICTION-replik, komplett med "motherfucker", the N-word, och "I'm gonna go medieval on his ass". Redan för tjugo år sedan hade en sådan här replik känts patetisk, idag känns den ännu värre. Rocky utbrister ibland "What the fuck!" och hon kallar Charles-Ingvar "fuckface". Förlåt? Ska det vara roligt? Torkel Petersson spelar ibland över som Dynamit-Harry, och hans catch phrace är "Spräng mig i arslet!", vilket förstås inte alls är kul.
Skådespelarna känns rätt obekväma i rollerna, ett par av rollfigurerna - främst Rocky - framstår som direkt osympatiska. Filmfotot är väl hyfsat kompetent, men vädret är genomgående grått och miljöerna likaså, vilket ger anrättningen en avslagen atmosfär. Filmens allra sista scen fryses och då spelas några sekunder av det gamla, fina ledmotivet från Jönssonliganserien, innan eftertexterna rullar och vi får höra en fullkomligt vedervärdig låt som heter "Vilken jävla smäll" och som framförs av någon som heter Albin; ett slags kombination av rap och svensktopp.

Jag har ingen aning om vilken målgrupp den här filmen har. Vilka uppskattar det här? Är detta är försök att rida på Swedish Crime-vågen och exportera Jönssonligan till utlandet? Filmen är inte underhållande, den är mest tråkig. Dock är det här inte Sean Banan-dåligt; det vill säga inspirerat, surrealistiskt dåligt - det här är bara dåligt. Och dumt.
Den perfekta stöten? Snarare den defekta stöten.

* Här måste jag nämna att jag för en massa år sedan blev tillfrågad om jag ville skriva manus till en stripserie för dagspress om Lilla Jönssonligan. Denna skulle tecknas av Alf Woxnerud. Jag skrev ett gäng strippar, men projektet blev aldrig av - vilket nog bara var bra. Senare fick jag veta att även Johan Wanloo hade tillfrågats om han ville skriva manus.








(Biopremiär 16/1)

tisdag 12 mars 2013

Bio: Johan Falk: Kodnamn Lisa

Foton copyright (c) Nordisk Film

Jag har inte sett någon Johan Falk-film sedan JOHAN FALK - GSI: GRUPPEN FÖR SÄRSKILDA INSATSER; den förra som biovisades. Däremellan kom det ju en rad avsnitt som släpptes direkt på DVD och TV-visades. Således har jag nu sett den första delen av historien om polisens undercoversnubbe Frank Wagner (Joel Kinnaman) - och den sista. Jag har alltså ingen aning om vad som hänt däremellan - och jag minns inte så mycket av del ett av den här sagan.

Tydligen har jag inte missat speciellt mycket. Av allt att döma har det inte hänt någonting alls, och det mesta avhandlas under förtexterna. Åtminstone actionscenerna. Frank bor nu tillsammans med flickvän (Ruth Vega Fernandez) och litet barn, och de har samlat ihop en massa pengar de ska öppna kafé i Frankrike för. De har hela summan i kontanter i en ryggsäck i lägenheten! Smart.

Men nu vill varken diverse gangsters eller filmens manusförfattare Anders Nilsson och Viking Johansson) att Frank ska kunna ta sig till Frankrike helt problemfritt. Svenska gangsters och ryska supertorpeder görmed jämna mellanrum sitt bästa för att plocka Frank. Med hjälp av det gamla, fina tricket med lakan ihopknutna till till rep, lyckas frank och familj fly - och de tar sig till den ständigt sammanbitne (och nu rätt plufsige och ointresserade) Johan Falk (Jakob Eklund). Falk har egentligen sagt upp sig, men han hjälper Frank ändå - och han och hans team tar lagen i egna händer. Tufft värre, är det väl tänkt.
KODNAMN LISA är makalöst dålig. Det här är en nästan osannolikt usel film. Jag ser att regissören Charlotte Brändström har gjort över trettio filmer; de flesta av dem i Frankrike. Här i Sverige har hon bland annat gjort den usla Wallanderfilmen HÄMNDEN och en tidigare Johan Falk-film. Hon verkar inte ha lärt sig någonting alls på att göra så här många filmer. Filmfotot är platt; med rudimentär ljussättning och simplast möjliga kamerauppställningar. Det är alldeles för TV-mässigt. Berättartekniskt finns det inget driv, det här engagerar inte det minsta, och ibland blir det mer än lovligt rörigt. Vad händer? Vad håller de på med? Fast det får väl även manusförfattarna skyllas för. Dialogen är torftig och ofta konstruerad. Jessica Zandén övertygar inte alls som polischef, hon verkar mest spela teater. Alexander Karim funkar bra, han har dessutom lite Hollywoodutseende, men hans kollega är en invandrare som knappt verkar kunna svenska. Jag förstod sällan vad han sa. Är det realistiskt att kunna arbeta som polis när man har problem med språket?
Å andra sidan förstod jag inte heller vad Joel Kinnaman sa. Han mumlar mer än någonsin. Han låter som en puttrande kaffebryggare. Hans storhet är minst sagt obegriplig.

Som vanligt utspelar sig filmen i Göteborg, och det är ju lite trevligt. För mig ganska välbekanta miljöer. Några gubbar sitter på Flygarns Haga. Jag fick lust att åka till Göteborg när jag såg filmen. För att imponera har man fläskat på med en shoot-out i Femmanhuset. Den är inte så imponerande, men lite kul. Mikael Tornving bär en Sator-T-shirt i en av de sista scenerna.

Det absolut roligaste med JOHAN FALK: KODNAMN LISA är filmaffischen. Under titeln står det nämligen "Oklippt version". Öh ... Va? Vadd, oklippt? Skulle det finnas även en annan version? Som är censurklippt? Och vad är det i så fall de har klippt bort? För som actionfilm är det här inte helt oväntat väldigt lamt. Det rockar dåligt. "Oklippt version"... Det känns som att vara tillbaka på 70- och 80-talen, när Statens Biografbyrå härjade vilt.
Nej, gott folk. Det finns ingen som helst orsak att se det här på bio. Blir du iväglurad för att se filmen, så kräv pengarna tillbaka.

Under eftertexterna intervjuas den autentiska person som rollfiguren Frank Wagner är baserad på. Hans ansikte är pixlat och hans röst är förvrängd.







(Biopremiär 15/3)