Visar inlägg med etikett Alex Russell. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Alex Russell. Visa alla inlägg

tisdag 26 november 2013

Bio: Carrie

Foton: Michael Gibson ©2012 Metro-Goldwyn-Mayer Pictures Inc. and Screen Gems, Inc. All rights reserved.
Avdelningen för totalt meningslösa och onödiga filmer:
När jag var tonåring på 1980-talet var jag fullkomligt besatt av Stephen King och hans böcker. Det känns som om jag bara läste King och inget annat, vilket förstås inte stämmer, men jag älskade de här böckerna - av förståeliga skäl. King var - och är fortfarande - den främste skildraren av amerikansk medelklass, berättelserna var spännande och engagerande, och det kändes som om King berättade enbart för mig - "Slå dig ner, grabben, så ska jag berätta något otäckt för dig!". Jag minns att jag på skidresorna med mina föräldrar mest såg på skidåkningen som något nödvändigt ont, jag föredrog att ligga på soffan i stugorna och läsa, jag längtade från skidbacken till Castle Rock, Maine i böckerna.
Så en dag i början av 90-talet fick jag nog, jag hade förläst mig på King - och lade av. Tvärt. Efter "Stark" - en bok jag inte gillade. Först nu på senare år har jag återupptagit bekantskapen med Stephen King och konstaterar att jag fortfarande gillar karln. Jag har förstås även gett mig på hans sons Joe Hills böcker.
Det är nu drygt trettio år sedan jag läste "Carrie", Kings debutroman. Således har jag inte den i färskt minne. Och det är nog tjugo år sedan jag senast såg Brian De Palmas klassiska filmatisering från 1976, vilket innebär att jag inte har den heller i färskt minne. Alltså kan jag inte riktigt jämföra boken och De Palmas film med 2013 år CARRIE - en film som faktiskt är den andra remaken! 2002 gjordes det nämligen en nyinspelning för TV, men den har jag inte sett.
Regissör den här gången är Kimberly Peirce som 1995 gjorde BOYS DON'T CRY, och det hon åstadkommit är en synnerligen poänglös film som inte ger några som helst utslag på Geigermätaren - eller vilken mätare det nu är man ska plocka fram till denna metafor. Chloë Grace Moretz spelar high school-eleven Carrie White, vars morsa Margaret (Julianne Moore) är djupt, djupt, djupt religiös. Filmen öppnar med att Margaret föder sin dotter ensam hemma i sin spöklika kåk. Hon överväger att döda bebisen, hon plågas av synd och skam, och Carrie blir ett blygt, mobbat och ensamt barn.
Carrie får sin första mens i duschen efter att hennes skolklass har varit på badet; Carrie vet inte vad det är, varför hon blöder, och de elaka klasskamraterna, härförda av den onda Chris (Portia Doubleday), kastar tamponger på Carrie. Chris filmar det hela och lägger ut videon på YouTube. Skolans lärare upptäcker detta och stänger av Chris och hennes kompisar.
Det drar ihop sig till prom på skolan och oväntat vill en av de coola lkillarna; Billy Nolan (Alex Russell) att Carrie ska vara hans date på dansen. Carrie låter sig övertalas och syr en balklänning, trots att morsan protesterar å det grövsta. Men nu är förstås det hela mest en plan för att Chris ska kunna hämnas på Carrie - här planeras det minsann ett grisblodsbad. Synd bara att Carrie råkar ha telekinetiska krafter - och grisblodet byts ut mot människoblod.
Det är möjligt att referatet ovan kan klassas som en fet spoiler - men redan på affischen och i trailern spoilar man storyn. Och finns det någon som inte vet vad som händer i CARRIE? Blodbadet på skoldansen är ju så oerhört välkänt.
Ett problem med denna nyversion av CARRIE är fröken Moretz. Nej, hon är inte dålig - men hon är alldeles för söt, trevlig och sympatisk. För nu ska vi vara ärliga här: en av orsakerna till att De Palmas CARRIE fungerar bra, är det faktum att Sissy Spacek ser rätt konstig ut, ett udda, ibland lite otäckt utseende. Jag har svårt att tänka mig att det finns tonårskillar som inte skulle stöta på Chloë Grace Moretz - även om Carrie White nu är religiös och nertryckt i skorna därhemma.
Ett annat problem med filmen, är att Carrie har lite för mäktiga krafter och hon använder dem för ofta. Det blir ibland rena X-Men av det hela, i synnerhet när hon drar igång den långa, avslutande massakern - hon flyger omkring som en blodig superhjältinna och demolerar föremål och människor. Det blir för mycket, det blir overkill, och framförallt blir det aldrig någonsin otäckt eller spännande.
Jag vet inte riktigt vilka som kommer att se den här filmen. Möjligtvis tonåringar som varken läst boken eller sett versionen från 1976. Hm, det torde innebära de flesta av dagens historielösa tonåringar. Och jag tror inte att de kommer att bli speciellt imponerade eller skrämda.
CARRIE är kompetent gjord och välspelad, men samtidigt lite plastig, lite för välpolerad, och som sagt: den är fullkomligt onödig. Dessutom känns flera scener kopierade rakt av från De Palmas version.
För övrigt är det mycket mobbing på bio just nu. Anna Odell hämnas på sina mobbare i ÅTERTRÄFFEN och i IRL blir den mobbade huvudpersonen liksom i CARRIE filmad och hamnar på YouTube. Om inget annat är CARRIE mer underhållande än dessa två filmer.
CARRIE från 1976 slutar med en berömd epilog som fick biopubliken att bokstavligt talat hoppa. Denna scen återkommer inte i Peirces version, istället har man försökt göra en egen, betydligt mindre effektiv variant.







(Biopremiär 29/11)

-->



torsdag 16 februari 2012

Bio: Chronicle

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Jösses, upptäcker att den här hade biopremiär igår. Pressvisningen var idag ... Nåja.

Förutom handhållen shakycam, är ett annat av mina hatobjekt så kallade "found footage-filmer". Denna genre slog igenom 1999, när den förhållandevis usla THE BLÄH WITCH PROJECT (filmen som bevisade att folk är rädda för träd) hade premiär. Killarna som gjorde den filmen hävdade dessutom att de aldrig sett CANNIBAL HOLOCAUST; alla found footage-filmers urmoder. senare medgav de att de faktiskt hade sett filmen. Och Ruggero Deodatos kannibalklassiker är fortfarande den med bred marginal bästa filmen i genren.

Efter BLÄH WITCH rullade det på och vi fick filmer som PARANORMAL ACTIVITY-trilogin, [REC]-filmerna (varav den första var bra), CLOVERFIELD, APOLLO 18 som fortfarande inte haft Sverigepremiär, ett par exorcismfilmer, och ytterligare ett gäng jag förträngt eller inte sett. De flesta är väldigt irriterande, eftersom orsaken till att rollfigurerna hela tiden filmar allt se upplever blir allt mer krystad.

CHRONICLE är den första superhjälte-found footage-filmen. Okej, stryk "hjälte" i "superhjälte". Filmen handlar om superkrafter, men inga beter sig som hjältar, än mindre maskerade sådana.

Manuset till den här filmen har skrivits av Max Landis, son till John, och för regin står Josh Trank, som långfilmsdebuterar. Och jag måste säga att det här är den bästa found footage-filmen sedan kannibalfilmen. Fast det dröjde ett bra tag innan CHRONICLE tog sig och blev riktigt bra.

Dane DeHan spelar tonåringen Andrew Detmer, som är lite nördig, mobbad, och har problem hemma - hans farsa super och slåss, medan hans mor är svårt cancersjuk. Av någon anledning har Andrew fått för sig att han ska videofilma precis allting, och ja, det kändes bara krystat och dumt.

Andrew umgås med sin kusin Matt (Alex Russell), och på en fest träffar de den unge politikern Steve (Michael B Jordan). Matt och Steve har hittat ett mystiskt hål i marken i närheten av kåken där festen hålls, och de vill att Andrew ska filma. Det kommer nämligen märkliga ljud ur hålet. De klättrar ner och hittar en troligtvis utomjordisk kristalliknande formation, och när de rör vid den, händer något besynnerligt.

De tre killarna förvandlas till Fantastiska Trean.

De har blivit något slags variant av David Cronenbergs scanners och har fått tuffa, psykiska krafter. Om de koncentrerar sig kan de kontrollera föremål och skapa kraftfält. De får saker att sväva, de kan flytta på föremål, hejda kastade bollar i luften, och efter ett tag lär de sig även hur de ska göra för att kunna flyga.

Men några superhjältar blir de aldrig. De skiter fullkomligt i att "with great powers come great responsibilty". Istället använder de sina krafter för sitt eget höga nöjes skull. De utför practical jokes, de uppträder som magiker för att bli populära och ragga brudar.

Men - de kan inte kontrollera sina krafter. De börjar dessutom att missbruka dem. En av de tre blir alltmer desperat och förvandlas sakta till något slags ofrivillig superskurk, som till slutet ställer till det rejält.

Jag kan inte påstå att CHRONICLE är speciellt originell. Den här typen av superhistorier har förekommit i serietidningar ett bra tag, åtminstone ett par decennier. Storyn påminner även en del om TV-serien HEROES.

... Men trots detta vill jag påstå att detta är en riktigt bra historia på temat. Rollfigurerna är bra och handlingsförloppet känns både trovärdigt och realistiskt. Så här hade det säkert gått i verkligheten om vanliga snubbar plötsligt förses med superkrafter. Varför dra på sig en jönsig dräkt och bekämpa brott, när man istället kan ha kul?

Om det inte vore för att detta är en found footage-film, hade detta kunnat bli en av de bästa superfilmerna någonsin. Men tyvärr är detta en found footage-film. Och emellanåt blir det direkt löjeväckande. Matt börjar stöta på en snygg tjej, och vad gör hon om inte filmer allting för sin blogg. Ibland får vi se hennes videosnuttar. Vid ett par tillfällen klipps det in snuttar från andra människor videofilmer - och bilder från övervakningskameror. Och flera gånger börjar en scen med att en röst frågar "Är det okej om jag filmar?". Det blir krystat och lite töntigt. Dock varierar man sig på kreativa sätt; till exempel låter Andrew kameran sväva fritt, så att vi ser även honom när han filmar, och då bjuds det även på avancerade åkningar och kameraperspektiv.

Synd. Här finns material för en rejält fläskig film. Slutstriden är mäktig, där stora delar av Seattle (som egentligen är Sydafrika) demoleras, när ond möter gott och kombattanterna sänger till varandra så att de far genom skyskrapor och helikoptrar trillar från luften.

Men jag blev väldigt positivt överraskad och jag skulle inte protestera om det kom en uppföljare. Och till skillnad från så många andra filmer i genren, slipper vi evighetslånga scener där det inte händer någonting - PARANORMAL ACTIVITY led ju av detta; scener där folk levde sitt trista vardagsliv i väntan på att spökena skulle slå till mot slutet.




(Biopremiär 15/2)