Bio: Magic Mike

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Efter floppen med actionfilmen HAYWIRE, som släpptes direkt på DVD i Sverige, är Steven Soderbergh tillbaka med ännu en film. På bio den här gången. Det är ju numera inte alltid säkert att vi får se Soderberghs filmer på bio. Eller om vi får se dem överhuvudtaget (som THE GIRLFRIEND EXPERIENCE).
Den här gången har Steven Soderbergh fått till det - åtminstone publikt. MAGIC MIKE kostade sju miljoner dollar att göra och har än så länge dragit in runt 111 miljoner dollar enbart i USA. Och vad kan det bero på? Lockar filmen samma kvinnliga publik som flockas på strippklubben filmen handlar om? Vallfärdar tjejer till biograferna för att se muskulösa, barbröstade män dansa och jucka på en scen? Eller är det bara så enkelt att det är en bra film?
Det här med manlig striptease är ju lite märkligt. Kvinnliga strippor förknippas med skumma klubbar, sleaze, förnedring, sexism, prostitution och fan vet allt, oavsett hur konstnärligt avancerad och seriös showen är. Manliga strippor är en kul grej som drar till sig vilt tjoande töser och möhippor och grejor. För mig som man är det ännu konstigare - tycker kvinnor verkligen att det här är sexigt? Ur en strikt heterosexuell synvinkel tycker jag att det hela mest är ... Tja ... Bögigt. There. I said it. Sjömansmössa och stringkalsingar är inte min pryl. Och det blir lite grann som alla omedvetet homoerotiska slagsmål i actionfilmer - med COMMANDO som främsta exempel. Men jag har väl fel.

Hur som helst: mellan alla strippnummer - och de är många - får vi en film som faktiskt är rätt bra. Channing Tatum är Mike; en kille som drömmer om att bli möbelsnickare (!), arbetar på byggen dagtid, och drar in mängder av stålar kvällstid, då han förvandlas till Magic Mike på en av Tampas klubbar med manlig striptease. På bygget träffar Mike nittonårige Adam (Alex Pettyfer), en slarver som bor hemma hos sin ordentliga (men söta) syrra Brooke (Cody Horn). Adam säger upp sig redan första dagen på jobbet och han är inte intresserad av så många andra jobb. Han springer på Mike igen på en nattklubb och råkar bli medsläpad till strippklubben för att hjälpa till. Strippan Tarzan (Kevin Nash) rasar plötsligt ihop bakom scen (knark?) och Mike får idén att slänga ut den blyge och fumlige Adam på scenen. Han gör succé och anställs av klubbens ägare, den särpräglade Dallas (Matthew McConaughey).
Adam trivs alltmer med sitt nya liv med pengar, brudar, fester och droger. Brooke gillar det inget vidare. Och Mike börjar tröttna på tillvaron. Som sagt - han vill ju helst snickra möbler. Och är han månne inte lite förtjust i Brooke, trots att hon är så avigt inställd till honom och hans verksamhet.
Stilmässigt pendlar MAGIC MIKE mellan extravaganta, glittriga shownummer och dialogscener som känns som hämtade från Soderberghs tidiga independentfilmer. Ni vet; förhållandevis statisk kamera, två människor sitter mittemot varandra och pratar. Det är som om man klippt ihop SHOWGIRLS med en indierulle. Men det funkar.

Channing Tatum ser ut som en köttbulle. Det gör han alltid, oavsett vad han spelar. Men han är riktigt bra i titelrollen - och det avslöjades ju att Tatum faktiskt varit manlig strippa innan han blev skådis. Han står även som medproducent. Alex Pettyfer funkar även han - han är en irriterande typ och förtjänar mest stryk, tycker jag, och jag förstår inte varför den rätt sympatiske Mike vill hänga med honom, men det är väl så han ska vara.
Fast mest av alla lyser Matthew McConaughey. Han är fantastisk som Dallas. Där kan vi snacka karaktär. Vilken snubbe! Och hur fan har han orkat skaffa sig den där torson? Den ser ju ut att vara ritad! Jag ser att några branschtidningar börjat spekulera i Oscarnominering för McConaughey.
Att filmen så smått leder till en liten kärlekshistoria känns kanske onödigt och en aning osannolikt. Men även detta funkar - och det är rätt gulligt. NonStop Entertainment lanserar filmen som "dramakomedi", men jag vet inte om jag håller med om att det är en komedi. Speciellt roligt i betydelsen skrattframkallande är det här inte. Men det är riktigt trivsamt.
Lite för mycket manlig striptease för min del, jag ser hellre om SHOWGIRLS och STRIPPED TO KILL, men plus för att Dallas dansar till "Calling Dr. Love".

(Biopremiär 15/8)

Bio: I Am Number Four

Foton copyright (c) Disney

Michael Bay-producerad science fiction-action-thriller, baserad på en bok och i regi av TV-seriekillen DJ Caruso, som senast gjorde dumma EAGLE EYE - hur sitter det så här en dag i mars?

Ärligt talat: inget vidare.

Alex Pettyfer spelar John, en kille som är från rymden. Han ser ut som en vanlig, amerikansk, lätt överårig high school-elev, men jodå, han är från en främmande planet. Och hans liv är i fara. Han är nämligen nummer fyra i en grupp på, ja, hur många var de nu? En handfull, säger vi. En handfull rymdvarelser som flytt till olika planeter och nu jagas och dödas av andra, onda rymdvarelser med rakade, tatuerade skallar, spetsiga tänder och gälar på kinderna.

Tillsammans med sin "vakt" Henri (Timothy Olyphant) flyttar John från stad till stad, där de försöker vara så osynliga som möjligt. I början av den här filmen är John ute och badar med några kompisar, och då börjar hans ben plötsligt att lysa blått (det betyder att en av hans hemliga rymdkompisar har mördats). De badande polarna blir rädda och skriker "Freak!", så John och Henri flyttar till Ohio.

Där bär det sig inte bättre än att John får ihop det med Snygga Bruden på skolan. Och tack vare detta får han The School Bully - skolans footballstjärna - på sig. Dessutom lär han känna skolans mobboffer nummer ett, en kille som tror att hans farsa förts bort av rymdvarelser (är han månne son till Sammy Hagar?).

Rymdvarelserna knappar in och med sig har de två stora monster, men nu börjar John kunna lära sig att hantera de superkrafter han upptäcker att han har. Exakt vad de här krafterna går ut på blir jag inte riktigt klok på, förutom att han är skitstark och snabb och kan hoppa högt, skjuter han blå ljusstrålar från händerna, och då kan det mesta hända, beroende på vad manuset kräver. John skaffar sig även en hund.

I AM NUMBER FOUR känns som första säsongen av en TV-serie nerklippt till en långfilm på knappt två timmar. Den följer samma struktur som TV-serier och den riktar in sig på yngre tonåringar. Carusos film fortsätter även den där nya, trista trenden med TV-serier och filmer om superhjältar som inte bär superhjältedräkter, något som väl startades med SMALLVILLE (som Caruso jobbade med) och sedan fortsatt i till exempel HEROES.

Jag har bara sett första säsongen av HEROES, som jag väl tyckte var sådär, och jag hörde förstås att senare säsonger blev värre. I AM NUMBER FOUR kan sägas vara ett slags HEROES LIGHT. Det största problemet är att filmen blir märkligt seg och trist. Alex Pettyfer har inte mycket till utstrålning, men jag gissar att hans utseende går hem hos töserna. De onda rymdvarelserna är inte så kul. Det dyker upp en blond rymdbrud och sparkar röv emellanåt, och hon hade varit en mycket coolare huvudperson. Slutstriden pågår i en evighet och folk skjuter strålar på varandra och det är inte alls fräsigt, och jag höll på att somna. Slutet bygger inte helt oväntat upp till en uppföljare.

Är du tolv år tycker du kanske om det här. Men chansen att du som läser detta är tolv är nog ganska liten, eller hur?

 

 

 

 

(Biopremiär 25/3)