Visar inlägg med etikett Alejandro Jodorowsky. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Alejandro Jodorowsky. Visa alla inlägg

fredag 19 oktober 2018

Serier: Borgia

BORGIA
av Alejandro Jodorowsky och Milo Manara
Albumförlaget

Det senaste decenniet har det kommit en hel del seriealbum författade av Adamsonbelönade Alejandro Jodorowsky på svenska. Serier av Milo Manara har det nog inte kommit något av sedan 1980-talet. Jag har åtminstone inte läst något utgivet här i Sverige sedan 80-talet - inte vad jag kommer ihåg.

Ah, den gode Manara. Italienaren som höll Epix förlag vid liv. Det kändes i alla fall så. Manaras album "Click" var den enda publikation Horst tvingades trycka i en andra upplaga. Sex och rena porrserier sålde förhållandevis bra på 80-talet.
Idag är läget radikalt annorlunda. Få serietecknare lär vara mer ute och omöjliga, framför allt här i Sverige, än Milo Manara. Sex, naket, brudar och manliga pornografiska fantasier i populärkulturen hör till det förgångna. De obligatoriska duschscenerna har försvunnit ur dagens skräckfilmer (medan våldet intressant nog är grövre än det någonsin varit).

Redan för 30 år sedan kritiserades Manara. Hans erotiska serier ansågs vara för tunna och dumma, och brudarna såg likadana ut; de var poserande klippdockor med olika peruker. Bild & Bubbla konfronterade Manara i en intervju och anmärkte på att han ritade fula pratbubblepilar!

Men Manara gjorde mer än rena porrserier. Hans (kvasiintellektuella?) svit om HP & Guiseppe Bergman uppskattades, han samarbetade med Hugo Pratt, han tecknade filmaffischer åt Fellini. Själv gillar jag Manara. Inte allt han gjort, men mycket. Det är något väldigt italienskt över honom och hans verk.

Den 214 sidor långa samlingsvolymen "Borgia" kom ursprungligen ut som fyra franska album, publicerade mellan 2004 och 2010.
Det här är inte en serie för vem som helst.
(Klicka för större bild)
Jag kan inte påstå att jag känner till speciellt mycket om släkten Borgia, som styrde- och terroriserade Italien i slutet av 1400- och början av 1500-talet. Nej, jag såg inte TV-serien med Jeremy Irons. Men mycket av det som berättas om familjen Borgia i böcker och filmer är rena antaganden, vad som egentligen hände under denna period, hur det egentligen gick till, är till stor del okänt.

Jag utgår ifrån att det allra mesta i Alejandro Jodorowskys manus till "Borgia" är ren fiktion - eftersom få händelser stämmer med de uppgifter jag letat fram om släkten Borgia. Bara en sådan sak som att Karl den VIII av Frankrike i albumet trillar ner i en vulkan medan han våldtar en kvinna, när han i verkligheten ska ha dött efter att ha slagit huvudet i en dörrkarm. Lucrezia Borgia födde visst åtta barn, i albumet enbart ett - en tvåhövdad unge.

Vad vi får istället för en förhållandevis historiskt korrekt redogörelse för släkten Borgias uppgång och fall, är 214 sidor perversioner.
(Klicka för större bild)
"Borgia" känns ungefär som en kombination av filmerna CALIGULA och SALÒ - SODOMS 120 DAGAR. Den onde, maktlystne Rodrigo Borgia väljs till påve, efter mutor, hot och mord. Hans barn, de flesta utomäktenskapliga, är lika onda och maktlystna. Alla i familjen Borgia är osympatiska, vidriga och perverterade. Jodorowsky och Manara berättar om hur de blir allt mäktigare innan deras obligatoriska fall.

Eftersom alla gestalter i den här boken är så extremt vidriga, samtidigt som de är rätt endimensionella, är själva handlingen egentligen oengagerande och ointressant. Dessutom finns det inget riktigt driv i berättandet. Handlingen går från en spektakulär scen till nästa spektakulära scen, utan att egentligen röra sig framåt.

Jag tycker dock att "Borgia" är en fascinerande serie - eftersom den genomgående är så kompromisslös. Det medeltida Rom framställs som en stinkande varböld, och istället för att berätta en spännande historia, fokuserar Jodorowsky och Manara på ultravåld, avrättningar, lönnmord, sex, våldtäkter, incest, spyor, piss och skit. Bokstavligt talat. Allt detaljerat skildrat.

Jag tycker allt att Manara briljerar som tecknare i detta album. Visst, alla unga kvinnor - och även unga män - ser likadana ut; de har perfekta figurer, rena (och identiska) anletsdrag, och det enda som skiljer dem åt är frisyrerna. Däremot har alla andra figurer; äldre män och kvinnor, försetts med egna och unika utseenden.

Miljöerna är maffiga, detaljerade, ibland är bilderna myllrande. Det finns mycket att titta på. Manara har själv färglagt serien på exemplariskt sätt; hans hantering av vattenfärger är annat än den kladdiga datorfärgläggning som förpestar alldeles för många serier idag. Vad som är lite lustigt är att bilderna här och var påminner lite om Carl Larsson, av alla konstnärer.
(Klicka för större bild)
Men ...

Är "Borgia" bra?

Det är en fråga som är svår att besvara. Nej, kan kan väl inte påstå att det här är ett "bra" album som anbefalles. Lika lite som jag kan påstå att CALIGULA är en bra film alla måste se; CALIGULA är storslagen, men skitkonstig, surrealistisk, fascinerande - och en orgie i sex och våld. Folk som gillar "vanliga" filmer lär inte uppskatta CALIGULA.

Och detsamma gäller seriealbumet "Borgia". En kritiker lär ha sammanfattat sin recension i ett "Urk!".

... Å andra sidan har jag svårt att tänka mig att "Borgia" kommer att köpas av någon som inte vet vad det är man får för pengarna - det vill säga våld och perversioner. Jag kan inte hitta namnet på den som översatt "Borgia". Har namnet glömts bort - eller vill personen i fråga vara anonym?

För övrigt vore det onekligen intressant om Jodorowsky och Manara gav sig på en skildring av Caligulas liv. Fast det lär nog inte ske.    

söndag 22 januari 2017

Serier: Bouncer, del 8 och 9

BOUNCER 8: "TO HELL"
BOUNCER 9: "AND BACK"
av Jodorowsky och Boucq
Albumförlaget

Nu blir det western igen här på TOPPRAFFEL! Inte illa!

Jag har tidigare bara läst ett Bouncer-album; det första, vilket jag recenserade när det kom 2008. Jag minns inte vad jag tyckte och vad jag skrev - och nu går det inte längre att läsa recensionen. När jag startade den här bloggen 2008 låg den nämligen på Metrobloggen, och där fanns den ungefär ett år. Förra året fick Metro för sig att lägga ner tjänsten. Tror ni att de bemödade sig att meddela sina gamla bloggare om detta? Nej, det gjorde de inte. Så plötsligt var "gamla" TOPPRAFFEL! raderad. Om jag förvarnats, hade jag kunnat flytta över bloggen till en annan plats.

I vilket fall: det går alldeles utmärkt att läsa album åtta och nio, vilka innehåller en avslutad historia, utan att ha läst de tidigare sju albumen - allt man behöver veta är att huvudpersonen; Bouncer, är en enarmad revolverman.

... Men Bouncer är inte en westernserie för vem som helst; serien ligger otroligt långt ifrån Blueberry och Comanche, för att nämna två albumaktuella serier. Bouncer känns som de mest bisarra, europeiska westernfilmerna från 1960- och 70-talen; som DJANGO, KILL! och CUT-THROATS NINE, fast ännu mer skruvad och bisarr.

Bouncer saknar förvisso det metafysiska flum Alejandro Jodorowsky sysslar med i sina science fiction-serier, men i övrigt är det här Jodorowsky i sitt esse: ett frosseri i groteskerier. Och då passar det perfekt att han samarbetar med det groteskas kanske främste tecknare; François Boucq - en herre jag upptäckte och fascinerades av i Epix på 1980-talet.

Deformerade människor, ultravåld, sex, svart humor, skräck och helvete. I "To Hell and Back" anländer den puckelryggige hermafroditen Pretty John tillsammans med några karlar till staden där Bouncer bor. De ska hämta en fånge, som ska föras till det beryktade fängelset Deep End - men medan de är i stan, passar den sadistiske psykopaten Pretty John på att piska kvinnor inne på saloonen, och det bär sig inte bättre än att han mördar den gravida indiankvinnan som driver saloonen, och skadar dvärgen hon är gift med.

Bouncer utses till tillfällig sheriff och beger sig iväg för att arrestera Pretty John och dennes män. Buncer hamnar förstås i Deep End, som är en myllrande helvetesskildring som för tankarna till, tja, Hieronymus Bosch - eller i det här fallet Hieronymus Boucq. Deep End är inte alls ett fängelse - det är en fristad för kriminella, efter att internerna gjort myteri. Stället är en enda stor, kokande gryta, fylld med perversioner och konstigheter. Fängelsechefen kallas Ugly John och är far till Pretty John, denne är maskerad och så ond att han spelar på en gigantisk orgel. Ugly Johns fru är ett liderligt stycke, som försöker förföra Bouncer. Märkliga, maskerade munkar rider omkring i öknen. Folk dör som flugor.
Jag känner en del personer som inte gillar Bouncer. De tycker att det är en fruktansvärd serie. Själv gillar jag det här - jag tycker att "To Hell and Back" är smått fantastisk. Men så är jag ju också otroligt svag för Eurotrash och bisarrheter, främst på film - men Jodorowsky och Boucq har med Bouncer bevisat att det går alldeles utmärkt att ägna sig åt sådant även i serieform.

För övrigt har Jodorowsky nyligen kommit med ett album som heter "Les fils d'El Topo": El Topos söner - en uppföljare i serieform till filmen EL TOPO från 1970. Enligt Albumförlaget är dock serien så pass konstig att vi knappast lär få se den på svenska. Filmen från 1970 är makalöst konstig.

lördag 12 oktober 2013

Svenska Serieakademin kliver in i framtiden


Jag har ju helt glömt bort att här på TOPPRAFFEL! nämna att vi i Svenska Serieakademin nu tagit det stora klivet in i framtiden - vi har skaffat oss en officiell hemsida! Jodå, gott folk, så är det. Det är kanske ingen som tänkt på det, men akademin har aldrig haft någon hemvist på nätet.
Vi sådde projektet under Bokmässan 2012 och under akademimiddagen exakt ett år senare sjösatte vi sidan och skålade i champagne. Huvudansvariga för sidan är Rolf Lindby, Anna Larsson och jag, men det är meningen att övriga ledamöter ska fylla med med material allteftersom.
Hemsidan hittas förstås på serieakademin.se eller - om man vill skriva en längre url - på svenskaserieakademin.se. Och klickar ni HÄR hittar ni ett helt gäng bilder från årets utdelning av Adamsonstatyetterna. I år gjorde jag debut på scenen. Den internationella statyetten gick, som säkert är bekant, till Alejandro Jodorowsky, och eftersom han faktiskt är rätt okänd i det här landet, hade jag klippt ihop en liten videohyllning till honom; vi körde filmen och jag pratade till. Här under hittar ni filmen.
Svenska Serieakademin har även begåvats med en ny logga. Det är Lasse Åberg som ligger bakom den.


-->



söndag 15 maj 2011

Jodorowskys Dune på gång - i alla fall nästan

Alejandro Jodorowsky är ju en ganska speciell filmregissör. Minst sagt. En film som EL TOPO glömmer man inte i första taget och jag är inte karl nog att avgöra om den är bra eller dålig. SANTA SANGRE var jag väldigt förtjust i när den kom, men nu har jag inte sett den på närmare tjugo år.
Fast för min del är Jodorowsky nästan mer synonym med tecknade serier, han produktion som manusförfattare blir bara större och större.
I början av 1970-talet var det meningen att Jodorowsky skulle filmatisera James Herberts science fiction-roman "Dune" - tänka sig. Ett minst sagt udda projekt. Produktionen började förberedas och folk som Jean Moebius" Giraud jobbade med designen, men plötsligt tröttnade producenten och ströp projektet. Först på 80-talet blev "Dune" film, då David Lynchs superflopp fick premiär, och senare har boken blivit TV-serier.
Nu är en dokumentärfilm om Jodorowskys DUNE på gång. Här är lite material från den: