Serier: Borgia

BORGIA
av Alejandro Jodorowsky och Milo Manara
Albumförlaget

Det senaste decenniet har det kommit en hel del seriealbum författade av Adamsonbelönade Alejandro Jodorowsky på svenska. Serier av Milo Manara har det nog inte kommit något av sedan 1980-talet. Jag har åtminstone inte läst något utgivet här i Sverige sedan 80-talet - inte vad jag kommer ihåg.

Ah, den gode Manara. Italienaren som höll Epix förlag vid liv. Det kändes i alla fall så. Manaras album "Click" var den enda publikation Horst tvingades trycka i en andra upplaga. Sex och rena porrserier sålde förhållandevis bra på 80-talet.
Idag är läget radikalt annorlunda. Få serietecknare lär vara mer ute och omöjliga, framför allt här i Sverige, än Milo Manara. Sex, naket, brudar och manliga pornografiska fantasier i populärkulturen hör till det förgångna. De obligatoriska duschscenerna har försvunnit ur dagens skräckfilmer (medan våldet intressant nog är grövre än det någonsin varit).

Redan för 30 år sedan kritiserades Manara. Hans erotiska serier ansågs vara för tunna och dumma, och brudarna såg likadana ut; de var poserande klippdockor med olika peruker. Bild & Bubbla konfronterade Manara i en intervju och anmärkte på att han ritade fula pratbubblepilar!

Men Manara gjorde mer än rena porrserier. Hans (kvasiintellektuella?) svit om HP & Guiseppe Bergman uppskattades, han samarbetade med Hugo Pratt, han tecknade filmaffischer åt Fellini. Själv gillar jag Manara. Inte allt han gjort, men mycket. Det är något väldigt italienskt över honom och hans verk.

Den 214 sidor långa samlingsvolymen "Borgia" kom ursprungligen ut som fyra franska album, publicerade mellan 2004 och 2010.
Det här är inte en serie för vem som helst.

(Klicka för större bild)

Jag kan inte påstå att jag känner till speciellt mycket om släkten Borgia, som styrde- och terroriserade Italien i slutet av 1400- och början av 1500-talet. Nej, jag såg inte TV-serien med Jeremy Irons. Men mycket av det som berättas om familjen Borgia i böcker och filmer är rena antaganden, vad som egentligen hände under denna period, hur det egentligen gick till, är till stor del okänt.

Jag utgår ifrån att det allra mesta i Alejandro Jodorowskys manus till "Borgia" är ren fiktion - eftersom få händelser stämmer med de uppgifter jag letat fram om släkten Borgia. Bara en sådan sak som att Karl den VIII av Frankrike i albumet trillar ner i en vulkan medan han våldtar en kvinna, när han i verkligheten ska ha dött efter att ha slagit huvudet i en dörrkarm. Lucrezia Borgia födde visst åtta barn, i albumet enbart ett - en tvåhövdad unge.

Vad vi får istället för en förhållandevis historiskt korrekt redogörelse för släkten Borgias uppgång och fall, är 214 sidor perversioner.

(Klicka för större bild)

"Borgia" känns ungefär som en kombination av filmerna CALIGULA och SALÒ - SODOMS 120 DAGAR. Den onde, maktlystne Rodrigo Borgia väljs till påve, efter mutor, hot och mord. Hans barn, de flesta utomäktenskapliga, är lika onda och maktlystna. Alla i familjen Borgia är osympatiska, vidriga och perverterade. Jodorowsky och Manara berättar om hur de blir allt mäktigare innan deras obligatoriska fall.

Eftersom alla gestalter i den här boken är så extremt vidriga, samtidigt som de är rätt endimensionella, är själva handlingen egentligen oengagerande och ointressant. Dessutom finns det inget riktigt driv i berättandet. Handlingen går från en spektakulär scen till nästa spektakulära scen, utan att egentligen röra sig framåt.

Jag tycker dock att "Borgia" är en fascinerande serie - eftersom den genomgående är så kompromisslös. Det medeltida Rom framställs som en stinkande varböld, och istället för att berätta en spännande historia, fokuserar Jodorowsky och Manara på ultravåld, avrättningar, lönnmord, sex, våldtäkter, incest, spyor, piss och skit. Bokstavligt talat. Allt detaljerat skildrat.

Jag tycker allt att Manara briljerar som tecknare i detta album. Visst, alla unga kvinnor - och även unga män - ser likadana ut; de har perfekta figurer, rena (och identiska) anletsdrag, och det enda som skiljer dem åt är frisyrerna. Däremot har alla andra figurer; äldre män och kvinnor, försetts med egna och unika utseenden.

Miljöerna är maffiga, detaljerade, ibland är bilderna myllrande. Det finns mycket att titta på. Manara har själv färglagt serien på exemplariskt sätt; hans hantering av vattenfärger är annat än den kladdiga datorfärgläggning som förpestar alldeles för många serier idag. Vad som är lite lustigt är att bilderna här och var påminner lite om Carl Larsson, av alla konstnärer.

(Klicka för större bild)

Men ...

Är "Borgia" bra?

Det är en fråga som är svår att besvara. Nej, kan kan väl inte påstå att det här är ett "bra" album som anbefalles. Lika lite som jag kan påstå att CALIGULA är en bra film alla måste se; CALIGULA är storslagen, men skitkonstig, surrealistisk, fascinerande - och en orgie i sex och våld. Folk som gillar "vanliga" filmer lär inte uppskatta CALIGULA.

Och detsamma gäller seriealbumet "Borgia". En kritiker lär ha sammanfattat sin recension i ett "Urk!".

... Å andra sidan har jag svårt att tänka mig att "Borgia" kommer att köpas av någon som inte vet vad det är man får för pengarna - det vill säga våld och perversioner. Jag kan inte hitta namnet på den som översatt "Borgia". Har namnet glömts bort - eller vill personen i fråga vara anonym?

För övrigt vore det onekligen intressant om Jodorowsky och Manara gav sig på en skildring av Caligulas liv. Fast det lär nog inte ske.    

Serier: Conquistador del II

CONQUISTADOR DEL II
av Jean Dufaux och Philippe Xavier
Albumförlaget

Det första albumet i den här albumserien var förhållandevis händelselöst och led en del av alltför ointressanta, anonyma gestalter. Dock tog det sig mot slutet av albumet, då handlingen plötsligt blev lite intressant och spännande - så pass att jag ville se vad som skulle hända härnäst. Dessutom är Philippe Xavier en hejare på att teckna aztekernas mystiska stad.
I detta andra album får vi dock inte se mer av den fascinerande staden och dess tempel. Vad vi istället får, är snyggt tecknat ultravåld.
Faktum är att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva om detta album. Berättartekniskt är det här en aning förvirrat och ibland blev jag inte klok på om det handlade om tillbakablickar eller ej. Liksom i det förra albumet, är huvudpersonerna rätt bleka, bildligt talat. De presenteras inte ordentligt, flera av dem har likartade utseenden, jag hade lite svårt att hålla koll på vem som var vem, och i det här albumet har de en tendens att stryka med mest hela tiden.
Hela boken utspelar sig i djungler, i vilka spanjorer slåss med indianer så att blodet sprutar - eller så slåss de med monster. Det är mord och action på var och varannan sida.
Precis som förra gången, är det mestadels överdådigt tecknat. Serierutorna är stora och få per sida. Xavier ritar snygga miljöer, om än mindre snygga människoansikten, det är stämningsfullt och djungeln känns hotfull. De många actionscenerna är skickligt iscensatta.

Det är lite synd att Jean Dufaux inte fått någon ordning på manuset. Jag vill så gärna attt det här ska vara bättre än det är.
Men! En sak är Dufaux bra på - nämligen att skapa intresse för nästa del. För återigen tar det här sig mot slutet och jag blir nyfiken på vad som kommer att hända härnäst. Det ska Dufaux ha en eloge för - jag vet inte hur många TV-serier jag sett första avsnittet av och sedan inte sett fler, eftersom jag inte blev lockad att se fortsättningen. 

Serier: Katanga 1: Diamanter

KATANGA 
1: "DIAMANTER"
av Fabien Nury och Sylvain Vallée
Albumförlaget

Häromveckan recenserade jag det första albumet om Tyler Cross, efter manus av Fabien Nury - och här har vi nu den första delen i ännu en albumsvit författad av Nury; Katanga. Den här gången samarbetar han åter med tecknaren Sylvain Vallée, tillsammans med vilken Nury tidigare gjorde Det var en gång i Frankrike.
Författarna påpekar att deras berättelse är helt fiktiv. Fakta har blandats med rena påhitt. Spelplanen är Kongo 1960. Efter att ha varit en belgisk koloni, har nu Kongo blivit en självständig stat. Gruvprovinsen Katanga bryter sig dock ur Kongo och blir självständig. Krig utbryter mellan Kongo och Katanga. Katanga är en sjudande kittel; en våldsam, farlig plats styrd av gäng och miliser. FN-trupperna står maktlösa.
Då behövs tolv fördömda män. Eller - tolv är de inte, men legosoldaten Felix Cantor anlitas, och han i sin tur handplockar ett gäng hårdföra män, som åker till till Katanga för att göra det FN inte kan och vill göra.
Serien om Katanga kan sammanfattas med orden politik och våld. Det är en brutal och blodig historia, det här. Precis som fallet var med Det var en gång i Frankrike, är i princip samtliga gestalter i Katanga osympatiska. Ja, flertalet är mer än osympatiska - de är riktiga drägg.

I vanliga fall brukar jag inte gilla serier - eller böcker eller filmer - där alla medverkande är osympatiska. Men, precis som i Det var en gång i Frankrike, funkar det i Katanga. Dessutom hinner det inte hända alltför mycket i detta första album. Jag vet inte hur många album serien kommer att innehålla, men jag antar att figurerna kommer att utvecklas och få fler dimensioner allteftersom.
Fabien Nury är en skicklig författare, han vet hur man berättar komplexa historier på ett medryckande sätt. Här och var blir det kanske lite väl snårigt, men det beror nog främst på att jag inte har någon som helst koll på det politiska läget i Kongo 1960.

Sylvain Vallée är en fantastisk tecknare. Han är duktig på layout och bilderna är detaljerade. Dock har jag en känsla av att en del läsare (ni vet vilka ni är) kommer att sätta i halsen. Vallée ritar i en realistisk stil - men han karikerar ansikten. Det anses förstås helt okej att karikera västerländska människor - men den här gången är det även en massa afrikaner som karikeras och får överdrivna anletsdrag, vilket säkert kommer att få vissa att plocka fram rasismkortet. Det är svårt att skildra folkslag andra än det man själv tillhör ...
I vilket fall: jag gillar detta första album i sviten om Katanga. Det hinner som sagt inte hända så mycket, men det här kommer säkert attt utvecklas till en alldeles utmärkt berättelse. Om den inte gör det blir jag förvånad.
-->

Serier: Tyler Cross

TYLER CROSS
1: "BLACK ROCK"
av Fabien Nury och Brüno
Albumförlaget

Jag blir alltmer nyfiken på den franske manusförfattaren Fabien Nury, född 1976. Det känns som om han plötsligt kom från ingenstans för att plötsligt nästan dominera. Fast så är inte riktigt fallet. Nury är förvisso en stor, uppburen författare hemma i Frankrike, men eftersom få svenska förlag ger ut fransk-belgiska serier, och eftersom i synnerhet Albumförlaget satsar hårt på Nury, lyser hans namn starkt på den svenska seriemarknaden. Även Faraos Cigarer har gett ut Nury på svenska.

Nu upptäckte jag att jag faktiskt tagit del av ett verk av Fabien Nury långt innan jag visste vem det var; långt innan "Det var en gång i Frankrike" började komma ut på svenska. Nury var nämligen en av de två manusförfattarna till en långfilm från 2006, som på DVD i Sverige hette TIGER BRIGADES. Den såg jag när den kom - dock minns jag ingenting av den.

Albumet "Tyler Cross" kom ut för ett par månader sedan - ännu ett album författat av Nury har kommit sedan dess, det kommer jag snart att avhandla. Men first things first: "Tyler Cross".

Genren är kriminalserie, det här är en gangsterhistoria av ganska klassiskt snitt, tankarna går till gulnade Manhattanpockets. Tyler Cross är en gangster som anlitas för att plocka upp en massa heroin, men allting går fel, och efter en eldstrid befinner han sig ensam i ödemarken, släpande på sjutton kilo heroin. Cross tar sig till den lilla hålan Black Rock, som styrs av den lika grymme som mäktige Spencer Pragg och dennes söner. Cross vill bara därifrån, men blir indragen i ett drama involverande en ung tjej som tvingas gifta sig med en Pragg. Inte oväntat leder det hela fram till ett blodbad.

När jag började läsa visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka om den här serien. "Tyler Cross" skiljer sig en del från Fabien Nurys andra serier, innehållsmässigt som berättartekniskt. Ett par inledande actionscener funkar inte sådär jättebra. Men så snart storyn kommer igång tar det sig, och det ganska rejält. Det här utvecklas till en rätt bra gangsterserie. Den är ganske inte speciellt originell, huvudpersonen är lite platt, men säg de gangsterhisorier som är originella? Huvudsaken är ju att berättelsen fugerar.

Brüno tecknar i en ren, stiliserad stil. Jag gillar förvisso stilen, men frågan är om serien inte skulle lyfts av en annan tecknare. Spontant kom jag att tänka på Jordi Bernet - troligen beroende på att Nurys och Brünos serie påminner en hel del om gamla, fina "Torpedo 1936", som Bernet tecknade. Någon med en lite råare och skitigare stil hade funkat fint. Sist i albumet ligger fyra sidor så kallad "fan art" av olika tecknare. Dessa tecknare tilltalar mig mer än Brüno.

En detalj i serien jag funderade över, var vem det är som berättar historien. Det känns som om det är någon som berättar om Tyler Cross för oss. Ett tag verkar det vara en orm som är berättaren. Kanske är det ormen hela tiden?

Nå - nu ska ni inte sitta här och tro att jag är missnöjd, eftersom jag har en rad anmärkningar. Jag är inte missnöjd. Detta är en bra serie och jag väntar med spänning på nästa del!

Serier: Smugglarflickorna

SMUGGLARFLICKORNA
av Servais
Albumförlaget

Det var ett bra tag sedan "Smugglarflickorna" kom ut - och först nu får jag tummen ur och skriver om albumet. Men bättre sent än aldrig.
Jean-Claude Servais är en ny bekantskap för mig. Servais är en belgisk serieskapare, som är född antingen 1956 eller 1963, uppgiften varierar - men 1956 känns mest troligt. Han är enligt uppgift ett stort namn i de fransktalande länderna och redan 1982 tilldelades han Grand Prix Saint-Michel, det efter Svenska Serieakademins Adamson äldsta seriepriset i Europa.
Servais är mest känd för en svit album som går under samlingsnamnet "La mémoire des arbres" - vilket betyder "Trädens minnen". Han gillar visst att rita träd, den gode Servais. "Smugglarflickorna" ingår i denna svit - och först på den allra sista sidan framgår det att albumet (eller albumen i plural, det är två delar som slagits samman) färdigställdes redan 1995.
Jag blev lite konfunderad när jag började läsa "Smugglarflickorna". När utspelar sig berättelsen? Något årtal anges inte, och eftersom den franska landsbygden i princip såg likadan ut under större delen av 1900-talet, skulle det kunna vara när som helst innan 1960-talet. Först på sidan 49 anges årtalet 1914.
Vad jag också undrade över var varför seriens huvudpersoner; några kvinnor, smugglar kaffe från Belgien till Frankrike. Nu vet jag förstås ingenting om hur det låg till i Frankrike åren innan första världskriget. Kanske smugglades varor rent allmänt, och just de här specialiserade sig på kaffe? Var det skriande brist på kaffe i Frankrike? Tullare och poliser jagar dessa kaffesmugglare som vore det knark och vapen de fraktar över gränsen.

Inledningsvis träffar vi smugglarkvinnorna, vilka gömmer kaffet innanför sina kläder, och de två barnen Hélène och Victor. En särdeles elak tulltjänsteman presenteras också, han brukar förutom att jaga smugglare även köpa sex av kvinnor på ett kafé. Fem år senare har Hélène och Victor blivit ett par, de är båda smugglare och framgångsrika sådana.
När del två inleds har kriget brutit ut. Situationen har förändrats och blivit betydligt farligare än tidigare - nu är det tyskar som jagar spioner och smugglare i skogen mellan Belgien och Frankrike. De tillfångatar, torterar och avrättar de som haffas i skogen.
"Smugglarflickorna" innehåller en del spänningsmoment, den elake tulltjänstemannen är en bra skurk, men som helhet är detta ett lågmält och finstämt litet drama; berättartempot är stillsamt. Berättelserna i "La mémoire des arbres" bygger på folksägner och sanna historier, och jag kan mycket väl tänka mig att det som sker i "Smugglarflickorna" även hänt i verkligheten - mer eller mindre. Dessutom är detta världens enda berättelse om kaffesmuggling i skogen.

Servais är fantastisk på attt skildra miljöer - den djupa skogen och dess djur, och den lilla byn. Hans skissartade stil skapar fina stämningar, vilka förstärks av färgläggningen, gjord av en som kallar sig Raives. Servais är dock lite sämre på att teckna ansikten; gestalterna är inte alltför uttrycksfulla.
Sedan är Servais av allt att döma oerhört förtjust i att rita nakna kvinnor. Här finns gott om omotiverade nakenscener, tuttar ploppar ut på var och varannan sida. Servais känns nästan som en belgisk motsvarighet till Milo Manara!

Jag upplevde inledningen av "Smugglarflickorna" som aningen trög, kanske mest för att jag inte förstod vad folk höll på med, men efter ett tag tyckte jag att albumet var riktigt trevligt, och jag blev sugen på att läsa mer av Servais.
Ska jag anmärka på något, är det det fula, svårlästa typsnittet som valts till texten i pratbubblorna. Jag googlade fram några originalsidor, och den franska textningen ser inte alls ut sådär. Man har även översatt namnet på det kafé som figurerar i albumet, och klistrat in nya bokstäver på husväggen - och dessa passar inte in det minsta. Det är synd. I övrigt är översättningen av Stefan Carlsson bra. 
   



-->

Serier: Undertaker 2: Gamarnas dans

UNDERTAKER 2: GAMARNAS DANS
av Ralph Meyer, Caroline Delabie och Xavier Dorison
Albumförlaget

Mer vilda västern åt folket!
Efter att först ha gått som följetong i Fantomen, kommer det andra Undertakeralbumet här i en samlad utgåva i stort format och med hårda pärmar. Förra sommaren skrev jag om det första albumet om dödgrävaren och revolvermannen Jonas Crow; "Guldätaren". Det var ett album jag länge varit nyfiken på, och när jag väl fick läsa det, visade det sig vara betydligt bättre än jag trodde det skulle vara. En synnerligen vältecknad western; stenhård och i samma tradition som de mer bisarra spaghettiwesternfilmerna från 1960-talet.

Album två; "Gamarnas dans", tar vid där det första albumet slutade. Jonas Crow har hämtat ett lik med guld i magsäcken, och tillsammans med två kvinnor; en engelsk och en kinesisk, är han på flykt undan dels ett gäng hårdföra karlar som är ute efter guldet, och dels en trupp soldater.

"Gamarnas dans" känns lite mer trögstartat än "Guldätaren". Kanske beror detta på att det gått nio månader sedan jag läste den första delen och därmed tappat tråden en aning. Det tog mig en stund att komma in i albumet - och i Jonas Crows mörka, brutala och skitiga värld. Albumets första hälft fick mig även att tänka på Lucio Fulcis westernfilm FOUR OF THE APOCALYPSE, som jag skrev om i min nekrolog över Tomas Milian. Huvudpersonerna åker nämligen häst och vagn väldigt, väldigt länge.

Men, under albumets andra hälft tar det sig rejält. Storyn utvecklar sig till ett våldsamt westernraffel, och det hela leder fram till en rätt smart avslutning; ett slags ironisk, poetisk rättvisa som fick mig att le ett elakt, snett leende.

Historien om det guldfyllda liket avslutas i och med detta album. Dock rullar Jonas Crow iväg i sin vagn på sista sidan, och nya äventyr är att vänta. Jag väntar så gärna, jag vill läsa mer; mycket mer, om Crow.

Estetiskt sett är "Gamarnas dans" synnerligen tjusigt. Ralph Meyer har en stil som verkligen tilltalar mig; hans tuschlinjer är levande, hans gestalter och miljöer är skickligt tecknade. Den stämningsfullla färgläggningen av Caroline Delabie och Meyer hjälper till att höja helhetsintrycket.

Det är bara att konstatera att det faktiskt finns liv efter Blueberry när det gäller westernserier. Jag gissar att Undertaker och Bouncer är de bästa av de nya westernserier som produceras i Frankrike och Belgien, men det finns en del andra jag sett utdrag ur och som jag är nyfiken på.

Vilda västern kan man aldrig få för mycket av.

Serier: Bouncer, del 8 och 9

BOUNCER 8: "TO HELL"
BOUNCER 9: "AND BACK"
av Jodorowsky och Boucq
Albumförlaget

Nu blir det western igen här på TOPPRAFFEL! Inte illa!

Jag har tidigare bara läst ett Bouncer-album; det första, vilket jag recenserade när det kom 2008. Jag minns inte vad jag tyckte och vad jag skrev - och nu går det inte längre att läsa recensionen. När jag startade den här bloggen 2008 låg den nämligen på Metrobloggen, och där fanns den ungefär ett år. Förra året fick Metro för sig att lägga ner tjänsten. Tror ni att de bemödade sig att meddela sina gamla bloggare om detta? Nej, det gjorde de inte. Så plötsligt var "gamla" TOPPRAFFEL! raderad. Om jag förvarnats, hade jag kunnat flytta över bloggen till en annan plats.

I vilket fall: det går alldeles utmärkt att läsa album åtta och nio, vilka innehåller en avslutad historia, utan att ha läst de tidigare sju albumen - allt man behöver veta är att huvudpersonen; Bouncer, är en enarmad revolverman.

... Men Bouncer är inte en westernserie för vem som helst; serien ligger otroligt långt ifrån Blueberry och Comanche, för att nämna två albumaktuella serier. Bouncer känns som de mest bisarra, europeiska westernfilmerna från 1960- och 70-talen; som DJANGO, KILL! och CUT-THROATS NINE, fast ännu mer skruvad och bisarr.

Bouncer saknar förvisso det metafysiska flum Alejandro Jodorowsky sysslar med i sina science fiction-serier, men i övrigt är det här Jodorowsky i sitt esse: ett frosseri i groteskerier. Och då passar det perfekt att han samarbetar med det groteskas kanske främste tecknare; François Boucq - en herre jag upptäckte och fascinerades av i Epix på 1980-talet.

Deformerade människor, ultravåld, sex, svart humor, skräck och helvete. I "To Hell and Back" anländer den puckelryggige hermafroditen Pretty John tillsammans med några karlar till staden där Bouncer bor. De ska hämta en fånge, som ska föras till det beryktade fängelset Deep End - men medan de är i stan, passar den sadistiske psykopaten Pretty John på att piska kvinnor inne på saloonen, och det bär sig inte bättre än att han mördar den gravida indiankvinnan som driver saloonen, och skadar dvärgen hon är gift med.

Bouncer utses till tillfällig sheriff och beger sig iväg för att arrestera Pretty John och dennes män. Buncer hamnar förstås i Deep End, som är en myllrande helvetesskildring som för tankarna till, tja, Hieronymus Bosch - eller i det här fallet Hieronymus Boucq. Deep End är inte alls ett fängelse - det är en fristad för kriminella, efter att internerna gjort myteri. Stället är en enda stor, kokande gryta, fylld med perversioner och konstigheter. Fängelsechefen kallas Ugly John och är far till Pretty John, denne är maskerad och så ond att han spelar på en gigantisk orgel. Ugly Johns fru är ett liderligt stycke, som försöker förföra Bouncer. Märkliga, maskerade munkar rider omkring i öknen. Folk dör som flugor.

Jag känner en del personer som inte gillar Bouncer. De tycker att det är en fruktansvärd serie. Själv gillar jag det här - jag tycker att "To Hell and Back" är smått fantastisk. Men så är jag ju också otroligt svag för Eurotrash och bisarrheter, främst på film - men Jodorowsky och Boucq har med Bouncer bevisat att det går alldeles utmärkt att ägna sig åt sådant även i serieform.

För övrigt har Jodorowsky nyligen kommit med ett album som heter "Les fils d'El Topo": El Topos söner - en uppföljare i serieform till filmen EL TOPO från 1970. Enligt Albumförlaget är dock serien så pass konstig att vi knappast lär få se den på svenska. Filmen från 1970 är makalöst konstig.

Serier: Det var en gång i Frankrike, sjätte delen

DET VAR EN GÅNG I FRANKRIKE
Sjätte delen: "Det förlovade landet"
av Fabien Nury och Sylvain Vallée
Albumförlaget

"Det var en gång i Frankrike" är en av senare års största läsupplevelser. Nu är det sista albumet utkommet, sviten är avslutad, och om det inte vore för att författaren Fabien Nury är en framgångsrik författare på frammarsch; jag har ännu en albumsvit av honom som ska läsas och recenseras, och fler är säkert på väg, skulle det faktiskt kännas lite tomt.
Nå. Vad ska jag nu skriva om serien som jag inte redan skrivit?
Berättelsen om Joseph Joanovici är fascinerande. Han är en av de märkligaste huvudpersoner vi kunnat läsa om i en tecknad serie. Han har funnits på riktigt, historien bygger på verkliga händelser, men Nury har förstås tagit sig vissa konstnärliga friheter - som det står i albumen: autentiska händelser har fritt blandats med antaganden och rena påhitt. Visst vore det intressant att få veta vad som egentligen hände, men jag köper Nurys tolkning rakt av - och denna serieversion av Joanovicis liv är med största sannolikhet mer underhållande och engagerande än den helt autentiska berättelsen.
Denna sista del inleds 1949 med att Joseph Joanovici döms till fängelse. Han släpps dock ut efter bara ett par år, och placeras i en liten by på landet, där han ständigt ska övervakas av polis. Det dröjer inte länge förrän den gamle skrothandlaren Joanovici börjar om på nytt i sin bransch, han går från att vara bespottad till att bli byns populäraste person, eftersom han drar in miljoner, vilka spenderas på bästa sätt. Hans mål är dock att rymma och ta sig till Israel - titelns förlovade land.
Domaren Jacques Legentil, som var huvudperson i del fem, jagar fortfarande Joanovici. Han vill fälla Joanovici för ett mord begått under kriget, och han vägrar ge upp. Han tänker förfölja skrothandlaren tills han dör.

Både Joanovici och domare Legentil byter personlighet i denna sista del. Joanovici är en man vi aldrig vetat var vi haft; huruvida han är hjälte eller skurk, vad han är ute efter. Han utvecklades från att vara en obetydlig skrothandlare till mäktig miljardär, och i förra delen framstod han närmast som en gangsterboss. Nu, i slutet av sitt liv, framstår han som lite tragisk och patetisk; han är trött och vill bara vara i fred. Legentil har i sin tur offrat allt för att komma åt Joanovici, och han går från att vara en rättrådig, sympatisk liten man, till att bli bitter, besatt och osympatisk.
"Det var en gång i Frankrike" är en minst sagt komplex serie. De första delarna upplevde jag som ganska svårlästa i sina ständiga hopp i tiden och mellan platser, utan att tids- och platsangivelser alltid angavs. Efter ett tag rätade berättelsen ut sig och blev rakare - och ständigt alltmer engagerande. Fabien Nury berättar skickligt och dialogen är bra.

Tecknaren Sylvain Vallée vill jag se mer av. Som jag skrivit i mina tidigare recensioner, tecknar han ganska exakt; det är detaljerat utan att det blir stelt. Hans tuschlinjer är levande. Jag har kommit på mig att alltmer uppskatta traditionell sidlayout med ungefär lika stora rutor, medan jag inte längre är så förtjust i expressiv "superhjältelayout" - sådan tillför sällan någonting; det blir bara en uppvisning i sidkomposition, medan flytet i berättandet har en tendens att stanna upp. Vallées sidlayouter är allt annat än strikta, men han är bra på det här. Han lyckas till och med använda långa, väldigt smala rutor på ett bra sätt; något han gör ofta.
Och därmed har jag nog sagt det jag hade att säga om "Det var en gång i Frankrike". Köp eller låna, och läs. Det är du värd.
Här hittar du mina recensioner av de tidigare delarna: Del ett och två, del tre, del fyra och del fem.




-->

Serier: Undertaker 1: Guldätaren

UNDERTAKER 1: GULDÄTAREN
av Ralph Meyer, Caroline Delabie och Xavier Dorison
Albumförlaget

För att vara en "död" genre, publiceras det överraskande mycket westernserier i Sverige just nu. Blueberry samlas i feta volymer, Lucky Luke dök upp i ett så kallat alternativt äventyr vid sidan av sin ordinarie serie, som också ges ut här, Blårockarna är aktuella med ett nytt album - och här har vi ett album jag varit väldigt sugen på att läsa. En del av er har, till skillnad från mig, kanske redan läst serien när den gick som följetong i Fantomen, men det är så här den ska läsas: i stort format, inbunden och på bra papper.
Jag prenumererar på nyhetsbrev från vad jag antar är samtliga franska serieförlag, och när Dargaud förra året presenterade Undertaker blev jag mer nyfiken än vanligt. Det såg oerhört lockande ut. Min franska är inte den bästa, så jag ville förstås inte köpa den franskspråkiga utgåvan och bara titta på bilderna, men jag hoppade på en svensk utgåva. Jag till och med kontaktade Albumförlaget och frågade om jag hoppades förgäves. Det gjorde jag inte.

Manuset till Undertaker är skrivet av Xavier Dorison, som ligger bakom serier som Det tredje testamentet (Albumförlaget), Long John Silver (som gått i Fantomen), och några avsnitt av XIII. Skam till sägandes har jag inte läst dessa serier. Ralph Meyer har tecknat, han har tidigare gjort ett par XIII-historier. Caroline Delabie står för färgläggningen, medan Göran Semb översatt.

Undertaker sätter tonen direkt. Genast infinner sig en skön Eurowestern-känsla. Det första jag associerar till är Jodorowskys gamla, bisarra kultfilm EL TOPO; kanske främst beroende på att huvudpersonen i Undertaker, dödgrävaren Jonas Crow, liknar El Topo - det vill säga Jodorowsky själv, som gjorde rollen.* Men även resten av serien är skruvad på ett sätt man sällan ser i amerikanska westerns.

Jonas Crow är en mystisk man, som i början av albumet skaffar sig en gam som husdjur - något som känns som en referens till dödgrävarna i Lucky Luke. Han får även ett märkligt uppdrag: han ska åka till guldgrävarbyn Anoki City och hämta liket av en viss Joe Cusco; en rik knös som ägde hela byn. När Crow kommer dit visar det sig att den onde och själviske Cusco inte alls är död. Däremot har han en utstuderad plan: han vill inte att någon ska komma över hans förmögenhet efter hans bortgång. Därför har han låtit omvandla pengarna till små guldklimpar. Han äter upp alltihop - och dör. Crow ska sedan frakta iväg den guldspäckade kroppen. Åtminstone var det tänkt så - för givetvis går saker och ting inte som planerat. Byborna vill åt guldet, och de är inte precis en samling vänliga själar.

Förutom EL TOPO, tänkte jag på DJANGO, KILL - IF YOU LIVE, SHOOT; en legendarisk och synnerligen bisarr spaghettiwestern, när jag läste det här albumet. Och jag måste säga att Undertaker är bättre än jag trodde den skulle vara. Jag gillar verkligen teckningarna och den stämningsfulla färgläggningen, men det finns gott om snygga serier med tunn handling. Undertaker är mer komplex än brukligt, och mitt intresse hölls uppe från början till slut. Det är mörkt, tufft och skitigt, men här finns även en svart humor och en lätt ironisk ton, samt ett par (medvetna) anakronismer. Detta gör att serien hamnar i en sådan där lätt surrealistisk westernvärld, som snarare känns som dödsriket; en försmak av helvetet, än vare sig en stad i verklighetens vilda västern, eller i en Hollywoodversion. Serien skiljer sig en hel del från till exempel Blueberry, som trots att den är europeisk, är en mer traditionell western.

Liksom fallet är med många franska westernserier, har figurerna ibland lite konstiga namn.Jag vet inte om det är medvetet, eller om det beror på att fransmännen är så dåliga på engelska. Här finns till exempel en kvinna som heter miss Prairie.

Det är bra driv i berättandet; Xavier Dorison är en skicklig författare, och det hela leder fram till en avslutning som gör mig spänd på nästa album i serien - jag vill läsa det nu, på en gång! Och jag vill läsa fler westernserier som den här.

*En uppföljare till EL TOPO är nu aktuell i Frankrike - i serieform. Jag hoppas på en svensk utgåva!

Serier: Det var en gång i Frankrike, femte delen

DET VAR EN GÅNG I FRANKRIKE
Femte delen: "Den lille domaren från Melun"
av Fabien Nury och Sylvain Vallée
Albumförlaget

Albumförlaget har nått fram till den femte och näst sista delen i den imponerande sviten "Det var en gång i Frankrike"; en massiv bästsäljare i hemlandet Frankrike.
Det är ungefär ett år sedan jag skrev om den förra delen (min recension hittar du HÄR). Nackdelen med att albumen utkommer så sällan som de gör, är förstås att det är aningen svårt att på rak arm komma ihåg vad som hände förra gången - i synnerhet när det handlar om en så pass komplex serie som "Det var en gång i Frankrike". Men jag kan ju alltid friska upp minnet med hjälp av mina recensioner. Dock är det omöjligt att hoppa in och börja läsa mitt i sviten. Om du inte redan läst de tidigare albumen, har du inget annat val än att köpa allihop - eller låna dem på lämpligt bibliotek. Och om du gillar Serier med stort S, är detta ett verk du verkligen bör läsa.
Om förra albumet skrev jag att det är det som hittills är rakast berättat - jag upplevde det första albumet som ganska förvirrat och svårtillgängligt. Allt klarnar efter ett par album. Del fem; "Den lille domaren från Melun", är nog ännu rakare än del fyra. Frågan är om jag inte tycker att detta dessutom är den bästa delen hittills.
Denna verklighetsbaserade berättelses huvudperson; den mystiske, osympatiske, svårgreppade Joseph Joanovici, har denna gång förpassats till en liten biroll. Han medverkar bara på ett fåtal sidor och framstår nu som något slags mäktig Al Capone-typ. Albumets centralgestalt är istället Jacques Legentil, en oansenlig domare som 1946 uppsöks av en kvinna, vars son - motståndsman under kriget - skjutits ihjäl av Joanovici och dennes män. Sonen ansågs vara förrädare, men kvinnan är säker på att så inte var fallet. Legentil tror henne - han är övertygad om att Joanovici lät mörda mannen för att dölja sitt eget förräderi. Joanovici räddade många judar under kriget, däribland kvinnan som uppsöker Legentil, men han använde sig av kriminella metoder och förhandlade med tyskarna.
Domare Legentil offrar allt i sina desperata försök att komma åt den mäktige Joanovici, som "äger" Paris; han har bland annat köpt polisen.

De tidigare delarna i denna svit har varit ett thrillerbetonat drama som främst utspelar sig under andra världskriget. "Den lille domaren från Melun" är en hårdkokt deckare. Noir-stämningen ligger tung när män i fedora och trenchcoat rör sig genom ett mörkt, regnigt och hotfullt Paris.
Estetiskt sett är detta fantastiskt; teckningarna är exakta utan att bli stela, bilderna är levande och färgläggningen exemplarisk. Berättarmässigt är det lika exemplariskt. Det är utmärkt driv i berättandet, det är filmiskt och man blir engagerad. De dramatiska scenerna blir verkligen dramatiska, och Legentils kamp känns alltmer hopplös.

Epitetet "vuxenserier" kan ofta vara missvisande. En del anser att det räcker med barnförbjudna inslag som ultravåld och explicita sexscener för att det ska anses vara en serie för vuxna. Andra tror att det ska vara "konstnärligt", alternativt krattigt, tecknat för att tilltala en vuxen publik. Jag anser att den typ av serie som herrarna Nury och Vallée gör är det som verkligen kan kallas "vuxenserie". De skulle kunnat skriva en roman, de skulle kunnat göra en film, de valde att göra en serie.
"Det var en gång i Frankrike" är tecknade serier när de är som bäst.

-->

Serier: Conquistador del 1

CONQUISTADOR DEL 1
av Jean Dufaux och Philippe Xavier
Albumförlaget

1980 gav Carlsen/if ut ett seriealbum som hette "Kvinnan från stjärnorna". Jag såg det i en butik och tyckte att det var något lockande över det; stora, fascinerande, målade bilder. Som jag minns det. Jag köpte det aldrig. I samma veva kom även ett album om amazonkrigare, men det minns jag inte vad det hette. Jag köpte aldrig albumen. Jag minns att de sågades i Bild & Bubbla, som klagade på att de var tunna och intetsägande. Flera år senare lånade jag dem på biblioteket - och jag höll med B&B:s recensent.
När jag läste den franska serien "Conquistador" del 1 kom jag att tänka på dessa gamla bortglömda album. Jag associerade även till gamla 80-talsserier från Métal Hurlant och dess amerikanska avläggare Heavy Metal. Visst gillade jag många serier i dessa tidningar, men alldeles för ofta publicerade de tjusigt tecknade - eller målade - serier med minimal handling och ytliga gestalter.
"Conquistador" utspelar sig år 1520 och titelns spanska krigare, fast i plural, letar efter aztekernas skatt. I aztekernas fascinerande stad träffar de kejsar Moctezuma, som av någon anledning visar upp den imponerande skatten, som är gömd i ett valv. Spanjorerna lämnar staden, men eftersom de vill ha skatten, stannar en grupp utvalda personer kvar. Anförda av den tuffa bruden Catalina Guerero smyger de tillbaka till staden i djungeln.

Philippe Xavier tecknar överdådigt; det handlar om stora bilder och få rutor per sida. Han är fantastisk på att rita pyramider och aztekiska föremål, allt läckert färglagt av Jean-Jacques Chagnaud. Det ser ut som en fantasy- eller science fiction-serie. Xavier är sämre på att rita människor och i synnerhet ansikten. Figurerna ser lite bleka ut - och då åsyftar jag inte hudfärgen. Den tuffa och sexiga Catalina känns lite grann som en anakronism; en (anti)hjältinna plockad från 2000-talet. Fast realism visar sig inte vara vad den här serien siktar in sig på. Mot slutet övergår handlingen till ett äventyr med fantasyinslag.

Jean Dufaux berättar lite styltigt. Det är väldigt platt, det händer inte så mycket, gestalterna är vaga, och det är oengagerande. Om än bitvis flott att titta på. Först mot slutet tar det sig. Då börjar det bli lite intressant och så pass spännande att jag, när albumet slutar med ett "Fortsättning följer", ville läsa mer för att se vad som händer härnäst.
För trots albumets brister vill jag se mer av aztekernas fantasieggande stad.

Serier: Det var en gång i Frankrike, fjärde delen

DET VAR EN GÅNG I FRANKRIKE
Fjärde delen: "Till vapen, medborgare!"
Av Fabien Nury och Sylvain Vallée
Albumförlaget

Efter att ha läst mina recensioner av de tre första albumen i sviten "Det var en gång i Frankrike" (HÄR skriver jag om del ett och två, och HÄR om del tre), läste en kompis det första albumet. Han klagade på att det var alldeles för förvirrat; han hängde inte med i svängarna. Och jodå, så är det - i början, Jag hade också problem att greppa vad som skedde och varför - men allt klarnar allteftersom, och upphovsmännen Fabien Nury och Sylvain Vallée drar ner på hoppandet fram och tillbaka i tiden.
Nu är vi framme vid den fjärde delen av sex i denna berättelse, som sålt en miljon exemplar hemma i Frankrike. "Till vapen, medborgare!" är nog det rakaste albumet hittills. Det utspelar sig helt och hållet under andra världskrigets slutskede och händelserna skildras kronologiskt. Förvisso hänvisas det till en den gestalter från tidigare album; gestalter jag hunnit glömma bort, men bortsett från detta är det inga problem att hänga med i handlingen, som den här gången är mer dramatisk än vanligt, med en del våldsamma konfrontationer och historiskt viktiga händelser.
Joseph Joanovici är en av de märkligaste huvudpersoner jag någonsin stött på i en tecknad serie, och i det här albumet fortsätter han att vara svår att få grepp om. Vad vill han? Vad är han ute efter? Står han verkligen på motståndsrörelsens sida, eller är han dubbelagent? Använder han sina kontakter med tyskarna för att motståndsrörelsen ska kunna slå till mot dem, eller vill han bara göra sig en förmögenhet? Herr Joseph är en ganska osympatisk och udda figur, och även om han faktiskt bidrar till att få tyskarna i Paris på fall, förblir han en tvivelaktig existens.

Liksom tidigare är det här albumet oerhört drivet. Det är flyt och dramatik i berättandet, det är spänningsskapande, det skapar intresse och man kan inte låta bli att vända blad för att se vad som händer. Teckningsmässigt är det strålande, färgläggningen är stämningsfull. "Det var en gång i Frankrike" är så långt ifrån svenska serieromaner man kan komma - det är väl i stort sett bara Dennis Gustafsson som jobbar lite grann i samma tradition. Som bekant kommer det numera ut väldigt få franska serier i Sverige och jag har därför lite dålig koll på marknaden därnere, men serier som "Det var en gång i Frankrike" bevisar att Frankrike fortfarande är världsledande som serienation. Här slipper man i de flesta fall ha överseende med taffliga teckningar och inkompetent berättarstruktur.

"Till vapen, medborgare!" innehåller förresten en dramatisk sekvens under vilken ett par gestalter brister ut i "Marseljäsen". Denna är översatt till svenska - och jag inser att jag aldrig uppfattat vad det är man sjunger, mer än den första raden.

Serier: Det var en gång i Frankrike, tredje delen

DET VAR EN GÅNG I FRANKRIKE
Tredje delen: "Polisens heder"
Av Fabien Nury och Sylvain Vallée
Albumförlaget 

En miljon sålda exemplar in Frankrike. Det är en hel del. Liknande upplagor på seriealbum - eller ens serietidningar - är vi inte i närheten av här i Sverige. Tvärtom - här verkar vissa mindre förläggare tycka att det är en framgång om man lyckas sälja ett par hundra ex. Att seriesviten "Det var en gång i Frankrike" av Fabien Nury och Sylvain Vallée säljer som den gör i sitt hemland är inte konstigt: detta är en av senare års absolut bästa serier - och en av de märkligaste.
"Det var en gång i Frankrike" är en komplex serie och dess huvudperson Joseph Janovici är en komplex person. En judisk skrothandlare som gör sig en förmögenhet, som under andra världskriget skaffar sig många tyska vänner - och som hjälper den franska motståndsrörelsen. Joseph, som funnits i verkligheten, var en märklig man. Han är osympatisk och man vet inte var man har honom, åtminstone inte än så länge i den här albumsviten. Vad är han egentligen ute efter? Är han ond, god, är han bara självisk?
Detta tredje album handlar om Honneur de la police; en grupp inom den franska motståndsrörelsen bestående av anställda inom Paris' poliskår. Vi presenteras för två poliser, men även dessa är lika tvetydiga som Joseph.

När jag recenserade de två första albumen (läs texten HÄR) anmärkte jag på att serieskaparna hoppade fram och tillbaka i tiden, vilket skapade en del förvirring - ibland visste jag inte var och när scenerna utspelade sig. Den här gånger håller man sig till åren 1943-1944 och handlingen berättas kronologiskt. Intrigerna är dock lika snåriga den här gången, men vet aldrig vad man kan förvänta sig när man vänder blad - handlingen tar tvära vändningar.

Teckningsmässigt är detta smått fantastiskt. Joseph rör sig i varierade miljöer och allting är detaljerat avbildat. Bildvinklar varieras konstant. Färgläggningen är stämningsfull - vid ett tillfälle besöker figurerna en dekadent tysk nattklubb och den känns onekligen dekadent. Berättartekniskt är det strålande, liknande flyt får man leta efter, dialogen känns naturlig och vad gäller den svenska översättningen har jag ingenting att anmärka.
Nu återstår tre album i den här serien. De ser vi fram emot. Att "Det var en gång i Frankrike" ges ut i Sverige är en stor kulturgärning! 

-->