Visar inlägg med etikett Albert Finney. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Albert Finney. Visa alla inlägg

fredag 26 oktober 2012

Bio: Skyfall

FotonFrançois Duhamel Skyfall ©2012 Danjaq, LLC, United Artists Corporation, Columbia Pictures Industries, Inc. All rights reserved.

Tillåt mig att inleda med ett citat:

"Skyfall.
What an amazing movie!
Thrilling.
Exciting.
Funny.
Poetic. 
Surreal.
Haunting.
Beautiful.
This movie doesn't look and feel like any other action movie. This is big drama.
By far one of the very best movies of 2012! And I loved the last ten minutes."

Det är faktiskt mig själv jag citerar. Detta är nämligen vad jag skrev på Facebook när jag kom ut från Royal i Malmö strax efter halv tre i natt (Nej, av "säkerhetsskäl" pressvisades filmen inte i Malmö). Jag var hänförd. Förvisso hade jag hört och läst mycket gott om filmen, men ändå - det här hade jag absolut inte väntat mig.

Det förra James Bond-rafflet; QUANTUM OF SOLACE, var ju inget vidare. Daniels Craigs debut som agent 007; CASINO ROYALE, var jag mycket förtjust i, filmen som ju rebootade hela serien och började om från scratch. Förvisso ser Craig inte alls ut som "min" James Bond - hur nu han ser ut - men som actionhjälte är han utmärkt. Och därför blev jag besviken på uppföljaren. Nu har jag förvisso inte sett om den sedan oktober 2008, men det enda jag minns är att jag inte begrep någonting alls av handlingen, och att det var konstant, öronbedövande action.

Som de flesta av min generation - och äldre generationer - har jag ett djupt förhållande till James Bond som den kanske främste actionikonen. Karln har ju följt med sedan jag var en liten kotte, långt innan jag kunde se filmerna eller läsa böcker och serietidningar om honom, visste jag vem han var; föräldrar och andra vuxna refererade till honom. Sommaren 1977 i London däckades jag av skyltningen för ÄLSKADE SPION (som jag inte lyckades se förrän några år senare), och dokumentären om inspelningen av samma film, som SVT visade, fick mig att rita James Bond-serier - baserade just på inspelningsreportaget! MOONRAKER, en av de sämsta filmerna i serien, blev den första Bondfilm jag såg - och den golvade mig. Oj, vad bra jag tyckte att den var!

Engelsmannen Sam Mendes är en alldeles utmärkt regissör - men han är knappast känd för action. Det närmaste han kommit, är gangsterdramat ROAD TO PERDITION och kanske JARHEAD, men han är ju mest känd för sina dramer AMERICAN BEAUTY och REVOLUTIONARY ROAD, och hans senaste film var lågbudgetkomedin AWAY WE GO. Att välja honom som James Bond-regissör känns ju lite udda. Originellt. Dumdristigt?

Det visade sig att Sam Mendes var ett alldeles utmärkt val. Mer än utmärkt. Han har närmat sig uppdraget på ett fullkomligt unikt sätt. SKYFALL liknar ingenting annat.

När filmen öppnar - tyvärr utan den klassiska vinjetten med pistolpipan (av någon anledning avslutar den filmen) - befinner sig Bond och hans gröna kollega Eve (otroligt söta Naomie Harris) i Turkiet (där ju Liam Neeson nyss var och dödade de flesta i TAKEN 2), där de jagar den skicklige hitmannen Patrice (Ola Rapace). Under ett långt slagsmål på taket till ett framrusande tåg försöker Eve skjuta Patrice, men Bond är i vägen. Via radio ger den kallblodiga M (Judi Dench) order om att skjuta ändå. Eve skjuter Bond, som trillar ner i en flod, medan Patrice kommer undan.

Bond antas vara död, M skriver hans dödsruna - och råkar genast illa ut. Den före detta MI6-agenten Raoul Silva (Javier Bardem) är ute efter M och attackerar MI6:s högkvarter. Tack och lov dog aldrig Bond, han häckade istället på en idyllisk ö, där han lägrade damer och drack sprit. Han ser attacken i London på TV och åker hem. Oj, vad han ser sjavig ut.

En ung spoling som kallas Q (Ben Whishaw) dyker upp och utrustar Bond med en pickadoll och fäller ett flertal roliga, självrefererande repliker, han har möte med M och den lika kalla överordnade Gareth Mallory (Ralph Fiennes), och så bär det av till Shanghai för att leta upp Patrice och Silva. På vägen träffar Bond även den obligatoriska mystiska damen; den här gången heter hon Sévérine (Bérénice Marlohe).

SKYFALL liknar ingen tidigare Bondfilm. Den går inte att jämföra med tidigare filmer. Med tanke på att Daniel Craigs 007 år så olik tidigare tidigare gestaltningar till utseende och stil, och Mendes' approach så annorlunda, är det nästan tveksamt om detta egentligen är en Bondfilm - den hade fungerat på egna ben med figurer med andra namn. Men nu utspelar sig det är i Ian Flemings universum och den klassiska Bondmusiken spelas. Okej, det här är en Bondfilm.

Manuset av Neal Purvis, Rober Wade och John Logan är väldigt smart och gör något mer av storyn och rollfigurerna. James Bond är en rätt vilsen figur i en märklig värld där det inte längre finns några naturliga fiender; den här gången kommer hotet inifrån. Men filmens anslag gör att det här känns som en mystisk sagovärld. Filmfotot är otroligt vackert, bildkompositionerna och färgsättningen är fantastiskt tjusiga. Tempot är intressant återhållsamt utan att vara segt och tråkigt. Det hela blir nästan drömskt. Se bara på scenerna från Shanghai, som påminner lite om BLADE RUNNER - och en scen med Bond och Sévérine i varsin lägenhet i varsin skyskrapa med sönderskjutna fönster är häpnadsväckande vacker. Den långa slutuppgörelsen i Bonds barndomshem Skyfall; ett dystert gods på en hed i Skottland, för tankarna till både Hammer Films och Sam Peckinpahs STRAW DOGS.

Under dialogscenerna framgår det tydligt att Sam Mendes främst är dramatiker. Dessa besitter en tyngd och ton som är ovanlig i actionfilmer, och de är kanske aningen teatraliska - vilket för en gångs skull är positivt. Det är mycket blickar, det är väldigt dramatiskt, nästan högtravande.

Samtidigt är filmens mångtaliga actionscener enastående. De är tuffa, intensiva och hårda - slutstriden tillhör de hårdaste i Bondfilmernas historia. Ola Rapace överraskar som en bra buse. Albert Finney dyker upp mot slutet som en härligt skäggig gubbe med hagelgevär.

SKYFALL är en fantastisk film. Den gav mig gåshud. I synnerhet de sista tio minuterna, där alla trådar knyts ihop och men öppnar upp för en ny början. Det är en lång film, två timmar och tjugo minuter, men det märks inte. Detta är fascinerande, hypnotiskt och underhållande hela vägen. Jag förstår att det faktiskt har pratats om Oscarvarningar här. SKYFALL är faktiskt värd Oscars!

SKYFALL är en av årets bästa filmer.

Nu får vi hoppas att det inte kommer att ta fyra år innan nästa film - vilket även skulle innebära att Daniel Craig börjar bli lite för gammal för rollen.

Fast nog vore det väl kul om Bond nästa gång får konfronteras med en klassiskt galen skurk som vill ta över världen och som har ett hemligt undervattenshögkvarter...




(Biopremiär 26/10)

tisdag 28 augusti 2012

Bio: The Bourne Legacy

Foton copyright (c) UIP Sweden

Det finns bara en Jason Bourne.

Han heter Richard Chamberlain.

Han spelade rollen på TV i miniserien IDENTITET OKÄND från 1988. Långt senare kom köttbullen Matt Damon med sin tolkning. Oj, är det redan tio år sedan? Ser här att THE BOURNE IDENTITY kom 2002. Den ansågs vara fräsch, lite nyskapande och betydligt bättre än Bondfilmerna när den kom. Nu har jag inte sett den på länge, men jo, jag tyckte också att den var bra. Möjligtvis med undantag för den tradige Matt Damon, en kille som mest ser ut som om han är vaktmästarlärling på en frikyrka på landet. 2004 kom THE BOURNE SUPREMACY och 2007 THE BOURNE ULTIMATUM, som fick avsluta trilogin med Matt Damon som Jason Bourne - om han nu inte kommer tillbaka i framtiden. Ganska hopplösa filmtitlar, måste jag säga. Bortsett från den första filmen kommer jag aldrig ihåg vad de heter och i vilken ordning de kom. Och ska jag vara ärlig gick jag nog vilse i intrigen i de här filmerna; historien om mannen som tappat minnet och visar sig vara hemlig agent och en jävel på att slåss, och som dras in i konspirationer som inte är av denna världen. Jag är inte säker på om jag hängde med i alla turer, men det kan ju också bero på att jag aldrig satt mig ner och sett de tre filmerna direkt efter varandra. Dock är de underhållande och innehåller mycket action. De lanserade även termen "Bournetricket". Eftersom Matt Damon inte kan slåss, är slagsmålen filmade och klippta på ett sätt så att det inte ska synas.

När nu Bourneserien startar upp på nytt med en ny film, har regissören Paul Greengrass bytts ut mot Tony Gilroy (DUPLICITY, MICHAEL CLAYTON, samt manusförfattare till de tre första Bournefilmerna), och eftersom Damon hoppat av, är Jeremy Renner ny hjälte. Inte mig emot, jag föredrar honom framför Damon.

Renner är Aaron Cross, även kallad Nummer Fem. Han ingår också i det där spionprogrammet Jason Bourne tillhörde, och medan Bourne är ute och avslöjar slemma människor på maktpositioner - filmen utspelar sig visst parallellt med en av de tidigare filmerna - häckar Cross i Alaska. THE BOURNE LEGACY börjar som den där gamla Wolverine-miniserien av Chris Claremont och Frank Miller. Cross  klättrar i träd, brottas med vargar och gör manliga saker i sin ensamhet. Och så käkar han piller. Gröna och blå. Dessa förstärker hans fysiska- och mentala styrka.

Edward Norton är en före detta överste som plötsligt får för sig att Cross måste dödas. Varför? Nja, jag vet inte riktigt. Efter pressvisningen stod vi ett helt gäng och tittade frågande på varandra. Frågorna var många. "Alltså, vem var den där Cross?", "Varför ville de döda honom?", "Vilka var de andra?", "Vad hade detta med de tidigare filmerna att göra?", "Vad gick det hela ut på?". Filmen fick förhållandevis bra kritik i USA, men häromdagen läste jag en intressant krönika av en amerikansk kritiker - tyvärr minns jag inte vem - som funderat några dagar och kommit fram till att THE BOURNE LEGACY saknar intrig.

... Och ja, det gör den nog. Filmen består i stort sett bara av jakter. Rachel Weisz (James Bonds fru) är en doktor som tydligen jobbar med de där pillren, plötsligt blir en av hennes kollegor tosig och mördar alla på labbet, men eftersom Cross måste ha nya piller, störtar han in vid rätt ögonblick och räddar doktorn och så åker de till Manilla. Där dyker det upp ännu fler typer och nu ska tydligen även doktorn dödas. En specialist kopplas in som jagar Cross bättre än alla andra. Rena terminatorn. Sicken en.

Stacy Keach, Scott Glenn, Albert Finney, Joan Allen flimrar förbi. Alla ser allvarliga och brydda ut.

Tempot är högt. Otroligt högt. Actionscenerna är otaliga. Och javisst, man kör hela tiden med "Bournetricket". Alldeles för ofta ser man inte riktigt vad som sker under slagsmålen och eldstriderna. Vem slår på vem? Filmens klimax är en lång, lång och bra motorcykeljakt, som även innehåller en hård krasch.

Men vad spelar det för roll om det fläskas på med massor av action om man inte begriper varför alla slåss jagar varandra? Jag var långtifrån ensam om att bli besviken på THE BOURNE LEGACY.

På slutet får vi se en liten båt som heter Sabrina.

"There was never just one" står det på filmaffischen. Det stämmer. Vi hade ju även Richard Chamberlain.

Jag hade inte förväntat mig att jag skulle sätta det här betyget:

 

 

 

 

 (Biopremiär 29/8)