Bio/VOD/DVD/Blu-ray: Deerskin

DEERSKIN (Njutafilms)

Nu blir det franskt här på TOPRAFFEL!

Det är ju märkliga tider vi lever i. Därför får den franska filmen DEERSKIN premiär på VOD, DVD och Blu-ray samtidigt som den går upp på bio på ett par biografer.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av DEERSKIN. Filmen, som tävlade i sektionen Director's Fortnight i Cannes förra året, verkade minst sagt udda. Handlingsreferatet lät inte klokt. Vad fanken var det här?

DEERSKIN är skriven och regisserad av Quentin Dupieux, som tidigare bland annat gjort mördardäckfilmen RUBBER. Och ja, DEERSKIN är en riktigt udda film, en fullkomligt absurd historia. Den klassificeras som "komedi" och "skräck", och tja, visst tenderar den skräck mot slutet, men filmen kan knappast kallas skräckfilm. Det här är en bisarr komedi.

... Och det är den bästa nya film jag sätt på bra länge! DEERSKIN är underbar.

Jean Dujardin spelar den besynnerlige Georges, som verkar drabbats av en medelålderskris. Eller så är han bara knäpp. Riktigt rejält knäpp. Filmen inleds med att Georges lägger alla sina besparingar på en frän hjortskinnsjacka. Han blir fullkomligt besatt av denna jacka, och av hjortskinnsplagg rent allmänt.

Georges' fru har slängt ut honom och spärrat deras gemensamma bankkonto, vilket innebär att Georges' bankkort inte fungerar, han är pank. Han tar in på et hotell och betalar för rummet med sin vigselring. Han har med sig en videokamera och filmar allt och alla, men hans jacka står alltid i fokus. Jackan pratar med honom.

På en pub träffar Georges servitrisen Denise (Adèle Haenel). Georges låtsas vara en filmskapare som väntar på sitt team och sina producenter, vilka han påstår är insnöade i Sibirien. Det här intresserar Denise, eftersom hennes hobby är filmredigering. Georges "anställer" Denise, tillsammans ska de göra en film. En film som handlar om att ingen längre ska bära jacka, den ende som får bära jacka är Georges.

Georges behöver mer pengar, han behöver fler hjortskinnsplagg, och han tvingas börja begå brott.

Hjortskinn ... Öj, öj, öj!

DEERSKIN ser inte ut att ha kostat mycket pengar. Estetiskt är det oansenligt, filmiskt är det enkelt, och de vintriga miljöerna är gråa och trista. Det känns lite grann som att Dupieux samlat ihop några polare för att göra en flängd film. Nu är väl så inte riktigt fallet, enligt IMDb kostade filmen uppsksattningsvis fyra miljoner euro att göra, det vill säga mer än de flesta normalbudgeterade svenska långfilmer. Jean Dujardin är en av Frankrikes största filmstjärnor, så han fick säkert en hacka, och en del kända ansikten dyker upp i småroller - bland annat Albert Delpy och Marie Bunel.

Jean Dujardin är jättebra som den knepige Georges. Filmen är skitrolig, jag skrattade högt flera gånger, det här liknar ingenting annat. Visst, det här är inte en film för vem som helst, men vem vill väl vara vem som helst?

Plus i kanten för att DEERSKIN bara varar 77 minuter och aldrig hinner bli tråkig!

 






(Biopremiär 29/7)

Bio: 2 dagar i New York

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

2 DAGAR I PARIS från 2007, med manus och regi av Julie Delpy, som även spelade den kvinnliga huvudrollen mot Adam Goldberg, tyckte jag var en väldigt rolig film. Därför hyste jag vissa förhoppningar om den här uppföljaren. Tyvärr blev jag aningen besviken. Det är ingen dålig film, men filmen funkar inte riktigt, det blir lite för mycket, för överdrivet, för fjantigt. Jag vet inte om det beror på att filmen utspelar sig i USA och inte Frankrike, ett faktum som inte borde spela någon större roll.
Adam Goldbergs rollfigur Jack medverkar inte i 2 DAGAR I NEW YORK - återigen med manus och regi av Delpy. Numera lever Delpys Marion med Mingus (Chris Rock) och de har båda barn från tidigare förhållanden. Marion är lätt neurotisk - vilket säkert beror på att filmen är aningen inspirerad av Woody Allen, gissar jag, men hon och Mingus lever ett bra liv och även om de tydligen har det lite knapert, bor de i en stor lägenhet. Så som folk gärna gör i amerikanska filmer. Men så kommer Marions släktingar från Paris på besök och kaos uppstår. Inte bra, eftersom Marion ska ha en viktig fotoutställning samma helg.

Marions familj är inte av denna världen. Liksom förra gången spelas hennes excentriske far Jeannot av Albert Delpy, Julies riktiga farsa, och han är en fullkomligt omöjlig figur. Han ställer till det på en gång, eftersom han försökt smuggla med sig franska ostar. Jeannot beter sig inte som normala människor. Han är fullkomligt oanpassad, beter sig nästan som ett litet sockerchockat barn. Marions syster Rose (Alexia Landeau) är också knepig. Hon gillar att gå omkring naken i lägenheten, vilket visar sig rädda Marion och Mingus ur en prekär situation - deras stiffa grannar vill nämligen vräka paret, eftersom de väsnas för mycket. Granngubben kommer på andra tankar när han får se Rose svassa omkring. Rose pojkvän har också hängt med. Han är egentligen inte bjuden och han visar sig vara lika flängd som de andra. Han vill tvunget röka på, släpar upp en langare i lägenheten, och står och puffar i hissen.

Förvisso är 2 DAGAR I NEW YORK en ganska trevlig film. Jag gillar sådant här och jag gillar Julie Delpy. Hon har en ton i sina filmer jag uppskattar, senast gjorde hon ju den trevliga JAG MINNS EN SOMMAR, och hon är rolig. Men i den här filmen vräker hon på för mycket. Hon vill skildra kulturkrockar, och visst finns det stora skillnader mellan fransmän och amerikaner - och svenskar med, för den delen. Men så här bänga har jag svårt att tänka mig att folk faktiskt är på främmande mark. Den här typen av komedi bör hålla något slags realistisk nivå.
Nåja. Det här är ju inte tråkigt och jag ljuger om jag hävdar att jag inte skrattade när jag såg filmen - för det gjorde jag.

(Biopremiär 28/9)

Bio: Jag minns en sommar

Foton copyright (c) TriArt Film
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! - för omväxlings skull. Nej, där var jag ironisk. Ännu en helg, ännu en fransk biopremiär.
Julie Delpy har vid det här laget regisserat en handfull filmer. THE COUNTESS, om Erzsébet Bathory, var inget vidare, men jag tyckte mycket, mycket om den varma och roliga 2 DAGAR I PARIS - uppföljaren 2 DAGAR I NEW YORK får Sverigepremiär senare i år.
JAG MINNS EN SOMMAR är en förvisso passande-, men lätt omständlig svensk titel. I original heter den här LE SKYLAB. Kommer ni ihåg Skylab? Det var den där amerikanska rymdstationen som störtade på Jorden sommaren 1979. En händelse jag nästan förträngt tills jag såg den här filmen. Jo, nu minns jag hur det var. Ingen visste var mackapären skulle slå ner. Jag kommer ihåg att en del jämngamla barn var livrädda. Tänk om de skulle få en rymdstation i huvudet! Och den dag - eller de dagar - det antagligen skulle ske, minns jag som spännande. Jag befann mig säkerligen i vår sommarstuga vid Öresund. Det hade onekligen varit häftigt om prylen slog ner i havet mitt framför Ven! Men inte fan gjorde den det.
Julie Delpy är i min ålder; lite yngre, kanske, och i JAG MINNS EN SOMMAR, vars manus hon också skrivit, blir hon nostalgisk. Filmen bygger på hennes egna barndomsminnen från sommaren 1979, tioåriga Albertine (Lou Avarez) agerar Delpys alter ego. Det hela inramas av en egentligen fullkomligt onödig prolog och epilog, i vilken Albertine som vuxen åker tåg med sin familj och minns tillbaka. Den inledande tågresan till Paris tonar över till tåget till Bretagne på 1970-talet. Delpy själv spelar Alberines mor, Eric Elmosnino är farsan Jean, och lilla Albertine läser ett Rahan-album! Kommer ni ihåg Rahan?

Nå. De anländer till ett idylliskt hus på landet. Där ska Albertines mormor fira sin 67-årsdag. En väldig massa släktingar, och troligen även grannar, är inbjudna, och de slår sig ner vid ett långbord i trädgården. Och ... Tja, det är väl egentligen det hela. Vi får följa de här människorna under en helg. De pratar, skämtar, bråkar, gråter. Ett nedslag i fransk medelklass 1979. Och det känns verkligen realistiskt. Bortsett från de typiskt franska inslagen, känns det lite grann som mitt 70-tal i Sverige.
Vänsterintellektuella kommer ihop sig med reaktionära. De gamla tanterna blir upprörda över bråkandet. Barnen utforskar allt spännande på landet. En sjuttonårig kille försöker hela tiden vara skittuff och röker, bär solglasögon och raggar brudar. En gammal farbror (Albert Delpy, Julies farsa) är konstig och gör konstiga saker. Karlarna sticker till en nudiststrand för att flukta på damer (med enorma buskar). Ungarna går på något slags ungdomsdisco, där de dansar tryckare sådär valhänt och i otakt som man gjorde på mellanstadiediscon. Det spelas "Born to be alive" och Dead Kennedys. Ett par kvinnor har Mireille Mathieu-frisyr. En kvinna är makalöst korkad. På TV visas mr Magoo och John Wayne dubbade till franska. En gammal tant som somnat glöms kvar vid matbordet när det börjar regna. Och hela tiden hotas de av att få Skylab i skallen. Experter har gissat på västra Frankrike som nedslagsplats.

70-talets badmode var inte att leka med! Notera ciggen i linningen.

JAG MINNS EN SOMMAR är en varm och rolig film. Visst är det bagatellartat, men om man är i min ålder eller äldre lär man bli nostalgiskt. Och det är det ju inget fel med. Däremot är Delpys film lite för lång med sina 113 minuter. Den hade utan vidare kunnat klippas ner med 20-30 minuter. Och mot slutet blir det kanske för mycket skrikande när det ska bli lite allvarligare. Sådant klarar jag mig utan.
Men bortsett från dessa invändningar tycker jag att JAG MINNS EN SOMMAR är en film man kan spendera en kväll tillsammans med.
... Jag undrar förresten om jag någonsin har läst Rahan ...

(Biopremiär 10/8)