Visar inlägg med etikett Albert Brooks. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Albert Brooks. Visa alla inlägg

onsdag 8 april 2015

Bio: A Most Violent Year

Foton copyright (c) Lucky Dogs
Jag konstaterar att jag aldrig såg JC Chandors kritikerrosade MARGIN CALL från 2011. Jag vet inte varför. Chandors andra film; ALL IS LOST från 2013, har jag aldrig hört talas om. Nu är han tillbaka med thrillern A MOST VIOLENT YEAR. En thriller för vuxna. Det brukar betyda att det handlar om en rätt sömnig film - och jodå. Det här är rätt sömnigt och förhållandevis spänningsbefriat.
A MOST VIOLENT YEAR utspelar sig 1981, och det här ser verkligen ut från en film från 1981 - eller kanske snarare från 1970-talet. Som en av de där gråa, skitiga New York-filmerna, take your pick. Oscar Isaac innehar huvudrollen som affärsmannen Abel Morales - om filmen kommit för 35 år sedan, hade vi sett Al Pacino i rollen. Fast Isaac är mer lik Armand Assante.
Abel Morales äger ett företag som distribuerar olja. Han borrar inte efter olja, han köper olja som körs ut till kunder. Statistiskt sett var 1981 ett av de våldsammaste åren i New Yorks historia, och våldet drabbar Abels företag. Hans förare attackeras och tankbilarna töms på olja. Det är någon av Abels mer skrupelfria konkurrenter som stjäl- och säljer oljan vidare.
Abels fru Anna (Jessica Chastain) är dotter till en gangster. När familjen Morales utsätts för hot, vill hon utnyttja faderns resurser, men Abel är inte bara en Morales, han har även moral. Företaget har taskigt med pengar och sedan tidigare myndigheternas ögon på sig. Han vill gå lagligt tillväga och han är mån om sina förares säkerhet.
Chandor har även skrivit manus, och det här är välgjort och välspelat. Miljön känns ny, jag har aldrig sett en film om oljedistributörer tidigare. Ett par scener är nerviga; till exempel när oljetjuvarna slår till, och när Abel upptäcker- och förföljer ett par tjuvar. Men som helhet är A MOST VIOLENT YEAR ett märkligt ospännande drama, snarare än thriller. Tempot är långsamt, rollfigurerna är till större delen ganska osympatiska, i synnerhet fru Morales - jag undrar varför Abel och Anna är gifta. Jag satt också och undrade vilka vissa av personerna var; de presenteras med namn, men det är inte helt klart vilken relation de har till Abel - fast det var kanske jag som missade något.
David Oleyowo från SELMA spelar mannen som synar Abels företag i sömmarna, medan Albert Brooks gör Abels kollega. Den krullhårige Brooks har slätt hår och först kände jag inte igen honom.
Chandors film är kritikerhyllad utomlands och lär säkert få fin kritik även i Sverige - men jag tycker alltså att den är lite i sömnigaste laget.
Den bleka, rödlätta Chastain ser ibland lite otäck ut; hon skulle säkert kunna bli en bra filmskurk någon gång. Jag gillade Abels ljusa rock.







(Biopremiär 10/4)

-->

fredag 22 mars 2013

Bio: This is 40

Foton copyright (c) UIP Sweden
Som bekant är trenden just nu att första stavelsen i långfilm ska betonas. Lång. Var och varannan film som går upp på bio är hur lång som helst, oftast alldeles i onödan. Judd Apatows förra långfilm som regissör, FUNNY PEOPLE, vara två och en halv timme. Två och en halv! Och det är en komedi! Vem pallar se så långa komedier? Det är illa nog med så långa dramer. Apatows nya film, som är en spin-off på PÅ SMÄLLEN snarare än uppföljare, håller på i två timmar och fjorton minuter. Jag undrar hur de tänker, filmskaparna. Nu är THIS IS 40 förvisso en dramakomedi, men ändå - komedier ska vara tajta för att inte riskera att tappa roligheten.
Nu har jag inte PÅ SMÄLLEN i färskt minne, jag har inte sett den sedan den kom 2007, men i den spelade Paul Rudd och Leslie Mann de två bifigurerna Pete och Debbie. Den här gången står de i centrum. De har flott hus, två döttrar och bra jobb - men de börjar att 40-årskrisa.  Och, tja, det är väl vad det går ut på. Att redogöra för handlingen är hopplöst, eftersom trådarna är hur många som helst med ännu fler inblandade rollfigurer.
Filmen är uppbyggd av en lång, lång rad scener; utdrag ur Pete och Debbies liv. På Debbies jobb arbetar till exempel Megan Fox och Charlyne Yi. Fox är ett sexpaket utan trosor som orsakar whiplashskador hos män. Yi är oftast senad och säger konstiga saker - hon är jätterolig. Jason Segel är Debbies tränare som får stånd när han umgås med henne. Albert Brooks är Pete bänge adoptivfar. John Lithgow dyker upp som den biologiske fadern - en stentorr och fullkomligt humorbefriad herre, vilket leder till stor komik. Melissa McCarthy är roligast i hela filmen; hon är förälder till en skolkamrat till en av Pete och Debbies döttrar, och efter en incident kallas de till rektorn - och det hela urartar till en fantastisk scen som inte går att beskriva, den måste ses. McCarthy briljerar när hon improviserar fram grova förolämpningar (en oklippt version följer under eftertexterna).
Pete är musikagent och har Graham Parker i sitt stall, vilket innebär att Parker medverkar som sig själv och spelar några låtar. Kul om man gillar gubbrock, men det gör vi väl inte. Ryan Adams dyker också upp som sig själv och spelar, och det spelar ju ingen roll om det är Ryan eller Bryan, det är lika trist.
Jag gillar Paul Rudd och Leslie Mann, de är väldigt sympatiska, vilket filmen vinner mycket på. Mann är en väldigt classy lady, men en lustig detalj med henne är att hon ser ut som en väldigt ung Clint Eastwood iförd peruk! Weird!
THIS IS 40 är åt helvete för lång. Apatow borde ha klippt bort en halvtimme och stramat upp det hela. Plockat bort några rollfigurer och handlingstrådar. Men trots detta är det en trevlig film. Småkul, bitvis väldigt rolig. Och bitvis seg och tradig.






(Biopremiär 22/3)



tisdag 15 november 2011

Bio: Drive

Foton: Richard Foreman copyright © 2011 Drive Film Holdings, LLC. All Rights Reserved.
 
Den danske regissören Nicolas Winding Refns karriär har ju gått lite hit och dit, upp och ner. Debuten PUSHER från 1996 var ju en stor succé, men därefter svajade det - främst vad gäller Refns engelskspråkiga filmer. FEAR X med John Turturro råfloppade, BRONSON var irriterande pretentiös, och den blodiga och skitiga vikingarullen VALHALLA RISING fick mig att somna.
Refns senaste epos, den USA-producerade DRIVE, roffade åt sig priset för bästa regi i Cannes i våras, och det är en väldigt, väldigt hypad film. Är filmen värd denna hype?

Ja!

DRIVE är med råge Nicolas Winding Refns bästa film. Detta är en utmärkt liten film som förtjänar en stor publik världen över - vilket den dock inte lär få, på grund av en del orsaker. Jag återkommer till dessa.
Ryan Gosling (även aktuell i den mer än utmärkta MAKTENS MÄN) spelar en stuntförare, enbart listad som "driver" i rollistan. Han är duktig på sitt jobb. Mer än duktig - han är fantastisk. Men förutom att utföra stunts i filmer extraknäcker han som "wheelman" - han kör flyktbilen när rånare tar sig från brottsplatsen. Vår bilförare tillhör ingen liga, han frilansar; bovar anlitar honom och måste hålla sig till hans regler. Fem minuter. Om rånarna inte är tillbaka i bilen efter fem minuter, kör föraren sin väg.

Den lugna, tysta, vänlige föraren flyttar in i en ny lägenhet och lär känna sin nya granne Irene (den underbara Carey Mulligan) och hennes lille son. Irenes make sitter i fängelse och föraren spenderar en hel det tid tillsammans med den ljuva Irene; hon representerar värme och oskuldsfullhet i hans mörka, kalla och brutala värld. Föraren verkar allt bli förälskad i sin ljuvliga granne.

Så en dag släpps Irenes gubbe ut ur finkan. Det visar sig att han är skyldig några väldigt, väldigt onda män pengar, så han behöver förarens hjälp. Kuppen som följer går snett och föraren upptäcker att han plötsligt har ett pris på sitt huvud. Föraren, Irene och hennes son är i stor fara.
Den som förväntar sig en stuntspäckad actionrulle i stil med FAST AND THE FURIOUS-serien eller TRANSPORTER-trilogin lär bli besviken. DRIVE är långtifrån en genomsnittslig actionthriller. Jag vill inte kalla detta en actionfilm - eller en thriller. Detta är ett drama, om än fullt av gangsters och våld. Det är ett existentiellt kriminaldrama.

Okej, orsakerna till att jag inte tror att Refns film kommer att bli en enorm kioskvältare ... Tja, för det första är DRIVE lite för arty för mainstreampubliken. Detta är trots allt till mångt och mycket en arthousefilm. Den är ganska långsam och lågmäld. Det saknas Yippee-Ki-Yeah-rollfigurer. Den ser ser inte ur som en Jerry Bruckheimer-film. Den ser däremot ut som en filmfestivalfilm, som någonting som visas- och vinner pris i Cannes.

Den andra orsaken är våldet. DRIVE är antagligen alldeles, alldeles för magstark för den genomsnittslige biobesökaren. Filmens våld är oväntat, chockerande och extremt blodigt. En kille får sin skalle stampad till köttfärs. Och scenen med hagelgeväret ... Ähum ... Ja, den fick publiken att hoppa och skrika när jag såg filmen. Våldet här är inte festligt splatter modell FINAL DESTINATION 5 (vilken jag för övrigt gillade), i DRIVE är det bara groteskt och vidrigt.
Men de som pallar med det myckna våldet kommer att upptäcka att DRIVE är en remarkabel film. Kemin mellan Ryan Gosling och Carey Mulligan är utmärkt, här finns en underbar scen strax efter att de träffats för första gången; de står bara och tittar på varandra under en lång stund. Dialog saknas och scenen behöver ingen. Refns film är full av scener som denna.

Det finns fler utmärkta skådespelare och rolltolkningar i filmen. Albert Brooks är bra som en gangster man inte vill möta i en mörk gränd - eller någon annanstans. Ron Perlman är förstås också bra som en annan gangster. Bryan Cranston är sympatisk som mekanikern föraren jobbar hos. Och kyss Karlsson om inte den gamle hollywoodlegenden Russ Tamblyn från WEST SIDE STORY, och som var dr Jacoby i TWIN PEAKS, dyker upp!

... Och Ryan Gosling är perfekt i huvudrollen.

DRIVE besitter ett imponerande filmfoto och ett ganska coolt soundtrack. Filmen är baserad på en roman av James Sallis och jag antar att en del kommer att jämföra DRIVE med Quentin Tarantinos filmer. Tja, Nicolas Winding Refn är också en stor konnässör av B-filmer och grindhousekulturen, och visst finns här vissa likheter med Tarantinos rullar, men som helhet vill jag nog hävda att DRIVE är en annan typ av film.

No matter what type of picture this is, “Drive” is one of the best movies of 2011. Check it out!
Oavsett vilken typ av film det här är, så är DRIVE en av 2011 års bästa filmer.
Kolla in den!







(Biopremiär 18/11)