Visar inlägg med etikett Alba August. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Alba August. Visa alla inlägg

onsdag 14 september 2022

Bio: Tusen timmar

Foton copyright (c) Normalfilm & Filterfilm

Man brukar säga att danskarna aldrig fattade rockmusiken. Eller, ja, man och man - jag brukar säga att danskarna aldrig fattade rockmusiken. Ber man en svensk räkna upp danska rockband, brukar det bli "Gasolin, D.A.D., Sort Sol ... Öh ... King Diamond ...", och sedan tar det stopp. När jag bodde i Skåne och slog över till dansk TV, och det var något underhållningsprogram, så var det ofta några som spelade 50-talsrock. Oavsett decennium jag tittade. Eller så var det ballader eller uppoppade visor. Schlagers.

TUSEN TIMMAR är en dansk-svensk samproduktion, med manus och regi av Carl Moberg från Malmö. Det här är en film som fick mig att tänka på en del tyska filmer - och kanske även franska - som jag såg på 80-talet. Filmer om unga vuxna som är lite vilsna i tillvaron, de söker kärlek och framgång, och driver omkring i Berlin - eller kanske Paris. Filmer med ett vardagsrealistiskt anslag och där dialogen känns improviserad. I de tyska filmerna brukade det spelas punkrock och new wave på soundtracket, i de franska synt, eller möjligtvis romantiska dragspelsslingor. (Typiskt nog kommer jag inte på några filmtitlar, jag minns i synnerhet en rätt cool tysk film jag såg på 16mm.)

TUSEN TIMMAR handlar om Anna (Josefine Tvermoes), som är i 30-årsåldern. Hon jobbar som personlig assistent, men drömmer om att kunna livnära sig på att vara sångerska. Hon sjunger i ett band i Köpenhamn och har ett förhållande med en av medlemmarna i bandet, Thomas (Niels Anders Manley). Men plötsligt drar Thomas iväg på utlandsturné tillsammans med en kompis, och överger Anna.

Ett år senare bor Anna i ett kollektiv i Berlin. Hon har ett öppet förhållande med en kille, hon driver runt, och hon skapar- och framför musik. Folk kommer och går i hennes tillvaro.

Josefine Tvermoes är jättebra i huvudrollen. Hon är i bild nästan hela tiden, och det funkar eftersom hon är sympatisk, det är lätt att tycka om henne. Det här är en film med ett väldigt bra filmfoto, miljöerna är tacksamma. Bitvis känns det dokumentärt, dialogen känns ofta improviserad. Ett par mindre rollfigurer pratar svenska, Alba August dyker upp och pratar danska. Jag är tacksam för att filmen är textad på svenska - ett par killar pratar exceptionellt grötigt, det går inte att höra vilket språk det är.

Musiken i filmen är dock inte min kopp te. Det står i pressmaterialet att filmen innehåller nyskriven musik av skandinaviska artister som är up 'n' coming. Men det låter mest som Björn Afzelius på en dålig dag. Lyssnar ungdomar på sådan här musik nuförtiden?

Jag tillhör inte precis den här filmens målgrupp. Jag har ingen aning om vad unga kommer att tycka om den. Jag har en känsla av att en del kritiker i övre medelåldern kommer att hävda att det är en bra och realistisk ungdomsfilm.

... Men om inget annat är TUSEN TIMMAR en trevlig och sympatisk liten bagatell.


 

 

 

 

(Biopremiär 16/9)


tisdag 22 oktober 2013

Bio: IRL

Foton copyright (c) Eyeworks Film & TV Drama
Återigen premiär på en svensk film som antagligen inte kommer att ses av ... någon alls. Erik Leijonborgs IRL har en trailer som gör att man förväntar sig en film som till större delen utspelar sig i en datorspelsvärld. Så är dock inte fallet. IRL är samma gamla klyschiga mobbingdrama vi sett otaliga gånger tidigare. Filmen lär nog främst bli ihågkommen på grund av att den samlar en trojka kändisbarn i huvudrollena: Stellan Skarsgårds 18-årige son Valter, Annika Jankells dotter Happy, och Bille Augusts tös Alba.
Filmen bygger på den belgiska filmen BEN X från 2007 och det hela öppnar med gryniga flygbilder på trista hyreshus i någon förort. Såklart. Det här är nämligen tänkt att vara en viktig ungdomsfilm, och då måste man i vanlig ordning dra till med tristess i trista miljöer. Valter Skarsgård är Elias, en närmast autistisk kille som mobbas i skolan. Oj, vad han mobbas. Den genomonda Agnes (August) är ledare för mobbarna och deras terror kulminerar när de sliter av Eilas byxor, filmar honom i korridoren och lägger ut videon på YouTube.
Hemma spenderar Elias tiden med att spela ett äventyrsspel online, där han är en krigare som träffar på krigarbruden Sc4rlet (Jankell). Han chattar med den okända Sc4rlet, som plötsligt vill träffas. På vägen till dejten attackeras Elias av mobbarna, som kastar bort hans mobiltelefon. Elias blir försenad, vågar inte gå fram till Sc4rlet och tänker begå självmord. Fast då dyker tjejen upp ändå, de unga tu blir ett par, och de försöker komma på ett raffinerat sätt att hämnas på. Mobbarna ska få igen.
Jepp, vi har sett allt förut. Det här är samma story en gång till. Mörker, mobbing, elände och lite ung kärlek. Spelvärlden tillför inte speciellt mycket. I vanlig ordning är det här en sådan där film där alla vuxna verkar tillhöra en generation som inte använder- eller knappt känner till Internet. YouTubeklippet verkar ha hur många klick som helst, men inga vuxna känner till det. Och inga vuxna verkar se och höra mobbarnas dåd, trots all uppståndelse och alla skrik. Fast rektorn anar vad som pågår och försöker prata med ungarna. "Jag känner mig kränkt!" säger en av mobbarna.
Sättet Elias och Sc4rlet hämnas på är långsökt. Det förekommer två ungdomar som verkar vara Elias' kompisar, men de glöms bort större delen av filmen. Skådespeleriet är bra, filmen är ointressant och Annika Jankell borde skämmas för att hon döpt sin tös till Happy.







(Biopremiär 25/10)

-->



torsdag 13 juni 2013

Bio: Förtroligheten

Foton copyright (c) Scanbox Vision
Jag har gjort det till min pryl här på TOPPRAFFEL! att ensam recensera alla biopremiärer i Malmö. Jag är nog ganska ensam om det. Detta innebär förstås att jag ser en fruktansvärt massa filmer jag aldrig skulle se i vanliga fall, och jag skulle definitivt inte betala för att utsättas för dem.
Jag lämnar aldrig biovisningar. Okej, jo, det har hänt på marknadsvisningar i Cannes. Men där visas oräkneliga filmer precis hela tiden och hamnar man på en fullkomligt hopplös film är det bara att smyga och och se något annat. Men jag lämnar inte vanliga visningar och inte pressvisningar. Till skillnad från vissa andra. Inga namn, men jag har sett hur kända kritiker går efter en halvtimme, men ändå recenserar filmen.
Jag hade inte brytt mig om att läsa om det svenska dramat FÖRTROLIGHETEN innan jag småsömnig gick till pressvisningen. Fast med en sådan titel - och en sådan skitful filmaffisch - förväntade jag mig mitt värsta. Filmen är gjord av en ung göteborgare som heter William Olsson. Han har tidigare gjort en amerikansk film med Gretchen Mol som heter AN AMERICAN AFFAIR. Manuset till FÖRTROLIGHETEN är skrivet av Angus MacLachlan, som skrev JUNEBUG, och bearbetat av Olsson.
Det hann inte gå många minuter innan jag kände att, fan, jag vill inte se det här. Jag. Vill. Inte! Se. Det Här!
Redan ett par sekunder in, under förtexterna, kom första varningssignalen, när det står att filmen är gjord i samarbete med Sveriges Television. Jaha, ännu ett TV-drama som går upp på bio. I första scenen, i öppningsbilden, sitter tonårstjejen Selinda (Alba August, dotter till Bille och Pernilla), i en fönsterkarm och säger "Jag mår dåligt," eller något ditåt. Hennes far (Johan Gry) sitter mitt emot och efter en konstpaus kommenterar han det dottern sagt. En utdragen, pausfylld, teatral och konstlad dialog följer.
Hus och diverse miljöer filmas och jag tänker att fan, vad fult det är. Filmfotot, alltså. Och det är mest när- och halvbilder på skådespelarna. Som i ett ordinärt TV-drama från 1970- eller 80-talet. Johan Grys rollfigur är tydligen psykolog eller något, men går själv i terapi, vilket ses i en utdragen scen med teatral dialog och konstpauser. Han är gift med Helena af Sandeberg och jag börjar genast att undra hur länge det ska dröja innan vi får se henne naken. Hon är ju alltid naken i sina filmer. Det står kanske i hennes kontrakt. Men än så länge får vi bara se henne berätta en tråkig anekdot över ett glas vin på en tråkig parmiddag, där Johan Gry står tyst och tittar ut genom fönstret så länge att gästerna går. Sedan får vi se henne i en köksscen där familjen äter middag och barnen inte vill sitta still.
... Och jag känner hela tiden JAG VILL INTE TITTA PÅ DET HÄR!!!
Jag kämpade. Skulle jag mot mina principer gå? Det här var så vansinnigt tråkigt och irriterande att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Klockan var bara strax över tio på förmiddagen. Det var gassande solsken därute.
Men jag slapp fatta ett beslut. En dryg kvart in i filmen somnade jag. Perfekt!
Jag vaknade till, jag vet inte var i filmen, men det stånkades och stönades från duken, så jag tittade upp med ett öga och fick se Helena af Sandeberg ha sex. I knew it! Men jag somnade genast om.
Vaknade igen och äcklades lite av en salivsträng mellan min mungipa och skjortbröst. Örk! I filmen var folk upprörda och pratade om en maskerad man med en kniv. Va? Vad hade hänt? Hade jag missat något fräsigt? Hade Jason dykt upp och slaktat traderövarna i rollistan? Nä, jag vet inte, och jag somnade om.
När jag åter vaknade rullade eftertexterna. Jag gick ut och in på Science Fiction Bokhandeln och bläddrade i några superhjälteserier.
När jag nu letar upp bilder till denna text hittar jag följande handlingsreferat för er som mot förmodan vill se filmen:
"Natten efter festen i det välbärgade villakvarteret smyger en maskerad man in i det sovande huset och antastar familjens femtonåriga dotter Selinda under knivhot. Händelsen skakar kärnfamiljen i dess grundvalar och sprickorna vidgas. Pappan som länge försakat familjen för jobbet anklagar sig själv över att inte ha förmått skydda sin dotter. Mamman vänder sig inåt och försöker förtränga händelsen. Selinda ser sig inte som ett offer men speglar sig i sina föräldrars förtvivlan. Som vanligt, lägger ingen märke till den tyste lille 7-årige pojken Nicke som ser allt."
Lockande värre.
Okej, eftersom jag sov 85% av FÖRTROLIGHETEN kan jag förstås inte recensera den. Men jag sov väldigt gott, så jag sätter följande betyg:






(Biopremiär 14/6)