Visar inlägg med etikett Alan Parker. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Alan Parker. Visa alla inlägg

söndag 11 oktober 2009

Bio: Fame

Jag säger bara en sak:
Nia Peeples.
Med smööör på!
Hon var väl i princip den enda orsaken till att jag såg de flesta avsnitten, om inte alla, av TV-serien FAME (1982-1987). Hon och Cynthia Gibb.
1980 kom Alan Parkers långfilm FAME. Jag såg den inte när den kom och faktum är att jag inte vet om jag har sett den överhuvudtaget. Jag TROR att jag sett den; jag vill minnas att jag blev överraskad av hur pass grå och "realistisk" den var, inte alls som jag trodde den skulle vara.
Fast så kom då TV-serien, och det här var på den tiden då man fortfarande tittade på nästan alla ameri-
kanska TV-serier eftersom det i början av 80-talet fortfarande var aningen tunnsått med TV-underhållning. Trots att the kids from Fame envisades med att framföra musik av ett helt annat slag än den jag vanligtvis lyssnade till och trots flera irriterande, politiskt korrekta drag, fann jag ett visst underhållningsvärde och trevlighet i serien, som förstås blev sämre med åren. Faktum är, att de sista säsongerna producerades enbart för att serien var så populär i Skandinavien och Tyskland. På dansk TV kunde förresten FAME bli ofrivilligt komiskt, eftersom de envisades med att texta låttexterna i detalj. I ett avsnitt sjöng de glada studenterna något i stil med "Doo-doo-doo-doo-doo-doo" mellan verserna, och på danska stod det "Dytte dytte dytte!".

Jag kommer fortfar-
ande ihåg flera av låtarna från serien: "Sho-sho-sho-sho-
rofsky", "Step up to the mike", "High fidelity, high" - vilket kanske beror på att min syrra hade soundtracken som ett tag gick varma. Men när säsong ett kom på DVD häromåret och jag började titta efter att inte ha sett serien sedan den gick första gången, gav jag upp efter tre-fyra avsnitt. Oj, vad gammalt och trist det blivit! Och Nia Peeples dyker inte upp förrän efter ett par säsonger.
Det gick inte så bra för en del av stjärnorna i TV-serien.
Gene Anthony Ray (Leroy) knarkade ner sig rejält och dog i aids 2003.
Carrie Hamilton; Carol Burnetts dotter, knarkade ner sig och dog i cancer 2002.
Albert Hague (professor Shorofsky) dog av sig själv 2001 (han var gammal).
Ann Nelson (Mrs Berg) dog också av sig själv, fast 1992 (hon var också gammal).
De flesta av de andra i huvudrollerna har knappt gjort något alls efter TV-serien, möjligtvis några småroller här och var i TV-serier. Men så har vi de som fortfarande syns till:
Den irriterande Erica Gimpel (Coco) dyker upp med jämna mellanrum när man minst väntar det, och hon är visst med i Robert Rodriguez kommande MACHETE - kyss Karlsson!
Jesse Borrego (Jesse) dyker även han upp med jämna mellanrum, ofta är han the token Latino.
Janet Jackson... Ja, hon har ju liksom inte hållit sig i skymundan. Det har inte heller den trista cellisten Lori Singer gjort, fast det var längesedan jag såg henne.
Dick Miller var ju med i FAME, det minns ni kanske inte. Han var ju den STÖRSTA stjärnan - med en lika lång karriär innan som efter TV-serien.
Cynthia Gibb medverkar i flera filmer, mest TV-filmer, om året, och har gjort film för Fred Olen Ray. Vi minns ju henne också från Van Damme-rafflet Death Warrant.
Och Nia Peeples? Hennes karriär rullar på med ett flertal roller om året. Hon har ju varit ond skurk som dödades av Seagal i HALF PAST DEAD och minsann om hon inte varit med i en film av Jim Wynorski!
Upptäckte förresten just nu att tre avsnitt av FAME regisserades av skådisen och främst regissören Ray Danton - det vill säga Secret Agent Super Dragon himself!
Nå. Så har vi då den här nya långfilmen, som hävdas vara baserad på Parkers film. Eftersom jag var på konstutställning, missade jag pressvisningen, men jag såg den igår - och fick den dessutom simultantolkad till tyska, eftersom en tysk kvinna med sin lille son i åttaårsåldern satt bredvid mig.
FAME anno 2009 handlar om... Alldeles för mycket. Eller snarare: ingenting alls. Det här är en mycket, mycket märklig historia. Eller icke-historia. Under knappt två timmar får vi följa vad som sker på the New York School of Performing Arts under fyra år. Från intagningsproverna till studenten. Vi får följa hur många studenter som helst. Logiskt vore att följa ett mindre gäng under första året, och eventuellt sikta på en uppföljare, men icke. Här ska ALLT avhandlas. FAME är som en 20-timmars TV-serie nerklipt till två timmar; all handling har klipts bort.

Självklart leder detta till att ingenting utvecklas över-
huvud-
taget. Folk introdu-
ceras för att det sedan inte ska leda någonvart. Exempel: en kille som vill bli regissör får kontakt med en producent som vill göra killens kortfilm om han själv finansierar den. Killen lånar 5000 dollar av sin farsa och ger pengarna till producenten, som sedan plötsligt försvinner. Denna handlingstråd varar sammanlagt kanske fem minuter, och när killen upptäcker att producenten är försvunnen, klipps det till ett år senare. Vad hände? Hur gick det?
Ett par rollfigurer är med aningen mer än de andra. En svart pianist som vill bli sångerska, men är hårt styrd av sina föräldrar. En blyg liten tös som blir kär i skolans bäste sångare.
Men bruden jag ville se mer av; Khering-
ton Payne (som visst var med i "So you think you can dance" innan detta), som ser ut som en 35 år yngre Sharon Stone, presenteras som skolans bästa dansös, men får nästan ingenting att göra. I en scen äter hon middag med sina föräldrar, och farsan spelas av James Read! Just det, George Hazard i NORD & SYD (och Murphy i REMINGTON STEELE). Jag hade gärna sett Payne åla omkring i avslöjande trikåer lite mer.
Debbie Allen från original-FAME är med i en liten roll som skolans rektor, och inte sin gamla roll. Kelsey Grammer är musiklärare. Charles S Dutton är dramalärare.
FAME 2009 är inriktad på HIGH SCHOOL MUSICAL-publiken. Tror jag. Jag har aldrig sett HIGH SCHOOL MUSICAL. Men helt enligt trenden är alla killarna i filmen lite bleka och feminina. I synnerhet han som vill bli balettdansör. Det går ju hem hos småtjejer.
Sångerna är bleka de med, det går inte att påstå att de satte sig, även om det kan bli lite medryckande när det dansas i matsalen och när de har avslutningsshow. Plus för att "Someone to watch over me" framförs.
Nä, nu finns det inte mer att säga om den här filmen. Den är totalt meningslös, den tunnaste soppa jag sett på länge, men inte tillräckligt dålig för att få en etta.
Benvärmare och pannband lyser förresten med sin frånvaro.






(Biopremiär 9/10)

tisdag 14 juli 2009

Retro-DVD: Angel Heart

ANGEL HEART - SPECIAL EDITION (Universal)

Jag minns inte om det var här i TOPPRAFFEL! eller i Helsingborgs Dagblad, men någon gång i samband med biopremiären på THE WRESTLER skrev jag lite kortfattat om hur stor och cool Mickey Rourke var ett tag på 1980-talet. Män ville vara som han, kvinnor ville ha honom, och i tidningen Scandinavian Film & Video rapporterade USA-korrespondenten Niclas Crammer om vad-det-nu-var, och lät krönikan illustreras med ett foto på sig själv och Rourke i partytagen. Crammer gick senare och blev Nic Cramer; uppburen porrfilmsregissör.

1987 hade jag sett Rourke i FIKET och framför allt DRAKENS ÅR - den sistnämnda borde jag nog se om, jag minns den som en av 80-talets bästa snutfilmer och på sin tid blev den omdiskuterad på grund av sitt blodiga våld och sin påstådda rasism (det var snarare en film om rasister inom poliskåren). Men '87 kom ANGEL HEART. En film som då tog mig med storm. Jag var djupt fascinerad av Alan Parkers film. En arbetskamrat hade sett den och hon tjatade på mig att jag måste se den (och hon omnämnde Mickey Rourke som "pudding"), så jag tog mig till Filmstaden i Helsingborg och såg den ensam. Ingen kompis ville följa med. Väl där upptäckte jag att det inte var så många andra som ville se den heller. Vi var en handfull personer utspridda i salongen, varav ett par killar skrattade när filmen öppnade med att en röst viskar "Johnny".

Men jag tyckte att det var fantastiskt och jag satte upp en bild på Rourke ur filmen, en där han bär nässkydd, på väggen i mörkrummet på reklambyrån där jag arbetade. Jag minns inte riktigt hur mottagandet var när den kom, jag har ett svagt minne av att det var en typisk för- eller emot-film. Mest omskriven var den för att snälla Lisa Bonet från snälla TV-serien COSBY hade en explicit sexscen med Rourke - hur var det, blev den scenen censurerad i USA, eller minns jag fel?

Den ockulta thrillern ANGEL HEART bygger på boken "Falling Angel" av William Hjortsberg, en bok som anses rätt fånig och som jag köpte, men aldrig läste. Kritikerna hävdade att filmen var betydligt bättre. Även om jag nu aldrig läste boken, såg jag om filmen när den kom på video. Flera gånger. Tills jag en dag såg på den efter ett uppehåll på några år och plötsligt inte tyckte att den var så bra som jag mindes den. Ungefär som när jag såg om THE CROW häromåret. Men jag tyckte inte mer illa om den än att jag och en kompis nickade instämmande mot varandra och sa "ANGEL HEART var bättre" när vi kom ut från pressvisningen av SE7EN. Tydligen drog vi kraftiga paralleller mellan filmerna, och tja, det finns det kanske.

Efter att inte ha sett filmen på tio eller femton år, dök den nu upp på DVD i en Special Edition (med Making of-film, intervjuer och annat). Vad skulle jag tycka nu, tjugotvå år efter att jag såg den på bio? Tillhör ANGEL HEART de där filmerna som blivit bra igen?

Det är 1950-tal och Mickey Rourke är privatdeckaren Harry Angel - och han är precis en sådan där privatdeckare jag älskat sedan jag som liten gosse i sydda kläder fascinerades av omslagen till de Manhattanpockets som låg på mormors nattygsbord (min mormor läste dock inte bara kioskdeckare. Nädå. Hon läste även Bill & Ben, Jim & Jeff och mina Fantomen). Angel är en skrynklig slusk i skrynklig trenchcoat och precis som Mike Hammer bor han i ett New York där det alltid regnar. Eller åtminstone rätt ofta. New York ser i varje fall ut som en hårdkokt stad där en hårdkokt privatdeckare kan husera. Fast Rourke hade på den tiden en mycket mjukare röst än andra hårdkokta privatdeckare.

Så anlitas Angel av den mystiske Louis Cyphre (Robert DeNiro) för att leta reda på en viss Johnny Favourite; en sångare som försvunnit. Sökandet leder till New Orleans, voodooritualer, ett besök hos Charlotte Rampling, sex med Lisa Bonet, och alla personer Angel förhör under sökandet påträffas senare mördade på diverse kreativa sätt.

Vad som är ett litet problem med filmen, är att det inte är så svårt att lista ut vem Louis Cyphre är, eller vem Johnny Favorite är, och varför folk dödas. Men detta är egentligen en petitess i sammanhanget, för min del handlar ANGEL HEART inte om detta. För mig bygger filmen på den mycket märkliga stämningen. Miljöerna, fotot, klippningen, musiken; små märkliga inslag som skapar ett lätt obehag (och desto större obehag när jag såg filmen första gången), till exempel närbilderna på fötterna på en kille som steppar parallelklippt med något annat. Och så har vi den där vidriga scenen där DeNiro skalar ett ägg med sina äckligt långa naglar och äter det. Äggätning på film är inte vackert.

...Så, svaret på min fråga till mig själv här ovan, är: ja. ANGEL HEART är en film som blivit bra igen. Fast det vore intressant att veta vad nya tittare tycker. Och det kan säkert vara kul för ungdomar som bara sett Mickey Rourke på senare år att få se hur han såg ut innan han blev sönderslagen och sönderopererad i plytet.