Netflix: Spenser Confidential

Foton copyright (c) Netflix

Robert B Parker skrev 40 romaner om Spenser, en privatdeckare i Boston. När Parker dog 2010 tog Ace Atkins över, Atkins har hittills skrivit åtta böcker om Spenser.

Själv trodde jag länge att det fanns ännu fler böcker i serien - eftersom jag blandade ihop Robert B Parkers böcker med Richard Starks (pseudonym för Donald E Westlake) många böcker om antihjälten Parker. Jag hade fått för mig att Westlakes hjältes fullständiga namn var Robert B Parker ...

Spensers äventyr har filmatiserats flera gånger tidigare. Först kom det en TV-serie om Spenser som jag aldrig sett, därefter två omgångar med TV-filmer. Jag minns inte om jag har sett någon av dessa filmer eller ej.

SPENSER CONFIDENTIAL är en originalproduktion från Netflix, och det här ser ut som en biofilm och inte en billig TV-film. Om den, likt en del andra Netflixfilmer, gått en vända på bio i USA vet jag inte. Filmen bygger på romanen "Wonderland" av Ace Atkins. För regin står Peter Berg, som lustigt nog en gång regisserade ett avsnitt av en TV-serie som hette WONDERLAND.

Peter Berg har väl aldrig gjort något värt att skriva hem om. Det bästa han gjort är nog PATRIOTS DAY, vilken var överraskande bra, men den följde Berg upp med den usla MILE 22. Ofta samarbetar Peter Berg med Mark Wahlbderg, och så är även fallet med SPENSER CONFIDENTIAL.

Det är en ganska slapp historia, det här. Spenser (Wahlberg) är en polis i Boston som kastas i fängelse efter att ha spöat upp en av sina överordnade, som visat sig vara korrupt. Fem år senare släpps Spenser ut ur finkan, och redan samma kväll mördas den korrupte polisen. Spenser blir omedelbart huvudmisstänkt, så han måste se till att lösa fallet på egen hand. Spåren leder till ett helt gäng korrupta poliser.

Även om storyn är lite halvkokt hade det kunnat bli något av det här. Filmens största problem är Mark Wahlberg. Visst, han är ju faktiskt från Boston, men han är makalöst tråkig och han går genom filmen med ett och samma ansiktsuttryck. Försöken till humor är inte alltför lyckade, de består mest i att Spensers före detta flickvän (Iliza Schlesinger) skriker, svär och är allmänt störig. Alan Arkin är dock kul i sin lilla roll, skam vore väl annars. Bokeem Woodbine spelar en före detta kollega till Spenser. Winston Duke gör Hawk, en gigantisk boxare som får agera Spensers sidekick.

Inledningsvis är filmen hyfsat intresseskapande och engagerande, men jag tröttnade ganska snart. Actionscenerna är inget speciellt, och det är rätt fånigt med scener där kombattanterna lägger ifrån sig puffrorna för att istället göra  upp med händerna. Slutscenen låter antyda att det kan komma fler filmer om Spenser.

Men en mer karismatisk och sympatisk skådespelare än Mark Wahlberg i huvudrollen hade det här nog kunnat bli någonting. Nu blev det bara en lättglömd axelryckning.

(Netflixpremiär 6/3)

Bio: Stand Up Guys

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Oj. Fisher Stevens' dramakomedi STAND UP GUYS kommer säkerligen att råka illa ut i Sverige. Svenska kritiker kommer inte att vara nådiga. Detta av skäl troligen inga av de inblandade räknat med. Jag återkommer till detta.
Alan Arkin må fylla 79 om några veckor, men karln går fortfarande från klarhet till klarhet, senast var han ju Oscarnominerad för sin insats i ARGO. Värre ställt är det för Christopher Walken och Al Pacino. Jag kan inte komma på när jag senast såg Walken i något, åtminstone inte på bio, och Pacinos karriär fick sig en törn när han av någon oförklarlig anledning hade en stor roll i den osannolikt usla JACK AND JILL, lågvattenmärket bland en rad märkliga filmer han medverkat i.
I STAND UP GUYS sammanstrålar dessa tre herrar, och då främst Walken och Pacino, i en film som känns som en gammal western av gott märke; en film på samma tema som DE RED EFTER GULD och liknande - de gamla kumpanerna som återförenas på ålderns höst för att genomföra en sista grej tillsammans, reflekterar över sina liv, och konstaterar att ingenting är som förr. Och precis som i de gamla westernfilmerna är det här ett par traditionella karlar, en gång i tiden ena jävlar på brudar, kröken och puffran.

Pacino är Val, som släpps ut ur fängelse efter 28 år. Där har han suttit efter att ha dödat gangsterbossen Claphands' (Mark Margolis) son. Vals bäste vän Doc (Walken) hämtar upp honom och låter honom bo hemma i sin lägenhet. Doc är numera en stillsam människa som mest sitter hemma och målar soluppgångar, dricker te och äter mediciner. Val vill förstår fira att han äntligen är en fri man och motvilligt tar Doc med polaren på en rejäl partytur.
Problemet är bara det att samma dag Val låstes in, gav Claphands Doc i uppdrag att döda Val så fort han släpps ut. Senast klockan tio nästa förmiddag måste "paketet" levereras hos gangstrarna. Något Val räknar ut - och accepterar. Medan timmarna tickar mer till den stundande avrättningen drar de två runt och gör grejor de gärna vill göra en sista gången. De fritar polaren Hirsch (Arkin) från ålderdomshemmet, snor en sportbil av några gangsters, räddar en ung kvinna i nöd, och mellan varven käkar de på en diner vars unga, söta servitris Alex (Addison Timlin) är fascinerad av den tystlåtne stammisen Doc. Och så går de på horhus.

Okej. Anledningen till att många kommer att rynka på näsan och säga Usch och Fy, är att de här gamla gubbarna - Walken blir 70 om några veckor, Pacino blir 73 (intressant att alla tre fyller år ungefär samtidigt) - fortfarande är ena jävlar på brudar och lyckas attrahera unga tösabitar. Val lyckas efter lite övertalning bjuda upp och dansa med en tjej i tjugoårsåldern på bar, medan Arkin har en trekant på bordellen, och båda kvinnorna blir så tillfredställda att de vill att han ska komma tillbaka. Gubbsjukt? Njä. Nej, jag tycker inte det. Det är ju roligt att en gammal gubbe fortfarande är en sexmaskin. Det är tänkt att vara roligt. Om dessa gubbars attraktionskraft är osannolik kan jag inte uttala mig om.
Det är synd att sådana här detaljer - och vissa andra karlakarlsklyschor - sticker i ögonen på folk, för vad Fisher Stevens', vanligtvis skådis, film erbjuder, är två ordentliga, matiga roller för legenderna Al Pacino och Christopher Walken. Två outlaws på väg mot solnedgången en sista gång. Filmen lanseras visst som komedi, men tonvikten ligger mer åt drama - medan filmaffischen antyder action.

Precis som flera av de gamla westerns jag associerar till, är tonen rätt melankolisk, lite vemodig, ibland är det kanske lite för sentimentalt, och allt detta understryks av Jon Bon Jovis musik. Men det har jag inga problem med. Och, återigen som i en western, leder det hela inte oväntat fram till att a man's gotta do what a man's gotta do - guns a blazing. Det är inga pojktanter det här handlar om.
Pacino och Walken ser ut att trivas i sina roller, dialogen är bitvis strålande, och i synnerhet Walken är bra iförd sin blåa kostym med alldeles för högt uppdragna brallor. Han får även tillfällighet att ta några typiska Walkendanssteg och här finns ett hysteriskt roligt Viagraskämt.
Filmen innehåller en referens till John Carpenter's THEY LIVE!

(Biopremiär 8/3)

Bio: Argo

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden
1983 kom Ken Folletts bok "Fritagningen" som handlar om ett gäng hårdingar som tar sig in i Teheran efter att Shahen av Iran kastats ut 1978 och Ayatollah Khomeini tagit över. Uppdraget är att frita två fängslade amerikaner som arbetar för ett datorföretag. 1986 blev romanen en miniserie för TV med Burt Lancaster. Om Folletts bok bygger på verkliga händelser har jag ingen aning om, det är mycket möjligt.
Ben Afflecks nya film mot samma bakgrund är dock baserad på verkligheten - fast uppgifterna om denna topphemliga CIA-operation har varit hemligstämplade fram tills för femton år sedan, eller vad det nu var.
I november 1979 stormades den amerikanska ambassaden i Teheran. 52 amerikaner tas som gisslan, men sex stycken lyckas smita undan. De tar sig till Kanadas ambassad, där de gömmer sig. Det är dock bara en tidsfråga innan de kommer att hittas och troligen avrättas.
Ben Affleck spelar CIA-agenten Tony Mendez sätts på att hitta på något sätt att få hem de sex. Han lägger fram en till synes idiotisk plan - men det är den bästa av alla deras idiotiska planer. De tänker låtsas att de är ett produktionsbolag som ska spela in en ny film, och åka till Teheran för location scouting. Men det är inte bara att låtsas sådär hur som helst. För att det hela ska verka trovärdigt måste de samarbeta med Hollywood och börja sjösätta ett filmprojekt som aldrig ska fullbordas.

Den autentiska annonsen i Variety.

Tillsammans med sin kollega Jack (Bryan Cranston, som ser otroligt cool ut i polisonger och tredelad kostym), letar de upp make up-specialisten John Chambers (John Goodman) och producenten Lester Siegel (Alan Arkin), och börjar ta fram en lämplig fejkfilm. De beslutar sig för att göra en science fiction-film; det är 1980 och sci-fi är hett. Filmen ska heta ARGO, de plockar fram ett ofilmat manus; LORD OF LIGHT, som bygger på en bok av Roger Zelazny. De snidar annonser för filmen som sätts in i branschtidningen Variety, i vilken även Siegel intervjuas om den kommande filmen. I Afflecks film förekommer även en fantastiskt tuff filmaffisch för ARGO, men om denna faktiskt existerade på riktigt vet jag inte, jag har inte lyckats hitta den online.

Filmaffischen. Någon som vet vem som har gjort den här?

...Och så åker det lilla filmteamet iväg till Teheran - där allting är väldigt nära att gå åt helvete.
Själv har jag aldrig haft några större problem med Ben Affleck som skådis, det har väl mest varit hans filmer som ofta varit vissna. Men jo, han har ju ofta förlöjligats och anses vara usel. Som regissör går han dock från klarhet till klarhet. Han regidebuterade 2007 med utmärkta GONE BABY GONE, och följde upp denna 2010 med lika utmärkta THE TOWN. ARGO är en lika bra film.
Jag är väldigt förtjust i filmer om filminspelningar. ED WOOD. TA FAST RÄVEN. Eller varför inte THE LAST SHOT, en komedi vars tema är snarlikt det i ARGO. Därför är filmen liksom redan hemma för min del, den hade redan gått i mål. Upplägget är kul och fascinerande. Samtidigt är det förstås irriterande att de aldrig har för avsikt att göra ARGO - fan, jag vill ju se den filmen!

Min största invändning mot Afflecks film är att det är lite för lite film och Hollywood här, och för mycket agentsnack och gisslan i Teheran. Och i vanlig ordning är filmen aning för lång med sina två timmar.
Slutet är verkligen sprängfyllt med klyschor, men trots - eller tack vare? - dessa blir de sista tio minuterna faktiskt riktigt spännande. Till saken hör att vi förstås vet att uppdraget kommer att lyckas, men icke desto mindre blir det spännande, med kamp mot klockan och Iranska armén flåsande i nacken. Kul!

Vidare är det en snyggt gjord film, för att få rätt tidskänsla valde Affleck att filma på 35mm och använda sig av samma look och kameraföring som i klassiska, amerikanska 70-talsfilmer. Allra tuffast är dock att filmen öppnar med Warner Brothers gamla logotype från 70-talet!

Ben Affleck själv är kanske lite blek som Tony, men förutom de utmärkta skådisar jag redan nämnt, får vi även se pålitligt foilk som Victor Garber - och Michael Parks som serietecknaren Jack Kirby! Och ja - vi får även många mustascher. Bra.
ARGO är kanske inte riktigt lika bra som jag hade hoppats, jag hade förväntat mig lite mer - men självklart ska de se den här! Det är en bra, spännande, intressant och framför allt fascinerande film.
1969 tilldelades John Chambers en Oscar för APORNAS PLANET.

(Biopremiär 23/11)

DVD: Sherlock Holmes sista fall

SHERLOCK HOLMES SISTA FALL (Studio S Entertainment)

FOOTLOOSE-regissören Herbert Ross' THE SEVEN-PER-CENT SOLUTION från 1976 hette DEN SJU-PROCENTIGA LÖSNINGEN på bio i Sverige. När den nu släpps på DVD har den antagligen döpts om för att rida på framgångarna med Robert Downey Jr-filmerna. Dessutom upptas omslaget av ett porträtt på dr Watson, eftersom han spelas av Robert Duvall, som är mer känd än Nicol Williamson, som gör Holmes.
Det här är en väldigt omtalad film, känd för att vara mycket bra, men jag hade själv inte sett den tidigare. Berättelsen bygger inte på någon roman eller novell av Conan Doyle, utan avhandlar vad som skedde under de år Holmes var försvunnen. Holmes har grava drogproblem - han tar en sjuprocentig kokainlösning - och har börjat inbilla sig att den fromme dr Moriarty (Laurence Olivier) är en ond skurk. Efter att Holmes förföljt Moriarty, uppsöker den senare Watson och vill ha hjälp. De kommer fram till att den ende som kan hjälpa Holmes är Sigmund Freud (Alan Arkin) - men det torde vara omöjligt att få Holmes att frivilligt åka till Wien och uppsöka Freud. Därför luras Holmes dit i tron att de fått upp ett spår efter Moriarty.
Freuds behandling av Holmes, bland annat med hjälp av hypnos, blir lång och smärtsam. Samtidigt dras Holmes och Watson in i ett fall - en annan av Freuds patienter; Lola Deveraux (Vanessa Redgrave), kidnappas.
... Och det är det här fallet som drar ner helhetsintrycket. Jag tycker inte att det är lika kul och intressant som mötet mellan Holmes och Freud, det känns nästan onödigt - men samtidigt är det väl oundvikligt; man måste ha med en deckargåta i en Sherlock Holmes-film. Filmen avslutas dessutom med en spektakulär tågjakt, komplett med fäktning på vagnarnas tak. Watson hugger sönder vagnarna för att elda på loket med träet - detta känns märkligt bekant. Har inte det förekommit i någon annan film?
SHERLOCK HOLMES SISTA FILM är en elegant och lättsam film, flera scener är riktigt roliga (som när Freud utmanas på duell och när han ska välja vapen, väljer han tennisracket - och en tennismatch utkämpas), och vi får även se Joel Grey, Samantha Eggar och Charles Gray i rollerna. Men jag nöjer mig med nedanstående betyg:

DVD: The Change-Up

THE CHANGE-UP (Universal)

Gå direkt till DVD utan att passera bio! Ännu en film har fått denna dom - en film som faktiskt skulle gått upp på bio i höstas och som visades på Malmö Filmdagar. Tydligen ändrade sig distributören i sista minuten. Fråga mig inte varför. Förvisso blev David Dobkins THE CHANGE-UP ganska utskälld i USA och gick back ekonomiskt, men det är ju inget som automatiskt hindrar en biolansering i Sverige. Och den här filmen blev orättvist utskälld i USA - jag tycker att den är riktigt kul.

Kroppsbytarkomedier är en gammal fin genre. Den här gången är det Ryan Reynolds som Mitch Planko och Jason Bateman som Dave Lockwood som råkar byta kropp med varandra när de en natt supit till det och står och kissar i en fontän under ett åskväder. Dave är advokat, gift och har tre barn, varav två är bebisar. Mitch, däremot, är en redig slarver. En ungkarl, en slacker som ibland försörjer sig som skådis i mjukporrfilmer.

När Mitch blir Dave och Dave blir Mitch uppstår förstås alla de förväntade komplikationerna. Skillnaden här mot tidigare varianter, som FREAKY FRIDAY och 18 PÅ NYTT, är att THE CHANGE-UP är betydligt grövre och riktar sig till Judd Apatow-publiken. Daves fru (Leslie Mann) är naken, en bebis bajsar folk i ansiktet (datoranimerat rövhål!), och en porrfilmsregissör; Valtan (Craig Bierko), verkar klart inspirerad av regissören i A SERBIAN FILM. Jag läser att filmens nakenscener är fejkade med hjälp av CGI och body-doubles.

Filmen är dock lite för lång, och efter att Mitch - som Dave - varit nära att rasera hela advokatkarriären, reder ut allt, blir det lite moraliska uppläxningar och annat vi kunnat varit utan.

Förutom nämnda skådisar medverkar även Alan Arkin och Olivia Wilde, vilket vi förstås tackar för.

Kul film.