Bio: House of Gucci

Foton copyright (c) SF Studios

För ungefär tjugo år sedan satt jag i Parkbaren i Göteborg, när en elegant kvinna kom fram och berömde min skjorta och slips. Hon tyckte jag var jättesnyggt klädd, att färgkombinationen var perfekt, och hon frågade var jag hade köpt kläderna, eftersom hon skulle vilja köpa en likadan skjorta och slips till sin man. Jag vågade knappt svara på frågan - och jag minns inte vad jag svarade. Jag hade nämligen köpt en pryl till köket på Ellos, och då fick man skjortan och slipsen på köpet! 

Det är sällan det händer, men häromdagen tänkte jag på märkeskläder. Jag behöver nya boots och en ny rock, och eftersom det är så kallad Black Week, tänkte jag att jag kanske kan passa på. Så, jag kollade upp en rad onlinebutiker. Visst, jag bor i Göteborg, här finns gott om butiker och det är ju betydligt bättre att prova ut en rock i butik - men det regnade, och jag var upptagen med en del jobb.

Jag hittade en del skor och rockar av välkända, finare märken med för mig överkomliga priser - men som ofta är fallet, slogs jag av att ... de inte var snygga. Ska de verkligen se ut så där, tänkte jag? Tycker folk verkligen att det är snyggt? Jag stod en gång i en butik och bläddrade bland Armanikavajer och tänkte att även om jag hade haft råd att impulsköpa en, hade jag inte hittat någon jag skulle vilja ha på mig. Den butiken hade inga vanliga, svarta eller grå modeller, bara konstiga mönster. 

Jag har en Hugo Boss-kavaj jag aldrig använt. Jag köpte den begagnad i nyskick, men jag var lite väl optimistisk när jag provade den - den är lite kort i ärmarna. Mina glasögonbågar är Gant, men det upptäckte jag inte förrän jag kom hem; jag hade bara valt ett par jag gillade på reahyllan. Min hatt är en Stetson. Ja ... Det var väl allt jag hade att säga om mode. Jag har varit på fest i Pierre Cardins bubbelpalats inte bara en, utan två gånger, och antagligen bar jag då en kostym från H&M eller Dressmann.

... Detta för oss till Ridley Scotts nya film HOUSE OF GUCCI. Ridley Scott ... Han fyller 84 år nästa vecka, denna högst opålitlige regissör. Han har figurerat en del i amerikansk nöjesmedia de senaste dagarna, den gamle Scott, och försökt förklara varför hans förra film THE LAST DUEL floppade rejält. Han skyllde bland annat på att dagens ungar är vana vid att se på film på sina mobiltelefoner. Jag tror att orsaken är en annan.

THE LAST DUEL gick upp på bio i Sverige den 15:e oktober. Just det: förra månaden. Jag recenserade den inte här på TOPPRAFFEL!, eftersom den inte pressvisades i Göteborg. Jag visste inte ens om att den skulle gå upp. Den hade liksom noll marknadsföring. Den bara kom och försvann utan att någon noterade det. Tydligen var det likadant i resten av världen - publiken hade inte den blekaste aning om att den var på väg.

HOUSE OF GUCCI har det dock skrivits mer om - betydligt mer. Främst beroende på Lady Gagas insats, det spekuleras i om hon kommer att få en andra Oscar för sin roll som Patrizia Regianni, flickan som gifte sig med Maurizio Gucci (Adam Driver).

Filmen inleds i slutet av 1970-talet, med att den unga Patrizia, som kommer från förhållandevis enkla förhållanden, träffar advokatstudenten Maurizio på en fest. Hon vet inte vem han är, och blir genast förtjust i honom och gör sitt bästa för att ragga upp honom. Hon förföljer honom och lyckas till slut få honom att bjuda ut henne. Maurizia blir förälskad och vill gifta sig med Patrizia.

Maurizios stenrike far Rodolfo (Jeremy Irons), som bor i en palatsliknande villa, uppskattar inte att sonen vill gifta sig med en billig tösabit, så han tänker göra Maurizio arvlös. Maurizio tar då jobb på Patrizias fars speditionsfirma, där han tvättar lastbilar. Det unga paret gifter sig.

Maurizio har bättre kontakt med sin farbror Aldo (Al Pacino), som är en annan typ av människa än den strikte Rodolfo. Aldo tycker att hans egen son Paolo (en oigenkännlig Jared Leto) är en hopplös slarver.

Självklart går det vägen för Maurizio ändå, och han tar över familjens klädmärke Gucci; han äger 50% av företaget. Men det är Patrizia som håller i många av trådarna. Hon förvandlas från en glad och rolig tjej, till den en ränksmidande, lömsk och makthungrig kvinna. Maurizio är dock samma träbock från början till slut.

Man vet aldrig vad man från när Ridley Scott regisserar. Tittar man på hans filmografi, konstaterar man att han nog gjort fler slätstrukna, mindre bra, eller direkt dåliga filmer, än han har gjort bra filmer. HOUSE OF GUCCI hamnar någonstans i mitten. Den här filmen får väl sägas vara okej, men den är inte speciellt bra och minnesvärd.

Ett stort minus, är att alla skådespelarna (med få undantag) pratar engelska med italiensk brytning! Va? Hur tänkte Scott där? Det blir mest löjligt och det gör filmen svår att ta på allvar. Scott borde låtit alla prata normal engelska - eller anlitat italienska skådisar och gjort filmen på italienska.

Lady Gaga är behållningen, hon imponerar. Hennes förvandling i filmen är påtaglig, och mot slutet ser hon mest ut som en le jävel från Burlöv som vill hämnas. Adam Driver är hyfsat lik Maurizio Gucci som ung. Al Pacino spelar i vanlig ordning över så att det visslar om det. Jared Leto är rätt kul som Galne Gunnar. Salma Hayek spelar en konstig spåtant, hon bryter inte på italienska, hon har sin vanliga brytning.

Filmfotot är elegant, miljöerna är eleganta. Det är förstås en flott film. Ett dis av cigarrettrök vilar ofta över bilderna. Men - jag tycker att filmen aldrig riktigt lyfter, den blir aldrig riktigt engagerande. Och det är en lång film, det här, över två och en halv timme.

Jag trodde mig känna till hur det gick för Maurizio Gucci - men det visade sig att jag blandat ihop honom med Gianni Versace. Gucci och Versace avslutade sina liv på ungefär samma sätt, men med två års mellanrum, vilket får anses vara märkligt.

 

 

 

(Biopremiär 26/11)

Bio/Netflix: The Irishman

Foton copyright (c) Netflix

Martin Scorseses THE IRISHMAN hade premiär på Netflix i onsdags, men den visas även på bio här och var i landet. I Göteborg körs den på Capitol, men oregelbundet, så de som vill se filmen på stor duk får noga kolla upp när den visas. Att denna Netflixproduktion fått begränsad biodistribution, även i USA, beror väl mest på att man vill kunna tävla om Oscars och andra filmpriser.

Sedan streamingpremiären i förrgår har ett flertal omdömen flimrat förbi i till exempel mitt Facebookflöde. De flesta är väldigt positiva, ibland nästan överdrivet lyriska. En hel del har kallat THE IRISHMAN "årets bästa film". Några få har vågat sig på att vara kritiska.

Själv sällar jag mig till de sistnämnda. Förvisso tycker jag att Scorseses film är rätt bra, men jag har en hel del invändningar mot detta tre och en halv timme långa fackföreningsgangsterdrama. Att dessa timmar flyger förbi, vilket många hävdat, håller jag inte med om. Förvisso började jag att titta på filmen mitt i natten, men jag tog en paus efter två timmar, och såg klart filmen nästa dag.  Jag hade inga problem med att slita mig.

Kort före sin död 2003 berättade den då 83-årige gangstern Frank "The Irishman" Sheeran om sin inblandning i fackföreningspampen Jimmy Hoffas försvinnande 1975. Frank var nära vän till Hoffa. THE IRISHMAN utspelar sig främst under 1960- och 1970-talen, och vi får följa Franks väg från simpel hantlangare och hitman till en viktig person i de avancerade politiska - och kriminella - intrigerna kring Jimmy Hoffa. Frank Sheeran erkände alltså att han, på uppdrag av maffian, mördade sin vän Hoffa - men jag läser i olika artiklar på nätet att en del experter ifrågasätter detta.

Vad fick jag lära mig av THE IRISHMAN? Jo, att Tony Montana inte alls dog på slutet i SCARFACE. Nej, han blev fackföreningspamp på 60-talet. Al Pacino, denna nyansernas mästare, spelar Jimmy Hoffa - och han påminner kraftigt om en åldrad Tony Montana. Han gestikulerar, han får utbrott, han stirrar, och han klarar knappt av att säga en mening utan att klämma in "cocksucking motherfuckers". Jag har ingen aning om hur Hoffa var som person, för mig har han mest varit känd för att han försvann, men Pacino är onekligen rätt rolig i rollen.

Robert De Niro gör Frank Sheeran på ett sätt som för tankarna till hans Al Capone i DE OMUTBARA. Han är en osympatisk och våldsbenägen person, vars karriär inom maffian skildras lite väl fort, trots filmens rejält tilltagna speltid. Joe Pesci är mafioson som tar Frank under sina vingar. Det är kul att se Pesci igen, det var längesedan, och det är väl han som är bäst i filmen. Även Harvey Keitel har en liten roll, han figurerar bara i två scener, tror jag att det var, och eftersom han är försedd med en liten mustasch förväntade jag mig att han skulle säga "I'm Winston Wolfe. I solve problems." 

THE IRISHMAN är minutiöst välgjord och handlingen är intressant - men det är inte utan att jag tycker att filmen känns lite trött. Scorsese och hans skådespelare känns trötta. Det känns även som om jag redan sett den här filmen - för trettio år sedan. Upplägg, gestalter, handling och still påminner om många andra liknande gangsterfilmer, däribland Scorseses egna filmer. Visst, det hör genren till, men déjà-vu-känslan är stor. De hårda grabbarna under främst filmens första hälft är så härligt klyschiga att de tenderar parodi - de har färgstarka smeknamn, ärrade anletsdrag, pratar bred New York-dialekt, eventuellt med italiensk brytning, och deras repliker är fulla av svordomar. Sin vana trogen låter Scorsese ibland blodet spruta vid oväntade tillfällen, som när en kille slaktar en höna i början.

Filmen berättas i tillbakablickar, och det är detta som skapar filmens största irritationsmoment. Med hjälp av ILM har man nämligen föryngrat De Niro, Pesci och de andra digitalt under främst de scener som utspelar sig i början av 60-talet. Det ser ibland inte klokt ut. Jag satt och retade mig på att De Niro ibland såg rejält botoxad ut, och ibland som en figur ur ett TV-spel. Jag hörde mig själv säga "Vad fan är det här?".

Att dessa gamla rävar till skådisar ska föreställa unga, eller åtminstone yngre, i början av filmen innebär även att det blir ofrivilligt komiskt när de kallar Frank "kid". De Niro och Pesci är 76, Pacino 79, och Keitel är 80. Frank Sheeran var 43 när Kennedy mördades, men oavsett hur mycket man låtit datorerna pilla med hans ansikte, ger De Niro intryck av att vara 65+ redan i början av karriären. Det blir bara konstigt. 

... Så: nej, jag tycker inte att THE IRISHMAN är det mästerverk många andra hävdar att det är. Martin Scorsese har gjort flera filmer som är mycket bättre. Han har även gjort en hel del filmer som är betydligt sämre. Jag tycker gott att ska se filmen om du har Netflix, eller om du bor nära en biograf som visar filmen, men det är allt något som saknas i den. Det kommer att dröja väldigt länge innan jag ser om THE IRISHMAN, om jag alls kommer att se om den.

  







(Netflixpremiär 27/11)

Bio: Once Upon a Time ... in Hollywood

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Häromåret köpte jag en Blu-ray-box med alla Quentin Tarantinos filmer fram till och med DJANGO UNCHAINED; THE HATEFUL EIGHT var alltså inte med i boxen. Jag såg genast om INGLOURIOUS BASTERDS och DJANGO UNCHAINED, och jag såg faktiskt också om DEATH PROOF, för att se om den verkligen var så kass som jag mindes den efter visningen i Cannes. Det var den. Den är hemsk.
Däremot kände jag mig inte alls sugen på att se Tarantinos tidiga filmer. Framför allt inte PULP FICTION. Jag hade en känsla av att den inte skulle hålla. Jag såg heller inte JACKIE BROWN, vilken jag blev besviken på när den kom 1997, men de senaste månaderna har flera bekanta hävdat att den är deras favoritfilm av Tarantino. Jag minns nästan ingenting av den, så jag får väl se om dem.
Efter att jag kommit hem efter pressvisningen av ONCE UPON A TIME ... IN HOLLYWOOD föll det sig inte bättre än att jag faktiskt såg om PULP FICTION - jag letade efter något annat på Netflix, och då dök den upp. (Blu-ray-boxen befinner sig på annan ort)
... Och nej. PULP FICTION höll inte. Den kändes väldigt gammal - på fel sätt. Den var liksom fast i 1994, den är för upptagen med att vara cool och nyskapande, och häftig med sitt ironiska våld. 1994 var jag 26 år, jag var i rätt ålder, och då hade jag förstås inte tidigare sett något liknande. Då var filmen omtumlande på alla möjliga sätt.
Ett annat problem var att PULP FICTION ledde till en rad imitationer. Filmkapare som ville vara Tarantino spottade ur sig kriminalfilmer som ansträngde sig till det yttersta att vara coola, smarta och nyskapande. Jag blev fruktasvärt trött på denna typ av film.
Med INGLOURIOUS BASTERDS började Tarantinos filmer bli lite mer, tja, traditionella, och handlingen blev lite rakare - och jag tyckte åter att Tarantino var jättebra, bättre än han någonsin varit. Det kändes som att han lekt av sig och mognat. Jag är väldigt restriktiv med höga betyg här på TOPPRAFFEL!, jag vet att en del läsare tycker att jag sågar för mycket, men jag noterar att jag satt högsta betyg på INGLOURIOUS, DJANGO och HATEFUL. Kommer det att bli den fjärde femma till Quentin Tarantino?

ONCE UPON A TIME ... IN HOLLYWOOD beskrivs som ett kärleksbrev till filmindustrin. Och det är precis vad det är. En nostalgisk, passionerad, entusuastisk kärleksförklaring till filmen och Hollywood (och till kvinnofötter). Medan jag såg filmen funderade jag lite grann på om dagens unga biopublik kommer att få ut så mycket av filmen, eller en publik som inte är speciellt filmintresserad. Kanske är jag fördomsfull, men känner ungt folk av idag till Sharon Tate och Steve McQueen? För den stora allmänheten är de lika bortglömda och passé som Rick Dalton känner sig.
Rick Dalton, det är Leonardo DiCaprios rollfigur i ONCE UPON A TIME. Han var stjärnan i en westernserie på TV, han gjorde några uppmärksammade filmroller, men nu är det 1969 och han har förpassats till att gästspela som skurk i enstaka avsnitt av TV-serier. Producenten Marvin Schwarz (Al Pacino) försöker få Dalton att åka till Italien och spela huvudrollen i spaghettiwesterns, men Dalton vägrar - han hatar italienska westerns.
Brad Pitt spelar Cliff Booth. Cliff är Daltons stuntman, men han har med åren blivit mer än så. Han är Daltons chaufför, assistent och alltiallo - och han är i princip Daltons enda vän. Cliff bor dock i en nedgången husvagn tillsammans med sin vältränade hund, medan Dalton bor i en flådig villa med pool. Cliff är en ganska hopplös kille som inte vet att uppföra sig på filminspelningar. Han påstås även ha mördat sin fru.
Dalton har fått nya grannar - Roman Polanski (Rafal Zawierucha) och dennes hustru Sharon Tate (Margot Robbie). Dalton, som är upptagen med en ny skurkroll i westernserien LANCER, har inte träffat sina grannar. Den snälla och rara Sharon Tate umgås mest med kompisar och går på fester. Cliff får ofta syn på ett gäng unga hippietjejer när han är ute och kör, och en dag ger han en av dem; Pussycat (Margaret Qualley), lift hem. Hon visar sig bo i ett besynnerligt hippiekollektiv på en ranch där Rick Daltons gamla TV-serie spelades in. Jodå, visst handlar det om familjen Manson. Charles Manson (Damon Herriman) figurerar dock bara i en kort scen.
Någon egentlig handling har ONCE UPON A TIME ... IN HOLLYWOOD inte. Vi får följa en handfull människor i Hollywood under några månader, fram till det överraskande slutet, vilket förstås inte alls är överraskande - med tanke på vad Tarantino tidigare hittat på i sina filmer.
Men - det här är minutiöst välgjort och välspelat. Jag var fullkomligt uppslukad när jag såg den här filmen. Den varar hela två timmar och 41 minuter, men till skillnad från till exempel AVENGERS: ENDGAME, så känns den inte som 14 timmar. Tarantino har gjort en vansinnigt underhållande och raffinerad film, en film med så många detaljer att man antagligen måste se den flera gånger för att uppfatta allt.

Som titeln antyder är det här en saga. En saga som grundar sig i verkligheten, men som tar sig friheter med  händelser. En alternativ verklighet - tänk om det här hände istället. Kanske är allt i filmen uppdiktat av Cliff Booth. "Tänk om jag lyckades nita Bruce Lee!".
Det återuppbyggda 60-talet känns verkligen autentiskt, och autentiska händelser, människor, filmer och TV-program blandas med påhittade sådana. Damian Lewis spelar Steve McQueen, och han är besynnerligt lik originalet i sin enda scen. LANCER regisseras av skådespelaren Sam Wanamaker, och han spelas av Nicholas Hammond, vilket är lite kul. Hammond var en av gossarna i SOUND OF MUSIC, och på 70-talet spelade han Peter Parker i den kortlivade TV-serien om Spindelmannen. TV-serien LANCER skapades förresten av Samuel A Peeples, far till Nia Peeples, som var med i FAME.
Vidare spelar Bruce Dern blind ägare till ranchen där Mansonfamiljen bor, gamle fine Clu Gulager är bokhandlare, Kurt Russell och Zoë Bell gör ett gift par som hatar Cliff Booth, Martin Kove, Michael Madsen och James Remar figurerar i en TV-serie. Dakota Fanning tillhör Mansonfamiljen, och Luke Perry, som gick bort efter inspelningen, har en liten roll som skådis.
Ja, och så får vi se Mike Moh som Bruce Lee. Detta har fått Shannon Lee, Bruce Lees dotter, att gå i taket. Scenen med en väldigt arrogant och kaxig Bruce Lee är nämligen rolig, och släkten Lee uppskattar verkligen inte att biopubliken skrattar åt Bruce! Shannon har skrivit debattinlägg om detta - men hon är ute och cyklar. Quentin Tarantino försöker inte förlöjliga Bruce Lee.
Margot Robbie är fullkomligt bedårande som Sharon Tate. Vi får även tillfälle att se den riktiga Tate, eftersom filmens Tate går på bio och ser en film med sig själv, och vi får se klipp ur en autentisk film - Matt Helm-rafflet ETT JÄRN I ELDEN med Dean Martin.
I en nattscen panorerar kameran över några byggnader, och då kan vi i bakgrunden se en stor reklamskylt för filmen CANDY, med ett stort foto på filmens huvudrollsinnehaverska, den ljuvliga Ewa Aulin från Borstahusen.

ONCE UPON A TIME ... IN HOLLYWOOD är antagligen den minst våldsamma film Tarantino gjort. Dock förekommer ett par våldsexplosioner, och dessa är extremt brutala, chockerande och snaskiga, men till större delen är filmen mest trevlig, och ofta riktigt rolig.
Leonardo DiCaprio är förstås bra som Rick Dalton, men den som imponerar mest tycker jag är Brad Pitt. Fan vet om han varit bättre än här, han verkar känna sig hemma i rollen som halvsunkig hunk. Det är lite Robert Redford över hans look i den här filmen.
Ska jag anmärka på något, är det ett par scener med en lillgammal åttaårig skådespelerska som spelar mot Dalton i LANCER. Nu är det meningen att hon ska vara otroligt lillgammal, men hon framstår mest som en dålig och onaturlig skådis. Fast det är inget som stör så där jättemycket.
Detta är en Film med stort F, det är en typ av film vi får se alldeles för sällan nuförtiden, när utbudet till större delen antingen består av plastiga blockbusters, eller, om man väljer alternativa biografer, av fnösktorr arthousefilm. Att filmen handlar om filmbranschen gör mig extra entusiastisk. Det här inte en film som gjorts för att rida på en trend; för att filmproducenter ska dra in så mycket stålar som möjligt, och det är inte en film som gjorts för att föra fram viktiga och angelägna budskap - den här filmen har kommit till för att Tarantino älskar film.
Jag fläskar på med en femma den här gången också!

(Biopremiär 16/8)

Bio: Stand Up Guys

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Oj. Fisher Stevens' dramakomedi STAND UP GUYS kommer säkerligen att råka illa ut i Sverige. Svenska kritiker kommer inte att vara nådiga. Detta av skäl troligen inga av de inblandade räknat med. Jag återkommer till detta.
Alan Arkin må fylla 79 om några veckor, men karln går fortfarande från klarhet till klarhet, senast var han ju Oscarnominerad för sin insats i ARGO. Värre ställt är det för Christopher Walken och Al Pacino. Jag kan inte komma på när jag senast såg Walken i något, åtminstone inte på bio, och Pacinos karriär fick sig en törn när han av någon oförklarlig anledning hade en stor roll i den osannolikt usla JACK AND JILL, lågvattenmärket bland en rad märkliga filmer han medverkat i.
I STAND UP GUYS sammanstrålar dessa tre herrar, och då främst Walken och Pacino, i en film som känns som en gammal western av gott märke; en film på samma tema som DE RED EFTER GULD och liknande - de gamla kumpanerna som återförenas på ålderns höst för att genomföra en sista grej tillsammans, reflekterar över sina liv, och konstaterar att ingenting är som förr. Och precis som i de gamla westernfilmerna är det här ett par traditionella karlar, en gång i tiden ena jävlar på brudar, kröken och puffran.

Pacino är Val, som släpps ut ur fängelse efter 28 år. Där har han suttit efter att ha dödat gangsterbossen Claphands' (Mark Margolis) son. Vals bäste vän Doc (Walken) hämtar upp honom och låter honom bo hemma i sin lägenhet. Doc är numera en stillsam människa som mest sitter hemma och målar soluppgångar, dricker te och äter mediciner. Val vill förstår fira att han äntligen är en fri man och motvilligt tar Doc med polaren på en rejäl partytur.
Problemet är bara det att samma dag Val låstes in, gav Claphands Doc i uppdrag att döda Val så fort han släpps ut. Senast klockan tio nästa förmiddag måste "paketet" levereras hos gangstrarna. Något Val räknar ut - och accepterar. Medan timmarna tickar mer till den stundande avrättningen drar de två runt och gör grejor de gärna vill göra en sista gången. De fritar polaren Hirsch (Arkin) från ålderdomshemmet, snor en sportbil av några gangsters, räddar en ung kvinna i nöd, och mellan varven käkar de på en diner vars unga, söta servitris Alex (Addison Timlin) är fascinerad av den tystlåtne stammisen Doc. Och så går de på horhus.

Okej. Anledningen till att många kommer att rynka på näsan och säga Usch och Fy, är att de här gamla gubbarna - Walken blir 70 om några veckor, Pacino blir 73 (intressant att alla tre fyller år ungefär samtidigt) - fortfarande är ena jävlar på brudar och lyckas attrahera unga tösabitar. Val lyckas efter lite övertalning bjuda upp och dansa med en tjej i tjugoårsåldern på bar, medan Arkin har en trekant på bordellen, och båda kvinnorna blir så tillfredställda att de vill att han ska komma tillbaka. Gubbsjukt? Njä. Nej, jag tycker inte det. Det är ju roligt att en gammal gubbe fortfarande är en sexmaskin. Det är tänkt att vara roligt. Om dessa gubbars attraktionskraft är osannolik kan jag inte uttala mig om.
Det är synd att sådana här detaljer - och vissa andra karlakarlsklyschor - sticker i ögonen på folk, för vad Fisher Stevens', vanligtvis skådis, film erbjuder, är två ordentliga, matiga roller för legenderna Al Pacino och Christopher Walken. Två outlaws på väg mot solnedgången en sista gång. Filmen lanseras visst som komedi, men tonvikten ligger mer åt drama - medan filmaffischen antyder action.

Precis som flera av de gamla westerns jag associerar till, är tonen rätt melankolisk, lite vemodig, ibland är det kanske lite för sentimentalt, och allt detta understryks av Jon Bon Jovis musik. Men det har jag inga problem med. Och, återigen som i en western, leder det hela inte oväntat fram till att a man's gotta do what a man's gotta do - guns a blazing. Det är inga pojktanter det här handlar om.
Pacino och Walken ser ut att trivas i sina roller, dialogen är bitvis strålande, och i synnerhet Walken är bra iförd sin blåa kostym med alldeles för högt uppdragna brallor. Han får även tillfällighet att ta några typiska Walkendanssteg och här finns ett hysteriskt roligt Viagraskämt.
Filmen innehåller en referens till John Carpenter's THEY LIVE!

(Biopremiär 8/3)

Bio: Jack and Jill

Foton copyright (c) Sony Pictures

JACK AND JILL nominerades till en hel packe Razzies vid årets gala; filmen var representerad i vad jag gissar är samtliga kategorier. Fast Razzies - en tillställning som belönar årets sämsta filmer och insatserna i dessa filmer - brukar jag inte ge mycket för. Det är sällan vinnarna där verkligen är sämst. Förvisso fick den här filmen, i regi av Dennis Dugan, usla recensioner, men jag hade svårt att tänka mig att den skulle vara 2011 års sämsta film.

Adam Sandler vet man aldrig vad man kan förvänta sig av. Jag gillade hans tidigaste filmer, BILLY MADISON och HAPPY GILMORE; de som släpptes direkt på video i Sverige, och THE WEDDING SINGER är ju bra. Därefter började det att svaja. Filmerna blev alltmer familjetillvända, ofta fläskiga moralkakor, och allt mindre roliga. Fast när Adam Sandler är bra tycker jag att han är rolig. Han kan även funka bra och vara sympatisk i lite mer "seriösa" roller, som i SPANGLISH.

Nu har jag sett JACK AND JILL, på en ordinarie visning eftersom den inte pressvisades i Malmö.

Åh, herregud.

Sandler spelar reklamfilmmakaren Jack Sadelstein och dennes tvillingsyster Jill. Jack lever ett bra liv, med en söt fru (Katie Holmes) och två små barn, varav den ene är en adopterad indisk gosse. Nu har han press på sig, eftersom han måste på Al Pacino att ställa upp i en reklamfilm för Dunkin' Donuts nya kaffe. Men eftersom det är Thanksgiving kommer Jill på besök. Hon ska bara stanna ett par dagar, men dessa dagar blir till veckor, och eftersom Jill är en synnerligen jobbig människa blir Jacks liv kaotiskt.

JACK AND JILL hade premiär samma dag som ALBERT NOBBS - och Adam Sandler är ungefär lika övertygande som kvinna, som Glenn Close är som man. Fast i Sandlers fall är det förstås meningen att han ska se rolig ut. Jill är fet, har usel klädsmak, pratar med hög, jobbig röst, och är så socialt inkompetent man kan bli. Hon får väl även räknas till ännu en i raden av de judiska tanter judiska komiker älskar att driva med.

Problemet med Dugans film är att den inte är rolig. Rättare sagt: Jill är inte rolig. Hon är bara jobbig och framställningen känns som ett inslag i en amatörteatergrupps senaste revy. Sandler tar i för kung och fosterland, och mer än det när det först bjussas på fjärtande och senare på bajshumor.

Al Pacino dyker upp som sig själv i en förhållandevis stor roll. Inte nog med att jag undrar hur han hamnade här, jag undrar även vad filmens Pacino ser i Jill - för det är bland annat det handlingen går ut på; Pacino faller handlöst för denna påfrestande människa. Det hela slutar med inte särdeles nybakade moralkakor om att familjen betyder allt.

Visst finns här roliga inslag. Jacks lille son är rolig, han gillar att tejpa fast saker på sin kropp; löv, pepparkvarnar, djur. Här finns en kakadua som super sig full. En mexikansk trädgårdsmästare är lite skojig. Johnny Depp dyker upp som sig själv, iförd en Justin Bieber-T-shirt. På slutet sjunger och dansar Pacino.

Men detta kan inte rädda JACK AND JILL. Nej, det här är inte förra årets absolut sämsta film. Detta är bara dåligt. När Al Pacino får se kaffereklamfilmen säger han "Ingen får se den här. Bränn filmen!" - det känns som om han åsyftar Dugans film.

Publiken på visningen jag var på tyckte att filmen var hur rolig som helst och skrattade hjärtligt. Av någon anledning var de flesta av dessa medelålders kvinnor. De kände kanske igen sig i Jill?

(Biopremiär 23/3)