Visar inlägg med etikett Aksel Hennie. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Aksel Hennie. Visa alla inlägg

onsdag 12 april 2023

Bio: Sisu

Foton copyright (c) Antti Rastivo 

Igår var jag på bio och såg 93 minuter amerikanskt splatter (RENFIELD). Idag har jag varit på bio och sett 91 minuter finskt splatter.

SISU är skriven och regisserad av Jalmari Helander, som 2010 gjorde tomterafflet RARE EXPORTS och som 2014 levererade Samuel L. Jackson-rafflet BIG GAME; den förstnämnda uppmärksammades på filmfestivaler och av genrepress, den senare var väl ingen större höjdare, om än kompetent gjord. Nu har han gjort en krigsfilm. 

"Sisu" är ett finskt ord, enligt en rollfigur i filmen svåröversatt, men enligt webbsidan Minoritet.se betyder det "Jävlaranamma. Styrka, envishet och uthållighet," med mera, och det är en del av den finska självbilden. Det är också en beskrivning som passar denna films hjälte, Aatami Korpi (Jorma Tommila), "Den Odödlige", en redig karl som vägrar dö, och som med fast beslutsamhet fortsätter mot sitt mål.

Året är 1944, andra världskriget går mot sitt slut, ryssarna har lämnat Finland, men i Lappland irrar det omkring tyska soldater. I Lappland befinner sig även den mytomspunne finske kommandosoldaten Korpi, som ensam tog kål på hundratals ryssar. 

Korpi gräver guld - och minsann om han inte också hittar guld. En hel del. Han fyller två sadelväskor, tar sin häst och börjar rida mot civilisationen för att uppsöka en bank. På vägen stöter han på en pluton trötta, men onda, tyskar. Dessa vill ha Korpis guld. Korpi vill förstås inte lämna ifrån sig guldet, så han dödar snabbt och enkelt en handfull tyskar och flyr. De övriga tyskarna jagar Korpi och kommer så småningom över guldet - men trots att han blivit skjuten, hängd, uppeldad och dränkt vägrar Korpi att ge upp. Han tänker återta sitt guld - och han tänker döda alla tyskarna. Allt leder fram till en punch line i filmens sista scen. 

Jag ser att SISU har jämförts med ett helt gäng andra filmer och med olika regissörer. Scenerna där Korpi rider över de lappländska vidderna påminner förstås om spaghettiwesterns, vilket även filmmusiken ibland gör, framför allt under eftertexterna. Korpi själv känns som en finsk Rambo - men Rambo är närmast en återhållsam amatör jämfört med Korpi, och Korpi får Clint Eastwood att framstå snacksalig. Actionscenerna närmar sig ibland JOHN WICK, det myckna och extremt blodiga våldet gör det här till en splatterfilm. Det går även att ana en liten doft av Tarantino.

Vad det här också är, allt grovt våld till trots, är en tjoflöjtfilm. Någon realism, bortsett från miljöerna, finns här inte alls. Korpi slaktar motståndet med hjälp av kniv, hacka, maskingevär, samt med en del annat han kommer över. Eftersom han med jämna mellanrum skadas, opererar han sig själv flera gånger. Han är en jävel på att hålla sig vid liv, Korpi! Han kommer på nya, fiffiga saker hela tiden. Tråkiga människor lär klaga på att filmen är overklig - men bristen på realism är liksom hela poängen med detta enorma blodbad. Filmen är indelad i kapitel och ett av dessa heter "Slakta alla!" - och det säger väl allt. I just detta kapitel får Korpi lite hjälp av några finska kvinnor, som är rediga karlar även de.

Filmens inledande berättarröst är på finska, liksom kapitelrubrikerna. Tyskarna pratar dock engelska - norrmannen Aksel Hennie spelar en av dem, engelsmannen Jack Doolan gör en annan. Ska jag klaga på något i filmen, är det på den engelska dialogen. Den känns lite grann som om några finska tonåringar försökt skriva tuff amerikansk dialog. Tack och lov pratas det inte så mycket i filmen - under större delen av filmen pratas det inte alls. Kapitlet "Legenden" borde också klippts bort, i detta berättar en av de tyska soldaterna allt om Korpi, det är ren exposition, och både ooriginellt och lite taffligt skrivet. Korpis ryska smeknamn nämns, och jag väntade mig nästan att tysken skulle säga "They call him Baba Yaga".

... Men annars gillar jag den här filmen. Den är bra, den är stenhård, den är lite rolig. Den är snyggt gjord med bra filmfoto, musiken är ödesmättad. Jorma Tommila är utmärkt i huvudrollen.

Ska du bara se en finsk krigsfilm om en guldletare som sticker knivar i huvudet på tyskar och som tar fyr och som klättrar ombord på flygplan i flykt i år, så ska du se SISU!



 

 

(Biopremiär 14/4)


söndag 17 oktober 2021

Netflix: I död och lust

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det norskt här på TOPPRAFFEL!

Ännu en Netflixpremiär, för ovanlighetens skull på en norsk film. I DÖD OCH LUST är regisserad av Tommy Wirkola, som även varit med och skrivit manus. Jag gissar att Wirkola fortfarande är mest känd för DÖD SNÖ, som kom 2009, men han har gjort en handfull filmer sedan dess. Den enda jag sett av dem, är HANSEL & GRETEL: WITCH HUNTERS. Jag har haft DÖD SNÖ 2 stående i hyllan i flera år, fortfarande inplastad. Jag får kanske ta och se den någon gång. Dock tyckte jag inte att DÖD SNÖ var speciellt bra.

I DÖD OCH LUST är en thrillerkomedi. Men mycket till komedi är det här inte, om man förväntar sig en rolig film, lär man bli besviken. Det här är snarare en rätt obehaglig film. 

Noomi Rapace och Aksel Hennie spelar det gifta paret Lisa och Lars. Lisa är skådespelerska, Lars är regissör - och de har dåligt med pengar. Lars är spelberoende, de har skulder, karriärerna går inte så bra - och de hatar varandra. De hatar varandra så pass mycket att de önskar livet ut varandra.

Lars äger en ensligt belägen sommarstuga, som hans grinige far har byggt. Lars och Lisa åker dit för en avkopplande helg - men de har båda samma baktanke: Lisa tänker mörda Lars, Lars tänker mörda Lisa. Varför de inte bara ansöker om skilsmässa, eller något annat, mindre mordiskt, kan man ju fråga sig.

Efter en middag i stugan ryker de två ihop. De gör försök att ha ihjäl varandra, men misslyckas. Mitt i alltihop dyker det upp ytterligare några personer: tre galna mördare som rymt från ett fängelse. Efter att en av dem bajsat på stugans vind, där de gömt sig, brakar de igenom taket och ner till Lisa och Lars. Lisa och Lars tillfångatas, men de kommer förstås loss vad det lider, så att de kan slåss mot inkräktarna. 

I DÖD OCH LUST är våldsam, blodig och rätt nasty. För att vara en komedi är den väldigt o-rolig. Lisa och Lars är två osympatiska rollfigurer, vilket innebär att det blir lite svårt att engagera sig i deras öde. Övriga gestalter är lika osympatiska. Jag gissar att filmens många brutala splatterinslag är avsedda att vara roliga, men det är de inte. Splatter kan vara roligt om det handlar om zombies, demoner, eller andra monster. Annars är grovt extremvåld inte roligt - så tillvida regissören inte är osedvanligt begåvad och gör det på ett sätt som funkar. Så begåvad är inte Tommy Wirkola. Därför upplevs det här bara som brutalt. Vidare är våldtäkt aldrig roligt. I DÖD OCH LUST känns mest av allt som en våldsam home invasion-film, späckad med splatter.

Här finns faktiskt ett par inslag som är lite roliga, men de är inte många. Lars sure farsa (Nils Ole Oftebro) är småkul, i synnerhet när han ska tanka en stulen bil. Slutscenerna är också lite lustiga.

... Men som helhet är detta en thriller som inte är spännande och en komedi som inte är rolig. på 90-talet var det trendigt med ironiskt våld, det var väl Quentin Tarantino som startade trenden, men jag undrar om jag hade tyckt att I DÖD OCH LUST varit kul om jag vore 25. Vilket jag inte är. Till på köpet varar filmen i nästan två timmar. Wirkola borde klippt ner den till 90 minuter.

Jag är snäll och avrundar betyget uppåt.






(Netflixpremiär 15/10)


torsdag 24 juli 2014

Bio: Hercules: The Thracian Wars

Foton copyright (c) Paramount Pictures
Det ska vara en Hercules i år. För ett par månader sedan gick Renny Harlins THE LEGEND OF HERCULES upp på bio i Sverige. Enligt personalen på Filmstaden är det den film som gått sämst på bio i år. Våra glada vänner på The Asylum har förstås snabbt fått ur sig en Herculesfilm: HERCULES REBORN. Men här har vi nu slutligen årets stora Herculesfilm, den alla väntat på: HERCULES - eller som den heter i Sverige: HERCULES: THE THRACIAN WARS. För regin står den alltid lika profillöse Brett Ratner; en typisk Gun For Hire, och filmen bygger på en serietidning från Radical Studios som jag inte hört talas om. Killen som skrev manus till serien; Steve moore, dog i mars i år, så filmen är tillägnad hans minne.
Nå.
Vad är då det här?
Jo, mina damer och herrar som gått i barndom, det ska jag berätta: det här är en riktig tjoflöjtfilm! Eller tjubangfilm, som det heter i Danmark. Dwayne Johnson, som ju faktiskt besitter viss charm och utstrålning, är Hercules (folk är aldrig Herakles i de här filmerna) - och vi får veta att hans storverk till större delen är bluff. Det är oklart om han verkligen är halvgud och son till Zeus. Däremot är han en legosoldat som tillsammans med sitt team utnyttjar legenden om storverken för att sätta skräck i motståndare. Hercules och hans gäng verkar göra det mesta för pengar - och de skulle lika gärna kunna heta Conan, Valeria, Subotai och så vidare. Det här känns nämligen som ett traditionellt sword & sorcery-äventyr, med vissa inslag av grekisk mytologi.
Hercules anlitas av Ergenia (svenska Rebecca Ferguson), dotter till lord Cotys av Thrakien (John Hurt), för att stoppa ett inbördeskrig och störta en tyrann. De tuffa hjältarna går med på detta, men saker och ting visar sig inte vara som de trott.
Handlingen i HERCULES: THE THRACIAN WARS är väl lite ... sådär. Den är inte särskilt kul och engagerande. Tvärtom är den lite ointressant och det är inte utan att jag undrar varför filmskaparna inte hållit sig till de välkända äventyren ur myten.
Däremot har filmen försetts med ett härligt skådespelaruppbåd. Ian McShane är Amphiaraus, som även agerar berättare och är en komisk tillgång. Rufus Sewell spelar en annan kille i Hercules gäng, liksom norrmannen Aksel Hennie från HUVUDJÄGARNA. Coolast med bred marginal är amasonen Atalanta, som görs av norskan Ingrid Bolsø Berdal iförd sport-BH av läder. Tuff och tystlåten brud som slaktar drivor av fiender. Joseph Fiennes är en slem kung iförd Michael Bolton-frisyr.
Som vanligt är Brett Ratners regi rätt slätstruken, det här ser ut som någonting vem som helst skulle kunna ha gjort - men det spelar ingen roll, för detta är, den vissna handlingen till trots, väldigt underhållande och ibland riktigt roligt. För att vara en PG-13-film är den förvånansvärt våldsam och blodig, med avhuggna huvuden spetsade på pålar, högar av blodiga lik, och många och feta strider. Det må vara oklart om Hercules verkligen är en halvgud - men han är stor och stark som en sådan. Redan i början av filmen klubbar han ner fem motståndare med ett och samma slag. Bäst är när han lyckas slunga iväg en häst och dess ryttare - något han kommenterar med "Fucking centaur!".
Filmen, som självklart är i 3D, påminner en aning om ett långt, våldsamt och påkostat avsnitt av TV-serien HERCULES med Kevin Sorbo - eller ett avsnitt av XENA. Filmen är bättre än jag trodde den skulle vara, den är bättre än den förtjänar vara; den hinner aldrig bli tråkig och det är kul att se alla de här skådisarna.
... Och någon borde ge Atalanta en egen film.







(Biopremiär 25/7)

-->



måndag 7 november 2011

Bio: Huvudjägarna

Foton copyright (c) Carl Christian Raabe & Erik Aavatsmark / Friland AS
HUVUDJÄGARNA är baserad på en bästsäljande bok av Jo Nesbø och när jag på söndagskvällen bänkade på för att (tillsammans med en publik nästan helt bestående av vuxna - tysta vuxna) filmen förvåntade jag mig en thriller.
... Jag blev väldigt förvånad när jag istället fick vad som närmast kan beskrivas som en komedi. Eller möjligtvis som tidernas tjoflöjtthriller! Ha ha ha! Vaffan? Vad är det här? tänkte jag flera gånger. Någon svensk filmskribent skrev något om att detta är Norges svar på SNABBA CASH. Det är det inte. SNABBA CASH är en helt annan typ av film - dessutom tyckte jag att SNABBA CASH var grymt usel. Tydligen var jag ensam om det.
Morten Tyldum har regisserat HUVUDJÄGARNA, som är en norsk-svensk samproduktion - svenska deckarspecialisterna Yellow Bird ligger bakom. Någrasvenska skådespelare medverkar inte (fast i en scen visas en av MILLENNIUM-filmerna på en TV i bakgrunden), däremot har man stoppat in ett par danskar.
Aksel Hennie innehar huvudrollen. Han ser ut som Peter Settman, så redan där är det ju lite skojigt. Hennie spelar Roger Brown, som är 1,68 lång och jobbar som headhunter - han letar up chefsämnen för företag. Han lever ett liv i lyx, den här Brown - lyxvilla, dyra prylar, snygg, blond - och lång - fru (Synnøve Macody Lund). För att kunna leva detta liv behöver Roger pengar, massor av pengar. Vilken tur att han extraknäcker som konsttjuv! Med hjälp av en stollig typ i mustasch, Ove (Eivind Sander), stjäler och säljer Roger svindyra tavlor.
På en tillställning presenteras Roger för den elegante dansken Clas Greve (Nikolaj Coster-Waldau från BLACK HAWK DOWN och KINGDOM OF HEAVEN), som är en mer än utmärkt person för en VD-position. Dessutom visar det sig att Greve har en ovärderlig Rubensmålning i sitt hem. Den måste ju stjälas - så det ser Roger till att göra.
Det skulle han inte ha gjort. Från och med nu förvandlas Roger Browns liv till ett helvete. Clas Greve är inte riktigt den han utger sig för att vara - dessutom är han direkt mordisk.
Handlingen i HUVUDJÄGARNA är något av det dummaste jag någonsin stött på i en thriller jag gissar riktar sig till vuxna. Storyn är full av "smarta" inslag och vändningar, men det hela känns som en ungdomsbok. Orealistiskt? Det här är så orealistiskt att Norges flagga skiftar färg. Osannolikt? Skojar du? Det här är så osannolikt att Mette-Marit tar jobb som liftskydare på Hemsedals Feriesenter. Långsökt? Ja, jävlar! Det här är så långsökt att Bröderna Dal hädanefter kommer att säljas som dokumentärfilmer på TV-mässor.
Men något HUVUDJÄGARNA inte är, är tråkig. Tvärtom, det här är hur underhållandesom helst. Dumt och korkat, men skitkul! Det här är en film med gott humör och högt tempo. Storyn är full av lustiga rollfigurer som hämtade ur en polisfilmparodi. Ibland slår filmen över helt och det fläskas på med splatter - och då ren tjoflöjtsplatter. Egentligen passar det inte in alls, men eftersom allt annat här är så vansinnigt känns det liksom rätt ändå. Se upp för scenen med traktorn och hunden! Och plötsligt förvandlas Clas Greve (Coster-Waldau ser förresten ut som en riktig filmstjärna - vid närmare eftertanke liknar han Joe Dallesandro) till the Terminator och är ostoppbar i sin jakt på Roger Brown.
Det blir lite naket, det blir lite sex, det blir smällfeta tvillingar, en bilkrasch, eldstrider, och så bjussas det friskt på ... bajsbad!
Just det! Den nya, fräscha trenden inom norsk film verjar ju vara bajsbad. Ni minns väl den hysteriskt konstiga scenen i DÖD SNÖ? Den där med utedass, zombies och bajs? I HUVUDJÄGARNA överträffas detta. Med råge! Utedassscenen här slår tammefan allt.
Filmen ser ut ungefär som en typisk svensk film. Inga större extravaganser visuellt, men det är kompetent gjort. Jag uppskattar också att stora delar av filmen utspelar sig i eleganta miljöer och att människorna är tjusiga - vi slipper de där vanliga, gråtrista typerna svensk och norsk film så ofta är full av.
Jag har inte den blekaste aning om huruvida romanen filmen bygger på också är så här ding. Egentligen är den här filmen rätt kass. Men bra ändå, på något sätt. Totalt flängd, men en av de minst tråkiga skandinaviska filmer som gjorts. Jag skrattade jätteofta - liksom resten av publiken.






(Biopremiär 4/11)