Visar inlägg med etikett Aksel Hennie. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Aksel Hennie. Visa alla inlägg

torsdag 24 juli 2014

Bio: Hercules: The Thracian Wars

Foton copyright (c) Paramount Pictures
Det ska vara en Hercules i år. För ett par månader sedan gick Renny Harlins THE LEGEND OF HERCULES upp på bio i Sverige. Enligt personalen på Filmstaden är det den film som gått sämst på bio i år. Våra glada vänner på The Asylum har förstås snabbt fått ur sig en Herculesfilm: HERCULES REBORN. Men här har vi nu slutligen årets stora Herculesfilm, den alla väntat på: HERCULES - eller som den heter i Sverige: HERCULES: THE THRACIAN WARS. För regin står den alltid lika profillöse Brett Ratner; en typisk Gun For Hire, och filmen bygger på en serietidning från Radical Studios som jag inte hört talas om. Killen som skrev manus till serien; Steve moore, dog i mars i år, så filmen är tillägnad hans minne.
Nå.
Vad är då det här?
Jo, mina damer och herrar som gått i barndom, det ska jag berätta: det här är en riktig tjoflöjtfilm! Eller tjubangfilm, som det heter i Danmark. Dwayne Johnson, som ju faktiskt besitter viss charm och utstrålning, är Hercules (folk är aldrig Herakles i de här filmerna) - och vi får veta att hans storverk till större delen är bluff. Det är oklart om han verkligen är halvgud och son till Zeus. Däremot är han en legosoldat som tillsammans med sitt team utnyttjar legenden om storverken för att sätta skräck i motståndare. Hercules och hans gäng verkar göra det mesta för pengar - och de skulle lika gärna kunna heta Conan, Valeria, Subotai och så vidare. Det här känns nämligen som ett traditionellt sword & sorcery-äventyr, med vissa inslag av grekisk mytologi.
Hercules anlitas av Ergenia (svenska Rebecca Ferguson), dotter till lord Cotys av Thrakien (John Hurt), för att stoppa ett inbördeskrig och störta en tyrann. De tuffa hjältarna går med på detta, men saker och ting visar sig inte vara som de trott.
Handlingen i HERCULES: THE THRACIAN WARS är väl lite ... sådär. Den är inte särskilt kul och engagerande. Tvärtom är den lite ointressant och det är inte utan att jag undrar varför filmskaparna inte hållit sig till de välkända äventyren ur myten.
Däremot har filmen försetts med ett härligt skådespelaruppbåd. Ian McShane är Amphiaraus, som även agerar berättare och är en komisk tillgång. Rufus Sewell spelar en annan kille i Hercules gäng, liksom norrmannen Aksel Hennie från HUVUDJÄGARNA. Coolast med bred marginal är amasonen Atalanta, som görs av norskan Ingrid Bolsø Berdal iförd sport-BH av läder. Tuff och tystlåten brud som slaktar drivor av fiender. Joseph Fiennes är en slem kung iförd Michael Bolton-frisyr.
Som vanligt är Brett Ratners regi rätt slätstruken, det här ser ut som någonting vem som helst skulle kunna ha gjort - men det spelar ingen roll, för detta är, den vissna handlingen till trots, väldigt underhållande och ibland riktigt roligt. För att vara en PG-13-film är den förvånansvärt våldsam och blodig, med avhuggna huvuden spetsade på pålar, högar av blodiga lik, och många och feta strider. Det må vara oklart om Hercules verkligen är en halvgud - men han är stor och stark som en sådan. Redan i början av filmen klubbar han ner fem motståndare med ett och samma slag. Bäst är när han lyckas slunga iväg en häst och dess ryttare - något han kommenterar med "Fucking centaur!".
Filmen, som självklart är i 3D, påminner en aning om ett långt, våldsamt och påkostat avsnitt av TV-serien HERCULES med Kevin Sorbo - eller ett avsnitt av XENA. Filmen är bättre än jag trodde den skulle vara, den är bättre än den förtjänar vara; den hinner aldrig bli tråkig och det är kul att se alla de här skådisarna.
... Och någon borde ge Atalanta en egen film.







(Biopremiär 25/7)

-->



måndag 7 november 2011

Bio: Huvudjägarna

Foton copyright (c) Carl Christian Raabe & Erik Aavatsmark / Friland AS
HUVUDJÄGARNA är baserad på en bästsäljande bok av Jo Nesbø och när jag på söndagskvällen bänkade på för att (tillsammans med en publik nästan helt bestående av vuxna - tysta vuxna) filmen förvåntade jag mig en thriller.
... Jag blev väldigt förvånad när jag istället fick vad som närmast kan beskrivas som en komedi. Eller möjligtvis som tidernas tjoflöjtthriller! Ha ha ha! Vaffan? Vad är det här? tänkte jag flera gånger. Någon svensk filmskribent skrev något om att detta är Norges svar på SNABBA CASH. Det är det inte. SNABBA CASH är en helt annan typ av film - dessutom tyckte jag att SNABBA CASH var grymt usel. Tydligen var jag ensam om det.
Morten Tyldum har regisserat HUVUDJÄGARNA, som är en norsk-svensk samproduktion - svenska deckarspecialisterna Yellow Bird ligger bakom. Någrasvenska skådespelare medverkar inte (fast i en scen visas en av MILLENNIUM-filmerna på en TV i bakgrunden), däremot har man stoppat in ett par danskar.
Aksel Hennie innehar huvudrollen. Han ser ut som Peter Settman, så redan där är det ju lite skojigt. Hennie spelar Roger Brown, som är 1,68 lång och jobbar som headhunter - han letar up chefsämnen för företag. Han lever ett liv i lyx, den här Brown - lyxvilla, dyra prylar, snygg, blond - och lång - fru (Synnøve Macody Lund). För att kunna leva detta liv behöver Roger pengar, massor av pengar. Vilken tur att han extraknäcker som konsttjuv! Med hjälp av en stollig typ i mustasch, Ove (Eivind Sander), stjäler och säljer Roger svindyra tavlor.
På en tillställning presenteras Roger för den elegante dansken Clas Greve (Nikolaj Coster-Waldau från BLACK HAWK DOWN och KINGDOM OF HEAVEN), som är en mer än utmärkt person för en VD-position. Dessutom visar det sig att Greve har en ovärderlig Rubensmålning i sitt hem. Den måste ju stjälas - så det ser Roger till att göra.
Det skulle han inte ha gjort. Från och med nu förvandlas Roger Browns liv till ett helvete. Clas Greve är inte riktigt den han utger sig för att vara - dessutom är han direkt mordisk.
Handlingen i HUVUDJÄGARNA är något av det dummaste jag någonsin stött på i en thriller jag gissar riktar sig till vuxna. Storyn är full av "smarta" inslag och vändningar, men det hela känns som en ungdomsbok. Orealistiskt? Det här är så orealistiskt att Norges flagga skiftar färg. Osannolikt? Skojar du? Det här är så osannolikt att Mette-Marit tar jobb som liftskydare på Hemsedals Feriesenter. Långsökt? Ja, jävlar! Det här är så långsökt att Bröderna Dal hädanefter kommer att säljas som dokumentärfilmer på TV-mässor.
Men något HUVUDJÄGARNA inte är, är tråkig. Tvärtom, det här är hur underhållandesom helst. Dumt och korkat, men skitkul! Det här är en film med gott humör och högt tempo. Storyn är full av lustiga rollfigurer som hämtade ur en polisfilmparodi. Ibland slår filmen över helt och det fläskas på med splatter - och då ren tjoflöjtsplatter. Egentligen passar det inte in alls, men eftersom allt annat här är så vansinnigt känns det liksom rätt ändå. Se upp för scenen med traktorn och hunden! Och plötsligt förvandlas Clas Greve (Coster-Waldau ser förresten ut som en riktig filmstjärna - vid närmare eftertanke liknar han Joe Dallesandro) till the Terminator och är ostoppbar i sin jakt på Roger Brown.
Det blir lite naket, det blir lite sex, det blir smällfeta tvillingar, en bilkrasch, eldstrider, och så bjussas det friskt på ... bajsbad!
Just det! Den nya, fräscha trenden inom norsk film verjar ju vara bajsbad. Ni minns väl den hysteriskt konstiga scenen i DÖD SNÖ? Den där med utedass, zombies och bajs? I HUVUDJÄGARNA överträffas detta. Med råge! Utedassscenen här slår tammefan allt.
Filmen ser ut ungefär som en typisk svensk film. Inga större extravaganser visuellt, men det är kompetent gjort. Jag uppskattar också att stora delar av filmen utspelar sig i eleganta miljöer och att människorna är tjusiga - vi slipper de där vanliga, gråtrista typerna svensk och norsk film så ofta är full av.
Jag har inte den blekaste aning om huruvida romanen filmen bygger på också är så här ding. Egentligen är den här filmen rätt kass. Men bra ändå, på något sätt. Totalt flängd, men en av de minst tråkiga skandinaviska filmer som gjorts. Jag skrattade jätteofta - liksom resten av publiken.






(Biopremiär 4/11)