Bio: Loving Vincent

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Tillåt mig att vara, tja, inte kärringen, men väl mannen mot strömmen. Efter pressvisningen av den polsk-brittiska LOVING VINCENT på Malmö Filmdagar, var stora delar av publiken lyrisk. De tyckte att detta var en fantastisk film; de var djupt imponerade.

Jag var också djupt imponerad. Men! Vissa idéer, vissa koncept, vissa saker funkar inte i långfilmsformat. LOVING VINCENT hade varit en alldeles utmärkt film om den varat tjugo minuter. Men nu gör den inte det.

Dorota Kobiela och Hugh Welchman har regisserat denna film om Armand Roulin (Douglas Booth) som ska leverera ett brev från Vincent Van Gogh till den kände konstnärens bror; Theo. Van Gogh har nyligen skjutit sig, men det är oklart om det verkligen var han själv som höll i revolvern. Armand träffar en lång rad människor som kände Van Gogh och som berättar om honom.

Det som imponerar med LOVING VINCENT är att detta är en animerad film - den första gjord i oljefärg! 150 konstnärer arbetade med filmen, som efterliknar Van Goghs stil. Gestalterna som passerar revy är hämtade från olika tavlor av Van Gogh. Dessa roller görs av bland andra Chris O'Dowd, Aidan Turner och Saoirse Ronan.

Utförandet är fantastiskt - det här ser verkligen ut som en tavla av Van Gogh som rör på sig. Ja, ibland rör det på sig lite för mycket - alla penseldrag får det att krypa i bilderna.

Ett stort problem med LOVING VINCENT är, att även om scenerna först spelats in med skådespelare, vilka sedan genomgått något slags rotoscope-behandling och blivit animerade, ser det aldrig ut som om dialogen faktiskt kommer från figurerna i filmen. Det här känns snarare som att titta på färgglada bilder medan man lyssnar på radioteater.

Det andra stora problemet är, som jag nämner inledningsvis, att detta inte är en kortfilm - 94 minuter är inte en optimal speltid för det här.

Det tredje problemet är att jag tycker att det här är en rätt trist film.

LOVING VINCENT är imponerande - men tradig.

(Biopremiär 20/10)

Bio: Hobbit: Femhäraslaget

Foton: Warner Bros. Entertainment © 2014 Warner Bros. Entertainment Inc. and Metro-Goldwyn-Mayer Pictures Inc. All Rights Reserved.

Jag beklagar att denna recension publiceras en vecka för sent - jag låtsas att jag inväntade dess senare amerikanska premiär, men sanningen är snarare att jag inte haft möjlighet att se filmskrället förrän nu.

... Och jag ska väl inte påstå att jag varit otålig. Jag har inte bitit på naglarna av spänning. Jag har inte räknat dagar, timmar och minuter. Jag har snarare bävat. Jag har känt att, jaha, då ska jag utsätta mig för det här igen. Den första filmen i trilogin; HOBBIT: EN OVÄNTAD RESA, var en påfrestande seg historia. Jag förvånas när jag upptäcker att jag faktiskt gav HOBBIT: SMAUGS ÖDEMARK en trea i betyg. Jag minns nämligen nästan ingenting av den. Jag kommer ihåg en frän scen där de åker i tunnor i en fors, jag minns att Mikael Persbrandt förvandlades till björn, och att Evangeline Lilly spelade den nya figuren Tauriel, som var tuff och snygg. Men det är allt.

HOBBIT: FEMHÄRASLAGET är ett steg tillbaka. Nu är det åter segt och tråkigt, trots att filmen håller vad titeln lovar; det vill säga slag och bataljer. När Peter Jacksons film börjar är jag helt vilse. Jag hade ju alltså glömt vad som hände förra gången; vilka rollfigurerna är och vad det hela går ut på. Vad vad det de skulle göra? Skulle inte Bilbo (Martin Freeman) bara leta upp en skatt vaktad av draken Smaug, eller vad var det mer? Här har vi en massa typer med konstiga namn och en massa dvärgar med likartade namn, de heter Tödde och Mödde eller om det nu var Flöppe, jag kunde inte hålla dem isär - förutom Kili (Aidan Turner), som är tänd på Tauriel.

Det hela börjar med slutet, verkar det som: efter en hård strid dödar Bard (Luke Evans) draken. Vad nu? Det är mer än två timmar kvar - och draken är död! Vad ska det nu handla om?

Inget speciellt, visar det sig. Upplösningen är en gigantisk, oheroisk antiklimax. Hela filmen utspelar sig i mörka, dystra, karga, vintriga bergslandskap, och där drabbar dvärgar, alver och orcher samman gång på gång på gång. Mellan bataljerna pratas det - och det pratas och pratas, och herregud, jag vet inte vad de pratar om! Vad är det jag tittar på? Vad håller de på med? Varför gör de som de gör? Hjältarna börjar så småningom att stryka med och det är meningen att det ska vara sorgligt och dramatiskt, men eftersom personregin är platt och de flesta rollfigurerna är karaktärslösa, kan jag omöjligt bry mig.

I vanlig ordning är specialeffekterna fantastiska, i synnerhet drakens nattliga attack på en stad i början av filmen är mäktig. Okej, ibland går datoranimationerna överstyr; vid ett flertal tillfällen ser de gigantiska monsterorcherna ut att vara plockade ur en tecknad film. Här finns förstås ett gäng bra actionscener; den inledande striden mellan Bard och Smaug, en scen med alven Legolas (Orlando Bloom) fajtandes på en bro, och en inspirerad strid på en frusen sjö mellan en dvärg och en jätteorch. Plötsligt dyker 92-årige Christopher Lee upp och slåss och har sig; jävlar, vad gubben vevar på! Eller, ja, hans stand-in vevar på. Ian McKellen är förresten knappt med som Gandalf.

... Men däremellan är det trist och jag kom på mig med att sitta och tänka på annat. Jag kan heller inte påstå att det här om inget annat är snyggt. Det borde vara hur snyggt som helst, men estetiken förstörs av att filmen visas i 3D och HFR; High Frame Rate - 48 rutor i sekunden, vilket gör bilden knivskarp. Det är inte lika illa som i den första filmen, men alla interiörer ser ut som TV-studior, som något barnprogram, och alla maskerade dvärgar och varelser ser inte ut som något annat än skådisar med gummimasker, det är nästan så att man kan se skarven där lösnäsorna fästs.

HOBBIT: FEMHÄRASLAGET är en film enbart för hardcore-fantasyfans. Och nu hoppas jag att Peter Jackson framöver ägnar sig åt vettigare saker. Han kan ju när han vill, se bara på THE FRIGHTENERS och KING KONG.

(Biopremiär 10/12)

Bio: Hobbit: Smaugs ödemark

Photos courtesy of Warner Bros./MGM ©2013 Warner Bros. Entertainment Inc. and Metro-Goldwyn-Mayer Pictures Inc. All Rights Reserved. 

För min egen del var den största behållningen med HOBBIT: SMAUGS ÖDEMARK att se den tillsammans med en entusiastisk publik. Filmen pressvisades inte i Malmö, så det blev till att se den på nattvisningen, som började 23:59 natten innan egentligt premiärdatum. Den stora biografen Royal var fullsatt och jodå, det fanns ett par stollar iförda gröna kåpor i publiken. I vanliga fall brukar en ung biopublik göra sitt bästa för att förstöra visningarna med babblande och popcornkastande, men här hade förstås drygt 500 nördiga Tolkienfanatiker (plus en Conanfan, det vill säga jag) klämt in sig. Och de här människorna tittade andäktigt. De applåderade förtexterna, de jublade när regissören Peter Jackson själv dök upp; han är den förste vi ser i bild, de skrattade åt sådant som var avsett att vara roligt, håret stod på ända på dem när den avslutande cliffhangern tonade mer till svart, och de diskuterade livligt innehållet på väg ut ur biografen.

Själv led jag inte lika mycket som förra året. HOBBIT: EN OVÄNTAD RESA var en ganska hemsk film; lååång och trååååkig och händelsefattig. Okej, nu är ju inte jag någon fantasyfan, men ändå - en film kan vara underhållande och spännande även om jag inte tillhör genrens anhängare. Den första Hobbitfilmen var så trist att jag glömt bort vad som hände i den - jag minns bara att folk promenerade i tre timmar på jakt efter en drake.

... Således var jag lite vilse när detta andra kapitel i trilogin började. Bilbo (Martin Freeman), Gandalf (Ian McKellen) och deras dvärgkompisar jagas av Lordi, ser det ut som, men det är orcher. De kortvuxna hjältarna flyr från en gigantisk björn och tar sig till ett hus. Fast i huset bor minsann björnen - den förvandlas och blir hamnskiftaren Beorn. Javisst, det är ju Mikael Persbrandt som är Beorn - men han är så utspökad att han närmast är oigenkännlig.

Sällskapet ska bege sig vidare och jag förstår ärligt talat inte så mycket av deras resonemang; vad det är de diskuterar, men Persbrandt sitter kvar i huset och de övriga traskar iväg och jagas av orcher, men plötsligt tillfångatas de av alver. Jag trodde att alverna var goda, men de gillar visst inte dvärgar. Alven Legolas (Orlando Bloom) från SAGAN OM RINGEN var inte med i boken "Bilbo" som HOBBIT-filmerna bygger på, men här dyker han upp och är vresig. Han verkar nämligen vara lite betuttad i alvbruden Tauriel (Evangeline Lilly), en figur som har skapats för den här filmen. Hon är snygg och tuff och en jävel på att slåss - men har liksom de övriga alverna löjliga öron. Fast hon ser inte lika fjollig ut som Legolas. Dessutom var ju Legolas en travshäst på 80-talet och det är inte så coolt. Tauriel verkar ha blivit lite betuttad i dvärgen Kili (Aidan Turner).

Nå. Dvärgarna flyr från alverna och träffar på bågskytten Bard (Luke Evans), som motvilligt hjälper dem och tar dem till den fallfärdiga Sjöstaden, där han bor med sin familj. Jag har alltid tyckt att Luke Evans är lik Orlando Bloom, så det är ju förvirrande att båda är med här. Fast Evans ser ut som en äldre och manligare Bloom. Bard är den enda mänskliga hjälten i berättelsen.

Det är ingen spoiler om jag avslöjar att de flesta av de inblandade hamnar i ett berg där draken Smaug (Benedict Cumberbatch gör rösten) häckar och gör sitt bästa för att döda alla.

HOBBIT: SMAUGS ÖDEMARK är en betydligt bättre film än EN OVÄNTAD RESA. Nja, jag tycker fortfarande inte att det här är speciellt bra; det är för omständligt och åt helvete för långt och nördanpassat - men till skillnad från första filmen är det här hyfsat underhållande. Ett par scener sticker ut. Här finns en smått fantastisk scen i vilken dvärgarna fångas av jättespindlar, vilket leder till spindelstrider - det ser ut som något slags medeltidsvariant av STARSHIP TROOPERS. Och den långa actionscenen när dvärgarna hoppar i tunnor för att via vattenfall fly från alverna går inte av för hackor. Koreografin är imponerande och 3D:n utnyttjas på ett bra sätt - pilar och avhuggna huvuden kastas ut i publiken.

Tauriel lyfter filmen en aning, men jag tycker nog att den som lyfter filmen ännu mer, är Stephen Fry, som dyker upp som borgmästare (eller vad han nu är) i Sjöstaden - och vid sin sida har han en slajmig typ som heter Alfrid (Ryan Gage). Jag utgår från att denna duo är en blinkning till SVARTE ORMEN, för det ser verkligen så ut! De är skojiga, Fry är skojig. Gandalf har inte så mycket att göra i filmen, men han träffar på en gubbe spelad av en gammal Dr Who; Sylvester McCoy.

Fast när de slutligen möter Smaug tycker jag att det blir ett litet antiklimax. Scenerna i berget håller på alldeles för länge - och actionscenerna som föregick dem var coolare. Här började jag slutligen att gäspa och tänka på annat.

Den här gången har Peter Jackson och hans team fått lite bättre ordning på filmens utseende. Liksom förra gången visas Hobbiten i HFR; High Frame Rate - 48 bilder i sekunden. Förra gången såg det vedervärdigt ut. Man såg varenda pormask i skådespelarnas ansikten och delar av publiken blev sjösjuk och fick huvudvärk. Det ser fortfarande mer ut som HEM TILL GÅRDEN än en biofilm; latexmaskerna ser verkligen ut som latexmasker, men bildkvalitén är inte lika irriterande den här gången, och 3D:n är inte huvudvärksframkallande. Filmfoto och miljöer är pampigare än någonsin.

Jag kan väl inte påstå att jag kommer att sitta som på nålar i spänd väntan på upplösningen, som kommer först julen 2014. Jag kommer inte att vänta alls. Det här är inte tillräckligt spännande och engagerande. Men jag hade väntat mig att SMAUGS ÖDEMARK skulle vara betydligt värre än den är.

... Den här recensionen skrev jag medan jag lyssnade på soundtracket till CONAN THE BARBARIAN 3D. Och medan jag skrev kom jag att tänka på Tomas Alfredsons kommande nyversion på engelska av BRÖDERNA LEJONHJÄRTA. Den innehåller ju också en drake. Det lär bli oundvikligt att jämföra med Smaug. När nu Alfredsons film blir klar.

(Biopremiär 11/12)

Bio: The Mortal Instruments: Stad av skuggor

Foton: Rafy © 2013 Constantin Film International GmbH and Unique Features (TMI) Inc. All Rights Reserved.

THE MORTAL INSTRUMENTS. En film om dragspel och nyckelharpa? Och vad är det för konstig svensk titel? THE MORTAL INSTRUMENTS: STAD AV SKUGGOR. Hur ska de ha det - engelska eller svenska? Dessutom är den engelska undertiteln CITY OF BONES. Fast det är klart, den svenska titeln på ungdomsboken av Cassandra Clare som filmen bygger på, en bok jag aldrig hört talas om, är kanske "Stad av skuggor".

Förra veckan hade två filmer som bygger på våldsamma serietidningar premiär; RED 2 och KICK-ASS 2. Den här veckan anländer två filmer som bygger på fantasyböcker för unga; PERCY JACKSON: MONSTERHAVET och den här. Är det bara ett sammanträffande? THE MORTAL INSTRUMENTS skiljer sig dock från PERCY JACKSON, eftersom den riktar sig till tonårstjejer. TWILIGHT har inte get filmbranschen någon ro, och man försöker hela tiden hitta en ny franchise som ska locka drivor av töser. THE HUNGER GAMES gick hem i stugorna, medan BEAUTIFUL CREATURES och THE HOST floppade. Om THE MORTAL INSTRUMENTS, som regisserats av norrmannen Harald Zwart, kommer att uppskattas återstår att se - men tillåt mig att tvivla.

Redan när jag såg den första trailern kände jag att det här kändes krystat. Hade jag inte redan sett allt det här förut? Jovisst. Phil Collins' dotter Lily Collins är Clary, och hon är the Chosen One. She is The Slayer! Nej, just det, det var ju Buffy som var slayern. Den rara Clary, som bor i ett pittoreskt hus i New York med sin pudding till mor (Lena Headey) och dennas pojkvän Luke (Aidan Turner), lever ett vanligt tonårsliv - men hon har plötsligt börjat att rita en symbol på papperslappar och barndomsspeglar. Hon vet inte vad symbolen betyder, men en kväll tar hon sig tillsammans med bästisen Simon (Robert Sheehan) in på en nattklubb, och där ser hon hur mystiska människor i kåpor dödar en annan mystisk kille. Fast det är bara Clary som kan se dem.

Illasinnade typer i gothkläder bryter sig in hon Clarys morsa, de letar efter en mystisk bägare som tydligen är oerhört viktig och som morsan har gömt. Morsan och Luke är nämligen Shadowhunters - de tillhör ett släkte som jagar monster och demoner. Luke är dessutom varulv. Clary har Shadowhunterblod i sig, vilket hon förstås inte har en aning om.

Morsan kidnappas och en av de mystiska killarna från nattklubben; Jace (Jamie Campbell Bower), som ser ut som Carl-Einar Häckner, tar sig an Clary och visar henne den mystiska skuggvärld som gömmer sig i en annan dimension i New York. Den mystiska symbolen är en av många runor med magisk kraft som Shadowhunters använder för att bekämpa ondska.

Det bär sig inte bättre än att Jace och Clary blir kära i varandra. Det tycker Simon är jobbigt, eftersom han egentligen är kär i Clary. En annan skuggjägare; Alec (Kevin Zegers) visar sig vara homosexuell och kär i Jace, så han gillar inte Clary. En mäktig skuggjägare som heter, öh, Magnus (Godfrey Gao), är också gay och gillar Alec. Magnus går omkring enbart iförd tröja, kavaj och skitsmå kalsonger. Han ser ut som Kalle Anka.

Jonathan Rhys Meyers är Valentine, ledare för skurkgänget. Hon gillar att komma ut är en fräsig portal. Han har gömt Clarys morsa och med jämna mellanrum attackeras de goda skuggjägarna av monster, demoner och vampyrer. I en scen angriper ett gäng varulvar en farlig massa vampyrer.

THE MORTAL INSTRUMENTS: STAD AV SKUGGOR är en jävla röra. Det här är ett sammelsurium av allt möjligt som gått hem hos unga tjejer de senaste åren. TWILIGHT och HARRY POTTER, magi, vampyrer, varulvar, romantik, triangeldrama - till och med kvadratdrama. Eller är det ett kvintettdrama? En ung hjältinna och några slätstrukna killar som anses söta. Vi har sett precis allting tidigare; Zwarts film är en enda lång déjà-vu.

Handlingen är ofokuserad, det känns som att man hittat på en del efter hand, filmen är lång, över två timmar, men känns ännu längre. Men! Jag vill ändå hävda att THE MORTAL INSTRUMENTS är bättre än TWILIGHT. Det här är lite mörkare, lite våldsammare, innehåller färre flängda romantiska scener, samt fler och coolare monster. Jag blev överraskad vid en par tillfällen, som när figurerna plötsligt drabbar samman i en jättefajt som för tankarna till BLADE, och när en Shadowhunterbrutta hämtar en eldkastare för att röja loss.

Ibland är det bara skrattretande. En romantisk scen med en vattensprinkler är ding, för att inte tala om när vi får veta att Johann Sebastian Bach var Shadowhunder och att demoner inte tåler hans musik - vilket vi får se prov på.

Det här är en tysk-kanadensisk samproduktion och för att visa hur mäktiga och anrika - eller onda - de här figurerna är, pratar de brittisk engelska.

(Biopremiär 23/8)