Visar inlägg med etikett Adrian Grünberg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Adrian Grünberg. Visa alla inlägg

fredag 20 september 2019

Bio: Rambo: Last Blood

Foton copyright (c) Noble Entertainment

När Charles Bronson var i 60-årsåldern kallades han "våldsfarfar" i tidningen Scandinavian Film & Video. År 2019 är Sylvester Stallone 73 - och här kan vi verkligen prata om våldsfarfar.

Det var ungefär när Bronson var i 60-årsåldern vi första gången fick se John Rambo på stor duk. Året var 1982, Stallone var 36, och filmen hette förstås FIRST BLOOD. Jag var fjorton år när jag såg FIRST BLOOD på Imperial i Landskrona. Jag tyckte antagligen att FIRST BLOOD var det tuffaste jag någonsin sett, men konkurrensen var hård 1982.

Kort därpå upptäckte jag att FIRST BLOOD bygger på en roman från 1972 av David Morrell - och minsann, det var ju Bra Böcker-boken "Tvekampen", som stått på mina föräldrars bokhylla sedan jag var liten glytt - som barn hade jag fascinerats av den stiliserade dödskallen på omslaget. Som tonåring läste jag boken, och tyckte att den var ohyggligt bra - och jag blev lite konfunderad när Rambo dog på slutet. I filmen överlevde han ju.


I boken saknar Rambo även förnamn. I förordet till en nyutgåva skriver Morrell att det var Hollywood som döpte honom till John, eftersom man skulle associera till "When Johnny comes marching home". Efternamnet Rambo tog Morrell från Rimbaud, av alla människor, och äpplesorten Rambo, som framodlats av en kille från Ramberget i Göteborg som utvandrade till Amerika och tog sig namnet Rambo.

FIRST BLOOD var en förhållandevis realistisk film. Vietnamveteranen John Rambo lider av PTSD och jagas ut i skogen av polisen, som inte gillar lösdrivare. Rambo, som tränats till en dödsmaskin oförmögen att stänga av sin mördarinstinkt, försöker överleva och slår tillbaka. Det här är en riktigt bra film.

Det var dock först med RAMBO: FIRST BLOOD PART II, 1985, som Rambogestalten blev den populärkulturella figur vi är bekanta med idag. Rambo har förvandlats till en närmast övermänsklig krigsmaskin, som med sin pilbåge skickas till Vietnam för att hämta hem kvarglömda amerikanska krigsfångar. När RAMBO II kom blev den extremt omdiskuterad, den ansågs vara en kraftigt politisk film, Reagan använde sig av Rambo i sina kampanjer. Rambo pangade ryssar och vietnameser hej vilt. Den var urtypen för en reaktionär film. Enligt filmmanusförfattaren Josh Olson (A HISTORY OF VIOLENCE) var dock filmen antagligen inte tänkt att tas på allvar. 34 år senare är det det svårt att ta RAMBO II på allvar.

En film det är ännu svårare att ta på allvar, är den rätt konstiga RAMBO III från 1988, en film som drabbades av en rad problem under inspelningen. Här ska Rambo befria sin vän överste Trautman, som tagits till fånga av lea ryssar i öknen. Det bär sig inte bättre än att Rambo hjälper talibaner (!) i kampen mot ryssarna. Här är Rambo om möjligt ännu mer överdrivet orealistisk och serietidningsartad - om jag, i egenskap av serieförfattare, tillåts använda denna för mitt skrå nedsättande liknelse.

När Rambo 2008 återvände i en fjärde  film, gjorde han det med besked. Filmen, som bara heter RAMBO (eller JOHN RAMBO i vissa länder), är en gravallvarlig historia, där man försökt göra Rambo till en betydligt mer realistisk gestalt. Han är en sorgsen man som insett att det enda han kan är att döda. Han vill hålla sig för sig själv, men han tvingas åka till Burma, där han slaktar hundratals onda soldater. RAMBO från 2008 är en av de våldsammaste och blodigaste filmer som någonsin gjorts. Filmen slutar med att han åker hem till farsan i Arizona.


Den nya RAMBO: LAST BLOOD är regisserad av Adrian Grünberg, som gjorde GET THE GRINGO. Rambo knaprar mediciner och föder upp hästar på sin ranch i Arizona. Hans hobby verkar vara att gräva tunnlar under ranchen - nej, det kommer ju inte som en överraskning att han får användning av dessa tunnlar vad det lider. Rambo är trött och sorgsen, men han älskar sin tonåriga niece Gabrielle (Yvette Monreal) som vore hon hans dotter. Gabrielle vill åka till Mexiko för att leta upp sin far, som övergav henne när hon var liten. Rambo säger nej, det är en dum idé, för det finns gott om onda män därute, i synnerhet i Mexiko, men inte fan lyssnar Gabrielle med det örat, så hon åker till Mexiko.

Innan man hunnit säga "Gabrielle drogas och kidnappas av en grym mexikansk kartell", har Gabrielle drogats och kidnappats av en grym mexikansk kartell, och förpassats till en smutsig bordell. Rambo får reda på detta, stoppar på sig kniven, och åker till Mexiko.

Det går inte så bra för Rambo till en början. Han åker på rejält med stryk, men eftersom de grymma gangstrarna även är korkade, låter de Rambo leva. Paz Vega spelar en journalist som hjälper Rambo att komma på benen igen. Rambo beslutar sig för att ta kål på hela kartellen så att blodet sprutar.

RAMBO: LAST BLOOD är den svagaste av Rambofilmerna. Storyn är lite väl simpel, och den är rätt småskalig jämfört med de tidigare, bombastiska filmerna. Jag minns att jag för sådär tjugo-trettio år sedan läste något om att Stallone planerade att göra en film där Rambo letar efter sin kidnappade dotter. Det dröjde alltså till 2019 innan en liknande story blev film.

När det började dyka upp bilder ur filmen med Rambo iförd cowboyhatt till häst, gissade jag att Stallone gjort ett slags westernfilm om Rambo - vilket skulle varit perfekt. Pampiga westernlandskap efter de tidigare filmernas djungel- och ökenmiljöer. Men så blev det inte. Bulgarien agerar stand-in för Mexiko, och filmen utspelas i några mexikanska byggnader, och på Rambos ranch.

Den här gången är Rambo något av The Punisher, eller Mack Bolan. Han är ute efter hämnd och utplånar knarkmaffian. Det skulle nästan kunna vara vilken actionfilm som helst, Rambo skulle nästan kunna vara vilken actionhjälte som helst - om det inte vore för den genuina sorgsenhet Stallone utstrålar i rollen. Säga vad man vill om Rambo, men Sylvester Stallone är övertygande som en dödsmaskin som reducerats till ett skal.

Paz Vegas rollfigur är lite märklig, hon har inte mycket att göra i filmen, och försvinner ur handlingen. LAST BLOOD är bara 89 minuter inklusive väääldigt långa eftertexter, så det är möjligt att många av Paz Vegas' scener klippts bort.

Men nu spelar ju ofta en tunn handling ingen roll när det handlar om actionfilmer. Det är action vi vill ha. Levererar LAST BLOOD på den fronten? Ja, jösses, pojkar och flickor. Slutuppgörelsen i RAMBO: LAST BLOOD är antagligen det hårdaste jag någonsin sett. Jävlar, vad hårt det är! Brutalt, sadistiskt, och extremt blodigt. Varför skjuta sin fiende med ett skott när man kan halshugga honom? Eller skiva huvudet? Slemma mexikanska skurkar skjuts, knivhuggs, sprängs, spetsas på hötjugor, de delas på längden och tvären, kroppsdelar och organ far all världens väg, Rambo spelar The Doors och säger att han ska slita hjärtat ur bröstet på ligans ledare. Det här är action endast för härdade - eller som en farbror sa efter pressvisningen: "Var det inte lite övervåld?".


LAST BLOOD har anklagats för att vara rasistisk; alla mexikaner är onda, grymma, kriminella, och gärna även fula och svettiga. Och visst är det så. Precis som alla vietnameser, ryssar och burmeser i de tidigare filmerna - för att inte tala om alla bleka, rödlätta poliser i FIRST BLOOD. Men det hade ju inte blivit någon film om skurkarna vore alldagliga och nyduschade - mexikaner eller ej.

Adrian Grünberg har alltså gjort en ganska generisk slentrianactionfilm, som räddas av fläskig fetaction, och av Stallones närvaro. Men jag tittar hellre på sådant här, än på den typ av polerad PG-13-action som är vanligast nuförtiden.

Jerry Goldsmiths excellenta ledmotiv återanvänds av Brian Tyler på soundtracket. Under eftertexterna visas klipp ur de tidigare filmerna. Fillmen är postproducerad i Göteborg, och både Film i västs logotype och Peter Possnes namn syns i eftertexterna, vilket känns lite surrealistiskt.

Sylvester Stallone lär visst snart återkomma i THE EXPENDABLES 4, och häromdagen kunde man läsa att han planerar uppföljare till både COBRA och TANGO & CASH.

Själv hoppas jag på att Mark Gregory återkommer i en THUNDER 4. THUNDER-filmerna var ett italienskt Ramboplagiat.

 

 





(Biopremiär 20/9)

onsdag 9 maj 2012

Bio: Get the Gringo

Foton: Eniac Martinez © 2011 Icon Films, Inc. All Rights Reserved.
Jag får väl erkänna att jag inte hyste några förväntningar alls på den här filmen, trots att jag läst ett par hyfsat positiva recensioner i brittisk press. GET THE GRINGO har nämligen mycket som talar emot sig. Under titeln HOW I SPENT MY SUMMER VACATION spelades filmen in redan 2010. Den har legat på hyllan sedan dess - och anledningen till att filmen var nära att aldrig släppas är förstås alla skandaler manusförfattaren, producenten och huvudrollsinnehavaren Mel Gibson såg till att ställa till med. Och jo, Gibsons namn har numera en tendens att solka ner saker och ting - vilket ju är synd. Jag har alltid gillat Mel Gibson, men även jag känner att det blir lite konstigt ibland. Karln är ju trots allt inte riktigt som man ska vara.
Att filmen nu går upp på bio i Sverige är lite förvånande. I USA dumpas den under namnet GET THE GRINGO direkt på Video On Demand om några veckor. Den nya, amerikanska titeln fick följa med till Sverige, men i eftertexterna - det här är en sådan film som saknar förtexter - står det nämligen HOW I SPENT MY SUMMER VACATION.

Det är kul att Adrian Grünbergs långfilmsdebut (han har tidigare varit second unit-regissör på en farlig massa filmer, bland annat på Gibsons APOCALYPTO) går upp på bio. Jag blev nämligen väldigt, väldigt överraskad. Det här är en egentligen inte särdeles originell film, men en film av ett slag man sällan ser idag: en riktigt hård jävla film.
Spelplatsen är Mexiko, tankarna går osökt till Sam Peckinpahs BRING ME THE HEAD OF ALFREDO GARCIA från 1974 - men jag måste säga att jag tycker att Grünbergs film är bättre. Mel Gibson är en namnlös skurk som med två miljoner dollar i baksätet jagas längs den mexikanska gränsen. Efter att han kraschat bilen south of the border, arresteras han av korrumperade mexikanska poliser, som tar honom till ett av de mest bisarra fängelser som figurerat på film: ett ställe som påminner mer om en extremt skitig liten stad, omgärdad av murar och försedd med beväpnade vakter. Internerna har olika jobb därinne, de hyr ut bostäder, de har små butiker, vissa har till och med sina familjer boende hos dem. Alla är korrumperade och de mäktigaste gangstrarna bor i lyxigare områden där det arrangeras casinokvällar.

En av dessa mäktiga gangstrar behöver en ny lever och letar ständigt efter någon med rätt blodgrupp. Gibsons namnlöse karl lär känna en tioårig pojke som råkar ha denna blodgrupp - och det bär sig inte bättre än att Gibson blir den som med tiden tvingas försöka rädda pojkens och hans morsas liv, samtidigt som han vill ha tillbaka de två miljonerna som polisen lagt beslag på.
Det är varmt och svettigt och skitigt. Mexiko är det helveteshål landet ofta utmålas som på film. Här är det värre än vanligt. Alla medverkande är fula och onda. Gibson har dock behållit sin pojkaktiga glimt i ögat, samma glimt Martin Riggs besatte i DÖDLIGT VAPEN-filmerna, vilket gör att GET THE GRINGO får en del drag av actionkomedi. Men som sagt - som helhet är det hårt. Vilket känns befriande idag när allting ska vara PG-13 i USA. Det svärs konstant, folk kedjeröker - i synnerhet Gibson - och det råa våldet är blodsöligt och visas ofta i detaljerad slowmotion; jag gissar att Grünberg är inspirerad av Peckinpahs actionscener.

Peter Stormare dyker upp i en liten roll som en gangster i San Diego och han är jättekul - Peter Stormare som Tony Montana, ungefär. En del av de övriga rollfigurerna är också bra. Många fläskiga och håriga svin. Bob Gunton har en liten roll han med. Mel Gibson imiterar Clint Eastwood i en fantastisk scen.
Filmen öppnar nästan exakt likadant som THE ROAD WARRIOR (Gibsons bil kör rakt mot kameran), men jag gillar (de omedvetna) dragen av Jean Rollin-film i början: Gibson bär nämligen clownmask.
GET THE GRINGO är det bästa Mel Gibson medverkat i på bra länge. Antagligen har han - och någon av hans filmer - inte varit så här bra sedan 1999 och PAYBACK. Hans förra film, den konstiga THE BEAVER, släpptes knappt alls och gick direkt på DVD i Sverige, och EDGE OF DARKNESS blev inte den comebackfilm man förväntat. Det är synd att man håller på att fuska bort även GET THE GRINGO, åtminstone i USA.
Jag gissar att åsikterna kommer att gå isär om filmen, men jag gillar det här. Starkt. Det är bara tufft, våldsamt och ironiskt. Ibland parodiskt. THE HUNGER GAMES borde ha varit som den här! Släng in ungarna i ett mexikanskt fängelse och låt dem slakta varandra där så att blodet sprutar. I slowmotion.
Plus för att det förekommer mexikanska, maskerade brottare - en av dem är Blue Demon Jr!
Ser här att Mel Gibson ska medverka i kommande MACHETE KILLS. Klart lovande.






(Biopremiär 11/5)