Serier: Terminator: Sekundära mål

TERMINATOR

"SEKUNDÄRA MÅL"

av John Arcudi, Chris Warner, Paul Guinan, James Robinson, Paul Gulacy, Karl Kesel, Ian Edginton, Vince Giarrano, Jackson Guice och John Beatty

Ades Media

Avdelning för serier - och för serietecknare - jag helt glömt bort. 

När jag var barn fanns vare sig video eller kabel-TV. När jag blev lite äldre fanns förvisso video, och kabel-TV dök upp så smått på sina håll, men utbudet bestod främst av filmer som inte var alltför färska. Visst släpptes det ju en massa coola äldre filmer på video, samt nyare B-filmer, men storfilmer fick man vänta flera år på.

Därför läste jag - ja, inte bara jag, förstås - serier och böcker som byggde på populära filmer. Kunde man inte se STJÄRNORNAS KRIG, filmen alltså, kunde man alltid läsa seriealbumet som byggde på filmen, och tidningarna med nya äventyr. Jag hade läst kioskböcker med så kallade novelizations av populära filmer långt innan jag lyckades se filmerna. 

I slutet av 1980- och början av 90-talet gjorde förlaget Dark Horse Comics stora pengar på serietidningar med egna fortsättningar på populära filmer. ALIENS, ROVDJURET - och TERMINATOR. Och jag köpte alla de här amerikanska tidningarna när de kom ut. Åtminstone i början. Medieutbudet i Sverige hade då hunnit förändras en hel del sedan 70- och det tidiga 80-talet, men jag var ändå rätt svältfödd var gällde action. Dessutom var det många tecknare jag gillade som jobbade med de här serierna. Jag var inte tonåring längre, jag hade passerat 20 med viss marginal. Jag antar att jag gillade de här serierna, annars hade jag inte köpt dem. Eller köpte jag dem bara för att de ibland var rätt snygga? Jag minns inte. Terminatorserierna publicerades även på svenska i en kortlivad tidning som hette Thriller, och denna köpte jag också.

"Terminator: Sekundära mål" är den andra boken från Retrobokklubben, utgiven av Ades Media. Det är en inbunden, tjock, tung bok i färg, med utmärkt tryck och papper, och den innehåller de fyra första miniserierna från Dark Horse. Jag läser boken och inser att jag inte minns innehållet överhuvudtaget i de här serierna. Jag minns dock enskilda bilder och enskilda scener, nu när jag ser dem igen.  

Vad gäller handlingen i de här serierna finns det ärlig talat inte så mycket att säga - men beror säkert på att jag nu inte bara passerat 20 med viss marginal, jag har även passerat 50. När den första Terminator-miniserien, "Stormen", kom ut 1990, fanns det fortfarande bara en Terminatorfilm - THE TERMINATOR från 1984. TERMINATOR 2: DOMEDAGEN hade ännu inte kommit. Därför tyckte jag att det var häftigt att läsa om andra terminators och nya actionäventyr - i "Stormen" ska ett gäng rebeller från framtiden ta kål på folk som jobbar på Cyberdyne Systems år 1984, för att på så sätt stoppa Skynet kommande illgärningar.

Men - under de gångna 30 åren har det kommit ett flertal nya Terminatorfilmer och en TV-serie som Sarah Connor. Några Terminatorfilmer har varit rätt bra, några har varit rätt kassa. Framför allt har temat mjölkats ur rejält. Det har blivit tjatigt, det har blivit ointressant, och de gamla serierna i den här boken känns inte speciellt fräscha och häftiga längre - men det är mycket möjligt att jag skulle tycka de var ascoola om jag vore 15.

Chris Warner & Paul Guinan.

 

"Stormen" är författad av John Arcudi, som en gång i tiden skapade The Mask, och tecknad av Chris Warner, med tusch av Paul Guinan. Chris Warner är en tecknare jag helt glömt bort! Jag tyckte han var skitbra på den tiden. Han gjorde en serie som hette Black Cross, som först dök upp 1986. Det enda jag minns av den, är att jag gillade teckningarna. När jag nu tittar på teckningarna i "Stormen" tycker jag att ... Tja ... Det är väl kompetent, men lite grovt och tråkigt. Chris Warner gillar att rita muskler och skjutvapen.

Nästa miniserie heter "Sekundära mål", precis som denna bok. Manuset är skrivet av James Robinson, Paul Gulacy har skissat och Karl Kesel har tuschat. Paul Gulacy är ett stort namn i branschen - åtminstone var han det en gång i tiden. Han ritade Mästaren på karate på 70-talet, vilket gjorde honom populär - han har fortfarande massor av fans tack vare denna gamla serie. Själv vet jag inte riktigt vad jag tycker om Gulacy - han har en rätt märklig stil. Det som utmärker Gulacys stil, är hans oförmåga att rita ansikten, och då framför allt ögon. De flesta av hans figurer har besynnerligt smala ansikten, med märkliga, felplacerade ögon. Dock är Gulacy en utmärkt serieberättare, med bra bild- och sidkompositioner.

Paul Gulacy & Karl Kesel.

"Den inre fienden" heter den tredje miniserien, den är författad av Ian Edginton, och tecknad av Vince Garrano. Garrano har en lite mer anonym, småtrist stil. Jag minns att jag tyckte att den behornade terminatorn var frän när jag köpte tidningen när den först kom ut 1991-92. Den fjärde och sista miniserien heter "Slutspel" och är författad av James Robinson, med  teckningar av Jackson Guice och John Beatty. Den här minns jag inget alls av. Det är möjligt att jag bara köpte tidningen och lade den på hyllan när den kom ut 1992. Jag hade kanske hunnit tröttna.

Vince Garrano.

Kanske är det fel att kalla de olika kapitlen för miniserier, eftersom handlingen hänger ihop, liksom filmerna hänger ihop, men serietidningen kom med fyra nummer i taget (utom "Slutspel", som bestod av tre nummer), och när jag köpte "Stormen" visste jag inte att det skulle komma en fortsättning. 

De här serierna innehåller kopiöst mycket action. Det är långa strider, stora rutor, och ibland helsidor med explosioner. Ljudeffekter sida upp och sida ner. Jag skriver detta och tänker, herregud, jag måste låta som en gammal gubbe! Vad är jag för någon traderöv som sitter här och klagar på att det är för mycket action? Tänk om jag visste det på 80-talet, att jag skulle växa upp till en sådan person. Jag hade föraktat mig själv!

Jackson Guice & John Beatty.

Terminatorfilmerna må vara populära, men jag tycker nog allt att de här serierna är ett lite märkligt val för återutgivning. Finns det verkligen en efterfrågan? Gillar dagens serieläsare de här serierna? Och då menar jag främst de som kanske är för unga för att ha kunnat köpa- och läsa dem när de först kom ut. Tja, eftersom denna flotta, påkostade bok faktiskt kommit ut, måste det rimligtvis finnas ett intresse - precis som det finns ett intresse för de återutgivna Transformersserierna.

Antagligen beror min kritik av Terminatorserierna främst på att min egen smak förändrats en del under de gångna 30 åren.

Till sist ska jag tillägga att det redan 1988 kom en annan Terminatorserie på ett annat förlag, Now Comics. 1990 kom en en miniserie på Now som hette "Burning Earth". Jag köpte att album som samlade serien, och det tog ett tag innan jag läste det - jag gillade nämligen inte teckningarna. Det var en målad serie, och jag tyckte den såg kladdig ut; bilderna var rätt grova. Men, när jag väl läste serien vill jag minnas att jag tyckte den var oväntat bra. Det är länge sedan mitt album försvann, men när jag nu kollar upp serien, ser jag att den var skriven av Ron Fortier och målad av Alex Ross, en herre som har sina fans. Detta var hans första publicerade serie.

Serier: Teenage Mutant Ninja Turtles: Jakten på Splinter

TEENAGE MUTANT NINJA TURTLES

"JAKTEN PÅ SPLINTER"

av Kevin Eastman och Peter Laird

Ades Media

Första gången jag läste om Teenage Mutant Ninja Turtles var i ett danskt seriefanzine. Åtminstone är det så jag minns det. Det kan ha varit i Fat Comic. Det stod något om att ninjasköldpaddorna blivit en sensation i USA, serien var det hetaste av det heta. Eftersom jag tyckte att det lät lika bisarrt som intressant, beställde jag ett nummer. Nummer ett gick inte att få tag på, så jag fick hem nummer två (1984).

Jag blev allt lite konfunderad när jag tog ut tidningen ur kuvertet. Den såg nämligen ut som en amatörserietidning. Förvisso magasinsformat, men omslag i tvåfärg - svart, vitt och blått. Svartvit inuti, förstås, och rätt klumpigt tecknat. Jag tyckte inte att tidningen var speciellt bra, så jag köpte inte fler nummer.

Fenomenet Ninja Turtles rullade förstås vidare ute i världen. Sköldpaddorna blev alltmer populära. Det allra första avsnittet läste jag inte förrän Horst Schröder publicerade det, i färg, i ett nummer av MAXX som kom ut 1987. I numret därpå, som blev det sista, publicerades ett kort Turtles-avsnitt. 1993 försökte Horst ge ut TMNT på nytt i en svartvit albumserie. Denna lades ner efter fyra nummer. Jag fick ett recensionex av det första albumet - som alltså innehöll ett avsnitt jag redan läst. De enda avsnitt av originalturtles jag läst är de två första, samt kortisen i sista numret av MAXX.   

"Originalturtles", ja. TMNT skapades av Kevin Eastman och Peter Laird, och när deras originalversion blev omåttligt populär, skapades en alternativ version för barn, den som utanför USA döptes om till Teenage Mutant Hero Turtles. Det kom en animerad TV-serie, en serietidning, och framför allt kom det ohyggligt populära leksaker. Jag såg det första avsnittet av den animerade TV-serien på dansk TV2, där hette den fortfarande Ninja Turtles. Jag har inte sett fler avsnitt. Jag tror jag köpte det första numret av den svenska utgåvan av barnserietidningen. Leksaker köpte jag förstås inga. Det gjordes en rad långfilmer - jag har sett alla, utom den datoranimerade från 2007.

Jag tycker att det är lite fascinerande att folk som är tio-tjugo år yngre än jag ibland har en extremt stark relation till TMNT - inte bara barnversionen, utan till Eastman och Lairds originalversion. Folk som inte ens var födda när de första numren kom ut. Detta har lett till att Retroboklubben i samarbete med Ades Media har gett ut en inbunden lunta på drygt 370 sidor med de första sju numren av Eastman och Lairds version, plus några extraserier ur andra tidningar från samma epok. Som bonus får vi ett gäng artiklar och intervjuer. Det är en tung bok det här - inget man läser i sängen. Och det finns efterfrågan på boken. Jag kan ha fel, men jag inbillar mig att de flesta köparna är ett par decennier yngre än jag.

1984 var superhjältegruppen Teen Titans (Tonårsgänget i Sverige) populära, liksom mutanterna i X-men - för att inte tala om ninjas, som plötsligt fanns överallt i populärkulturen. Eastman och Laird kombinerade allt detta, och kryddade med Frank Millers Daredevil, när de skapade sin sköldpaddsserie. Jo, idén är ju kul - men att det skulle bli mer än ett par nummer, och att det blev ett världsfenomen är otroligt.

Det tog sin lilla tid för mig att läsa den här nya boken. För att vara en så pass lättläst serie, är den förvånansvärt tungläst. Det går inte att komma ifrån att teckningarna till större delen är rätt amatörmässiga. De får mig ibland att tänka på Mike Estepp i första numret av Svenska Serier. Eastman och Laird, som bägge skrev och tecknade, döljer de värsta skavankerna med effektivt bruk av rasterton; jag utgår från att det är sådant där raster man penslar fram med kemikalier, jag minns inte vad det heter.

Serien är även rätt klumpigt berättad, som jag nämnde ovan är det rätt mycket seriefanzine över det här. Det kan ju vara bra trots det - men TMNT består till stora delar av slagsmål och actionscener. Fajter som pågår flera sidor, ibland mer än ett halvt nummer. Det här blir rätt jobbigt och tröttande, och ofta är det lite svårt att se vad som sker. Att serien är i svartvitt innebär även att det är omöjligt att se skillnad på sköldpaddorna, och de har inga större personligheter - åtminstone uppfattade jag inte några personligheter. De sista avsnitten i den här boken är rymdäventyr med robotar och utomjordingar och grejor, och här övergår serien från att bestå av långa, mestadels textlösa slagsmål, till att bli pladdrig. Detta må vara en serie om talande sköldpaddor - men serien är inte speciellt rolig.

Medan jag läste undrade om sköldpaddornas yngre fans verkligen gillar de här serierna, eller om de läser dem för att de älskade Turtles som barn, de har ett starkt nostalgiskt förhållande till dem, och de vill ha allt med figurerna. 

Jag tycker att TMNT är ett otroligt fascinerande fenomen - jag har sett åtminstone två dokumentärfilmer om TMNT. Men - jag tror att framgångarna verkligen handlade om att Eastman och Laird hade en jävla tur, de kom ut med tidningen vid rätt tid, de var på rätt plats vid rätt tillfälle. 

För övrigt vill jag minnas att jag tyckte att den första spelfilmen om TMNT, den från 1990. Den var så pass bra, att Alf Robertsson försvarade den i ett TV-program, i vilket även Statens Biografbyrås direktör Gunnel Arrbäck medverkade och förklarade varför filmen var barnförbjuden i Sverige (därför att ninjaslagsmålen var lika våldsamma som i filmer för en äldre publik). Alf Robertsson sa "Vill ungarna se sån här skit, ska de väl få göra det?".

Kevin Eastman, född 1962, styrde Turtlesimperiet, och 1992 köpte han tidningen Heavy Metal - hela förlaget, alltså. Han sålde tidningen 2014, och stod som utgivare för den fram till 2020. Peter Laird, född 1954, har visst inte gjort några serier alls efter TMNT. 1993 gick Eastman och Laird skilda vägar.

Serier: Berättelser från morgondagen 1: Den omöjliga boken

DYLAN DOG PRESENTERAR BERÄTTELSER FRÅN MORGONDAGEN 1:

"DEN OMÖJLIGA BOKEN"

av Tiziano Sclavi och Gigi Cavenago

Ades Media

Efter att jag läst ut det här albumet, upptäckte jag att det kom ut redan förra året. Det hade jag helt missat. Nå - det hittade hem till mig ganska nyligen.

Ades Media har gett ut Dylan Dog sedan 2013. De svenska utgåvorna är snyggare än de italienska originaltitlarna - större format, bättre papper och tryck. Utöver den ordinarie serien, har Ades gett ut en del specialutgåvor, exempelvis de tunna Dylan Dog-häftena med kortare historier som (vad jag vet) inte säljs i butik.

"Berättelser från morgondagen" är ytterligare en albumserie utanför den ordinarie serien. Den här gången handlar det om ett inbundet album i stort format, med 64 sidor i färg. Av detta första album att döma kommer det att handla om korta, fristående skräckhistorier, inramade av en Dylan Dog-historia - jag utgår från att kommande album inte kommer att ändra på detta.

"Berättelser från morgondagen" är inte bara titeln på detta seriealbum, det är även titeln på en mystisk bok Dylan Dog köper av en mystisk man i en mystisk kuriosabutik - en butik som försvinner så snart Dylan lämnat den.

Boken Dylan köpt är en samling berättelser som inte skrivits än - de kommer att skrivas imorgon. Något Dylan förstås tycker är konstigt. Bokens sidor är blanka. Men - väl hemkommen upptäcker Dylan att de tomma sidorna fylls med text. Han läser berättelserna.

Jag tycker att Dylan Dog är en rätt ojämn serie. Ja, egentligen tycker jag att alla serier är ojämna, även de jag gillar, eller älskar - eller till vilka jag kanske till och med är en av manusförfattarna. Det är ofrånkomligt med serier som producerats regelbundet under flera decennier. En del Dylan Dog-serier är jättebra - medan andra är märkligt tunna och utdragna för att fylla sidantalet.

Serierna i detta album är ojämna. Här återfinns fyra korta rysare - jag väljer att räkna in den lilla märkliga, fyrasidiga serien som avslutar albumet, trots att den inte ingår i boken Dylan läser. Den inledande historien "Världen utanför" och den tredje berättelsen, "Rök", är alldeles för korta. De bygger på intressanta idéer, och Tiziano Sclavi borde utvecklat dem mer. De känns alldeles för bagatellartade. Den andra historien, "Ur zombiernas perspektiv", är lite längre, och riktigt bra. Den handlar om hur zombier maskerar sig till levande människor och nästlar sig in i Englands regering. Den här storyn, som påminner lite om filmen THEY LIVE, tycker jag är så pass bra, att jag gärna skulle sett att Sclavi gjorde något mer av den - han skulle kunna bryta loss den till ett eget album och skriva en fortsättning på den. Zombierna vill starta en revolution - och jag vill veta mer!

Även om berättelserna alltså är lite ojämna och lite för korta, så är detta album fullkomligt fantastiskt att titta på! Av de Dylan Dog-album jag läst, är detta definitivt det snyggaste. Gigi Cavenago tecknar med tunna, spretiga streck, det är eget och det är skickligt; han är en virtuos. Dessutom är färgläggningen otroligt snygg. Det här är en extremt flott serie. Estetiskt får den mig ibland att associera till alla de här spanska serietecknarna som gjorde skräck, fantasy och romantik på 1960- och 70-talen. Men vad som också slår mig, är att Cavenagos stil påminner en aning om Mikael Tomasics stil. Tomasic var killen som ritade de skräckserier jag skrev för så där 30 år sedan. Om han inte slutat rita, och vi hade fortsatt att göra serier tillsammans, hade de kanske sett ut så här idag, vad vet jag.

"Den omöjliga boken" är ett trevligt album. Det är snabbläst, men tjusigt utan like. Jag hoppas att det kommer fler album på svenska!

Serier: Legenden om Tex Willer 1: Hämnaren

LEGENDEN OM TEX WILLER 1
"HÄMNAREN"
av Mauro Boselli, Stefano Andreucci och Matteo Vattani
Ades Media

Jag har egentligen ingen relation alls till den italienska westernserien Tex Willer. När jag var barn hade jag bara ett fåtal nummer, varav ett på norska. Efter att sedan 1950-talet gått i några olika tidningar, fick Tex Willer 1971 sin egen tidning i Sverige; först hette den Kansasserien, och kom ut på Williams Förlag. 1977 tog Semic över utgivningen, och kallade tidningen Tex Willer. 1982 lades den ner.
Som barn tyckte jag att det var något förföriskt med Tex Willer-tidningen. Alltså själva tidningen. Den var i lite mindre format, den var tjock, och när Semic tog över använde man målade omslag av samma typ som förekom på kioskwesterns - vilket kunde innebära att Charles Bronson figurerade på omslagen. Mot slutet gick tidningen upp i format och liknade en vanlig serietidning.
Tex Willer såg spännande ut, men innehållet infriade aldrig mina förväntningar. Dels handlade det, åtminstone i de få nummer jag hade, om fortsättningsserier; jag fick varken början eller slutet på historierna. Dels tyckte jag redan som barn att serien var riktigt mossig, med stela, trista teckningar. Den kändes antik redan för 40 år sedan.
I Norge och Finland kommer Tex Willer fortfarande ut, av någon anledning är serien ohemult populär i dessa länder, och i hemlandet Italien är den än mer populär. Utseendemässigt har serien förändrats sedan jag var barn; Joe Kubert tecknade ett långt äventyr 2001, och jag såg ett norskt album som innehöll en serie tecknad av Jordi Bernet; den såg väldigt lockande ut.

Sådana här omslag fick mig att vilja läsa tidningen.

1985 gjordes en italiensk film om Tex Willer; TEX EL IL SIGNORE DEGLI ABISSI. Den gamle, fine spaghettiwesternhjälten Giuliano Gemma spelade Tex, medan William Berger var Kit Carson. Jag såg den här filmen för inte alltför längesedan. Den är kul som kuriosa, men om jag hävdar att den är bra, ljuger jag - för den är kass.
2018 fyller serien om Tex Willer 70 år - och gör comeback på den svenska marknaden, denna gång med ett inbundet album i färg. Jag har faktiskt sett fram emot detta album, efter att ha sett bilder ur det blev jag sugen på att läsa serien - det såg lika läckert som lockande ut. Tydligen skulle det här även vara något slags nystart, eller reboot, som det heter på svenska, vilket ju är bra - man behöver inte ha läst Tex Willer i 70 år för att kunna hänga med.

Tja, snyggt är det ju. Stefano Andreuccis linjer är hårda, men helt anpassade för Matteo Vattanis flotta och stämningsfulla färgläggning. Resultatet är fantastiskt tjusigt. Visst, lite för digitalt emellanåt, men så är det ju nästan alltid nuförtiden.
Vad gäller innehållet lämnar serien tyvärr en hel del att önska. Vem är Tex Willer? Enligt det här albumet är han en snubbe som mördar folk. Och han har en gul skjorta. Han har ingen som helst personlighet. Tex ska hämnas mordet på sin far, och skjuter ihjäl mördarna. Detta är i princip allt som händer; nedskjutningarna är utspridda över hela albumet. Tex och de övriga medverkande presenteras inte närmare. Jag vet inte om övriga gestalter figurerat i serien tidigare, men vi förväntas nästan veta vilka alla är. Dessutom kastas vi rakt in i handlingen, Tex har redan börjat hämnas.

Dock är detta bara del ett. Historien fortsätter i ett kommande album. Förhoppningsvis tar det sig. Kanske behöver serien några album på sig för att komma igång. Men - det är bara att konstatera att "Hämnaren" är en snyggt tecknad besvikelse.  
-->

Serier: Dylan Dog X 3

DYLAN DOG
"SIRENENS SÅNG"
av Pasquale Ruju och Daniele Bigliardo
"MIN VÄN VAMPYREN"
av Tiziano Sclavi och Giuseppe Ferrandino
"REFLEKTIONER"
av Tiziano Sclavi och Corrado Roi
Ades Media

Sedan Ades Media för några år sedan började ge ut den italienska, i hemlandet ohemult populära, skräckserien Dylan Dog, har jag recenserat några av albumen - och jag har väl varit ganska återhållsam med berömmet. Ett par av de album jag inte skrivit om, har dock varit riktigt bra.

Men det är ju så med serier som funnits en längre tid. Allt är inte - kan inte - vara bra. Även om jag gillar Fantomen, tycker jag att majoriteten av de äventyr som publicerats sedan 1936 är mindre bra, många är direkt dåliga. Det är de bra äventyren (vilka det också finns många av) som gör att jag gillar serien.

Härommånaden släppte Ades Media inte bara ett, utan två Dylan Dog-album samtidigt, plus ett tunt häfte man får om man beställer albumen från förlaget. Och den här gången får jag nog säga att jag gillade samtliga album.

"Sirenens sång" är från 1996 och handlar om en illasinnad - eller bara missförstådd? - sjöjungfru. I en berättelse som känns kraftigt Lovecraft-inspirerad, anlitas Dylan Dog av en gammal fransk sjökapten och dokumentärfilmare, som är på jakt efter den sjöjungfru han träffade som ung man under kriget. De åker till en liten ö utanför Englands kust, och där, i en gömd grotta, hävdar kaptenen att sjöjungfrun; titelns siren, finns. Vad som också finns där, är ett ondskefullt företag som dumpar sitt avfall i havet, vilket därmed förgiftas.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Daniele Bigliardos teckningar; de är lite murriga, men bitvis blir det väldigt stämningsfullt. Den lilla fiskebyn på ön påminner kraftigt om Lovecrafts fiktiva by Innsmouth.

Positivt är också att Dylans vapendragare Groucho medverkar ganska lite i serien. Den ständigt skämtande Groucho är en lika irriterande som onödig gestalt, som oftast drar ner helhetsintrycket av Dylans äventyr.

Grouchos medverkan är minimal även i "Min vän vampyren". Detta äventyr är från 1987, och har tidigare publicerats på svenska ett nummer av Seriemagasinet från 1994. Själv har jag inte läst det tidigare.

Den här gången handlar det, förstås, om vampyrer som härjar i London. I en story som för tankarna till 1950-talets amerikanska science fiction-filmer om rymdvarelser (kommunister) som ersätter landets befolkning med kopior, kontaktas Dylan av en kvinna som påstår att hon inte längre känner igen sin man - han har nämligen börjat bete sig märkligt. Som om han ersatts av en kopia. Mannen i fråga är vampyr. Men märkliga dödsfall fortsätter att inträffa även efter att mannen försvunnit ur handlingen. Det hela leder fram till en twist som är extremt ologisk, men samtidigt lite fräck.

Giuseppe Ferrandino tecknar lite stelt, ibland lite slarvigt, men bilderna gör sitt jobb. Faktum är att jag hajade till när jag läste vissa sekvenser i serien - berättarmässigt påminner det ibland kraftigt om den filmiska stil jag själv använde i mitt och Mikael Tomasics seriealbum "Giallo" från 1994! Till saken hör alltså att jag då inte läst "Min vän vampyren" och blivit inspirerad - och jag skrev mitt manus redan 1992.

Alldeles i början av Lamberto Bavas film A BLADE IN THE DARK från 1983, finns en scen där lille Giovanni Frezza tvingas gå ner i en mörk källare. Hans elaka kompisar retar honom och skanderar i den engelska dubbningen "You are a female! You are a female!", vilket låter rätt festligt. Serien "Reflektioner" inleds med att en liten blond gosse går ner i en mörk källare, vilket får mig att tänka på nyss nämnda scen. Bakom en lucka i källaren verkar något gömma sig, något som dunkar och vill komma ut.

"Reflektioner"; en Lovecrafthyllning även den, är bara tolv sidor lång, men det är en stämningsfull och riktigt smart serie, med ett minst sagt överraskande slut. Faktum är att detta är den bästa Dylan Dog-historia jag läst.

Hittills.

Serier: Dylan Dog: "De levande döda"

DYLAN DOG: "DE LEVANDE DÖDA"
av Tiziano Sclavi och Angelo Stano
DYLAN DOG: "DET TOMMA BREVET"
av Giovanni Gualdoni, Corrado Mastantuono, Stefano Intini och Nicola Pasquetto
Ades Media

Den italienske seriehjälten Dylan Dog; mardrömsdetektiven, fyller 30 i år. Ades Media började ge ut serien på nytt i Sverige för några år sedan, och uppenbarligen säljer den tillräckligt bra - om än inte bra - för att det ska fortsätta att komma ut ganska påkostade utgåvor. Det har blivit en hel del album och specialhäften vid det här laget.

Dylan Dog är en ganska ojämn serie, som fallet nästan alltid blir när det handlar om en långkörare med flera olika författare och tecknare. Inget konstigt med det - det har gjorts flera dåliga, ibland direkt usla, avsnitt om seriefigurer jag gillar. Jag var rätt kritisk när jag recenserade det första albumet från Ades; "Vila i frid" (2013), jag tyckte inte att det var något vidare vare sig innehålls- eller teckningsmässigt. Sedan dess har det kommit flera riktigt bra och snyggt tecknade äventyr på svenska, till exempel "Mater Morbi", och i "Avgrunden" bidrog jag med både en artikel och en liten teckning.

Eftersom Dylan firar 30 innehåller det nya albumet; "De levande döda", det allra första avsnittet. Detta har jag läst tidigare - eftersom det publicerades i det första numret av Semics kortlivade tidning Dylan, som kom ut 1993. Jag minns att jag tyckte att det första numret var rätt konstigt, men trots detta köpte jag varje nummer som kom ut. Jag köpte allt med beteckningen skräck på den tiden. Nästan allt, i alla fall.

Dylan Dog gör entré.

När jag nu läst om serien konstaterar jag att den är rätt konstig. Det känns som om manusförfattaren och seriens skapare Tiziano Sclavi prövar sig fram; som om han inte riktigt bestämt sig för vad för typ av serie han vill göra. Temat är zombies och det här skulle kunna ha blivit en rak, allvarlig skräckserie i stil med de italienska filmer som gjordes bara några år innan serien kom ut. Men istället har det blivit något slags besynnerlig komisk äventyrsserie; det humoristiska tillåts hela tiden ta överhanden. Jag minns att jag 1993 undrade vad den märklige, ständigt vitsande assistenten Croucho hade i serien att göra. Det undrar jag fortfarande. Angelo Stanos teckningar är inte alltför roliga, åtminstone inte jämfört med till exempel Carnevale, som tecknade ovannämnda "Mater Morbi". Serien är dock underhållande.

En intressant grej med Dylan Dog är att den känns väldigt, väldigt italiensk - på alla sätt. Gestalterna har engelska namn, det står att den utspelar sig i England, och ibland har tecknarna återgett Londonmiljöer. Men jag köper det aldrig som England. Det här är kulisser uppställda i Italien! Precis som fallet är med 1970- och 80-talens italienska skräckfilmer - ibland utspelade de sig i England eller USA, de åkte till England eller USA och spelade in exteriörscener, och de hade engelsmän eller amerikaner i huvudrollerna. Lik förbannat kändes det som Italien. Stämningen i Dylan Dog, berättarsättet, figurernas uppförande - det känns väldigt italienskt. Något som absolut inte ska tas som kritik - jag har alltid föredragit italiensk genrefilm framför övrig sådan. Italienska skräckserier kan jag inte riktigt uttala mig om, då jag läst få förutom Dylan Dog.

Sist i albumet hittar vi ett långt, mycket bra artikelblock om Dylan Dogs historia i Sverige. De som gjorde tidningen på Semic uttalar sig, och det är rätt roligt det de har att säga. Här avhandlas även Dylans kraftuttryck "Guida ballerino!" ("Dansande Judas!"), vilket Semic på sin tid översatte till det särdeles lama och oinspirerade "Fy för helvete!". "Dansande Judas" låter inte heller bra på svenska, det vore roligare om översättaren och Ades Media hittade på något helt nytt och eget.

Om man beställer "De levande döda" direkt från förlaget kan man passa på att även skaffa sig det 40-sidiga Dylan Dog-häftet "Det tomma brevet", försett med omslag av Hedvig Häggman-Sund och producerat i samarbete med Alzheimerfonden. Detta är en helt annan typ av Dylan Dog-äventyr, på alla sätt, och detta är egentligen den bättre serien av de två. Dylan får ett brev av sin gamle filosofilärare; en brev som visar sig vara tomt. Dylan söker upp läraren och hamnar i en mystisk historia, som leder fram till ett lika smart som oväntat slut.

"Det tomma brevet" är berättad på et helt annat sätt än "De levande döda", och det är tecknat i en läcker, schwungig stil. Dessutom är serien lika läckert färglagd.

Visst är det typiskt: de gånger jag faktiskt slår mig ner för att skriva om de svenska Dylan Dog-albumen, råkar det handla om de som är mindre bra, medan jag inte skrivit några recensioner av de bra, eller till och med utmärkta, albumen.

Med undantag för specialhäftet "Det tomma brevet".

Serier: Dylan Dog: "Vila i frid"

DYLAN DOG: "VILA I FRID"
Av Paola Barbato (manus) och Angelo Stano (bild)
DYLAN DOG: "EN SERIEMÖRDARES BEKÄNNELSER"
Av Tiziano Sclavi och Mauro Marcheselli (manus) och Nicola Mari (bild)
Ades Media

1993 utkom sex nummer av Dylan Dog på svenska - av någon anledning hade titeln kortats till enbart Dylan. Jag köpte samtliga nummer och hoppades varje gång att serien skulle vara så bra som jag ville att den skulle vara. Jag gillade - och gillar fortfarande - skräck och skräckserier, jag älskar italiensk skräck och giallo, och Dylan Dog var - och är - en av Italiens bäst säljande serier.

Mardrömsdetektiven Dylan Dog skapades 1986 av författaren Tiziano Sclavi och hjältens utseende baserades på den brittiske skådespelaren Rupert Everett, vilket är lite coolt. Således var det passande att just Everett innehade huvudrollen i Michele Soavis surrealistiska och hyllade skräckfilm DELLAMORTE DELLAMORE från 1994; en film som bygger på en roman av Sclavi, men som inte handlar om Dylan Dog. Skillnaden är dock minimal. (2010 spelade dock Brandon "Stålmannen" Routh Dylan i den amerikanska floppfilmen DYLAN DOG: DEAD OF NIGHT)

I Italien har det kommit ut över 300 nummer av tidningen, plus specialutgåvor, och ibland har det handlat om miljonupplagor. Men då, 1993, förstod jag inte hur serien kunde vara så ohemult populär i sitt hemland. Jag tyckte att det var något besynnerligt med den. Den kändes lite ryckig och märkligt berättad, och ofta upplevde jag serierna som utdragna. Först nu har jag fått veta att avsnitten redigerades om ganska kraftigt för att man skulle kunna klämma in två avsnitt i varje nummer av den 100-sidiga svenska tidningen. Den italienska originalutgåvan är en 100-sidig publikation i pocketformat med ett äventyr.

Nuförtiden ploppar nya, svenska serieförlag upp som svampar ur jorden. Det har nog aldrig funnits så många svenska serieförlag som nu - vilket förstås är oerhört positivt. Vad som är ännu mer positivt är att några av dem faktiskt vågar ge ut annat än svenska alternativserier. Albumförlaget ger främst ut franska serier, Apart Förlag ger ut The Walking Dead - och här har vi nu splitternya förlaget Ades Media, som väldigt oväntat gett sig på att åter ge ut Dylan Dog på svenska. Dessutom i betydligt lyxigare utgåvor än i Italien - layouten från pocketböckerna har behållits, men formatet är större, och papper och tryck är bästa kvalitet.

Nå. Vad tycker jag om Dylan Dog så här 21 år senare? Ärligt talat blev jag rätt besviken. Av alla hundratals avsnitt som finns tillgängliga, varför valde man att börja med just det här (som ursprungligen publicerades 2011)?

Dylan Dog, en föredetta Londonpolis som nu är privatdetektiv som sysslar med ockulta fall, kontaktas av fyra tonåringar som upptäckt något märkligt. En av deras klasskompisar, Lula, har omkommit i en trafikolycka och nu häckar hennes spöke på en äng - hon är fast där och kan inte ta sig vidare in i Dödsriket, eller vart hon nu ska. På ängen finns även en spökhund - en ilsk liten fluffig, vit sak som biter folk i benet.

Dylan åtar sig fallet men tycker sig inte komma någonvart. Dessutom blir han - och tonåringarna - besatta av Lula och tydligen även hunden. Bokstavligt talat besatta, alltså. Dylan går omkring och besöker folk i Lulas närhet, och han börjar att prata som den döda tjejen. Mystiskt värre. Killen som körde på den cyklande Lula sitter i fängelse och har ångest, och det dyker upp en stenhård kommissarie från Dublin, som ser ut som Simon Pegg och som tydligen ska ha betydelse för handlingen framöver.

"Vila i frid" känns väldigt bagatellartad; den är förvisso småtrevlig, men ospännande och utdragen med sina närmare hundra sidor. Ibland blir det rätt fånigt - och liksom tidigare känns berättandet lite ryckigt på ett besynnerligt sätt; ibland brister det i flytet och vissa scener blir konstiga. Hunden var en dum idé. Teckningsmässigt är det inte heller något att hetsa upp sig över. Den ursprunglige tecknaren Claudio Villa har en rätt cool stil, medan Angelo Stano tecknar enklare och betydligt mer stifft - att sidorna laverats tillför inte så mycket.

Det är inte utan att jag undrar vilken publik det här vänder sig till. Storyn skulle kunna fungera om den vore ännu långsammare, mer poetisk - och signerad Hugo Pratt. Det finns lite Corto Maltese över Dylans person. Men som det är nu känns det inte bara för tonårsanpassat, utan även riktat till läsare som inte gillar skräck. Och jag tror nog att det i första hand är skräckfans som kommer att köpa det här albumet.

Jimmy Wallin står för det svenska omslaget, och även om det är bättre än det italienska originalomslaget, som återges på baksidan, så är det lite oinspirerat och inte vidare säljande. Den där fluffiga spökhunden ser bara jönsig ut.

Men! Köper man albumet direkt från förlaget får man ett bonusalbum på köpet: "En seriemördares bekännelser". Det häftade albumet är bara på tjugo sidor och innehåller ett sextonsidigt Dylan Dog-avsnitt från 1996, men tryck och papper är av högsta klass - och innehållsmässigt är det intressantare. Förvisso är även detta en bagatell som för tankarna till gamla skräckserier från EC och dess konkurrenter, och TV-serier som THE TWILIGHT ZONE, men det här är mer stämningsfullt och mörkare. En seriemördare i traditionell giallodräkt tar livet av privatdeckare och Dylan Dog förses med en livvakt. Det leder snabbt fram till en avslutande twist. Det är allt. Men berättandet flyter betydligt bättre här och Nicola Maris teckningsstil är förvisso lite väl kladdig, men trevligt murrig och spretig. Jag hade inte haft något emot att se den här storyn utdragen till ett fullängdsavsnitt.

Dylan Dog som han ser ut när Claudio Villa tecknar honom.

Trots mina invändningar tänker jag inte ge upp hoppet om Dylan Dog. Jag vill fortfarande gilla serien. Den har potential. Redan i mars kommer nästa album på svenska. Den här gången står Nicola Mari för teckningarna, medan en som heter Giovanni Di Gregorio har skrivit manus. Handlingsreferatet låter intressant och mer lockande än det för "Vila i frid".

I väntan "De sista ljuva åren", som albumet kommer att heta, tar jag och ser om den utmärkta DELLAMORTE DELLAMORE (vilken även är känd som CEMETERY MAN). Och eftersom du självklart vill stötta Ades Medias utgivning, oavsett vad jag skrivit här, finns HÄR information om hur du kan köpa albumet.