Netflix: Don't Look Up

Foton copyright (c) Netflix

Adam McKays DON'T LOOK UP hade premiär på julafton, men eftersom jag varit bortrest (och då föredragit bröderna Marx), blev det inte av att jag såg filmen förrän nu. Tydligen visas den även - eller ska visas - på några utvalda biografer.

Sedan premiären har DON'T LOOK UP figurerat flitigt i olika mediaflöden. Den har fått en hel del dåliga recensioner i tidningar, men många av tittarna verkar gilla filmen. Den hyllas som smart satir - och sågas för att den inte är tillräckligt smart satir. Vänsterpropaganda tycker en hel del på den amerikanska högerkanten. 

Vis av erfarenhet vågade jag inte hoppas för mycket på DON'T LOOK UP, det är ju trots allt en Netflixproduktion, och de brukar som bekant inte vara något vidare. Men jag får erkänna att filmen var bättre än väntat. Mina främsta invändningar är att filmen är en halvtimme för lång, det hade räckt med en timme och 50 minuter, och jag får nog säga att en del av de medverkande spelar över.

Leonardo DiCaprio och Jennifer Lawrence spelar Randall och Kate, två astronomer som upptäcker att en enorm komet är på väg mot jorden - en planetförstörare som kommer att utplåna allt liv när den slår ner. Randall och Kate måste förstås berätta detta för myndigheterna och varna folk; kanske går det att hindra kollisionen, som beräknas ske sex månader senare.

Randall och Kate hamnar, tillsammans med en tredje astronom; Teddy (Rob Morgan), i vita huset, för att träffa USA:s vidriga och korkade president (Meryl Streep), och hennes ännu mer vidriga och korkade son (Jonah Hill). Presidenten vägrar ta astronomerna och hotet på allvar, hon har viktigare saker att tänka på, framför allt sig själv. De två forskarna skickas ut för att prata om den kommande katastrofen i ett TV-program lett av Cate Blanchett och Tyler Perry. De flamsiga programledarna vill bara prata om glada och glättiga saker, så forskarnas budskap går inte riktigt fram. Den temperamentsfulla Kate får ett utbrott, stormar ut, och kallas galen, medan den lite tafatte Randall utses till världens sexigaste astronom och raggas upp av Cate Blanchetts rollfigur.

Mark Rylance spelar en sorts bisarr Steve Jobs-variant; en märklig typ som driver ett extremt framgångsrikt mobilföretag, och vars senaste uppfinning revolutionerar internet och mobiltelefoni. Han och hans företag ställer till det. Ron Perlman dyker upp som en stridis och astronaut som utses till hjälten som ska skickas upp för att få kometen att ändra sin bana. Befolkningen delas upp i två läger, de som är rädda för kometen och regeringen, och de som anser att kometen är en bluff.

DON'T LOOK UP är inspelad under pandemin - och här finns klara paralleller till hur världen, framför allt USA, ser ut just nu. Kometförnekarna är förstås pandemi- och klimathotsförnekarna, och antivaxxare - de bär till och med röda basebollkepsar med texten "Don't look up". Meryl Streeps president och hennes regering är Trump-administrationen, men Adam McKay säger att han inte har någonting till övers för vare sig republikanerna eller demokraterna. 

Här borde jag nämna Kubricks DR STRANGELOVE från 1964, som McKays film har många likheter med, men jag har inte sett den på över trettio år, och jag minns bara de mest berömda scenerna. Dock har jag faktiskt sett den på bio. Här ska visst även finnas likheter med Sidney Lumets NETWORK från 1976, men den har jag nog inte sett alls. Tror jag. (Jag gör här en minnesanteckning: köp DR STRANGELOVE och NETWORK.)  

DON'T LOOK UP är en rejält påkostad film, den ser dyr ut, och det dyker upp en massa kända skådespelare i småroller. Och som sagt - jag tyckte att den var klart bättre än förväntat. Kanske är den roligare för mig som europé, jag sitter på behörigt avstånd och skrattar åt tosingarna borta i Amerika ...

... Men så öppnar jag Göteborgs-Posten och läser ännu en insändare från en antivaxxare eller någon annan typ av dårfink, och sedan skrattar jag inte lika mycket.

Cate Blanchett och Meryl Streep är roligast i DON'T LOOK UP. Linus Sandgren från Spånga är filmens filmfotograf. Det är synd att filmen är alldeles för lång.

Just det: när eftertexterna börjar rulla, avbryts dessa efter en liten stund för en första epilog, och när eftertexterna rullat klart kommer en andra epilog.

Pluspoäng till textaren som översatt "Batcave" med "Läderlappsgrottan"!

 

 

 

(Netflixpremiär 24/12)

Bio: The Big Short

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige

THE BIG SHORT är Oscarnominerad som bästa film, och för bästa regi, bästa manus byggt på förlaga, bästa manliga biroll, och bästa klippning - och jodå, det här ser ut- och känns som en film som nomineras i dessa kategorier.

Adam McKay är mest känd för att ha gjort en rad Will Ferrell-filmer och för manuset till ANT-MAN. Hans nya film är ett drama som bygger på verkliga händelser, den handlar om finanskrisen och den amerikanska fastighetsmarknaden, som för drygt tio år sedan rasade ihop. Tre historier berättas parallellt. Christian Bale är den besynnerlige Michael Burry, som handlar med fonder och förutspår att fastighetsbubblan kommer att spricka. Steve Carell är Mark Baum, en otrevlig, argsint finansman som sörjer sin brors död, och så har vi två unga killar som vill göra sig en hacka; Charlie Geller (John Magaro) och Jamie Shipley (Finn Wittrock), dessa får hjälp av Brad Pitt, som har skägg och misslyckad frisyr.

Dessa personers förehavanden berättas i ett frenetiskt tempo, och klippningen är lika frenetisk den. Emellanåt pratar rollfigurerna direkt till kameran, det vill säga till oss i publiken, och förklarar de olika banktermerna, ett par gånger klipps det in personer som inte är med i resten av filmen för att förklara - till exempel en stjärnkock. För min del hjälper det inte speciellt mycket. THE BIG SHORT skulle lika gärna kunna vara på kantonesiska - utan svensk text. Jag vet absolut inget om världen filmen handlar om, jag är inte intresserad av finanser, fonder och aktier, och jag kan inte påstå att jag begrep vad de här killarna sysslade med. Jag hängde inte med ett dugg. Även Ryan Reynolds har en stor roll, men jag förstod aldrig vem han var. Marisa Tomei var nog Mark Baums fru.

Denna brist (är det egentligen en brist?) hos mig hindrade mig inte från att tycka filmen är hyfsat underhållande. Den är lite rolig emellanåt, vissa rollfigurer - som Christian Bales - är direkt bisarra. Ibland tittar någon in i kameran och säger att så där gick det inte till i verkligheten.

THE BIG SHORT urspelar sig mellan 2005 och 2008, men estetiskt sett tycker jag nog att McKays film ser ut som något från det sena 1990-talet. Klippning och foto är lite överarbetat för att framstå som häftigt, vilket innebär att filmen känns lång och mot slutet rätt tröttsam.

En ganska bra film, men jag kommer aldrig att se den igen. Mitt ljumma intresse märks även på att jag slutar skriva redan här - jag kommer inte på mer att säga om filmen.

  

(Biopremiär 22/1)

Bio: Anchorman 2: The Legend Continues

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Jösses, har det redan gått tio år sedan Adam McKays ANCHORMAN: THE LEGEND OF RON BURGUNDY kom? 2003? Tydligen stämmer det. Men det är en film jag ser om lite då och då, och ibland visar för vänner som märkligt nog inte har sett den. ANCHORMAN - med Will Ferrell i sin paradroll - har blivit något av en modern klassiker, om man nu kan kalla en tio år gammal film för klassiker. Alla verkar älska filmen, många citerar den, och nu får äntligen en senkommen uppföljare premiär.
Ron Burgundy var ju som bekant nyhetsankare på Channel 4 i 1970-talets San Diego - samt Guds gåva till kvinnan och en hejare på jazzflöjt. När den nya filmen börjar har det blivit 1979, Ron har gift sig med sin tidigare konkurrent Veronica Corningstone (Christina Applegate), de har flyttat till New York och arbetar på en stor TV-kanal. Men eftersom den högt aktade chefen (cameo av Harrison Ford) tycker att Ron Burgundy är världens sämste reporter får han sparken, medan Veronica blir nyhetsankare. Ron lämnar sin hustru, super ner sig och jobbar på ett delfinarium där alla hatar honom.

Men så får Ron oväntat ett nytt jobb. En rik australier ska starta upp en TV-kanal som sänder nyheter dygnet runt - något som aldrig har gjorts tidigare. Ron samlar ihop sitt gamla gäng, vilka alla övergett nyhetsbranchen. Sportreportern Champ Kind (David Koechner) säljer friterad fladdermus, Brian Fantana (Paul Rudd) är framgångsrik kattfotograf, medan den stenkorkade meteorologen Brick Tamland (Steve Carell) är död. Brick blir överlycklig när han på sin begravning upptäcker att han faktiskt lever.

Ron Burgundy och hans killar är förstås sexistiska, fördomsfulla och rasistiska, och problem uppstår när nyhetskanalens chef är en snygg, svart kvinna (Linda Jackson), som dessutom stöter på Ron. James Marsden är kanalens slajmige stjärnreporter Jack Lime som inte tål Ron Burgundy. Efter att ha visat en ointressant biljakt i direktsändning (sådant existerade inte 1980) gör Ron succé och kanalen blir framgångsrik. Vad som sedan följer är en lång rad sketchartade episoder sammanfogade med en tunn röd tråd. Ron blir ovän med sina vänner, han strular till det med allt och alla, australiern är kriminell, Ron försummar sin son, och allt måste lösa sig på slutet.

Romantisk dejt vid en femstjärnig läskautomat.

... Fast det spelar förstås ingen större roll vad ANCHORMAN 2 handlar om så länge det är roligt - och det är det. Till större delen. Jag har väl egentligen bara en större invändning mot filmen, och det är att den vara en timme och 59 minuter - den är alldeles, alldeles för lång och borde ha kortats med 15-20 minuter. Filmen har svårt att hålla tempot uppe under så lång speltid och gör därmed sig själv en otjänst.
Men när filmen är rolig, vilket den alltså är för det mesta, är den hysteriskt rolig. Vi får se filmhistoriens kanske bästa bilolycka, i vilken alla inblandade har extra stor otur, och scenen där Ron Burgundy äter middag med en svart familj och försöker smälta in lär bli klassisk. Brick Tamland är mer korkad än någonsin; han är obetalbar, och lyckas skaffa sig en lika puckad flickvän, spelad av Kristen Wiig. Liksom i första filmen drabbar olika nyhetsteam från olika kanaler samman i ett blodigt slag, och här gör en farlig massa kändisar cameos - jag nöjer mig med att nämna Jim Carrey och Marion Cotillard som artiga kanadensare beväpnade med hockeyklubbor.

Som fallet är med så många uppföljare försöker man vräka på med mer av allt, vilket inte behöver betyda att det blir bättre. I det här fallet blir det aningen för mycket och alltså även för långt - men det hindrar inte ANCHORMAN 2 från att vara en av 2013 års roligaste filmer. För det är det!
... Och ja: vi får åter se och höra Ron Burgundy spela jazzflöjt!

(Biopremiär 20/12)

-->

Bio: The Other Guys

Foton copyright (c) Sony Pictures Entertainment

Grattis! Höstens antagligen roligaste film har anlänt. För frågan är om vi kommer att få se något roligare under resten av året. Eller om jag kommer att få se det. Jag gillar ju trams. Och jag gillar Will Ferrell. Och jag gillar actionkomedier. Kombinerar man trams med actionkomedi torde ju resultatet bli ännu bättre.

Samuel L Jackson och Dwayne Johnson är Highsmith och Danson, New Yorks populäraste och tuffaste snutar. De kan aldrig lösa ett fall utan att demolera stora delar av staden; bilar och byggnader sprängs i luften, de förblir hjältar trots att skadorna kostar tolv miljoner dollar att reparera.

Två inte lika populära poliser är Allen Gamble (Will Ferrell) och Terry Hoitz (Mark Wahlberg), som har skrivbordstjänst, och knappt ens det. Men de ser upp till Highsmith och Danson och vill bli som de - och när hjältesnutarna stryker med i en bisarr olycka, får de chansen!

Steve Coogan spelar en lömsk typ inblandad i vad som verkar vara ett obetydligt fall, men det visar sig förstås vara betydligt större än det ser ut som när Gamble och Hoitz börjar luska i det på de mest klumpiga sätt.

...Men själva deckarhandlingen i den här filmen är förstås oväsentlig. Det spelar egentligen ingen roll vad poliserna jobbar med. Som alltid är det bara en ursäkt för att huvudpersonerna ska hamna i en lång räcka roliga situationer - och sådana är det verkligen gott om i THE OTHER GUYS.

Filmen är regisserad av Adam McKay, som tidigare gjort ANCHORMAN: THE LEGEND OF RON BURGUNDY, TALLADEGA NIGHTS och STEP BROTHERS, så ni vet vad ni kan vänta er.

Det här är ofta jävligt roligt och det är inte lönt att räkna upp roligheter. Det blir ju bara dumt att återge dem. Fast scenerna med Eva Mendes som Gambles "tråkiga, fula fru" sticker ut. Även Michael Keaton är kul som polischef, som jobbar extra som försäljare på ett varuhus.

Jag märker att det här blir en kort recension, men allvarligt talat - det går inte att skriva mer om filmen utan att sabba alla skämt. Emellanåt skrattade jag så att jag grät - allra mest åt pubscenen.

Brooke Shields är med ett par sekunder.

Gillar du inte THE OTHER GUYS, kan du ju alltid gå och se HONUNG.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 8/10)