Netflix: Konferensen

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, denna gång på en svensk film, producerad av SF Studios.

Bra svenska skräckfilmer är vi inte bortskämda med. Oftast får vi mög som sumprunkarfilmen CANCELED, som hade premiär härommånaden, eller filmer som är alldeles för tama och tråkiga. Nästa vecka ska jag se Lisebergs-slashern KARUSELL, men eftersom det står "Från produktionsbolaget bakom FEED" på affischen, hyser jag inga större förhoppningar. FEED är en usel film.  

KONFERENSEN är en skräck-komedi bygger på en roman från 2021 av Mats Strandberg. Jag kan inte jämföra filmen med boken, eftersom jag inte läst den - min litteraturkonsumtion inskränker sig numera till ingresser och vitsar, jag spenderar för mycket tid på att skriva seriemanus. Nej, där ljög jag. Jag läser sällan vitsar. Och, jag köper en väldig massa böcker, men mest fackböcker och novellsamlingar. Min enda relation till Mats Strandberg är den kassa filmen CIRKELN, vilken bygger på en bokserie av honom och Sara Bergmark Elfgren.

Denna nya film är regisserad av Patrik Eklund, som inte gjort en långfilm sedan 2012, då den besynnerliga komedin FLIMMER hade premiär. 

Jag får väl erkänna att jag var skeptisk när jag började titta på KONFERENSEN. Det började heller inte speciellt bra. En grupp människor åker ut till en håla mitt ute i ingenstans för teambuilding. De ska ta första spadtaget till ett nytt köpcenter där. I stort sett samtliga rollfigurer, med undantag för filmens typiska final girl; Lina (Katia Winter från THE BOYS), är osympatiska och/eller jobbiga och påfrestande.

Saker och ting står inte rätt till med det kommande bygget, dokument och kontrakt har förfalskats, det har ljugits, och deltagarna på konferensen bråkar, när de inte tvingas ägna sig åt fåniga aktiviteter. Adam Lundgren och Christoffer Nordenrot spelar två strebers, Maria Sid är den krystat positiva och hurtiga ledaren, Bahar Pars är en nyanställd tjej som inser vad företaget håller på med. De äldsta medlemmarna i gruppen vill helst bara röka och dricka sprit.

Filmens första hälft är inget vidare. Som satir funkar det sådär, vissa saker är roliga, till exempel en reklamfilm de producerat för orten, men i och med att de flesta rollfigurerna är påfrestande, kunde jag knappt bärga mig tills de skulle mördas. För att vara en skräckfilm är det väldigt lite skräck under denna första hälft, det är mest tjafsande.

Men! Ganska exakt halvvägs in i filmen vänder det - och plötsligt blir det riktigt bra. Det visar sig att Patrik Eklund kan hantverket. En okänd galning, maskerad som köpcentrats maskot Sotis, dyker upp och slaktar konferensdeltagarna en i taket. En del mord sker utanför bild, andra är överraskande grafiska och blodiga. Filmens vändning sker när en kille mördas med utombordsmotor medan Niklas Strömstedt spelas på soundtracket.

Här utvecklas även Adam Lundgrens figur, han går från att bara vara en jobbig och vidrig snubbe till att bli något slags Patrick Bateman-typ. Jag ska väl inte påstå att KONFERENSEN är speciellt skrämmande och otäck, eller ens spännande, men plötsligt blir det här en väldigt underhållande splatterfilm som är bättre än mycket annat jag sett i den vägen den senaste tiden. Det används motorsåg, borrmaskin, yxa, skära, machete och mycket annat, som sig bör en fredagen den 13:e som denna, och det halkas på blodiga golv. Mördarens identitet kommer inte som någon större överraskning, det är lite "ambulansföraren i FREDAGEN DEN 13:E DEL 5" över det hela.

I slutändan visade det sig alltså att jag trots allt gillade den här filmen. Vad KONFERENSEN har, som flera andra svenska skräckfilmer saknar, är etablerade skådespelare i merparten av rollerna, vilket förstås hjälper. Pluspoäng för förtexterna. Pluspoäng även för att en av rollfigurerna sjunger "We shall overcome" medan hon dör.

Jag undrar lite varför KONFERENSEN dumpats på Netflix och inte går upp på bio. Tycker kanske SF att det är för mycket svensk skräck på bio nu och för stor konkurrens? Frågan är varför CANCELED inte släpptes direkt på Netflix. KONFERENSEN kunde nog ha funkat hyfsat på bio. Nå, om inget annat lär den få fler tittare på Netflix.

Slutligen måste jag säga att jag är glad att jag är frilansare och slipper dumheter som teambuilding och kompetensutveckling. Sådana utfärder känns som en mardröm även utan en psykopatisk mördare.

 

 

 

(Netflixpremiär 13/10)

Bio: Känn ingen sorg

Foton: Linda-Maria Birbeck ©2013 Acne Drama AB
Häromdagen läste jag en TT Spektra-intervju med Cilla Jackert, som skrivit manus till KÄNN INGEN SORG; den där "Håkan Hellström-filmen". I texten pratas det om Håkan Hellströms "låtskatt". Låtskatt? Jamen, för helsike - grabben slog igenom på 2000-talet. Hans karriär är förhållandevis kort. Låt vara att han är folkkär och gör succé i ALLSÅNG PÅ SKANSEN, men större delen av hans publik utgörs av gråtande tonårsbrudar.
Jag har ingen som helst relation till Håkan Hellström. Jag försöker komma på några låtar - och de enda som poppar upp är "Känn ingen sorg för Göteborg" och "Kom igen Lena". Det är allt. För mig är Håkan Hellström en käck göteborgare som iförd sjömanskostym sjunger falskt. Nyligen utsåg en svensk musiktidning en av Hellströms plattor till en av Sveriges bästa någonsin. Jösses! Hur tänkte de där? Och när det gäller svensk pop, är det ju Docenternas 80-talsproduktion som regerar. (Här får jag väl skjuta in att Joppe Pihlgren ju också sjunger falskt, men det är definitivt inget som stör) Det trevligaste med Hellström är väl det faktum att hans farsa var med om att starta upp Bokmässan i Göteborg.
Visst kan man basera en långfilm på en artists låtar. Men då måste det handla om artister som verkligen har en låtskatt. Cornelis, Taube, Bellman, Thore Skogman när det gäller svenskar. Okej, det lär nog funka med ABBA. För självplågare kan man säkert få ihop något av Gyllene Tiders och Tomas Ledins låtar. Men i fallet Håkan Hellström ...
Nu tror ni förstås att jag kommer att såga KÄNN INGEN SORG bara för att jag inte tillhör Håkan Hellströms fans. Nej då, så är inte fallet. Jag menar, jag gillade SPICE WORLD - utan att gilla Spice Girls! Och jag har egentligen inget emot Håkan Hellström, han verkar vara snäll. Nej, det finns andra, betydligt mer vägande skäl till att såga den här filmen. Det främsta skälet till att hacka på KÄNN INGEN SORG är att den är under all kritik! När jag och ett par kollegor lämnade pressvisningen tittade vi på varandra och sa "Hade ingen läst manus innan de spelade in filmen? Har ingen sett filmen innan den går upp på bio?".
För regin står Måns Mårlind och Björn Stein. Den här duon har tidigare gjort den ruttna STORM, den hånade TV-serien SNAPPHANAR, den amerikanska SHELTER, som jag inte sett och som släpptes direkt på DVD i Sverige, och senast gjorde de UNDERWORLD: AWAKENING, den sämsta filmen i UNDERWORLD-serien. De här två killarna är kända för att göra filmer med snygga bilder - men de kan verkligen inte berätta en historia. Och i fallet KÄNN INGEN SORG finns ingen historia att berätta.

Manuset ska visst vara baserat på Håkan Hellströms låtar; på miljöer, händelser och figurer ur texterna. Miljöerna är förstås göteborgska, men figurer och händelser känner jag inte till, och i den färdiga filmen är de grundare än grundast. Det här är bara en massa märkliga scener som staplats på varandra. Den röda tråden är tunn.
Adam Lundgren är Pål Gullberg, som bor hemma hos sin farfar (Tomas von Brömssen) i vad som förefaller vara Albert & Herberts hus. Påls föräldrar är döda. Pål vill inget annat än skriva- och framföra musik, men han lider av extrem scenskräck - när han känner folks blickar riktade mot sig, spyr han. Eller moonar. Eller gör annat konstigt.
Pål hänger med sina polare Johnny (Jonathan Andersson) och kickboxaren (eller är det MMA?) Lena (Josefin Neldén). Lena är hemligt kär i Pål, vilket hon inte vågar berätta för honom ("Kom igen, Lena!" säger hon till sig själv). På en klubb ser Pål den raffiga rockbruden Eva (Disa Östrand, som verkar imitera Megan Fox) uppträda med sitt band. Han blir genast kär i henne, spyr på henne och får spela trummor i bandet. Det sistnämnda går bra - så länge han uppträder med förbundna ögon.
Pål slits mellan Eva och Lena, farfar är besviken på slarvern till barnbarn som aldrig gör något vettigt, Johnny är involverad i skumma affärer, och någonstans hägrar en musikkarriär.

Låter det här ooriginellt och tunt? Det är inget mot vad det är! För att få det här intressant har man försökt göra filmen "häftig" - vilket snarare resulterat i att soppan blivit rejält konstig. Det här spretar hejvilt. Rollfigurerna bara finns där, som pappersfigurer. Händelserna är lösryckta och leder sällan någonvart. Vid ett tillfälle ska Pål med band spela på Evas mors bröllopsfest. Morsan görs av Marie Richardson och den nye maken är Reine Brynolfsson. Hon är en föredetta sångstjärna och diva, han är bara en otrevlig tölp. Paret förekommer bara på den besynnerliga bröllopsfesten, sedan försvinner de ur handlingen. Som så mycket annat. Påls farfar letar tydligen efter en ny dam via dejtingsajter och vid ett tillfälle äter han middag med Gunilla Nyroos, som han visst hittat på nätet. Men farfaderns situation görs det heller inte så mycket av. Här finns inga rollfigurer att bry sig om - med möjligt undantag för Tomas von Brömssen, som gör vad han kan med det tunna materialet.
Adam Lundgren går mest omkring och grimaserar och beter sig som om han är efterbliven. Jag funderar på om det är förstoringsglas i hans brillor, hans ögon ser märkligt stora ut. Mellan varven dricks det hela tiden sprit, det röks cigaretter och det knarkas. Ingen verkar jobba, men de har alltid pengar och alla verkar bo i skönt bohemiska lägenheter.

Filmfotot är glassigt, det gör sitt bästa för att framställa Göteborg på vackrast möjligast sätt. Men mest ser det ut som ett gäng reklamfilmer. En reklamfilm för Göteborg, som klippts ihop med kickboxarreklam för energidrycker och annat.
Filmen fick ursprungligen en 15-årsgräns, men denna sänktes till en 11-årsgräns efter att distributören överklagat. Distributören sa att de är mycket nöjda med sänkningen, eftersom de vill att så många som möjligt ska kunna ta del av "Håkan Hellströms magiska värld". Men om så är fallet - varför är den så våldsam? Varför är det så mycket knark? Detta är ingenting för elvaåringar - och yngre, som kommer i i vuxens sällskap. Filmen öppnar med en besynnerlig jakt genom Göteborg, där man först störtar in på sexklubben Wanda på Andra Långgatan, och sedan brister ut i ett våldsamt slagsmål på Järntorget. Det förekommer även ett blodigt - riktigt jävla blodigt - mord i filmen. Har Statens Medieråd varit utsatt för påtryckningar?
I bakgrunden i en scen utanför Bengans förekommer två A-lagare. Dessa spelas av Freddie Wadling och Ebbot Lundberg, vilket förstås är lite kul. Och vem är gatumusikanten som står brevid dem, om inte Håkan Hellström själv. Inga pris till dem som gissar att Hellström dyker upp i den käcka slutscenen och sjunger "Känn ingen sorg för mig Göteborg". (För övrigt låter en annan Hellströmlåt precis som ledmotivet till FAMILJEN MACAHAN!)
Jag har ingen aning om hur filmen kommer att tas emot av publiken. På pressvisningen dök det upp ett gäng kritiker (eller?) jag aldrig sett tidigare. Samtliga tjejer. Och varje gång Håkan själv dök upp, stönade de "Åååååh!". Det räcker kanske för att detta ska bli en succé.
Själv tycker jag att det här är genant. Det här är riktigt dåligt. Jag skrattade till ett par gånger där det var meningen att man skulle skratta, men Mårlind och Stein är inga humorister, och som drama funkar det inte alls. Stora delar av filmen undrade jag vad det var jag satt och tittade på.
Det här är inte SEAN BANAN-dåligt, men KÄNN INGEN SORG får UNDER DITT PARASOLL och DRRA PÅ - KUL GREJ PÅ VÄG TILL GÖTET att framstå som filmhistoriska milstolpar.
Vilket de å andra sidan ju faktiskt är.

(Biopremiär 19/7)

Bio: Bitchkram

Foton copyright (c) Rikard Lilja

Jag var rätt förtjust i Andreas Öhmans långfilmsdebut I RYMDEN FINNS INGA KÄNSLOR; filmen som valdes ut som Sveriges fullkomligt chanslösa Oscarskandidat förra året. En munter film med bra driv i berättandet - och sedan blev den ju inte sämre av den karismatiska Cecilia Forss i den kvinnliga huvudrollen.

Nu är Öhman tillbaka med ännu en film, återigen efter ett manus av I RYMDEN-författaren Jonathan Sjöberg och honom själv. Fast ärligt talat var jag inte speciellt taggad att se den här filmen. BITCHKRAM visades under Malmö Filmdagar, där jag valde bort den, just därför att dess ämne inte intresserade mig det minsta. Idag pressvisades filmen igen, så jag passade på att se den. Linda Molin spelar den oansvariga, bortskämda och extremt själviska Kristin, som i filmens början tar studenten och genast lyckas fixa jobb på en lokaltidning i det lilla villasamhället hon bor i (filmen är dock inspelad i Sundsvall). Hennes första - och ganska osannolika uppdrag, utdelat av en osannolik redaktör - blir att ensam åka till New York, där hon ska skriva personliga krönikor för tidningen.

Nu faller det sig som så, att Kristin festar till det kvällen innan hon ska åka, hon bedrar sin nyblivne pojkvän Arthur (Antoni Norén Almén) med den äldre Gustav (Adam Lundgren från kommande KÄNN INGEN SORG) hemma hos den senare - han bor med sin yngre syster Andrea (Fanny Ketter, vars far, konstnären Clay, just nu ställer ut på Galleri Magnus Åklundh i Malmö) och ännu yngre bror Neo (Fabian Fourén) i en villa i skogen. Några föräldrar eller andra vuxna syns inte till. Andrea misslyckas med att hålla Kristin vaken - så hon missar planet till USA! Vojne, vojne.

Kristin vågar inte visa sig hemma, hon kan absolut inte stå för sitt misslyckande. Istället gömmer hon sig hos Andrea - och skriver sina New York-krönikor från den idylliska villan. Hon fabulerar fritt, och med Andreas hjälp lyckas de imitera New York när redaktören ringer eller när systern Linn (Mathilda von Essen) hör av sig via webbkamera. Kristin och Andrea är till en början så olika man kan bli - men inte helt oväntat finner de varandra, de blir bästa vänner och Kristin förvandlas som människa.

BITCHKRAM är egentligen en fullkomligt skamlös rip-off på FUCKING ÅMÅL. Nu var jag förvisso inte alldeles till mig i trasorna över FUCKING ÅMÅL - men ändå. Det här är FUCKING ÅMÅL LIGHT. BITCHKRAM är dock ytligare och betydligt mer orealistisk. Filmen är inte realistisk överhuvudtaget.

Det största problemet - eller snarare problemen - är Kristin och Linn. Två fruktansvärda rollfigurer. Kristin lider av allt att döma av någon bokstavskombination. Filmen öppnar med att hon ligger med Arthur i Linns säng bara för att jävlas - och han kommer på Linns lakan! Kristin och Linn skriker "knulla" minst tio gånger och "fitta" två gånger under den första kvarten. Vilka otroligt irriterande, billiga, osympatiska typer, jag hade helst sett att de fick varsitt skott i pannan.

Lokaltidningen, dess redaktör och uppdraget är förstås också konstigt. För det första är det ju inte unikt med att låta unga tjejer rapportera från New York. Men vilken redaktör skickar iväg en grön, oprövad tonåring till New York helt ensam? Och vilken lokaltidning har råd med detta? Eller pröjsade Kristin själv? Tillvaron i huset i skogen är också besynnerlig - men som sagt: realism är inte den här filmens starka sida.

Dock måste jag säga att BITCHKRAM trots allt är en överraskande trevlig film. Lite för lång, lite seg mot slutet, men påtagligt trevlig och till större delen sympatisk, smårolig och underhållande. Filmens stora fördelar är dess bildspråk; dess estetik. Till skillnad från majoriteten svenska långfilmer, ser BITCHKRAM ut som en biofilm och inte som en glorifierad TV-film. Filmen är lekfullt berättad, något som innebär att filmen känns som en saga; en fantasyvärld, vilket i sin tur innebär att jag accepterar dumheterna och de logiska luckorna.

Kristin må vara en hemsk människa, men Linda Molin är inte dålig i rollen. Fanny Ketter är väldigt bra som Andrea. Bäst av alla är Adam Lundgren, som känns obesvärat naturlig i sin roll - ett kommande stjärnobjekt, gissar jag.

Jag gissar även att BITCHKRAM kommer att gå hem hos sin målgrupp - vilken väl måste vara tonårstjejer.

En detalj jag inte kunde undgå att notera, är att det inte finns en enda invandrare i filmen. Ingen alls. Inte ens som pittoreskt inslag på ortens pizzeria. Men detta är nog det mest realistiska i hela filmen - för så är det trots allt i denna typ av små, välställda medelklassområden, främst bestående av villor och radhus. Jag brukar notera det när jag besöker till exempel de små orterna på Bjärehalvön eller Näset. Och precis som i BITCHKRAM finns där inte heller några hårdrockare, punkare och så vidare. Vilket ger ett lite mystiskt intryck.

(Biopremiär 19/10)