Visar inlägg med etikett Acne. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Acne. Visa alla inlägg

tisdag 16 oktober 2012

Bio: Lycka till och ta hand om varandra

Foton copyright (c) Nordisk Film
Filmen SEBBE, som jag hatade, må ha blivit Guldbaggebelönad, men den hade så pass få besökare på bio att det inte gick att uppmäta någon statistik på hur många som såg den. Jag är nog inte helt ute och cyklar när jag gissar att det inte kommer att gå att mäta besökarantalet på LYCKA TILL OCH TA HAND OM VARANDRA heller. Det står nämligen "dunderflopp" stämplat över den här filmen; detta är en film gjord helt utan någon målgrupp och med väldigt luddiga baktankar.
Det är hippa kläd- och reklamföretaget Acne som ligger bakom filmen - tillsammans med en hel rad andra bolag, bland annat Film i Väst (förstås). För regin står debutanten Jens Sjögren, medan manuset skrivits av Kalle Haglund; debutant även han. Nordisk film beskriver LYCKA TILL OCH TA HAND OM VARANDRA som "en varm dramakomedi som utspelar sig i nutid i ett litet samhälle någonstans i Sverige. En film om mod, ansvar och generositet". I realiteten är detta en kall film utan större antydan till komik.
Bengt CW Carlsson spelar pensionerade änklingen Alvar, som är sjuk och tillbringar den mesta av sin tid i källaren, där han bygger modeller av byggnader och landskap. I hemmet finns också en massa träfigurer, täljda av hans hustru. På sjukhuset träffar Alvar högstadietjejen Miriam (Claudia Neij), inte helt oväntat en introvert och egen typ. Av oklara skäl söker hon senare upp Alvar och börjar umgås med honom. Hon påstår att hon praktiserar hos honom i hans källarverkstad. De skapar ett slags pakt, de är båda två utanför, men vill göra världen till en bättre plats. Eller något.
Miriams föräldrar är allmänt vidriga; i synnerhet den elaka morsan spelad av Ika Nord. Ia Langhammer är en kvinna som säger sig ha varit Alvars frus bästa kompis; hon är påflugen och planerar en utställning på ett lokalt galleri med sina målningar och de där träfigurerna. Alvar gillar inte idén, istället placerar han ut figurerna på offentliga platser. Johan Ulveson är Langhammers man, som mest intresserar sig för explosioner. Han gillar att spränga bilar i luften. Leif Ahrle är Alvars taktlöse vän Stig, som konstant drar usla limerickar. Tvärsöver gatan från Alvar bor en konstig granne som bevakar allt genom kikare - han spelas av Carl Johan De Geer.
Ingenting funkar i denna krystade och irriterande film. För det första: finns det någon mening med att låta den kvinnliga huvudrollen spelas av en tjej med kraftigt talfel? Jag må låta väldigt taskig nu, men det går inte att uppfatta majoriteten av Claudia Neijs repliker. Det går bara inte. Detta gör flera dialoger direkt konstiga - man hör bara varannan replik.
Jag antar att man siktat på något slags David Lynchsk surrealistisk ton och humor i den här filmen. Fast med möjligt undantag för Ulvesons explosionsfanatiker, misslyckas man kapitalt. Allting är taffligt och illa genomfört. Det blir aldrig roligt. Mycket känns direkt tragiskt. Många stickspår gör man inget av - som De Geers kikande granne. En märklig drömscen där Alvar och Miriam figurerar i THE SOUND OF MUSIC faller så platt till golvet det bara går.
Filmen utspelar sig i ännu en av de där namnlösa svenska småstäderna som mest verkar bestå av radhusområden, och som så ofta figurerar i svensk film. Det är grått och tradigt.
LYCKA TILL OCH TA HAND OM VARANDRA är bara dum och konstig. Ett komplett misslyckande på alla plan. Vem har de tänkt ska se det här? Jag vet inte om jag vill känna någon som faktiskt vill se det här. Än mindre någon som tycker att de här är bra, roligt och viktigt.
Det här är långt, tråkigt och totalt värdelöst. Jag är faktiskt snäll när jag ger denna skändlighet en etta i betyg.
Henrik Schyffert tackas i eftertexterna. Varför då, kan man ju undra.






(Biopremiär 19/10)



söndag 6 september 2009

Bio: Flickan

Reklam- och modeföretaget Acnes långfilmsdebut FLICKAN i regi av Fredrik Edfeldt visades under Malmö Filmdagar. Jag såg den inte då. Förvisso lyckades jag inte få in den i mitt schema, men ärligt talat ville jag inte se den. Hur lockande låter det med ett svenskt drama om en tioårig flicka som blir lämnad ensam i ett hus på landet under några sommarveckor? Och hur lockande är filmaffischen: en blek, rödhårig, håglös unge; en affisch som utstrålar "konstnärlig film" och "kvalitetsfilm".

"Kvalitetsfilm" är för övrigt ett uttryck som borde förbjudas, eftersom smal, svår, okommersiell film inte automatiskt blir kvalitetsfilm.

Så hade filmen premiär i fredags och lovorden haglade från kritikerna. Jag har en tendens att låta bli att se eller missa en massa svenska, lovordade filmer som vinner guldbaggar och grejor, oftast eftersom de ju faktiskt ÄR skittråkiga och pretentiösa. Som allt dravel av Simon Staho, Kristian Petri och liknande typer jag utsatts för under till exempel Filmdagarna.

Men nu tänkte jag att jag faktiskt skulle ta och se den här FLICKAN, så jag slank in på Filmstaden och såg den på en ordinarie visning.

Den som tror att FLICKAN är en remake på Arne Mattssons THE GIRL från 1986 med Franco Nero, Christopher Lee, Heinz Hopf och Pontus Platin lär bli besviken. I den här FLICKAN innehar Blanca Engström (svenska barnskådisar har alltid konstiga namn) titelrollen. Hennes föräldrar och bror ska till Afrika och jobba med ett biståndsprojekt, men alldeles innan avfärd får de veta att flickan är för ung för att få följa med. Märkligt nog bestämmer sig föräldrarna för att åka ändå, och får tag på faster Tova Magnusson Norling som ställer upp som barnvakt. Men slarvern till faster bara dricker vin och bär sig åt, och efter att hon en natt släpat hem en massa konstiga typer på röjarfest, ser flickan till att fastern blir uppvaktad av en snubbe som far iväg med henne på båtsemester. Eftersom fastern är som hon är, lämnar hon flickan ensam ("Inte ett knyst till mamma och pappa om det här!").

Ja, så nu går flickan omkring i huset och i trakten alldeles ensam. Hon har visst pengar, så hon kan cykla till stan och handla mat och nagellack. Ibland umgås hon med två andra tjejer; de obligatoriska bortskämda, elaka tjejerna, varav den ena är tjock. Och ibland leker flickan med bondpojken Ola, som är snäll och rar men som de två elaka tjejerna mobbar. Samtidigt fattar den tjocka tjejens föräldrar, framför allt hennes obehaglige far, misstankar om att något inte står rätt till hemma hos flickan. Är fastern verkligen ute och handlar hela tiden?

Så här står det på pressidan: "Med skärpta sinnen upptäcker hon gradvis vuxenvärldens ofta absurda och ansvarslösa beteende" och "Flickan är en tragikomisk film om vänskap och solidaritet på tillitens yttersta gren." Och tja, det stämmer väl. Vad många kritiker missat att nämna, är att filmen emellanåt är överraskande rolig; så pass rolig att jag skrattade till högt. Det är också en väldigt somrig film och fick mig att minnas min egen barndoms somrar i stugan vid Öresund, med surrandet från insekter, ljudet från grindar som öppnas, steg på grusgångar och en total brist på en massa saker, eftersom de inte uppfunnits när jag var barn.

FLICKAN utspelar sig 1981. Jag läste en recension där kritikern irriterade sig på alla tidstrogna detaljer. Det gjorde inte jag - tvärtom! Jag njöt av att återse alla förpackningar och skyltar och annat - herregud, de har återskapat en gammal Tempobutik med hyllorna fulla av 1981 års produkter! I flera fall har jag inte ens tänkt på att förpackningarna ändrats - och ändrats ganska kraftigt. 1981, det är 28 år sedan, men när jag tänker tillbaka var det ju alldeles nyss. Flickans brorsa läser förresten Fantomennumret med "Röda drakens pirater", som kom i slutet av 70-talet när jag prenumererade. Filmjölkspaketet från Arla fick mig att reagera. Mjölkprodukterna här nere i Skåne kom ju från Skånemejerier, men varje sommar bodde jag en vecka eller två hos släkten i Partille, och där fanns detta bekanta filmjölkspaket. I en scen ligger KISS' "Rock 'n' Roll Over"-album på golvet. Det fick jag i födelsedagspresent 1977 (fast jag önskade mig "Love Gun"). En kollega som såg filmen under filmdagarna undrade förresten om man verkligen sa "torrknulla" 1981. Jag vet inte. Tror inte det. Men de två elaka tjejerna pratar mycket sex, och jag har ingen aning om huruvida tioåriga töser pratade så här 1981. Filmens vuxna män framställs förresten som rätt obegagliga med lätt pedofila drag.

För fotot i FLICKAN står Hoyte Van Hoytema, som även sköt LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN. Det handlar om rätt vackra, poetiska bilder, vilket i sin tur medför att filmen ibland känns lite meditativ att titta på, tack vare den sparsamma dialogen och den allmänna bristen på händelser. "Höstens svenska film", "Årets bärsta svenska film" och till och med "Årets bästa film" har ett flertal kritiker dragit till med, och slängt fram fyror och femmor i betyg. Men det stämmer inte. Jag har sett årets bästa svenska film, men den har inte premiär förrän i oktober. FLICKAN är en bra film och jag tycker gott att du kan se den. Men jag upplever den dock som rätt poänglös. Det blir liksom ingenting av det hela; det öppnar melankoliskt och slutar melankoliskt. Det kommer att dröja åtskilliga år innan jag ser om den - om jag nu vill se om den någon dag. FLICKAN är en typisk filmfestivalfilm. I princip gjord för festivaler och deras publik.

Visningen jag var på blev förresten lite ... speciell. Under filmens slutscener började bilden plötsligt flimra och hacka. Jag trodde detta var ett konstnärligt grepp, men så blev bilden svart och ljuset tändes i salongen. Filmen hade gått av - det var minsann längesedan jag råkade ut för det! Efter några minuter fick maskinisten igång filmen igen. Då följde de resterande tio sekunderna innan eftertexterna började rulla, vilket förstås fick den rätt fåtaliga publiken att skratta.









(Biopremiär 4/9)