Visar inlägg med etikett Abigail Breslin. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Abigail Breslin. Visa alla inlägg

torsdag 17 oktober 2019

Bio: Zombieland: Double Tap

Foton copyright (c) Sony Pictures

Kvällen innan pressvisningen av Ruben Fleischers ZOMBIELAND: DOUBLE TAP, passade jag på att se om den första ZOMBIELAND från 2009, eftersom jag verkligen inte kom ihåg någonting alls. Det var helt blankt. Därför förvånades jag när jag glatt upptäckte att ZOMBIELAND var betydligt bättre än jag hade för mig; när jag läser min gamla recension håller jag inte med mig själv, jag tycker att filmen är bättre nu än jag tyckte 2009.

Hemkommen från visningen av uppföljaren såg jag om SHAUN OF THE DEAD. Den ligger på Netflix, och jag hade inte sett den sedan den kom 2004. Jag kommer att återkomma till denna film lite längre ner.

ZOMBIELAND: DOUBLE TAP har premiär nästan på dagen tio år efter den första filmen. Det är länge för att vara en uppföljare av det här slaget, och jag har svårt att tänka mig att fansen väntat otåligt under dessa tio år. Själv trodde jag aldrig att det skulle komma en uppföljare. Och - jag trodde aldrig att den skulle bli så här bra.

Den här filmen är nämligen jätterolig! Den är mycket roligare än den första filmen. Jo, jag blev förvånad, och jag kom på mig själv med att sitta och skratta högt i biosalongen. Det gjorde jag inte när jag såg den trista THE DEAD DON'T DIE; årets andra zombiekomedi - vilken inte är rolig.

De fyra huvudpersonerna från den första filmen är tillbaka: Columbus (Jesse Eisenberg), Tallahassee (Woody Harrelson), Wichita (Emma Stone), och Little Rock (Abigail Breslin) - den sistnämnda har förändrats rejält utseendemässigt sedan förra filmen, då var hon fortfarande ett barn, nu är hon en ung kvinna. De här fyra har nu flyttat in i Vita Huset, där de är hyfsat säkra från alla zombies som tagit över världen. De har de bra och Columbus vill gifta sig med Wichita.
Okej, Little Rock har det inte lika bra som de andra. Hon vill träffa en jämngammal kille. En morgon har Wichita och Little Rock plötsligt gett sig av. Columbus sörjer ett tag, men en kort tid senare råkar han hitta en ny tjej; Madison (Zoey Deitch), som bor i frysdisken i ett övergivet köpcentrum. Madison är världens mest korkade individ, och man gissar att zombierna inte ätit upp hennes hjärna eftersom hon saknar hjärna.

Columbus tar Madison med sig tillbaka till Vita Huset, men då dyker Wichita upp igen, ensam. Little Rock träffade en ung hippiekille (Avan Jogia), som hon rymde med. Nu inleds en roadtrip. De ska ta sig till Graceland, eftersom Tallahassee avgudar Elvis, och samtidigt leta upp Little Rock.

ZOMBIELAND: DOUBLE TAP består mer eller mindre bara av en lång rad sketcher, varav många är jättekul - och blodiga. Det här är blodig zombie-slapstick. Splattrigt splatter är det gott om, men det här är först och främst en komedi. Man måste nog vara väldigt känslig om man ska skrämmas av zombieslakten i den här filmen.

Ny i gänget är Rosario Dawson som Nevada, hon bor på ett Elvismuseum nära Graceland. Där dyker även Luke Wilson och Thomas Middleditch upp som Albuquerque och Flagstaff - och det är dessa två som får min att tänka på SHAUN OF THE DEAD. När huvudpersonerna i SHAUN OF THE DEAD är på väg till puben, träffar de på ett gäng som är på väg i motsatt riktning - och dessa är ungefär huvudpersonernas spegelbilder. De ser nästan likadana ut och de beter sig likadant. Denna scen i SHAUN varar bara ett par minuter, om ens det. Albuquerque och Flagstaff är Tallahassees och Columbus motsvarigheter. De klär sig likadant och beter sig likadant - och det är väldigt roligt.
Som jag påpekat flera gånger de senaste tio åren, är jag rätt trött på zombiegenren och jag gillar i stort sett bara klassikerna från tidigt 1980-tal. Men ibland kommer det en och annan ny zombiefilm jag gillar, och ZOMBIELAND: DOUBLE TAP är alltså en av dessa. Det här är dessutom en av de bättre komedier jag sätt på länge. Jesse Eisenbergs berättarröst sätter den lättsamma tonen - han inleder med att tacka oss i publiken för att vi valt att se just denna film i dagens stora utbud av zombieunderhållning. Till på köpet varar filmen bara 99 minuter, så den hinner aldrig bli tråkig.

När eftertexterna börjar rulla ska man sitta kvar i sin biofåtölj, i synnerhet om man gillar Bill Murray - för efter en liten stund följer några riktigt festliga extrascener.







(Biopremiär 18/10)

måndag 18 maj 2015

Bio: Maggie

Foton copyright (c) Noble Entertainment
För sex-sju år sedan diskuterade jag filmprojekt med en amerikansk producent och säljare. "No slashers and no zombies!" sa han. Redan då. Marknaden var mättad. Ändå fortsätter det att välla ut zombiefilmer, den ena billigare än den andra. Science fiction-bokhandelns skräckhylla är full av zombiefilmer jag aldrig hört talas om och som i de flesta fall är relativt osebara.
Det är lätt att göra en zombiefilm, verkar folk tycka, det är bara att spöka ut några kompisar och låta dem jaga några andra kompisar i tomma fabrikslokaler, som ska föreställa världen efter zombiekatastrofen. De flesta filmerna är ganska likartade.
Det känns som att genren peakade redan på 1980-talet. Då kom de italienska klassikerna, och då kom de amerikanska RE-ANIMATOR och THE RETURN OF THE LIVING DEAD, med flera. Visst har det kommit en och annan bra film sedan dess, men det är 80-talsfilmerna jag gillar och ser om. Jag tröttnade på THE WALKING DEAD redan under den första säsongen, serietidningen tröttnade jag på ganska snart den med.
Nu är Arnold Schwarzenegger tillbaka i en zombiefilm som försöker vara lite annorlunda. Åtminstone tror den att den är annorlunda och originell. I realiteten är regidebutanten Henry Hobsons lilla independentfilm MAGGIE inte alls originell - tvärtom är den banal och förutsägbar.
Ett virus sprids med alarmerande hastighet över USA; bönder uppmanas att bränna sina grödor, så kanske kommer det därifrån. De infekterade förvandlas långsamt till människoätande zombies. Förvandlingen tar ett antal veckor och när de smittade är för sjuka och börjar känna doften av människokött, samlas de in och sätts i karantän.
Arnold spelar bonden Wade, vars tonårsdotter Maggie (Abigail Breslin) blivit biten av en zombie. Han är en öm, kärleksfull far som vill att Maggies sista tid i livet ska vara bra, så han tar hem henne till familjen och vårdar henne i hemmet. Maggies mor är död, och Wades nya kvinna Caroline (Joely Richardson) verkar inte vara alltför förtjust i att ha Maggie därhemma. Vem vet när hon plötsligt vaknar upp som fullfjädrad och aggressiv kannibal? Vad Maggies två småsyskon tycker framgår inte riktigt, eftersom de försvinner ur handlingen ganska snart.
MAGGIE är något slags aidsallegori - och som sådan något senkommen. De smittade lever vanliga liv medan de blir sämre, och eftersom det inte finns något botemedel kan det bara sluta på ett sätt. De friska undviker de smittade. Jag tänker på Scooter McCraes superlågbudgetfilm SHATTER DEAD från 1994; en film gjord på video i vilken de döda fortsatte att leva och bara ville vara i fred tills de föruttnade. I MAGGIE får vi bland annat se hur titelfiguren träffar sina gamla kompisar och åker iväg till en sjö för att ha kul. Ännu en i gänget; Trent (Bryce Romero, som inte verkar vara släkt med George A), är smittad; utvecklingen har gått längre än hos Maggie och han börjar se ut som en levande död. En annan av killarna gör sig impopulär genom att tala illa om de smittade.
Hobsons film är väldigt lågmäld. Den som förväntar sig en skräckfilm bör välja något annat, eftersom MAGGIE är varken spännande eller otäck - det här är ett drama. De Arnold-fans som tror att de ska få se den gamle hjälten kötta horder av zombies så att hjärnsubstansen sprutar bör också välja något annat. Wade attackeras av en zombie alldeles i början och en bit in i filmen tvingas han yxa ihjäl sina zombifierade grannar (det sker utanför bild), men det är allt.
Jag tycker att Arnold Schwarzenegger gör en väldigt fin och övertygande insats. Jag ser i eftertexterna att han haft en dramacoach, vilket gett resultat. Wade ser brydd och plågad ut, han är sympatisk och villrådig.
Men det här är lite för simpelt och banalt - och ibland alldeles för pretentiöst. Det är långsamt och lite sövande, något som förstärks av den trista, klinkande musiken.  Bortsett från nyheten att göra en långsam och tråkig zombiefilm, har jag sett allt tidigare - och bättre. Filmen slutar ungefär som man gissat. Dessutom är det lite för mycket skakig, handhållen kamera och för många märkliga närbilder på ansikten för min smak.
Fast det är ju klart, om man inte har sett lika många zombiefilmer, skräckfilmer och genrefilmer som jag, känns det här kanske både fräscht och intressant. Men Arnold Schwarzeneggers fina insats räcker inte för att rädda MAGGIE från att vara en gäspning i biomörkret.








(Biopremiär 22/5)

-->

fredag 28 februari 2014

Bio: En familj - August: Osage County

Foton copyright (c) Scanbox

Jag nämner John Wells' EN FAMILJ - AUGUST: OSAGE COUNTY (snacka om otymplig svensk titel) som hastigast i min recension av NEBRASKA. Jag såg den här alldeles innan Alexander Paynes film och de är likartade på så sätt att de är dramer om medelålders - och äldre - människor som träffas på den amerikanska landsbygden och har tunga karaktärsskådespelare i huvudrollerna. Men där slutar väl egentligen alla likheter.

EN FAMILJ bygger på en pjäs av Tracy Letts (namnet till trots en man), som har spelats även på svenska scener, och inleds med att Beverly Weston går och dränker sig - vilket är synd, eftersom han spelas av Sam Shepard. Således försvinner Shepard ur handlingen redan efter några minuter. Meryl Streep är Beverlys fru Violet - cancersjuk, kedjerökande och pillerknaprande. Hon är dessutom ett riktigt fett asshole. Parets Westons tre döttrar Barbara (Julia Roberts), Ivy (Julianne Nicholson) och Karen (Juliette Lewis) med familjer anländer för att trösta Violet och ta reda på vad som egentligen hände med Beverly.
Nu är förstås detta inte vilken familj som helst. Det är en dysfunktionell familj. Så klart. Det handlar om neurotiska kvinnor som gafflar och bråkar och till och med slåss med varandra - den hyfsat avskyvärda Barbara (Roberts försöker sätta rekord i att säga "fuck") kastar sig över Violet. Ivy är vek och ogift, medan Karen är en typisk white trash-brutta. Männen spelas av Chris Cooper, Ewan McGregor och Dermot Mulroney, medan Abigail Breslin är Barbaras marijuanarökande dotter, och Benedict Cumberbatch dyker upp som en kusin.
Det är absolut inget fel på skådespelaruppsättningen, och det det är väl de som gör att jag kan se på den här filmen. För egentligen är jag förbannat trött på sådana här filmer; berättelser om dysfunktionella familjer - och framför allt på neurotiska kvinnor som skriker och bråkar oavbrutet. I stort sett alla rollfigurerna i EN FAMILJ är osympatiska. I början av filmen anställer Beverly en tystlåten indiankvinna som ska sköta om den sjuka och besvärliga Violet. I en scen får denna indian nog, tar en spade och går ut och slår ner en av rollfigurerna. Jag önskade att hon skulle klippa till alla med spaden.
Men det är inte bara mörker. Bitvis är filmen lite rolig - och det skrattades en del på pressvisningen. Vissa bitska repliker är roliga och i en scen knycker Julia Roberts Dr Albans repliker ur SEAN BANAN - INUTI SEANFRIKA. De ska äta havskatt till middag och Barbara skriker "Eat the fish! Eat the fish! Eat the fish! EAT THE FUCKING FISH, BITCH!".

Och det är ju lite kul.

Streep och Roberts är Oscarnominerade för sina insatser, men till skillnad från NEBRASKA är inte detta en film jag vill eller kommer att se om.







(Biopremiär 28/2)

torsdag 7 november 2013

Bio: Ender's Game

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

När Orson Scott Cards roman "Enders spel" kom 1985 hade jag i princip slutat att läsa science fiction, åtminstone var jag inte längre lika entusiastisk. Jag hade övergått till skräck och hårdkokta deckare. Detta innebär att jag faktiskt aldrig hört talas om boken innan jag såg den här 28 år försenade filmatiseringen. Card har även lyckats skriva fem uppföljare till sin bok, samt en massa andra böcker - karln är mormon och har fått ur sig en hel del grejor med av allt att döma tveksamt ideologiskt innehåll.

Tveksam är även Gavin Hoods filmatisering. ENDER'S GAME visar sig nämligen vara ett fläskigt, humorbefriat sömnpiller. Femtio år innan berättelsen börjar attackerades Jorden av den utomjordiska, myrliknande rasen Formics. Efter att Jordens försvar lyckats spränga ett utomjordiskt moderskepp drevs inkräktarna på flykten - men militären har sedan dess väntat på revanch från rymden.

Man har fått för sig att det är bäst att träna upp barn och ungdomar till soldater och piloter; dessa är betydligt bättre än vuxna på att hantera spel och modern teknik, färdigheter som kommer väl till pass när man ska kriga i framtiden. Tonåringen Ender Wiggin (Asa Butterfield) går på en militärskola från vilken hans äldre bror tidigare fått kicken - brorsan hade alldeles för aggressiva tendenser. Ender är en lysande elev, men när han blir påhoppad av avundsjuka mobbare brusar han upp och slåss.
Istället för att sparkas ut anses han som synnerligen passande för pilotprogrammet. Överste Graff (Harrison Ford) och major Anderson (Viola Davis) tar med sig Ender och en samling ungar upp i rymden, där de ska drillas inför den eventuella kommande attacken.

... Och mycket mer händer inte. Ben Kingsley är hjältepiloten Rackham som påstods ha omkommit i striden 50 år tidigare, vilket alltså inte stämde. Nu sitter han uppe på rymdstationen och instruerar Ender. Rackham är ingen vidare kul typ. Ender själv är ännu tråkigare. Tråkigast av alla är överste Graf. Den här filmen har enbart trista rollfigurer och de går mest omkring och pratar. När de inte pratar, styr de stridssimulatorer, vilket man gör genom att vifta med armarna. Det känns ungefär som att se på när andra spelar TV-spel. Slutet är förvisso aningen intressant och kommer med en intressant frågeställning, men jag hade svårt att hålla intresset uppe på vägen dit. Filmen känns betydligt längre än den är. Dialogen, i synnerhet den mellan de vuxna rollfigurerna, är ofta mer än lovligt träig. Harrison Ford ser uttråkad ut. Abigail Breslin spelar Enders syster. Efter att ha sett GRAVITY är det svårt att bli imponerad av (de datoranimerade) specialeffekterna här.
Käcka, entusiastiska ynglingar som glatt låter sig rekryteras för att bekämpa en ansiktslös, omänsklig fara känner vi igen från STARSHIP TROOPERS, men Paul Verhoevens film är bättre på alla sätt. En ung kille som är en hejare på TV-spel och som plockas upp av en rymdflotta har vi tidigare sett i THE LAST STARFIGHTER - som även den är en betydligt bättre film än ENDER'S GAME.

Jag gissar att filmen vänder sig till ungar i mellanstadieåldern, ungefär. Men jag är nog inte ute och cyklar om jag tror att även sådana kommer att bli uttråkade.







(Biopremiär 8/11)

torsdag 2 maj 2013

Bio: The Call

Foton copyright (c) Sony Pictures
Regisören och manusförfattaren Larry Cohen, främst verksam i B-filmsfacket, har nischat sig genom att ofta skriva thrillers baserade på gimmickar - en kille fångad i en telefonkiosk i PHONE BOOTH, en kille och ett potentiellt offer letar efter en buseman med hjälp av mobiltelefoner i FINAL CALL (CELLULAR). Jag kom att tänka på Cohen när jag såg Brad Andersons (mest känd för THE MACHINIST) THE CALL, men Cohen har inget med filmen att göra.
Gimmicken här är att hjältinnan Jordan (Halle Berry med ett fågelbo på huvudet) jagar en seriemördare via den larmcentral hon jobbar på. Det börjar inte så bra för Jordan i den här berättelsen: hon är den bästa de har på larmcentralen, men när hon ska hjälpa en förtvivlad tonårstjej som ringer när en tosing håller på att bryta sig in, gör hon en tabbe: samtalet bryts, Jordan klickar på Återuppringning, tosingen hör telefonsignalen och hittar därmed tonåringen, som senare hittas mördad och skalperad.
En tid senare kidnappas ännu en ung tjej; Casey (Abigail Breslin). Det är samma tosing som är i farten - en kille i pilotsolbrillor och lätt hängande käke. Han stuvar ner Casey i bagageluckan på sin bil och kör iväg med henne. Dock missar han att Casey har en kontantkortstelefon i fickan, så Casey ringer 911 och hamnar hos Jordan. Nu måste Jordan lugna tösen, ta reda på var hon befinner sig och försöka hjälpa henne att rymma - medan poliser i bilar och helikoptrar letar efter tosingen.
Poliserna i den här filmer är inte altför duktiga. Rättare sagt, Jordan visar sig vara ännu bättre än dem, eftersom hon på eget bevåg beger sig ut för att hitta Casey. Något som leder till en oerhört utdragen upplösning, där vår buseman gör comeback efter comeback, och logiken haltar på e mest besynnerliga sätt.
Lite oväntat utmynnar THE CALL i ganska blodsölig skräck med drag av tortyrporr - men i övrigt påminner det här mest om en TV-deckare. Och det är inte särskilt spännande. Eller ens underhållande. Tvärtom, THE CALL är rätt tråkig, filmen är i det närmaste ett sömnpiller - om man inte är väldigt lättskrämd.
Mördarens motiv begrep jag inte. Okej, mördarens bla-bla-bla hade bla-bla-bla och bla-bla-bla - så därför kidnappar han unga, blonda tjejer som han skalperar och mördar? Öh ... Va? Varför då? Varför gör han det? Det har ju liksom inte med hans livstragedi att göra.
Mördaren spelas av en som heter Michael Eklund, och emmelanåt spelar han över på de mest festliga sätt. Han tar i för kung och fosterland när han tosar sig. Dreglar och har sig. Det är ju lite kul, men det gör inte den här filmen mer sevärd. Och är inte Halle Berry lite för bra för det här?
... Fast de allra sista scenerna är hyfsat coola.
Vänta med att se THE CALL tills den visas på TV. Om du nu nödvändigtvis måste se den.







(Biopremiär 3/5)