Visar inlägg med etikett Abbie Cornish. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Abbie Cornish. Visa alla inlägg

söndag 7 januari 2018

Bio: Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Avdelningen för filmer med hopplösa titlar:

THREE BILLBOARDS är inte svårt att komma ihåg. Ej heller THREE BILLBOARDS OUTSIDE. Men sedan blir det svårare. Var fanns nu de här reklamskyltarna? Vad hette staden? Och vilken stat var det? Minnesota? Mississippi? Varför försågs denna utomordentliga film med en alldeles för lång titel ingen kommer ihåg? När det gäller titeln hamnar den i samma liga som I AM THE PRETTY THING THAT LIVES IN THE HOUSE och YOUR VICE IS A LOCKED ROOM AND ONLY I HAVE THE KEY (vilken i original heter IL TUO VIZIO È UNA STANZA CHIUSA E SOLO IO NE HO LA CHIAVE).

... Men utomordentlig är den här filmen. Det här är en fantastiskt bra film. Jag såg den på en pressvisning redan i höstas, vilket gjorde den till den bästa (nya) film jag såg under 2017. Eftersom den alltså får svensk premiär först nu; 2018, lär den även bli 2018 års bästa film. Jag har svårt att tänka mig att det kommer att komma något som är bättre än det här.

THREE BILLBOARDS OUTSIDE EBBING, MISSOURI är den tredje långfilmen med manus och regi av engelsmannen Martin McDonagh. Det var han som gjorde IN BRUGES och SEVEN PSYCHOPATHS. Nu utbrister många "Men de filmerna är ju skitbra!". Jag kan inte hålla med - eftersom jag av någon anledning inte sett dem. Detta kommer dock att åtgärdas, de är nu på väg hem till mig.
Genren är svart komiskt drama, och det handlar om en typ av film jag är mycket förtjust i och som vi får se alldeles för sällan. En intelligent film för en vuxen publik; en film med fantastisk dialog, fascinerande rollfigurer, och sådär lagom skruvade händelser - det riskerar aldrig att spåra ur och bli surrealistiskt eller tramsigt, eller alltför konstnärligt och arty-farty.

Frances McDormand spelar den bittra Mildred, vars dotter våldtagits och mördats. Hon anser att den lokala polischefen Willoughby (Woody Harrelson) och hans män inte gjort tillräckligt för att hitta dotterns mördare. Därför hyr hon tre stora reklamskyltar längs infarten till Ebbing; staden hon bor i, och på dessa låter hon klistra upp sitt budskap till Willoughby.

Reklamskyltarna väcker uppmärksamhet både i Ebbing och i media. Sam Rockwell spelar polisen Dixon, som blandar sig i utredningen. Dixon är en våldsam och korkad morsgris, och han ställer till det.
Vi rör oss lite grann i bröderna Coen-land - men THREE BILLBOARDS OUTSIDE EBBING, MISSOURI är bättre än det mesta bröderna Coen fått ur sig de senaste åren. Skådespelarinsatserna är strålande, och förutom de jag nämner här ovan, syns bland andra Caleb Landry Jones, Abbie Cornish och Peter Dinklage.

Till skillnad från så många andra filmer idag, lyckas den här filmen hålla intresset uppe från början till slut. Det här är modern amerikansk film när den är som bäst.

THREE BILLBOARDS OUTSIDE EBBING, MISSOURI är nominerad till sex Golden Globe-statyetter. Det skulle inte förvåna mig om den även kommer att Oscarnomineras i några klasser.







(Biopremiär 12/1)

fredag 20 oktober 2017

Bio: Geostorm

Foton copyright (c) Warner Brothers
Katastroffilmer må ibland vara maffiga, men ärligt talat är det en rätt trist genre. Sätter man det inverterade charmtrollet Gerard Butler i huvudrollen blir det inte mycket roligare.
Om Donald Trump skulle recensera Dean Devlins GEOSTORM, skulle han skrika "Fake news!". Filmen inleds med att en liten flicka agerar berättarröst och vi får veta vad som hänt innan filmens handling går igång. År 2019 blev klimathotet verklighet och jorden drabbades av en lång rad katastrofer ("Fake news!" skriker säkert Trump). Den händige Jake Lawson (Butler) konstruerar då en gigantisk rymdstation; Dutch Boy, som skickas upp och lyckas få bukt med vädret.
Hur många år det tog att bygga stationen framgår inte; med tanke på hur enorm den är måste det ha tagit åtskilliga år att tänka ut hur den ska funka och sedan snickra ihop den. Men, när den väl snurrar runt där uppe i rymden, dyker det upp en textskylt på vilken det står "Tre år senare" - det är väl tre år efter att stationen sköts upp. Fast med tanke på att Jake i en replik nämner en Chromebook, är det kanske 2017. Eller 2014.
Okej. Efter dessa tre år får Jake sparken. Av någon anledning får Jakes lillebror Max (Jim Sturgess) ta över ansvaret för Dutch Boy. Ed Harris gör en sammanbiten man som handplockat Max. Då börjar rymdstationen plötsligt att strula. Istället för att förhindra-, orsakar den naturkatastrofer runt om i världen. Snöstorm i öknen, Hongkong kokar och rasar ihop, och så vidare.
Den ende som kan stoppa detta är förstås Jake, som supit ner sig, men om låter sig övertalas och skickas upp till Dutch Boy. Där träffar han teamet som jobbar på stationen, de står under ledning av en tyska som heter Fassbinder och som spelas av en rumänska. Inom kort kommer en geostorm att utbryta; en kedjereaktion av naturkatastrofer som utplånar större delen av världen. En klocka räknar ner.
Nu visar det sig förstås att det är skurkar som ligger bakom det hela. Det finns en förrädare ombord på Dutch Boy - och Max och hans tuffa Secret Service-agent till flickvän (Abbie Cornish) far omkring nere på jorden för att hitta hjärnan bakom terrordådet. Presidentens (Andy Garcia) liv är i fara. Och gissa vad: skurken är precis den ni tror det är!
När skurken avslöjades tittade jag på klockan. Vad nu? Men filmen ska väl hålla på tjugo minuter till? Jo, det gör den. Under resten av tiden måste Jake kämpa mot klockan och för att rädda världen.
GEOSTORM är en ovanligt tråkig katastroffilm. Gerard Butler är tråkig. Premissen är tråkig. Men eftersom Ed Harris och Andy Garcia är med, och eftersom ett par katastrofer är lite kreativa, höjer jag betyget ett litet snäpp. Men se det inte som en rekommendation.
Andy Garcia fäller repliken "Because I'm the goddamn president of the United States of America!", tyskan får vid ett tillfälle säga "Auf Wiedersehen". På slutet får vi veta att jordens alla länder måste vara vänner och hålla ihop för vår överlevnad.
Det finns inte en enda bild på filmens hjältar; Jake och Max Lawson, bland pressbilderna Warner erbjuder. Märkligt.









(Biopremiär 20/10)
-->

lördag 8 februari 2014

Bio: RoboCop

Foton: Kerry Hayes © 2013 Columbia Pictures Industries, Inc. and Metro-Goldwyn-Mayer Pictures Inc. All Rights Reserved.
En polare till mig brukade hävda att filmhistorien börjar 1987 med Paul Verhoevens ROBOCOP. Nej, det stämmer förstås inte (filmhistorien börjar 1981 med THE BEYOND), men få filmer har gjort så stort intryck på mig som ROBOCOP. Jag vet inte hur många gånger jag sett filmen de senaste 27 åren, men det är nog en bra bit över tjugo. Jag kan slänga ur mig hur många klassiska citat som helst ur ROBOCOP.

... Men kommer ni ihåg hur det var 1987 när filmen var på gång? Vi läste om den i tidningar, såg bilder ur den, och den verkade vara världens genom tiderna coolaste film. Sedan fick vi veta att filmen var så extremt ultravåldsam och blodig att den blivit X-rated i USA och fick klippas ner för att kunna få en mer anständig R-rating (17-årsgräns). Vi gissade att filmen skulle totalförbjudas och inte släppas alls i Sverige. Men visst gick den upp här! Jag såg den i Helsingborg. Ja, inte hela filmen. Statens Biografbyrå hade förstås varit framme med sin allra största sax. Tretton klipp gjorde de, på sammanlagt några minuter. Flera av de mest minnesvärda actionscenerna hamnade i papperskorgen. Och då var det ändå TV-versionen de hade censurerat! Jajamän! En version vars våld inte bara var softat till att börja med - även svordomarna var utbytta. Snabbköpsrånaren som i originalversionen säger "Fuck me! Fuck me!" sa plötsligt "Why me! Why me!". Men så var det på den tiden. Inte ens en en vuxen publik fick titta på ROBOCOP i sin helhet.

Vad många verkade missa var det faktum att ROBOCOP var mer än en action- och våldsfilm. Det handlade om en vass samhällssatir över 1980-talets Reaganera. Det var också en medvetet rolig och överdriven film - och vad som är intressant är att den är lika aktuell idag. Mycket av det som var fantasier i denna framtidsdystopi har mer eller mindre blivit verklighet. Paul Verhoeven själv ansåg att filmen kändes våldsammare efter censurklipp, att överdrifterna utgjorde en stor del av satiren och humorn, vilket förstås stämmer. I ett TV-program sa Biografbyråns chef att filmen faktiskt har vissa kvaliteter, men att hon inte kunde låta en tonårspublik se en så våldsam film.

Uppenbarligen var det fler som inte riktigt begrep satiren och poängen med plåtsnuten RoboCop. Kanske krävdes det en europeisk regissör som Verhoeven. 1990 kom uppföljaren, som självklart hette ROBOCOP 2. Den här gången stod Irvin Kershner (RYMDIMPERIET SLÅR TILLBAKA) för regin, medan den uppburne serieförfattaren Frank Miller för första gången skrev filmmanus - dock tillsammans med Walon Green. Resultatet blev ganska ... fel. Peter Weller återkom i huvudrollen, men tonen var annorlunda, handlingen klumpigare, allting var lite konstigt och våldet var grovt utan att nå Verhoevens överdrifter. Dessutom hade man bytt ut Basil Poledouris' fantastiska filmmusik mot ett rätt jönsigt score av Leonard Rosenman. Frank Miller hävdade att filmen skilde sig mycket från hans ursprungliga story, som långt senare presenterades som en tecknad serie. Jag har själv inte läst serien, men jag har fått intrycket att att den är extremt våldsam.

Frank Miller stod även för storyn till ROBOCOP 3 och skrev manuset tillsammans med dess regissör Fred Dekker. Det här var en film som råkade ut för en hel del problem. Den filmades redan 1991, men eftersom bolaget Orion konkade lades filmen på hyllan och släpptes inte förrän 1993. Den här gången hade man dessutom beslutat sig för att göra en snäll PG-13-film, eftersom så många barn gillade RoboCop. Således slängdes ultravåld, blod och svordomar ut, till fördel för en rakare äventyrsfilm av superhjältekaraktär - RoboCop kan flyga och slåss mot robotninjor. Peter Weller avstod från huvudrollen och ersattes av Robert John Burke. Som actionfilm är filmen rätt okej, den är bättre än tvåan, men kan förstås inte på långa vägar mäta sig med originalet från 1987. Dock återkom Poledouris ledmotiv, vilket är et stort plus.

I Sverige råkade dock RoboCop 3 illa ut. Såklart. Bolaget ville att denna i USA i princip barntillåtna film skulle få en 11-årsgräns i Sverige. Därför klippte Biografbyrån ner den rejält - självklart helt i onödan. Nu ser jag att några av klippen återinsattes ett par månader senare, men varför vet jag inte. När jag recenserade filmen i NST uppmanade jag läsarna att inte se den. Förvisso fick jag den helt oklippt på VHS, men kompisar som såg den på bio krävde pengarna tillbaka.
De svenska censurklippen i ROBOCOP-filmerna. Klicka för större bild.

Den gode robotsnuten har även haft en ganska lång karriär på TV. Redan 1988 kom det en tecknad TV-serie. Jag köpte en kassett med de första avsnitten, som visade sig vara rätt slarviga på de flesta sätt. Dock var den animerade serien bättre än live action-serien som kom 1994 och hade Richard Eden i titelrollen. Det här var förstås en väldigt nertonad upplaga och RoboCop dödade inte skurkarna; han nöjde sig med att skjuta vapnen ur händerna på dem. År 2000 spelade Page Fletcher Robo i miniserien ROBOCOP: PRIME DIRECTIVES. Jag har inte sett den sedan den kom, men jag vill minnas att den var rätt okej och tuffare än varianten från '98.
Klicka för större.

När det framkom att en nyinspelning av ROBOCOP var på väg blev förstås ja, och de flesta andra gamla fans, rejält skeptisk. Jag skulle inte ha något emot en ROBOCOP 4, men en nyinspelning? Varför då? Det är ju omöjligt att nå upp till samma nivå som originalet. Dessutom skulle den här nya filmen få en PG-13-gräns och hans svenske mummelpellen Joel Kinnaman i huvudrollen. Kunde det bli värre?

Så dök filmen efter diverse förseningar upp - och fick överraskande bra kritik i branschtidningar som Variety och The Hollywood Reporter. Jag började hysa visst hopp ändå.

För regin står José Padilha som gjorde TROPA DE ELITE och dess uppföljare, två hårda filmer, och hans version av ROBOCOP är bättre än den förtjänar att vara. För manus står Joshusa Zetumer, men även duon Edward Neumeier och Michael Miner, som skrev originalet, är inplandade. Approachen är dock annorlunda.

Joel Kinnaman är Alex Murphy, som den här gången är en garvad och stenhård undercoversnut på jakt efter den slemme Antoine Vallon (Patrick Garrow). Michael Keaton är Raymond Sellars, som basar för den mäktiga och skumma företaget Omnicorp, dotterbolag till Omni Consumer Products, och som tillverkar robotar och drönare som ersätter mänskliga soldater - filmen öppnar i Teheran, där robotar slåss med självmordsbombare. Sellars vill införa robotar även på Amerikas gator, men folket protesterar - robotar har inga känslor och ingen empati. Då får Sellars den strålande idén att stoppa en människa i en robot.
Murphy sprängs i luften när någon placerat en bomb i hans bil, och den schysste doktor Norton (Gary Oldman) bygger om den stackars lemlästade snuten till RoboCop. Här kommer den största skillnaden mot originalet: Robo har inte fått sitt minne raderat. När han vaknar upp är han fortfarande Alex Murphy. Han har känslor, han vill vara med sin fru (Abbie Cornish) och son, han träffar dem och vill fortsätta att vara en familj - trots att han nu är en robot. Han fäller till och med några tårar när han tänker på familjen och sin situation. Vaffan? RoboCop gråter? Herregud, när RoboCop är ledsen slår han ju näven genom en TV-apparat!

RoboCop introduceras för allmänheten och gör succé, men snart tar hans känslor och personliga engagemang över - och först då raderas hans minne, så att han kan bli en mer effektiv brottsbekämpare.

I Padilhas ROBOCOP går man mer på djupet av rollfigurerna, alla har blivit lite mer utvecklade. Man lägger också mycket tid på byggandet av RoboCop och på att förklara hur allting funkar. Detta är förvisso intressant, men egentligen onödigt. Verhoeven struntade i det mesta av detta och lät Robo gå ut och sparka röv ganska omgående.
Satir syns det inte så mycket av och humorn är nästan helt bortblåst. Allting är allvarligare. Och eftersom filmen är PG-13 finns här inget blod, inga svordomar (förutom ett knappt hörbart "fucked") och inget naket. RoboCop förses med en pistol som skjuter elchocker! Kom igen - hur mesigt är inte det? Fienden rycker till och trillar omkull istället för att slitas i bitar av stora pistolkulor.

ROBOCOP öppnar bra och intressant, men blir snart lite seg och långrandig i väntan på att Robo äntligen ska bege sig ut och rensa upp - och när han till slut röjer loss, skildras detta som så ofta idag med för ryckig kamera och för snabba klipp. Det är ibland svårt att se vad som händer under då förhållandevis få actionscenerna, som mest liknar scener ut datorspel.

Vallon är en trist och anonym skurk jämfört med originalets Clarence Boddicker (Kurtwood Smith), Sellars är okej, medan Samuel L Jackson är kul som en slajmig högerpopulistisk programledare på TV; han diskuterar politik men framstår som en frikyrkopastor.
Nästa inga av de klassiska replikerna från 1987 återanvänds, nästan inga scener heller - här finns en attack mot en knarkfabrik, men den är riktigt tam. RoboCop åker motorcykel och inte bil. Allting är lite sämre än det var 1987. Jag tycker nog att till och med ROBOCOP 3 är bättre än det här.

... Men med det inte sagt att den nya ROBOCOP är dålig. Den är helt okej och bitvis ganska smart - men saknar personlighet och sticker inte ut. Basil Poledouris' RoboCop-tema spelas när titeln dyker upp i början, och under en kort scen, samt under eftertexternas sista trettio sekunder, men i övrigt är filmmusiken så pass anonym att den knappt märks. "I Fought the Law" med The Clash inleder eftertexterna.

Och den får mig verkligen att sakna 1980-talets actionfilmer.





(Biopremiär 7/1)

torsdag 15 mars 2012

Bio: W.E.

Foton: Anthony Souza ©2011 W.E. Commissioning Company Limited. All Rights Reserved. 
Madonna är en sällsynt framgångsrik artist. Hon är även en sällsynt usel filmregissör. Hon långfilmsdebuterade 2008 med den rätt ruttna FILTH AND WISDOM, och nu har hon gjort en betydligt större film, en film som till och med Oscarnominerades - för bästa kostymer. Andra nominerar är fullkomligt otänkbara. Madonna har säkert fått göra den här filmen enbart för att hon är Madonna.
W.E. är ett slags parallellfilm till THE KING's SPEECH och initialerna står för Wallis och Edward. Edward är kung Edward VIII (James D'Arcy), som avsade sig tronen för att gifta sig med amerikanskan Wallis Simpson (Andrea Riseborough, som liknar Madonna en aning), en kvinna med två kraschade äktenskap bakom sig. Detta är förstås en intressant historia som skulle kunna ha blivit en engagerande film. Men Madonna, som var inblandad även i manuset, nöjer sig inte med detta.
I en parallellhandling som utspelar sig i New York i slutet av 1990-talet, får vi följa Wally (Abbie Cornish), som lever i ett olyckligt äktenskap. På Sotheby's ska man auktionera ut hertigen av Windsors (alltså den före detta kungens) ägodelar. Den sorgsna Wally är besatt av W.E., som hon anser vara århundradets romans - även om den romansen var långt ifrån smärtfri. Wally får ihop det med en enkel rysk säkerhetsvakt (Oscar Isaac) på Sotheby's. Mohamed Al-Fayed förekommer som något slags länk mellan Wally och prinsessan Diana och W.E. på någon vänster jag inte tänkte närmare på ...
... eftersom jag var upptagen med att tänka på annat. W.E. är nämligen en ganska fruktansvärd film och jag har svårt att förstå varför den går upp på bio. Det här funkar inte alls. Filmen är stor och påkostad, massor med folk och miljöer. Men strukturen är usel, det hoppas fram och tillbaka, hit och dit, och vi får aldrig riktigt stifta bekantskap med rollfigurerna. Vad såg Wallis och Edward i varandra? Varför blev de så kära? Edward gör absolut inget annat än kedjeröker, och de två verkar mest vara irriterade - på varandra eller på omgivningen. Historien om Wallys romans med ryssen känns otroligt banal.
Ganska exakt två timmar varar det här, två timmar som känns som två dygn (i synnerhet om man är kissnödig), fotot är hetsigt, klippen snabba, och i slutändan blir W.E. en enda stor gigantisk meningslöshet. Kritiken i utlandet var förödande. Det torde den bli även här.
Nämen! En kort recension. Ovanligt för att komma från mig. Men jag har absolut ingenting att säga om det här. W.E. är en dålig och otroligt tråkig film.
Under en partyscen från 30-talet spelas "Pretty Vacant" med The Sex Pistols på soundtracket. Både Abbie Cornish och Oscar Isaac var med i SUCKER PUNCH.







(Biopremiär 16/3)

onsdag 6 april 2011

Bio: Sucker Punch

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden/Warner Bros.
Så har den då Sverigepremiär till slut, den innan världspremiären så hypade SUCKER PUNCH. Jag har ju själv tagit upp filmen här på TOPPRAFFEL! flera gånger, lockad av de läckra affischerna och den lika läckra trailern.
Dock hade jag mina reservationer. Jag hade på känn att detta nog skulle bli en enda jävla röra. Förvisso en snygg röra, men lik förbannat en jävla röra. Efter att ha läst vad Zack Snyders film skulle handla om blev jag ännu mer skeptisk.
Vid premiären i Amerika härom-
veckan, blev filmen grymt sågad. Den fick en etta i betyg av de flesta. Även den potentiella publiken och Snyders fans gjorde tummen ner. Nu pratas det om att Snyders nästa film, SUPERMAN: MAN OF STEEL, blir hans sista chans i Hollywood, åtminstone för Warners. Fast det är ju klart, det har vi ju sagt om M Night Shyamalan i många år nu, och den typen får fortsätta att göra biofilm efter biofilm.
Emily Browning spelar Babydoll, en tösabit som minst sagt har problem hemma. I en ödesmättad prolog ser vi hur hennes familj stryker med i en våldsam incident orsakad av den onde styvfadern. Han ser dock till att Babydoll får skulden och skickas till ett mentalsjukhus av den klassiska, nästan gotiska skolan. Där ska Babydoll lobotomeras, och i väntan på att detta ska ske, försvinner hon in i en drömvärld - och i denna drömmer hon sedan vidare. Javisst, här bjuds det på drömmar i drömmen!
Mentalsjukhuset och dess personal och patienter förvandlas till en bisarr teater av Moulin Rouge-modell. Babydoll blir kompis med Sweet Pea (Abbie Cornish), Rocket (Jena Malone), Blondie (Vanessa Hudgens) och Amber (Jamie Chung). Oscar Isaac är den grymme teaterdirektören Blue, medan Carla Gugino är regissör och koreograf. Till teatern kommer det märkliga individer som ska underhållas, det hela liknar i det närmaste en bordell.
Babydoll har förstås ingen lust att stanna på detta hemska ställe, så hon totar ihop en plan så att hon och kompisarna kan fly. Till flykten behövs fyra föremål, och dessa snos ett i taget på ett udda sätt:
Babydoll upptäcker att hon kan dansa fantastiskt bra om hon drömmer sig bort till andra världar! Jo, jag vet, det låter helflängt - och det är helflängt. De andra tjejerna norpar prylar medan Babydoll dansar för de förtrollade gästerna - fast vi får aldrig se hennes dans. Istället visas självklart de actionpackade äventyren i främmande världar.
Först slåss brudarna med samurajsvärd mot gigantiska krigare och drakar i ett asiatiskt land; det har drag av både Japan och Kina.
Därefter skjuter de ner tyska zombiesoldater under brinnande första världskrig med steampunkinslag.
Den tredje världen vill jag minnas var något slags variant på andra världskriget.
Och fjärde gången...
Nej, nu håller jag på att avslöja den lilla handling här finns. Men varje nytt uppdrag inleds med att tjejerna (som självklart är utrustade med moderna vapen - och samurajsvärd) briefas av gamle, fine hjälten Scott Glenn, som jag inte har sett på evigheter.
Jag tycker att Zack Snyders nyin-
spelning av DAWN OF THE DEAD från 2004 är bättre än det rätt sega och ärligt talat lite valhänta originalet. 300 från 2006 är hur jönsig som helst, men fantastiskt underhållande. 2009 års WATCHMEN är ju nästan direkt lysande. Däremot är förra årets LEGENDEN OM UGGLORNAS RIKE riktigt, riktigt usel. Otroligt snygg, men skitdålig.
Och är SUCKER PUNCH så dålig som amerikanerna hävdats? Ja, till stor del är det här mer FUCKER PUNCH.
Snyder står själv för storyn, det är första gången han gör en film som inte bygger på ett tidigare verk, och det känns som om han förläst sig på de allra sämsta serierna ur Heavy Metal på 1980-talet - de där som gjordes av killar som älskade stora, flotta bilder, men helt och hållet struntade i storyn. Möjligtvis kommer japaner undan med sådan här historier, jag inbillar mig att det finns mycket manga och animé av liknande slag. Men det är svårt att öveföra sådant här till stor duk i väst.
Däremot är SUCKER PUNCH något alldeles otroligt snygg. Det är en fullkomligt makalös film att titta på, ibland känner jag aldrig tidigare sett något liknande. Och actionscenerna är häftiga så det förslår - i synnerhet för att vara en PG-13-film. Synd bara att det hela inramas av en så dum och småfånig historia.
Jag hade hellre velat se en hel långfilm om ett kvinnligt specialkommando på uppdrag i en steampunkvariant av första världskriget. Det hade blivit tuffare och coolare - och framför allt jämnare.
SUCKER PUNCH har fått väldigt mycket kritik för att hjältin-
norna är iklädda små skol-
flicks-
uniformer, stay-ups, raffset, och liknande. En del har skrikit om pedofildrömmar, vilkert förstås är bullshit. Det här är förstås inget annat än pojkrumsdrömmar. Coola, sexiga brudar som visar hud och viftar med vapen. Och jag ska väl inte komma här och klaga, för det gör jag inte. Jag är inte mer än en karlslok.
Emily Browning är dock lite blek och trist i huvudrollen. Jag tycker att Rocket är den klart fränaste av brudarna. Och självklart gillar jag Carla Gugino, som alltid varit en liten favorit, och som sagt Scott Glenn.
Soundtracket är högljutt och bitvis coolt, och ibland består det av covers på gamla hitlåtar, insjungna av filmens skådisar!
Nej, som framgår totalsågar jag inte SUCKER PUNCH. Den var ungefär som jag förväntade mig. Ett par av mina kollegor tyckte rätt bra om den, själv sätter jag nedanstående betyg. Dock skulle jag inte bli förvånad om jag kommer på mig med att se om filmen flera gånger när den släpps på DVD, och jag kanske till och med omvärderar den i framtiden.






(Biopremiär 8/4)